När rebben från Klausenburg läste Esters bok

Rebben från Klausenburg, Yekusiel Yehudah Halberstam זצ״ל (illustration: Chanan Baer שליט״א)

Esters bok, som läses idag på Purim i synagogor över hela världen och i Jerusalem imorgon på Shushan Purim, är som bekant en av de två bibelböcker i vilka Gud inte nämns en enda gång. Den andra boken, Höga visan, innehåller visserligen flera ord som anses alludera till Gud, men i Esters bok är han helt frånvarande. Den judiska traditionen har hanterat detta märkliga faktum genom att föreslå att ordet hamelekh (hebreiska: “konungen”), när det inte uttryckligen syftar på Ahasveros, istället syftar på Gud.

Saken blir förstås inte bättre av detta, vilket framkommer när man når den nionde versen i det tredje kapitlet. “‘Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.’ Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: ‘Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott’.” Gud själv tycks alltså ge sin tillåtelse till den onde Haman att utrota det judiska folket.

Rebben från Klausenburg (Rabbi Yekusiel Yehudah Halberstam, grundaren av den chassidiska dynastin Sanz-Klausenburg) förlorade sin fru och tio av sina barn i Förintelsen. Hans äldste son överlevde, men dog strax efter kriget i ett uppsamlingsläger för flyktingar. Det finns många berättelser om hur rebben brottades med detta resten av sitt liv. Det kanske mest hjärtskärande exemplet var när han läste Esters bok på Purim, denna märkliga judiska högtid som annars ofta förknippas med maskerader och fylleslag. När han kom till den nionde versen i det tredje kapitlet började han dra ut på orden och läsa samma vers igen, som om han inte kunde eller ville fortsätta.

Heilige tate, tate zise, tate zise (jiddisch: “helige Fader, älskade Fader, älskade Fader”) upprepade han sedan om och om igen, innan han till slut förmådde sig själv att fortsätta: “Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman…

Paul Widen

Jerusalem


En soldat och en 12-barnspappa dödade på Västbanken

Gal Keidan הי״ד och Achiad Ettinger הי״ד

På måndagen avled Achiad Ettinger, 47, av de skottskador han ådrog sig i söndags morse när en palestinsk terrorist öppnade eld mot hans bil utanför bosättningen Ariel på norra Västbanken. Han blev därmed det andra dödsoffret i terroristattacken: den 19-årige soldaten Gal Keidan avled under söndagen efter att ha knivhuggits allvarligt av terroristen, som sedan stal hans tjänstevapen och öppnade eld mot passerande bilar. Enligt ännu obekräftade uppgifter ska Ettinger, som var beväpnad med en pistol, ha öppnat eld mot terroristen efter att själv ha skottskadats. Terroristen ska då ha träffats och därför valt att fly från platsen i en stulen bil. Ungefär två kilometer längre västerut stannade han bilen, öppnade eld igen och skottskadade ytterligare en soldat. Därefter fortsatte han västerut till det palestinska samhället Burqin, där spåren efter honom upphörde. Tillståndet för den andra soldaten som skadades i terroristattacken uppgavs på tisdagen vara stabilt och icke livshotande.

De båda dödsoffren begravdes under måndagen. Gal Keidan, hemmahörande i Be’er Sheva, efterlämnade sig sina föräldrar och två äldre bröder. Achiad Ettinger, hemmahörande i Eli, efterlämnade sig sin fru och deras 12 barn.

Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet har identifierat terroristen som Omar Abu Laila, 18, från det palestinska samhället Zawiya på norra Västbanken. Han tros ha flytt till ett gömställe i någon av de omkringliggande byarna som han och hans förmodade medhjälpare hade förberett innan attacken. Israels försvarsstyrkor, sannolikt understödda av palestinsk polis, inledde under söndagen ett stort pådrag för att hitta honom. Han tros vara skadad och alltjämt beväpnad med en israelisk automatkarbin.

I vanlig ordning utbröt feststämning i Gaza när man där nåddes av nyheten att israeliska medborgare hade dödats och skadats av en palestinier. Tonårspojkar insvepta i terroristorganisationen Hamas gröna flagga gick ut på gatorna och delade ut sötsaker till allmänheten för att fira. Båda Hamas och den mindre terroristrorganisationen Islamiska jihad lovordade omedelbart attacken och kallade terroristen för “hjältemodig” och “djärv”. Ingendera av organisationerna tog dock själva på sig ansvaret för dådet.

Paul Widen

Jerusalem


Raketattack mot centrala Israel

Iransktillverkade raketer som försöktes smugglas till Gaza i juli 2014 (foto: IDF)

Klockan 21:05 på torsdagskvällen avfyrade palestinska terrorister i Gaza två raketer mot centrala Israel. Raketlarmet ljöd i Tel Aviv med omnejd och över en miljon människor sökte sig till skyddsrum. Inledningsvis rapporterades det på sociala medier att raketförsvarssystemet Järnkupolen sköt ner minst en av raketerna, men detta tillbakavisades senare av Israels försvarsstyrkor (IDF). Båda raketerna ska istället ha slagit ner på öppna fält, vilket resulterade i två kraftiga explosioner som kunde höras på flera kilometers avstånd från nedslagsplatserna. Inga människor uppges ha skadats fysiskt och inga materiella skador har heller rapporterats.

Uppgifter i israelisk media gör gällande att raketerna som avfyrades var av typen Fajr-5, en industritillverkad iransk artilleriraket med en räckvidd på 75 km och en stridsspets innehållande 90 kg högexplosivt sprängämne. Både Hamas och Islamiska jihad, de två främsta terroristorganisationerna i Gaza, har denna raketsort i sina arsenaler, men deras respektive företrädare förnekar bestämt att de ligger bakom torsdagskvällens attack.

Tel Aviv med omnejd har inte utsatts för raketbeskjutning sedan kriget sommaren 2014. Kvällens attack var alltså mycket ovanlig och kommer troligtvis att besvaras hårt av Israel. I skrivande stund befinner sig premiärminister (och tillika försvarsminister) Binyamin Netanyahu i försvarshögkvarteret i Tel Aviv. Med bara lite mer än tre veckor kvar tills det israeliska nyvalet den 9 april måste han gå balansgång mellan att å ena sidan kraftfullt vedergälla kvällens attack, och å andra sidan undvika att anklagas för att eskalera konflikten i syfte att öka sin popularitet.

Paul Widen

Jerusalem


Ängsliga judar

“Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 (foto: skärmdump av Twitter)

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en synnerligen tarvlig artikel i Dagens Nyheter skriven av Jackie Jakubowski. Nu publicerades den visserligen redan den 18 februari och är alltså inte purfärsk, men fenomenet som den är ett uttryck för är tyvärr ständigt aktuellt: judar som pekar ut förkastliga människor och samtidigt känner sig manade att framhäva, till och med betona, att dessa förkastliga människor är judar.

“President Donald Trumps dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner är inte längre ‘USA:s mest illa omtyckta judar'”, inleder Jakubowski sin artikel, med hänvisning till den amerikanska (judiska) tidningen The Forwards årliga utdelning av denna titel till “en judisk amerikan som landets judar har anledning att skämmas över”. 2018 utsågs istället Stephen Miller, politisk rådgivare till president Donald Trump, till USA:s mest hatade jude, förklarar Jackubowski. Stephen Miller sägs ligga bakom några av Trumps mest kritiserade policybeslut, exempelvis familjeseparation av illegala immigranter, vilket i praktiken har resulterat i att tusentals barn hamnat i interneringsläger.

Vad har då Stephen Millers judiskhet med saken att göra? Inget alls, förstås. Hans idéer kan utan problem kritiseras helt på sina egna villkor, utan hänvisning till att han råkar vara en jude. De enda som tycker att hans etniska/religiösa tillhörighet är relevant är alltså andra judar. Ja, och antisemiter, förstås.

Nu befinner sig förstås Jackie Jackubowski i gott sällskap när han tar sig an detta märkliga ämne. Förutom i The Forward har Stephen Millers judiskhet även framhävts av israeliska journalister, och då helt utan krusiduller: “Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev exempelvis den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 när han kommenterade Millers roll i beslutet. Ett annat iögonfallande exempel på samma fenomen gick att läsa i den engelskspråkiga nättidningen Times of Israel den 11 maj 2017, när USA:s vice justitieminister Rod Rosenstein oförhappandes fick ansvar för den så kallade Mueller-utredningen och många misstänkte att denne Rosenstein var en av president Trumps nickedockor. “Vem är då denne Rosenstein?” undrar artikelförfattaren, och fortsätter sedan: “Detta är hans bakgrund, hans judiska kopplingar, samt vad folk säger om honom nu.” Och vad hade Rod Rosensteins “judiska kopplingar” med hans arbete att göra? Inget alls, förstås.

Denna ängsliga judiska impuls att föregå antisemiternas förväntade angrepp genom att vara först med att fördöma verkliga eller misstänkta missgärningar begångna av andra judar resulterar alltså i artikelrubriker och formuleringar som man annars bara kan hitta på Radio Islams hemsida eller i SMR:s tidning Nationellt Motstånd. Men eftersom det är judar som skriver dessa artiklar är det okej. Att Jackie Jackubowskis artikel publicerades i DN och inte i en renodlat judisk publikation är emellertid lite märkligt, eftersom de outtalade men ack så uppenbara publicistiska riktlinjerna i svenska dagstidningar annars föreskriver att etnisk tillhörighet inte ens får uppges när det är en viktig del av polisens signalement för en efterlyst brottsling. DN gör alltså ett avsteg från riktlinjerna för att kunna föra en ohämmad diskussion om den förkastlige juden Miller, som viskar sina ondskefulla råd i Trumps öra och som bevisligen “inget har lärt av sin släkts erfarenhet”, som vi blir informerade om redan i ingressen.

Här kommer ett annat besynnerligt fenomen till uttryck som om möjligt är ännu mer uppseendeväckande än det första, men också det ständigt aktuellt: uppfattningen att det judiska folkets historiska erfarenhet av oförrätter borde ha resulterat i “snälla” judar. Det judiska folkets lidande är ensamt i världen om att ha ett slags kollektivt, pedagogiskt syfte: lidandet är menat att lära judarna en läxa. Få saker är därför så provocerande som judar som skamlöst framlever sina liv som Stephen Miller, till synes utan att ha lärt sig sin läxa. Det är nästan att man önskar att de fick bakläxa, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 918399Läsningar totalt:
  • 101Läsningar idag:
  • 747617Besökare totalt:
  • 86Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen