Nu kommer ni förmodligen tro att jag far med osanning, men för ett par tre veckor sedan lyfte Aftonbladet upp staten Israel som ett moraliskt föredöme. Dessutom gjordes detta på ledarplats och inte i någon obskyr notis på sidan 17 bland tidningens övriga fördummande och gudlösa innehåll. Det var ingen mindre än Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg – som ju normalt brukar ha svårt att hålla bort sina fingrar från den antisemitiska syltburken – som lyfte upp den judiska staten som ett moraliskt föredöme för alla svenskar. Ledarartikeln innehöll inte ens en antydan till den uttalat fientliga inställning mot Israel som Sveriges största kvällsblaska annars är internationellt ökänd för. 

Orsaken till Lindbergs plötsliga (och förmodligen högst tillfälliga) kappvändning var Dagens Nyheters intervju med Israels sverigeambassadör Ziv Nevo Kulman några dagar efter utrikesminister Ann Lindes första officiella besök i Israel i mitten av oktober. 

“Vi har inte – och har inte för avsikt att ha – någon kontakt med Sverigedemokraterna”, sa ambassadören under intervjun. Uttalandet var bara en bisats, som läst i sitt sammanhang ger intrycket att ambassadören genast ångrade att han inte hade uttryckt sig lite mer diplomatiskt tvetydigt. Men givetvis kunde DN inte låta bli att framhäva detta framför allt annat som ambassadören sa under intervjun, inte minst hans dräpande kritik mot Sveriges nuvarande regering, och bisatsen spetsades därför till och gjordes till en rubrik: “Israels ambassadör: Vi vill inte ha några kontakter med SD”. Ingressen kunde ha varit skriven på Socialdemokraternas riksdagskansli – “Relationen mellan Israel och Sverige har förbättrats. Utrikesminister Ann Lindes besök i Israel ses som en bidragande orsak. Men de goda kontakterna kan förändras vid ett maktskifte i Sverige” – och motbevisas av ambassadörens egna ord längre ner i artikeln, när han får frågan vad som skulle hända om SD i framtiden skulle ingå i en svensk regering. “Det är hypotetiskt, så jag kan inte riktigt svara på det”. Det är alltså en sak att konstatera att man inte har någon kontakt med SD och att man har reservationer inför partiet. Det är en helt annan sak att för all framtid utesluta alla kontakter med SD. Israels sverigeambassadör gjorde det förra, inte det senare.

Men Anders Lindberg är som bekant i en “öppen relation” med verkligheten och hävdade därför med hänvisning till DN:s intervju att ambassadörens kritik mot SD “bör bli väckarklocka”: “Israels uttalanden innebär även ett möjligt konkret politiskt problem för en eventuell Kristersson-regering”, avslutar han sin ledare. “Beroende på hur samarbetet med SD ser ut kommer även relationen till Israel att påverkas till det sämre. Vill Moderaternas och Kristdemokraternas väljare verkligen riskera det?”

Mot bakgrund av att en av Socialdemokraternas trognaste knähundar inom journalistkåren drar på så stora växlar förefaller det troligt att Ann Lindes israelbesök hade ett starkt inrikespolitiskt motiv: att få lite hjälp med de ack så dystra opinionssiffrorna. Och bara några dagar efter hemkomsten hasplade Israels sverigeambassadör mycket riktigt ur sig en halvbakad tanke som två av Sveriges största tidningar genast förstorade upp, spetsade till och skrev svenskarna på näsan med: ISRAEL VARNAR FÖR SVERIGEDEMOKRATERNA!

Hade den politiska situationen i Sverige varit den exakt omvända, med Sverigedemokraterna i regeringsställning och Socialdemokraterna i opposition, hade Ziv Nevo Kulman rimligtvis kunnat säga exakt samma sak – om Socialdemokraterna. “Vi skulle föredra att slippa befatta oss med Ann Linde, som ju firade den islamiska revolutionens 40-årsjubileum på Irans ambassad i Stockholm”, hade han exempelvis kunnat säga. En komplett lista över alla socialdemokratiska företrädare som stolt och öppet har lierat sig med Israels fiender vore alldeles för lång för att återge här: det finns som bekant betydligt fler kompromisslösa israelhatare i Socialdemokraternas led än det finns nazister bland Sverigedemokraterna. Anders Lindberg, till exempel.

Paul Widen

Jerusalem

Den israeliska juridiska processen som utlöste senvårens raketterror från den palestinska terroristorganisationen Hamas i Gaza (som man kan läsa mer om här) nådde i tisdags ytterligare ett steg mot sin kulmen i Högsta Domstolen i Jerusalem, när de fyra arabiska (“palestinska”) familjerna som bor på omstridd mark i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem förkastade HD:s kompromissförslag. Förslaget hade gått ut på att de arabiska familjerna skulle få bo kvar i sina hus och ha status som “skyddade hyresgäster”, samt få ytterligare garantier på att de inte skulle kunna vräkas, samt slutligen att de också skulle beviljas rätten att få ägartvisten omprövad av justitiedepartementet. I utbyte mot detta, och till den facila årshyran på motsvarande 6545.50 svenska kronor, skulle de arabiska familjerna formellt behöva erkänna de judiska käranden som ägare till marken, samt betala de judiska kärandens advokatkostnader (81900 kr). Högsta Domstolen har nu att ta ställning till de arabiska familjernas förkastande av förslaget.

Man kan välja att se det som nu händer som ett klassiskt exempel på hur palestinierna, deras vana trogen, förlorar ett tillfälle. Som bekant förlorar de aldrig ett tillfälle att förlora ett tillfälle. De arabiska familjerna – under en så fruktansvärd press från både den palestinska myndigheten och terroristorganisationen Hamas att förkasta kompromissförslaget att familjernas egna åsikter i frågan egentligen är irrelevanta, eftersom “fel” åsikt vore en dödsdom – valde bort det som hade tillåtit dem att få bo kvar i sina hem i lugn och ro, i utbyte mot en strunthyra (som säkerligen någon rättsivrande judisk organisation gladeligen skulle finansiera) och standardpraxis vad beträffar betalandet av advokatkostnader (som samma organisation säkerligen också skulle ta hand om). Det handlar alltså varken om rätten att få bo kvar, eller om pengar, utan om ägarprincipen: man är villig att låta sig vräkas hellre än att erkänna att någon annan formellt äger marken man bor på. Åt denna åsnelika envishet är det lätt att skratta cyniskt och hopplöst, innan man byter samtalsämne och istället ägnar sig åt något roligare.

Men det går att gå djupare och försöka förstå vad denna ägarprincip grundar sig på och varför den är så viktig, och när man gör det framträder en för många okänd verklighet där kontrasterna är skarpare och skuggorna mörkare. Det här är nämligen inte bara en ägartvist mellan fyra arabiska familjer och ett judiskt ägarsamfund. På ett djupare plan är det istället bara en liten del av en mycket större och mycket äldre tvist mellan två folk (ättlingarna till två [halv]bröder, rentav) och deras anspråk på Guds utlovade land, och specifikt landets heliga huvudstad Jerusalem. Al Quds, som den kallas på arabiska: “den heliga”. Palestinierna, som ett led i en urgammal muslimsk ansträngning, försöker formellt förneka Israels (läs: judarnas) överhöghet över ett litet stycke land i östra Jerusalem. Och om de vinner denna principiella strid visar de tydligt för hela världen att judarna kommer att ge vika om de bara utsätts för tillräckligt stor press. Hotet om ytterligare ett massivt raketanfall från Hamas var tillräckligt för att tillskansa sig ägarskap över judiskt ägda fastigheter och mark i självaste Jerusalem!

Att förkasta kompromissförslaget kostar ingenting för varken den palestinska myndigheten eller Hamas, eftersom de givetvis struntar i hur det går för de fyra berörda arabiska familjerna. Familjerna förstår detta: de förstår att de skulle stämplas som förrädare och därmed riskera livet om de accepterade HD:s kompromissförslag; de förstår att de förväntas att avstå från ett liv i lugn och ro i fastigheterna de har bott i sedan början av 1950-talet, till förmån för den kompromisslösa nationella kampen, som för den palestinska sidan alltid har varit en fråga om allt eller inget: ett nollsummespel. De har aldrig strävat efter en egen stat; hade de gjort det hade de haft det innan Andra världskriget bröt ut. Istället strävar de efter elimineringen av den judiska staten, ett tack gode Gud hopplöst projekt, som gång efter gång efter gång gör dem alla till förlorare. Men för den palestinska myndighetens och terroristorganisationen Hamas del är även en förlust ofta en stor tillgång, eftersom en förlust ju bara innebär ytterligare en PR-katastrof för Israel att hantera. “Titta, nu fördriver Israel palestinier igen!” kommer många svenska nyhetskonsumenter att utbrista i soffan framför kvällsnyheterna, eftersom det är så saken kommer att förklaras för dem när rättsfallet når sin slutliga kulmen (vilket kan ske i eftermiddag, eller om fem år). “Fy vad grymma och småsinta de är! Det är ju fullt krig därnere, och allt detta för fyra ynka fastigheter. Såna är de, judarna: giriga och långsinta krigsivrare!”

Paul Widen

Jerusalem

I söndags kväll inledde Sveriges utrikesminister Ann Linde sitt första officiella statsbesök i Israel. Det är första gången sedan 2011 som en svensk utrikesminister besöker den judiska staten. Relationerna mellan de båda länderna började surna redan under Carl Bildts tid som statsminister, som 2008 jämförde Israels dåvarande (och nuvarande) oppositionsledare Binyamin Netanyahu med den palestinska terroristorganisationen Hamas. 2009 kunde Bildt inte förmå sig att fördöma Aftonbladets beslut att publicera Donald Boströms ökända artikel, som utan bevis anklagade Israel för att stjäla inre organ från palestinier som dödats i sammandrabbningar med israeliska soldater. Efter Bildts sista officiella besök till Israel 2011 följde ytterligare kontroverser som till slut resulterade i att han inofficiellt blev persona non grata i landet: förutsättningarna för meningsfulla samtal med Bildt ansågs så obefintliga att han inte längre var välkommen.

Carl Bildts efterträdare Margot Wallström var inte sen med att axla hans mantel och blev som bekant även hon persona non grata i Israel. Även i hennes fall var det flera olika utspel och anklagelser mot Israel som till slut fick landets regering att helt avskriva henne. I november 2015 hävdade hon att de brutala terroristattackerna i Paris samma månad, i vilka 129 människor blev mördade, motiverades av muslimsk frustration över den palestinska folkets hopplösa situation. Bara ett par veckor senare anklagade hon sedan Israel för “utomrättsliga avrättningar” under den våg av terrorism som hade drabbat landet samma höst.

Både Carl Bildt och Margot Wallström blev av allt att döma mycket förvånade över Israels starka reaktioner mot deras respektive utspel, som om de ansåg det fullt rimligt att jämföra Israels demokratiskt valda representanter med terrorister, rycka på axlarna åt antisemitiska lögner i kvällspressen, lägga skulden på Israel för islamistiska massmord, och slutligen att misstänkliggöra och kritisera även israeliskt självförsvar. Detta tyder på att de omgavs av människor och rörde sig i kretsar där den här typen av resonemang inte höjde några ögonbryn. När Israel röt ifrån blev de båda “toppdiplomaterna” därför helt tagna på sängen, och istället för snabba och oreserverade ursäkter gjorde de istället alltsammans ännu värre genom att insistera att deras “kritik” var legitim.

Att de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Israel har varit nära nog djupfrysta sedan 2011 kan alltså främst sägas vara Carl Bildts och Margot Wallströms personliga förtjänst, två föga begåvade karriärdiplomater som aldrig har förstått när det är bäst att hålla tyst. Det krävdes därför väldigt lite för att lappa ihop relationerna, vilket bevisades under gårdagen när Ann Linde träffade Israels utrikesminister Yair Lapid och president Isaac Herzog. Israels grundläggande krav är i själva verket mycket blygsamma: fördöm antisemitism utan förbehåll och stöd Israels rätt till självförsvar. Detta gjorde Ann Linde utan omsvep, och strök därmed ett streck över de gångna tio årens ansträngda relationer mellan länderna.

Nu ska vi förstås inte inbilla oss att Ann Lindes löfte om att bekämpa antisemitism kommer att ha en någon som helst praktisk betydelse, lika lite som Stefan Löfvens upprepade löften om att “krossa gängkriminaliteten” har någon praktisk betydelse. Sverige betraktas allmänt sedan flera år tillbaka som det mest judefientliga landet i Europa, och det faktum att Malmö nyligen var värd för en internationell konferens mot antisemitism ändrar inte på det faktum att identifierbart judiska människor i just denna stad regelmässigt utsätts för hot, trakasserier och misshandel. Hela situationen är ett klassiskt exempel på vad som brukar kallas för “Poes lag”: det är omöjligt att skilja på satir och verklighet om man inte på förhand pekar ut vad som är vad. Att Malmö agerar värd åt en konferens mot antisemitism hade ju passat utmärkt på en satirsajt eller som ett aprilskämt, men nu var det alltså på riktigt. Verkligheten har blivit en fars.

Ingen i Israel inbillar sig heller att Sverige kommer att ge Israel uppbackning nästa gång det hettar till på gränsen till Gaza, Syrien eller Libanon, trots Ann Lindes fagra tal om Sveriges “starka engagemang för Israels säkerhet”. Det är ju när allt kommer omkring Ann Linde vi talar om, hon som tyckte att det var lämpligt att fira den islamiska revolutionens 40-årsjubileum på Irans ambassad i Stockholm. Även den incidenten hade passat bra på en satirsajt, men även den hör dessvärre hemma i verkligheten.

Ingenting har alltså förändrats i Sveriges hållning gentemot Israel i och med Ann Lindes besök, vilket tyder på att problemet för Israels del aldrig var Sveriges erkännande av “Palestina”, utan de två föregående svenska utrikesministrarnas i det närmaste tvångsmässiga illvilja mot den judiska staten. Ann Linde – hennes många diplomatiska tillkortakommanden till trots – har till skillnad från både Carl Bildt och Margot Wallström i alla fall vett nog att stundom säga rätt saker, även om hon inte alltid verkar förstå vad de betyder. Israels regering har för stunden nöjt sig med detta, förmodligen av det enkla faktum att den betraktar det som lönlöst att hoppas på någonting mer substantiellt.

Paul Widen

Jerusalem

I måndags högtidlighöll Knesset (Israels parlament) ettårsjubileet av Abrahamavtalet, det normaliseringsavtal som slöts mellan Israel och de två gulfstaterna Förenade Arabemiraten och Bahrain i slutet av förra sommaren. Ytterligare två muslimska länder, Sudan och Marocko, anslöt sig några månader senare, och fler stater sägs vara på gång. Turister från Bahrain kan nu ses ströva omkring i Jerusalem, och i gulfstaternas överflöd flockar turister från Israel. Det som var otänkbart för bara ett par år sedan är nu vardag.

Normaliseringsavtalets namn, Abrahamavtalet, syftar på den bibliske patriarken Abraham, som ju både judar och muslimer vördar som sin anfader. Faktum är att Abraham genom historien ofta har figurerat som en förenande symbol när judar, muslimer och även kristna har strävat efter fredlig samexistens. Trots de stora skillnaderna som existerar mellan de monoteistiska världsreligionerna åkallar de alla Abrahams Gud. Att en fyratusenårig berättelse än idag kan inspirera människor från så vitt skilda kulturer och religioner visar hur relevant denna berättelse fortsätter att vara.

Berättelsen om Abraham råkar vara aktuell just denna vecka i den judiska bibelläsningscykeln. Den gångna sabbaten lästes Parashat Noach (1 Mosebok 6:9 – 11:32) i synagogor världen över, där Abram – ännu inte Abraham – dyker upp på slutet. Kommande sabbat läser man Parashat Lech Lecha (1 Mosebok 12:1–17:27), ett bibelstycke uppkallat efter Guds svåröversättliga uppmaning till Abram: Lech lecha. Gå din väg. Lämna ditt land, lämna din familj, lämna till och med ditt namn, och gå till det nya land som jag vill visa dig. Där ska du få en ny familj och ett nytt namn. De två orden lech lecha innehåller allt detta och markerar inte bara mänsklighetens övergång från polyteism till monoteism, utan också övergången från ett cykliskt till ett linjärt tänkande. Abraham påbörjade ett projekt vars slut han bara kunde ana: han var världens förste entreprenör.

Orden lech lecha innehåller dock även andra och betydligt mörkare konnotationer, för några kapitel senare (1 Mosebok 22:2) upprepar Gud samma uppmaning när han beordrar Abraham att gå sin väg, men denna gång för at offra sin son Isak. Abraham lyder Gud ordlöst och är sedan på vippen av skära halsen av pojken innan en ängel dyker upp i sista sekunden och stoppar honom. I kapitlet dessförinnan försöker Abraham även göra sig av med sin andre son Ismael genom att förvisa honom och hans mamma Hagar ut i öknen.

Vi är så vana vid att läsa dessa berättelser att vi ofta går miste om deras brutalitet. Ett barn skickas ut i öknen för att törsta ihjäl; det andra barnet bakbinds på ett altare och ser sin pappa lyfta kniven för det dödande snittet. Isak går lydigt i sin faders spår, men ändå är det den aggressiva ”vildåsnan” Ismael som texten indikerar att Abraham favoriserar. Man kan lätt föreställa sig vilka djupa själsliga sår allt detta måste ha orsakat de båda pojkarna.

Att använda Abraham som en symbol för religiös samexistens är således ett tveeggat svärd. Berättelserna om honom präglas av Första Moseboks extrema moraliska ambivalens, och ättlingarna till hans två (rimligtvis) traumatiserade söner Isak och Ismael slåss än i dag om företräde. Vem är egentligen älskad? Och vem är utvald?

De bibliska berättelserna må vara brutala, men de förklarar ursprunget till denna fyratusenåriga och ständigt aktuella familjekonflikt. Och förmodligen är det bara genom att återvända till detta ursprung och lyssna till samtliga parters perspektiv som traumat kan börja läka. Riktigt så långt har parterna inte kommit bara för att de har uppkallat de nu aktuella normaliseringsavtalet efter Abraham, men det är ett viktigt steg i rätt riktning.

Paul Widen

Jerusalem