Israelisk fyrabarnspappa knivmördad på Västbanken

Ari Fuld הי״ד

Strax innan klockan 12 på söndagen knivhöggs en 45-årig israelisk man i ryggen utanför en stormarknad i Gush Etzion några kilometer söder om Jerusalem på Västbanken. Trots det allvarliga knivhugget lyckades offret dra sitt vapen och ta upp jakten när förövaren, en 17 år gammal palestinier, försökte fly från platsen. Tillsammans med en annan beväpnad civilperson på platsen sköt han sedan ner förövaren innan han själv kollapsade på marken av sina skador.

Ambulanspersonal var snabbt på plats och förde både offret och förövaren till två olika sjukhus i Jerusalem. Där stabiliserades förövarens tillstånd snabbt och hans skador beskrivs nu som icke livshotande. Den knivskadade mannens liv gick dock inte att rädda och han dödförklarades tidigt på eftermiddagen.

Namnen på båda förövaren och offret offentliggjordes senare under eftermiddagen. Den 17-årige knivmördaren heter Khalil Jabarin och var hemmahörande i staden Yatta på södra Västbanken. På morgonen hade han grälat med sin far, då han vägrat gå till skolan. Därefter hade han lämnat hemmet och försvunnit. Fadern kontaktade därför den palestinska polisen för att försöka lokalisera honom. Strax innan knivdådet tog modern även kontakt med israeliska säkerhetsstyrkor strax utanför Yatta och uppgav att hon befarade att sonen planerade att utföra någon form av attack, dock utan att kunna specificera tid eller plats för attacken.

Den knivmördade 45-årige mannen hette Ari Fuld och var hemmahörande i bosättningen Efrat. Han var gift, hade fyra barn och arbetade för Standing Together, en hjälporganisation för israeliska soldater. Han var samtidigt en mycket framträdande pro-israelisk aktivist och föredragshållare, både i Israel och internationellt. Han hade därför ett mycket stort kontaktnät, vilket har märkts tydligt under eftermiddagen och kvällen när kondoleanserna har strömmat in från när och fjärran.

Tusentals människor har ikväll samlats för att föra Ari Fuld till den sista vilan i Kfar Etzion, en knapp kilometer från den plats där han mördades tidigare idag. “De kommer att förlora”, skrev han nyligen på sin Facebook-sida Ari Fuld’s Israel Defense Page med hänvisning till Israels fiender. “De kommer att förlora för att vi törstar efter livet, medan de törstar efter döden”.

Paul Widen

Jerusalem


Osloavtalets silverbröllop

Yitzhak Rabin och Yassir Arafat skakar hand under Bil Clintons överinseende den 13 september 1993 (Foto: Vita huset)

Idag är det 25 år sedan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO formellt ingick den första delen av Osloavtalet. De båda parternas beslut att försöka nå en fredlig lösning på sin konflikt banade väg för en israelisk reträtt från delar av Gaza och Västbanken och upprättandet av ett självstyrande palestinskt område under en fem år lång interrimsperiod. Under den var det tänkt att parterna skulle nå en förhandlingslösning på det som definierades som konfliktens kärnproblem: Jerusalems status, de palestinska flyktingarna, de israeliska bosättningarna, säkerhetsfrågor, samt gränsdragning. Den israeliska reträtten inleddes den 4 maj 1994. Ett slutgiltigt fredsavtal skulle alltså skrivas under senast den 4 maj 1999.

Som bekant nådde parterna aldrig något slutgiltigt fredsavtal. Både bland israeler och palestinier fanns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen. En del var i princip villiga att dela landet med litade inte på den andra sidans motiv. Andra var maximalister som ansåg att den egna sidan hade rätt till hela landet och att motståndarsidan alltså inte hade rätt till någon del av det. På den palestinska sidan tog terroristgrupperna Hamas och Islamiska jihad den hårdaste linjen och utlöste en våg av terrordåd i syfte att demoralisera Israel och därmed minska stödet för fredsprocessen. I Israel ansåg många att PLO gjorde alldeles för lite för att bekämpa terroristerna i de områden som palestinierna nu själva styrde. Efter varje terroristattack blev också kritiken mot det egna ledarskapet starkare. Premiärminister Yitzhak Rabin kallades för en förrädare och började avbildas iklädd Yassir Arafats keffiyah, “palestinasjalen” som blivit en symbol för den palestinska kampen.

Den 4 november 1995 mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som motsatte sig fredsprocessen, men mycket tyder på att Rabin själv vid det här laget var på god väg att tappa tron på förhandlingarna. Så även en majoritet av israelerna, som när de ett halvår senare gick till valurnorna övergav Rabins efterträdare Shimon Peres och istället röstade på högerledaren Binyamin Netanyahu. Han ansåg att fredsprocessen hade medfört alldeles för stora eftergifter till palestinierna utan att Israel hade fått något konkret i utbyte.

Förhandlingarna mellan Israel och PLO fortsatte emellertid även efter att Netanyahu kom till makten, om än med större reservationer och mindre entusiasm än den tidigare regeringen. Detta gjorde Netanyahu opopulär bland både höger- och vänsterväljare. Då som nu omgavs han även av flera korruptionsskandaler, vilket sammantaget gjorde att han förlorade premiärministervalet 1999. Segraren var arbetarpartiets nya ledare Ehud Barak.

När Barak kom till makten hade den femåriga interrimsperioden redan nått sitt slut, utan ett slutgiltigt fredsavtal mellan Israel och PLO i sikte. Barak ansåg dock att en full israelisk reträtt från palestinskdominerande områden på Västbanken och i Gaza var en absolut nödvändighet för att säkerställa Israels fortsatta existens som en demokratisk och judisk stat. Fredsförhandlingarna fick därför ny fart, med stor draghjälp från USA:s president Bill Clinton, som gärna ville se ett avgörande förhandlingsgenombrott innan slutet av sin presidentperiod.

I början av juli 2000 såg freden ut att vara inom räckhåll när parterna möttes i Camp David i syfte att nå en förhandlingslösning i samtliga kärnfrågor och skriva under ett slutgiltigt avtal. Efter nästan två veckors intensiva förhandlingar presenterade Ehud Barak ett slutgiltigt avtalsförslag för Yassir Arafat, som när det kom till kritan visade sig vara ovilligt att godkänna förslaget eller ens ge ett motförslag. I rättvisans namn bör det dock påpekas att Baraks förslag saknade stöd i Knesset, Israels parlament. Även om Arafat hade godkänt Baraks förslag är det alltså ytterst tveksamt om det då hade kunnat förankras i Israel.

Efter toppmötet i Camp David var parterna överens om att snarast möjligt återuppta förhandlingarna, men bara två månader senare utbröt den andra intifadan, med dagliga dödliga sammandrabbningar. Misstron mellan parterna var återigen mycket stor, vilket omöjliggjorde meningsfulla förhandlingar. Bill Clinton försökte in i det sista att få parterna att komma överens om något annat än att bara fortsätta förhandla, men tvingades till slut lämna Vita huset utan att ha lyckats få till stånd ett genombrott. “Lita inte på Arafat”, rådde Clinton sin efterträdare George W. Bush under sin sista dag som USA:s president. “Den skitstöveln ljög för mig”.

Om George W. Bush ändå hyste någon tillit till Yassir Arafat nådde han exakt samma slutsats som Bill Clinton när israeliska kommandosoldater i januari 2002 bordade ett palestinskt lastfartyg i Röda Havet som var på väg till Gaza med över 45 ton krigsmateriel ombord. Fartygets kapten hade starka koppingar till det palestinska ledarskapet och trots att Arafat bedyrade att han inte hade något med saken att göra innebar händelsen att ingen sansad bedömare längre kunde betvivla att det palestinska ledarskapet och Arafat själv inte hade gett upp den väpnade kampen mot Israel. Arafat isolerades därför av stora delar av världssamfundet och när han dog tre år senare närvarande inga stats- eller regeringschefer från västländer på hans begravning – utom Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson, helt i linje med Sveriges konsekvent tondöva linje i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna.

Fredsprocessen har nu i princip varit fastkörd i över 18 år och brukar dödförklaras regelbundet både av israeliska och palestinska företrädare, men resultatet av den där första handskakningen mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta för 25 år sedan lever ändå kvar i form av det palestinska självstyret på delar av Västbanken. I Gaza finns det till och med en de facto självständig palestinsk stat, styrd av folkmordiska terrorister visserligen, men icke desto mindre en självständig stat. Näranog alla är missnöjda med den här situationen, men ytterst få är intresserade av att försöka ändra den, därför att man är rädd att det skulle kosta mer än det smakar. Den palestinska myndigheten i Ramalla och Hamas i Gaza är rädda att förlora makten, medan det israeliska ledarskapet ironiskt nog fruktar motsatsen, dvs. att man skulle tvingas överta makten från den palestinska myndigheten och/eller Hamas. Trots att varken israeler eller palestinier har firat idag på Osloavtalets 25-årsjubiléum är det därför inte heller någon som har sörjt. Alla är optimalt missnöjda.

Paul Widen

Jerusalem


Snällhetens falska humanism

Bistånd från UNRWA på väg till Gaza.

“Det amerikanska beslutet att dra sig ur UNRWA lämnar flera miljoner palestinska flyktingar utan skolor och grundläggande välfärd”, skrev Sveriges utrikesminister Margot Wallström på Twitter igår. “Detta är djupt oroande och riskerar ytterligare spänningar i en konflikthärjad region. Världssamfundet, inklusive EU-länder, måste snarast hitta ytterligare finansiering.”

Wallströms tweet var en reaktion på att USA:s utrikesdepartement i ett pressmeddelande i fredags slog i ytterligare en spik i UNRWA:s kista genom att förklara att man med omedelbar verkan kommer att upphöra att bidra till dess budget. (UNRWA är det FN-organ som upprättades 1949 för att bistå palestinska flyktingar med utbildning och sjukvård.) USA har i årtionden axlat en tredjedel av UNRWA:s driftskostnader, vilket den nuvarande administrationen anser vara oskäligt. Detta förklarade man redan i januari, när man frånhöll motsvarande omkring 550 miljoner kronor från ett planerat delanslag på motsvarande över 1.1 miljarder kronor till UNRWA. Trots att världssamfundet alltså har haft åtta månader på sig att förmå andra bidragsgivare att öka sina budgetanslag har bara ett fåtal länder, däribland Sverige, visat intresse av att hålla UNRWA:s verksamhet flytande. Många andra länder säger sig vilja ha UNRWA kvar – så länge de inte själva behöver stå för notan.

Bortsett från detta konstaterade USA:s utrikesdepartement i fredagens pressmeddelande att UNRWA:s grundläggande affärsmodell “helt enkelt är ohållbar och har befunnit sig i krisläge i många år”. Det finns nämligen 59 palestinska flyktingläger i Mellanöstern – trots att det krig som skapade dessa flyktingar utkämpades för 70 år sedan. Även när dessa flyktingar har fått medborgarskap i andra länder, exempelvis Jordanien, har UNRWA fortsatt att betrakta dem, och deras barn och barnbarn, som “palestinska flyktingar”. I Libanon, där palestinier förvägras medborgarskap och därmed också arbetstillstånd, har hundratusentals människor fötts och levt hela sina liv i påtvingat flyktingskap och påtvingat beroende av UNRWA:s humanitära stöd. Det ända sättet för dem att ta sig ur sin hopplösa situation vore om staten Israel upphörde att existera, en förhoppning som Israel konsekvent har vägrat att infria.

Det är alltså denna djupt dysfuktionella situation som USA nu slutligen beslutat sig för att inte längre bidra till, och som Margot Wallström till varje pris vill behålla. Wallströms omsorg om de palestinska flyktingarna ger förstås sken av osjälvisk humanism, men det den i praktiken innebär är ett förevigande av ett flyktingproblem som förmodligen skulle ha lösts innan ens Wallström föddes om det inte hade varit för just UNRWA. FN-organet må ursprungligen ha skapats för att bistå verkliga flyktingar, men ingen sansad bedömare kan idag med hedern i behåll förneka att UNRWA genom sin blotta existens utgör ett hinder för miljontals människor att leva normala, drägliga liv. UNRWA:s existens skapar även incitament för den fruktansvärt osmakliga förhoppningen att staten Israel så småningom kommer att upphöra att existera – det är ju först då som flyktingarnas elände kommer att upphöra.

Som alltid när Margot Wallström tar ställning i frågor som på ett eller annat sätt berör Israel står vi nu inför två alternativ: antingen förstår hon exakt hur det ligger till, men väljer medvetet att ändå driva en linje som förevigar ett problem som går att lösa, enbart för att vinna politiska poäng. Eller också förstår hon inte alls, och driver alltså denna ohållbara linje för att hon har låtit sig övertygas av sin egen förljugna snällhetsretorik. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem


USA markerar skarpt mot palestinierna

USA:s president Donald Trump, med vicepresident Mike Pence till vänster och senatens talman Paul Ryan till höger i bakgrunden (foto: Vita huset)

Två anonyma tjänstemän vid USA:s utrikesdepartement uppgav i fredags att det planerade amerikanska biståndet till den palestinska myndigheten under innevarande budgetår kommer att skäras ner med motsvarande 1.8 miljarder kronor. Beslutet togs av president Donald Trump själv, enligt de båda tjänstemännen som citeras av nyhetsbyrån Reuters. Uppgifterna har ännu inte officiellt bekräftats av det amerikanska utrikesdepartementet.

Under budgetåret 2017 betalade USA ut motsvarande 2.9 miljarder kronor till olika palestinska biståndsprojekt. Utöver detta betalade man även ut motsvarande 3.3 miljarder kronor till UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar. Den nu rapporterade nedskärningen innebär alltså att nästan två tredjedelar av USA:s bistånd till den palestinska myndigheten försvinner. Samtidigt har USA under innevarande budgetår hittills bara betalat ut motsvarande 548 miljoner kronor till UNRWA, alltså bara en sjättedel jämfört med förra året.

De drastiska nedskärningarna har väckt stor vrede bland det palestinska ledarskapet, där USA:s agerande tolkas som ett utpressningsförsök. En talesperson för PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas uppgav igår till nyhetsbyrån AFP att USA genom sitt agerande försöker tvinga palestinierna att överge sina anspråk på Jerusalem som sin huvudstad. Påståendet upprepades av flera andra palestinska företrädare, som även anklagade USA för bland annat “ondsinthet” och “mobbning”. Enligt de anonyma tjänstemännen vid USA:s utrikesdepartement som offentliggjorde nyheten i fredags togs emellertid det amerikanska nedskärningsbeslutet efter en intern revision av USA:s olika biståndsprojekt på Västbanken och i Gaza som president Trump beordrade i januari i år efter den mycket hårda palestinska kritiken av USA:s beslut att skära ner sina utbetalningar till UNRWA. Det var alltså invektiven som palestinska företrädare då riktade mot USA extremt lättkränkte president som nu har resulterat i den radikala omprioriteringen av USA:s biståndspolitik gentemot den palestinska myndigheten. Ytterligare invektiv av palestinska företrädare mot USA:s president lär alltså inte förbättra situationen för den palestinska myndigheten.

USA verkar dock förbereda ytterligare handlingar som kommer att slå ännu hårdare mot den palestinska myndigheten om de besannas. På lördagskvällen rapporterade ett israeliskt nyhetsprogram på TV att USA inom kort kommer att offentliggöra en rapport enligt vilken antalet palestinska flyktingar är mindre än 20000. Enligt UNRWA, som till skillnad från FN:s internationella flyktingorgan UNHCR låter palestiniers flyktingstatus gå i arv, finns det idag över fem miljoner palestinska flyktingar. Detta, i kombination med palestiniernas kompromisslösa krav att samtliga dessa fem miljoner har rätt att återvända och bosätta sig i det som idag är Israel, har alltid varit en av de främsta stötestenarna i fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO. Israel har konsekvent avfärdat kravet, med hänvisning till att flyktingstatus ingen annanstans i världen går i arv, och att kravet alltså är ett medvetet försök att demografiskt förinta staten Israel. Om USA nu slutligen skulle avvisa UNRWA:s definition på vem som är att betrakta som palestinsk flykting kommer det att få oöverskådliga konsekvenser för fredsprocessen och relationen mellan Israel och palestinierna.

Givetvis skulle en mycket bred politisk majoritet i Israel välkomna en amerikansk markering mot UNRWA:s flyktingdefinition och därmed även mot det palestinska kravet på att fem miljoner UNRWA-flyktingar måste få bosätta sig i Israel innan ett slutgiltigt fredsavtal kan slutas. Om detta i nuläget vore en bra eller en dålig nyhet för Israel är det emellertid för tidigt att säga. Precis som med USA:s ambassadflytt från Tel Aviv till Jerusalem kan det nämligen lite längre fram visa sig bli politiskt mycket kostsamt att ha tillförsäkrat sig en sådan markering av en så opopulär och föraktad president som Donald Trump.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 843394Läsningar totalt:
  • 174Läsningar idag:
  • 685655Besökare totalt:
  • 159Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen