Brottsrubricering: “Bjöd in judar till sin sons bröllop”

Palestinier och israeler dansar tillsammans under ett palestinskt bröllop på Västbanken (foto: skärmpdump YouTube)

Förra torsdagen firades ett stort bröllop i det palestinska samhället Deir Kadis på Västbanken. Mitt under festligheterna dök det upp fyra ultraortodoxa judar, som prompt började dansa med de övriga bröllopsgästerna. Händelsen fångades på film och spreds sedan snabbt i sociala medier av många palestinier, där många förfasade sig över att judar – därtill bosättare, påstods det – deltog i bröllopsdansen. Dagen därpå blev festens värd, tillika brudgummens far, Radi Nasser, utesluten ur Fatah-partiet, fråntagen ordförandeskapet i det lokala byrådet och avskedad från sin tjänst vid det palestinska utbildningsdepartementet. “Det här är en svidande kränkning av alla våra nationella värderingar och en skymf mot alla palestinier”, hette det i ett uttalande som senare samma dag utfärdades av det palestinska utbildningsdepartementet. Brottet som han hade gjort sig skyldig till var alltså att han hade bjudit in judar till sin sons bröllop.

Radi Nasser bedyrade genast att judarna hade dykt upp oinbjudna efter midnatt för att skada hans och hans sons rykte. “Så fort jag fick höra att fyra judar hade anslutit sig till festen gick jag till dem och kastade ut dem”, uppger han i palestinsk media. Detta är naturligtvis en lögn: ingen jude vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin få för sig att sätta sin fot i ett palestinskt samhälle obeväpnad, än mindre dyka upp oinbjuden på ett palestinskt bröllop. De fyra judarna var alltså med största sannolikhet inbjudna, av Radi Nasser själv eller under hans fulla överinseende. Goda kontakter mellan israeliska bosättare och palestinier hör nämligen till vardagen på Västbanken, men eftersom det styrande Fatah-partiets officiella linje är att allt socialt umgänge med israeler är att betrakta som landsförräderi sker dessa kontakter under radarn. Problemet var alltså inte att judarna var inbjudna: problemet uppstod när händelsen filmades och spreds i sociala medier. Enda sättet för Radi Nasser att nu rädda sitt skinn är att blåneka att han har en aning om vilka de fyra fräcka judarna är som våldgästade hans sons bröllop.

Målsättningen med Sveriges bistånd till den palestinska myndigheten är enligt regeringens hemsida “att Palestina ska bli […] en demokratisk stat som lever sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”, men i realiteten motverkar den palestinska myndigheten systematiskt all så kallad normalisering med Israel. Hur fred ska kunna uppnås när det i praktiken är brottsligt för palestinier att ha någon form av socialt umgänge med israeler är emellertid inget som verkar bekymra svenska beslutsfattare: de ovillkorade biståndsmiljonerna fortsätter att strömma in till den palestinska myndigheten.

Paul Widen

Jerusalem


Japp, ännu ett nyval stundar i Israel

Avigdor Liberman, partiledare för Yisrael Beitenu (foto: Yisrael Beitenu)

Trots intensiva ansträngningar under gårdagen lyckades Israels premiärminister Binyamin Netanyahu inte bilda en ny koalitionsregering innan tidsfristen löpte ut vid midnatt. I takt med att klockan tickade blev ansträngningarna allt djärvare – och fulare. Eftersom Netanyahu i princip hade säkrat stödet från 60 Knesset-ledamöter behövde han bara en enda avhoppare från ett annat parti för att kunna presentera en majoritetsregering för president Reuven Rivlin. Under eftermiddagen kontaktades därför Avi Gabbay, ledaren för Arbetarpartiet, och erbjöds försvarsministerposten om partiet gav Netanyahu sitt stöd. Flera Knesset-ledamöter tillhörande det nybildade utmanarpartiet Kakhol Velavan kontaktades i sin tur av Likud-representanter med lockande erbjudanden i utbyte mot att de lämnade sitt parti och anslöt sig till Likud. Pnina Tamano-Shata, som har en etiopisk-judisk bakgrund, utlovades ökade ansträngningar att föra de kvarvarande judarna i Etiopien till Israel. Gadeer Mreeh, den första drusiska kvinnan i Knesset, utlovades ändringar i den så kallade nationalstatslagen, som har kritiserats hårt av flera drusiska företrädare. Samtliga avböjde, vilket fick Netanyahu att framstå som desperat. Vid ett tillfälle under kvällen tog Ayman Odeh, ledaren för det arabisk-dominerande kommunistpartiet Hadash, till orda i Knesset och sade sig också ha kontaktats av Netanyahu, som lovade honom att “häva ockupationen” av Västbanken och “erkänna Nakba” (“katastrofen”, den palestinska benämningen på grundandet av staten Israel) om hans parti anslöt sig till Netanyahus koalition. “Jag vet inte ens hur jag ska bemöta detta”, fortsatte Odeh retsamt, till allmänt skratt i plenisalen. “Jag har inte ens haft tid att rådfråga mina kollegor och klockan tickar”.

För att inte riskera att president Reuven Rivlin skulle ge en annan Knesset-ledamot i uppdrag att försöka bilda regering när tidsfristen gick ut vid midnatt begärde Likud, när bara några minuter återstod, en slutgiltig votering om att upplösa Knesset, vilket skedde med röstsiffrorna 74-45. Likud och de tilltänkta koalitionspartierna, inklusive Yisrael Beitenu, fick oväntat stöd från de arabiska partierna i voteringen, en talande avslutning på en mycket absurd dag. Nyval väntas ske om drygt tre och en halv månad, den 17 september.

Netanyahu sticker inte under stol med att han är ursinnig på sin forne kollega och nära samarbetspartner Avigdor Liberman, som enligt honom vägrade godkänna alla kompromissförslag och därmed tvingade fram ytterligare ett nyval. Liberman skyller i sin tur situationen på Netanyahu, som han anser kapitulerade inför de ultraortodoxa partiernas krav. Det är inte alls säkert att Liberman kommer att vinna på sitt agerande: Netanyahu kommer sannolikt att göra allt som står i hans makt att krossa honom under sommarens valrörelse. Det är emellertid inte heller säkert att Netanyahu i slutändan kommer att gå vinnande ur den här striden. Inget tyder i nuläget på att nästa valresultat kommer att skilja sig markant från det förra. Däremot kommer de juridiska skruvarna successivt att vridas åt kring Netanyahu under sommaren, vilket stadigt försämrar hans anseende och därmed försvagar hans politiska ställning. Mot bakgrund av hans desperata agerande under gårdagen ser därför Israel nu ut att gå en mycket osäker period till mötes.

Paul Widen

Jerusalem


Ännu ett nyval i Israel?

Israel premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Senast vid midnatt imorgon onsdag måste Israels premiärminister Binyamin Netanyahu presentera sin nya regering för president Reuven Rivlin. I nuläget tyder mycket på att han inte kommer att lyckas. Den främsta käppen i hjulet är det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu, vars ledare Avigdor Liberman kräver garantier för att att ett existerande lagförslag rörande en ökning av antalet ultraortodoxa värnpliktiga ska godkännas oförändrat av samtliga koalitionspartier. Två av dessa partier, Yahadut Hatorah och Shas, representerar dock nästan uteslutande landets ultraortodoxa befolkning och motsätter sig starkt det aktuella lagförslaget. Netanyahu har för sin del visat öppenhet för en kompromisslösning, men Liberman har inte velat vika ett tum. Inga av de tilltänkta koalitionspartierna har velat skriva under separata koalitionsöverenskommelser med det ledande Likud-partiet förrän alla bitar är på plats, vilket har resulterat i att Netanyahu ännu inte har säkrat stöd från ett enda samarbetsparti, trots nästan sex veckors koalitionsförhandlingar. Om tidsfristen löper ut imorgon kväll utan att en överenskommelse är på plats kommer nyval att utlysas på nytt, för andra gången på mindre än ett år, vilket aldrig har hänt tidigare i staten Israels historia.

Liberman har i den pågående maktkampen velat utmåla sig som en principfast politiker som vägrar svika de löften han har givit sina väljare. På spel står inte bara det aktuella lagförslaget om antalet värnpliktiga ultraortodoxa, menar han, utan även de ultraortodoxa partiernas ständigt ökande krav på en mängd områden och Netanyahus ständiga undfallenhet inför detta. Många israeliska väljare, långt fler än de som lade sina röster på Liberman i valet den 9 april, delar hans analys. Det parlamentariska läget, i vilket Netanyahu är beroende av Yisrael Beitenus fem mandat för att kunna bilda en majoritetsregering, utgör alltså ett unikt tillfälle för Liberman att framhäva sig själv som en sekulär vågbrytare inför ett stormande hav av ultraortodoxa krav. Netanyahu menar för sin del att Yisrael Beitenus ståndpunkt i lagfrågan inte skiljer sig så radikalt från de två ultraortodoxa partierna som Liberman försöker påskina och att en kompromiss inte vore svår att nå med lite god vilja. Man ska emellertid inte glömma bort att Netanyahu utlyste nyvalet den 9 april i förhoppning om att föregå offentliggörandet av åtalsbesluten mot honom i tre separata korruptionsfall. Eftersom hans mycket ansenliga juridiska bekymmer bara växer för varje dag som går har han ett starkt intresse av att säkra sin maktposition, vilket han hoppas ska öka hans chanser för politisk överlevnad.

Det vore inte helt överraskande om en överenskommelse ändå nåddes mellan de tilltänkta koalitionspartierna i sista minuten, då flera av de inblandade är kända för sin politiska våghalsighet. Om så inte sker har president Rivlin möjlighet att använda en aldrig tidigare prövad klausul och ge någon annan Knesset-ledamot i uppdrag att bilda nästa regering, men chansen att så sker verkar vara mycket liten. För att öka insatserna påbörjade Likud-partiet igår processen att upplösa Knesset och utlysa nyval. Om man inte lyckas bryta dödläget under natten och morgondagen förväntas denna process fullföljas imorgon kväll. Ett preliminärt datum för valdagen är redan bestämt: den 17 september.

Paul Widen

Jerusalem


“Hatet ska segra”

Ikväll drar eurovisionsschlagerfestivalens första semifinal igång i Tel Aviv. Schlagerhysterin i Israel brukar i allmänhet bara kunna jämföras med den svenska dito, men det faktum att tävlingen i år hålls just i Israel har om möjligt ökat feststämningen ytterligare. På torsdag kväll är det dags för nästa semifinal och på lördag kväll blir det final. En hel vecka med fest och sång, värme och sol och allmän fryntlighet, med andra ord.

Som bekant kan dock alla inte vara glada samtidigt. Festveckan till ära har Svenska kyrkans officiella representant i Israel, Jessica Lindberg Dik (JLD), beslutat att hålla en tema-vecka på Twitter med “olika perspektiv på #Eurovision2019“. De “olika perspektiv” som JLD vill lyfta fram är emellertid främst de som vill svartmåla Israel med anklagelser om folkrättsbrott, mord, apartheid och allmän skurkstatlighet. I likhet med många av Svenska kyrkans företrädare som är besatta av israelkritik kan hon alltså inte tolerera en enda entydigt glad och positiv bild av Israel: allt sådant måste ifrågasättas och kompliceras, så att inte någon stackars sate i Sverige skulle få för sig att associera Israel med bra saker, gubevars.

Att JLD skulle ha föredragit en europeisk kulturbojkott av Israel och därmed att Israel skulle ha förvägrats rätten att anordna årets eurovisionsschlager torde det inte råda något tvivel om. Efter att Israels Netta Barzilai vann förra årets final kommenterade JLD gillande ett blogginlägg av den israelhatande prästen Anna-Karin Hammar, som beklagade sig över att Israels seger innebar ett bakslag för BDS-rörelsen (som vill bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel). När det så förhatliga Israel nu ändå har fått äran att anordna årets tävling har alltså JLD pliktskyldigt aktiverat plan B: kasta så mycket skit som möjligt i hopp om att något fastnar.

“Eurovision Song Contest-stadion är byggd på den arabiska byn al-Shaykh Muwannis mark, tömd på invånare & utplånad 1948”, informeras vi om av JLD den 12 maj. “Att ESC sammanfaller med palestiniernas högtidlighållande av 71-årsdagen för minnet av al-Nakba uppfattar oxå många som provocerande”. Svenska kyrkans utsända nöjer sig alltså inte med att kritisera Israels närvaro på Västbanken, utan ifrågasätter här även själva Tel Avivs existensberättigande: marken påstås vara stulen från palestinier. Vidare kallar hon grundandet av staten Israel för en “katastrof” (arabiska: nakba) och menar att det därför vore påpassligt om alla och envar lät bli att vara så förbannat glada när palestinier sörjer över att de inte lyckades driva ut alla judarna i havet 1948 som de så idogt försökte. Senare samma dag beklagar hon sig över att palestinier på Västbanken och i Gaza inte kan delta i festligheterna i Tel Aviv, som om Israel har en skydlighet att öppna sina gränser för människor som öppet förespråkar förintelsen av den judiska staten. Inte mindre än tre gånger delar hon länkar till en organisation som uppmuntrar turister i Israel att besöka Hebron på Västbanken för att “bevittna Israels ockupation”. JLD är alltså inte ensam om att försöka mjölka eurovisionsschlagerfestivalen för att sprida antiisraelisk propaganda.

Nu och då delar JLD även länkar som inte andas missunnsamhet mot Israel, men eftersom hon hela tiden återkommer till just missunnsamheten och svartmålningen får man anta att det är detta perspektiv hon hoppas ska slå rot hos dem som följer hennes tema-vecka. Igår delade hon en länk till en artikel i Sydsvenska Dagbladet av den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist, som inleds med en stor bild på två sorgsna palestinska barn som protesterar mot eurovisionsschlagerfestivalen och istället försöker lyfta fram påstådda israeliska krigsbrott från 1948. Senast nu imorse citerade hon en DN-intervju med det isländska bandet Hatari, som ikväll ska framföra sitt bidrag Hatrið mun sigra (svenska: “hatet ska segra”). “Det är lätt att stanna kvar i Eurovisionbubblan, men om man letar efter ockupationen så hittar man den”, lyder citatet som JLD valt att lyfta fram ur intervjun. “Det krävs inga stora ansträngningar för att se förtrycket & apartheidsystemet. Israel är inte ett land för alla sina invånare”.

Helt frånvarande från JLD:s temavecka är naturligtvis varje antydan av kritik mot den palestinska sidan. I bilden som hon försöker förmedla är således Israels agerande helt taget ur sitt sammanhang, vilket får det att framstå som utstuderat grymt, oförsvarligt och obegripligt. Den palestinska sidan är däremot helt oförvitlig: den vill bara bli sedd, mänskliggjord, likabehandlad och respekterad. Det är alltså inte “olika perspektiv” som JLD presenterar, utan en noggrant koreograferad förvrängning av verkligheten, ämnad att svartmåla Israel och vitmåla palestinierna.

Titeln på det isländska bidraget till årets eurovisionsschlagerfestival sammanfattar på ett kärnfullt sätt det vi får förmoda är JLD:s mål med sin temavecka: Hatet ska segra. Nu är det gudskelov inte så många som tagit notis om JLD:s ansträngningar: en handfull lajks och ännu mindre retweets. Det är glädjande och sorgligt på samma gång: glädjande att ytterst få människor tycks bry sig om hennes enträgna försök att strö smolk i folkfestens glädjebägare, och sorgligt att Svenska kyrkan har sett det för gott att bekosta hennes ansträngningar.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 950150Läsningar totalt:
  • 74Läsningar idag:
  • 775460Besökare totalt:
  • 73Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen