Mahmoud Abbas mår utmärkt

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas på sjukhuset i Ramalla (foto: Fatah)

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har de senaste dagarna vårdats på sjukhus för lunginflammation. Den intensivt rökande 83-åringen lider sedan länge av en mängd hälsoproblem, och den senaste sjukhusvistelsen satte därför igång en intensiv ryktesspridning bland palestinier på sociala medier som gjorde gällande att Abbas låg för döden, eller rentav redan var död. Abbas Fatah-parti, de svenska Socialdemokraternas “kära systerparti” för att citera statsminister Stefan Löfven, kände sig därför igår tvingat att utfärda en dementi. Först utlovades en presskonferens med ledaren själv, men denna ställdes sedan in. Istället offentliggjordes bilder på Abbas, ett på vilken han traskar omkring på sjukhuset i Ramalla iklädd en stilfull mörkblå morgonrock, och en på vilken han sitter på en fåtölj i sitt sjukhusrum och läser en tidning.

Låt oss zooma in på tidningen som Mahmoud Abbas läser. Är det där…? Det ser ju ut som… ja, sannerligen, serierutan på tidningens baksida visar en israelisk soldat som tar mjölkflaskan från en palestinsk bebis och ersätter den med en flaska gift. För att påvisa Abbas goda hälsa väljer alltså Fatah att publicera en bild på vilken Abbas läser en tidning som sprider klassiska antisemitiska stereotyper.

Barnet på serierutan föreställer Layla Ghandour, en 8 månader gammal palestinsk flicka som dog i Gaza den 14 maj, samma dag som de våldsamma upploppen vid gränsen till Israel krävde över 60 palestiniers liv. En Hamas-talesman påstod att den lilla flickan hade dött efter att ha andats in tårgas som israeliska soldater hade avfyrat mot de palestinska protesterna, ett påstående som mycket snabbt spreds till alla världens hörn. Dagen därpå uppgav emellertid en anonym läkare i Gaza för nyhetsbyrån AP att bebisen hade lidit av ett hjärtproblem och att han inte trodde att dödsfallet hade orsakats av tårgas. I ett stort reportage i New York Times bekräftade sedan bebisens familj att hon hade lidit av patent ductus arteriosus, även om de fortfarande hävdade att hon dog efter att ha andats in tårgas.

För en oberoende bedömare torde det emellertid stå klart att Israel inte hade för avsikt att döda flickebarnet. Tårgas är som bekant en ickedödlig form av upploppsbekämpning. Vissa skulle förmodligen även, efter noggrannt beaktande, ifrågasätta lämpligheten i att ta med sig en hjärtsjuk 8-månaders bebis till ett våldsamt upplopp. Mindre nogräknade bedömare tar dock inspiration från den här sortens tragedier, sätter sig ner och ritar antisemitiska teckningar, som sedan ivrigt publiceras i arabiska tidningar. Judar som förgiftar barn. Och vem väljer sedan att läsa den här smörjan om inte vår egen med svenska skattemedel finansierade Mahmoud Abbas?

Det är intressant och talande att kontrastera de svenska Socialdemokraternas absoluta ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna (med hänvisning till partiets politiska föregångare, som i vissa fall hade rötter i fascistiska kretsar), med deras förbehållslösa entusiasm för och miljardregn över Fatah. Föreställ er för ett ögonblick att det inte var Mahmoud Abbas som satt där i sin blåa morgonrock med en antisemitisk serieteckning i handen, utan istället Jimmie Åkesson. Socialdemokraterna skulle skrika i högan sky tills helvetet fryser till is att bilden bevisar bortom allt rimligt tvivel att Åkesson är en fullfjädrad nazist. Men nu när det är Abbas som sitter där? Total tystnad.

Paul Widen

Jerusalem


Problemet med för få dödade judar

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza. (foto: IDF)

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade “återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för “kalkylerat dödande av protestdeltagare” och “övergrepp”. Bildt påpekade att “alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. “Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: “Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. “Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: “När vi pratar om ‘fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. “Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. “Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widen

Jerusalem


Segeryra under mörka orosmoln

Israeler tågar genom Damaskusporten under firandet av Jerusalemdagen.

“Nästa år i Jerusalem!” ropade den israeliska sångerskan Netta Barzilai efter att hon i natt kammade hem vinsten i årets Eurovisionsschlagerfestival. I Israel bröt spontana folkfester ut på gator och torg när segern var ett faktum, en seger som genom försynen sammanföll med firandet av Yom Yerushalayim, återföreningen av Jerusalem efter segern i Sexdagarskriget 1967 (enligt den hebreiska kalendern). Feststämningen i Israel är alltså extremt påtaglig så här dagen innan invigningen av USA:s ambassad i Jerusalem, på dagen 70 år efter att staten Israel utropade självständighet (enligt den gregorianska kalendern).

Som bekant är dock inte alla glada över att USA flyttar sin israelambassad från Tel Aviv till Jerusalem. De sedan flera veckor tillbaka pågående massprotesterna i Gaza beräknas öka i omfattning på måndag och sedan nå sin kulmen på tisdag, den dag som palestinier uppmärksammar Yown al-Nakba (“katastrofdagen”). I år sammanfaller dessutom denna dag med den första dagen i den muslimska fastemånaden Ramadan, vilket bidrar ytterligare till den redan högexplosiva stämningen. Israels försvarsstyrkor (IDF) har skickat stora truppförstärkningar till både Gaza och de områden på Västbanken där palestinska demonstrationer planeras.

Situationens allvar illustreras tydligt av två händelser i Gaza de senaste dagarna. Den första händelsen inträffade i fredags när palestinska demonstranter gick till attack mot gränsövergången Kerem Shalom, den enda gränsövergången till Gaza som kan hantera godstrafik. De anlade eldar som dels förstörde ledningar som förser Gaza med elektricitet och gas, och dels förstörde det transportband på vilket all import överförs till Gaza, inklusive all humanitär hjälp. Skadorna på gränsövergången är så omfattande att IDF på lördagen tvingades ta beslutet att stänga den av säkerhetsskäl tills reparationer har kunnat göras, vilka beräknas kosta mer än motsvarande 77 miljoner kronor. Den redan akuta humanitära situationen i Gaza kommer därmed att försvåras ytterligare.

Den andra händelsen infräffade tidigt på lördagskvällen när IDF förstörde en terrortunnel i närheten av gränsövergången Erez. Tunneln var nästan en kilometer lång och upptäcktes precis innan den nådde gränsen mellan Gaza och Israel. Det var den nionde terrortunneln som IDF har upptäckt och förstört de senaste månaderna. Varje tunnel beräknas kosta upp emot motsvarande 25 miljoner kronor. Terroristorganisationen Hamas, som ligger bakom merparten av tunnlarna, har alltså investerat hundratals miljoner kronor i detta projekt som IDF nu systematiskt tillintetgör. En del av förklaringen till varför Hamas ivrigt uppmanar Gazas befolkning att delta i de våldsamma protesterna vid gränsstaketet till Israel är att man helt enkelt är i akut behov av en distraktion från det egna ekomomiska vanstyret. En annan del av förklaringen är att massprotesterna mer och mer ser ut som terroristorganisationens enda kvarvarande redskap i kampen mot Israel.

Utanför sjukhusen i Gaza har stora tält upprättats för att kunna ta hand om det stora antalet skadade demonstranter som väntas under kommande dagar. Den före detta chefen för Israels militära underrättelsetjänst Amos Yadlin har uppgett att situationen inte har varit så här allvarlig sedan i maj 1967, omedelbart innan Sexdagarskriget bröt ut.

Paul Widen

Jerusalem


Massiva israeliska flygräder i Syrien

Israeliska stridsflygplan (foto: IAF)

Strax efter midnatt avfyrades minst 20 raketer från Syrien mot israeliska militärbaser på Golanhöjderna. Israels försvarsstyrkor (IDF) uppger att flera av raketerna sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen och beskrev skadorna på sina militärbaser som begränsade. Inga israeliska soldater ska ha skadats i attacken.

Israels svar kom nästan omedelbart och var massivt. Minst 30 militära positioner bombades av israeliska stridsflygplan i vad som beskrivs som det mest omfattande israeliska flyganfallet sedan Yom Kippur-kriget 1973. Vedergällningsattacken pågick i fyra timmar i sträck och riktades mot iranska positioner, då det var styrkor från det iranska republikanska gardet som låg bakom den tidigare raketattacken mot Golanhöjderna. Detta förklarades också av IDF via Twitter, där man samtidigt varnade Syriens armé från att försöka lägga sig i. Syriens luftvärn uppges dock ha öppnat eld på flera håll och ett antal syriska positioner ska därför också ha attackerats av Israel.

Det är oklart hur många dödsoffer som krävdes i de israeliska räderna, men ännu obekräftade uppgifter gör gällande att minst 20 iranska soldater ska ha stupat. Det verkliga antalet dödsoffer är förmodligen mycket högre, med tanke på flygattackernas omfattning.

Israels försvarsminister Avigdor Liberman uppgav på torsdagsmorgonen att nästan samtliga Irans militära tillgångar i Syrien förstördes under den nattliga vedergällningsattacken och att ytterligare iranska raketattacker mot Israel kommer att besvaras med största möjliga styrka. Han betonade att Israel inte har något intresse av ytterligare upptrappning, men att man inte kommer att tolerera några provokationer från Syrien. “Om det regnar på oss kommer det att vara översvämning hos er”, varnade han.

Israels minister för allmän säkerhet preciserade via Twitter Israels position: “Vi kommer inte att tolerera några hot mot norra Israel, vi kommer inte att tveka att slå till mot iranska mål i Syrien och vi kommer att fortsätta att hålla Syrien ansvarigt för alla attacker som utgår från dess territorium. Vi bluffar inte. Vi kommer att kontra Irans terror var som helst, när som helst”.

Den israeliska regeringens beslut att gå till massiv motattack fick under torsdagen oreserverat stöd från de två största oppositionspartierna Yesh Atid och Hamachaneh Hatzioni. Företrädare för de båda partierna upprepade regeringens hållning utan variation: Israel accepterar inte att Iran etablerar sig militärt i Syrien. Även USA uttalade under natten sitt stöd för Israels agerande.

Nattens sammandrabbning mellan Israel och Iran i Syrien kom bara några timmar efter att Israels premiärminister Binyamin Netanyahu höll överläggningar med Rysslands president Vladimir Putin i Moskva. Rysslands omfattande militära närvaro i Syrien innebär att IDF måste koordinera sitt agerande i landet i förväg med sin ryska motpart för att undvika missförstånd och oavsedda sammandrabbningar. “Under samtalet framförde jag vår syn på Irans hemliga kärnarkiv och, naturligtvis, den spända situationen som nu råder”, uppgav Netanyahu efter mötet. “Jag framförde Israels skyldighet och rättighet att försvara sig mot iransk aggression från syriskt territorium. Iranierna deklarerar sin avsikt att attackera oss. De försöker överföra styrkor och vapen dit med det uttalade målet att attackera staten Israel, som en del av sin strategi att förinta staten Israel. Jag sa till president Putin att det är varje stats rättighet, och synnerligen Israels rättighet, att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försvara sig mot denna aggression. Jag tror att saker framfördes rakt och ärligt, och detta är viktigt”. Det återstår att se hur länge Ryssland kan ge Israel fritt spelrum i Syrien och samtidigt vara militärt allierad med just de militära styrkor som Israel bekämpar.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 785398Läsningar totalt:
  • 581Läsningar idag:
  • 634775Besökare totalt:
  • 519Besökare idag:
  • 12Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen