Valanalys

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset (Mark Neiman, GPO)

Efter en rad fördröjningar och motsägelsefulla uppgifter från valmyndigheten offentliggjordes det israeliska valresultatet till slut sent på torsdagsnatten. Så här kommer de 120 mandaten i Knesset, det israeliska parlamentet, att fördelas:

 

Likud (Binyamin Netanyahus högerliberala parti): 36

Kakhol Velavan (koalitionspartiet som bildades innan valet för att utmana Netanyahu): 35

Shas (det sefardiska ultraortodoxa partiet): 8

Yahadut Hatorah (det ashkenaziska ultraortodoxa partiet): 7

Hadash-Ta’al (valsamverkan mellan kommunistpartiet och ett arabiskt missnöjesparti): 6

Avodah (arbetarpartiet): 6

Yisrael Beitenu (det sekulära högernationalistiska partiet): 5

Ichud Miflagot Hayamin (det religiösa högernationalistiska samlingspartiet): 5

Meretz (det sekulära vänsterliberala partiet): 4

Kulanu (ett högerliberalt parti som brutit sig ur Likud): 4

Ra’am-Balad (valsamverkan mellan två arabiska missnöjespartier): 4

 

Enligt flera vallokalsundersökningar som offentliggjordes så fort vallokalerna hade stängt klockan 22:00 på tisdagskvällen ledde utmanarpartiet Kakhol Velavan med flera mandat över Netanyahus Likud-parti. Trots det såg Likud ut att ha bäst chanser att bilda en koalitionsregering, då högerpartierna och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen tillsammans var i klar majoritet. Därför utropade sig både Kakhol Velavan och Likud som vinnare innan midnatt. När rösträkningen kom igång och kontinuerligt började rapporteras såg det emellertid betydligt bättre ut för Likud och betydligt sämre för Kakhol Velavan. Först var partierna jämnstora, men snart kunde man skönja en ledning för Likud, om än väldigt snäv.

Rösträkningen bjöd på flera överraskningar, bland annat att de nya högerpartierna Hayamin Hechadash och Zehut hamnade under valspärren på 3.25%. I opinionsundersökningar innan valet hade båda partierna legat på mellan 6-8 mandat, vilket naturligtvis bidrog till att göra valresultatet svårsmält för partiernas sympatisörer. Även de båda arabiska samarbetspartierna såg i omgångar under natten ut att hamna under valspärren, men återhämtade sig sedan, vilket också var överraskande, då många israeliska araber bojkottade valet pga det utbredda missnöjet mot de egna representanterna.

När mer än 90% av rösterna hade räknats på onsdagskvällen tillstod Kakhol Velavans partiledare att Likud var valets vinnare, men trots det var inte alla aspekter av rysaren över: på torsdagsmorgonen stod det nämligen plötsligt på valmyndighetens hemsida att Hayamin Hechadash trots allt låg en promille över valspärren, detta efter att valsedlar från bland annat diplomater och soldater hade börjat räknats. Uppgifterna tillbakavisades dock i ett uttalande av valmyndigheten, men utan att uppgifterna ändrades på hemsidan. Rösträkningen fortsatte sedan under hela torsdagen och slutresultatet dröjde av oklara anledningar. Först vid midnatt offentliggjordes det officiella valresultatet, men samtidigt uppgav valmyndigheten att det absolut slutgiltiga resultatet inte skulle stå klart förrän den 17 april, då det överlämnas till president Reuven Rivlin. Det är mycket osannolikt, men inte omöjligt, att något eller några av partierna som nu ligger över valspärren skulle hamna under den – eller vice versa – efter sluträkningen. Mer troligt är att mandaten justeras en aning, om än inte på ett sätt som fundamentalt skulle förändra Likuds chanser att leda nästa koalitionsregering. De motstridiga uppgifterna och det överraskande valresultatet har dock inneburit att rösträkningen har ifrågasatts, både av Hayamin Hechadash och högerkoalitionen Ichud Miflagot Hayamin. Kontroverserna lär därför inte upphöra förrän tidigast den 17 april, då man får hoppas att alla godtar valmyndighetens slutgiltiga räkning.

Högerpartierna med Likud i spetsen och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen har nu tillsammans 65 av 120 mandat. En sådan regeringsuppsättning skulle dock innebära att Netanyahu vore helt beroende av samtliga koalitionsparterns förutom Kulanu för att kunna överleva, en beroendeställning som snabbt skulle utnyttjas: småpartier i denna maktposition har nämligen för vana att hota att fälla regeringen om deras politiska krav inte infrias. Man ska inte heller glömma bort att högerpartiet Yisrael Beitenu lämnade den nuvarande regeringen under buller och bång i mitten av november förra året och partiledaren Avigdor Liberman då anklagade Netanyahu att ha kapitulerat inför den palestinska terroristorganisationen Hamas. Netanyahu gav i sin tur Liberman en verbal känga i retur, och de båda politikerna hyser således ett mycket djupt förakt för varandra. Nu sträcker sig emellertid detta ömsesidiga förakt betydligt längre tillbaka i tiden än så, och det har aldrig förhindrat de båda luttrade partiledarna att samarbeta. Det troligaste är därför att Liberman gräver ner stridsyxan och föreslår Netanyahu som premiärminister när han och övriga partiledare träffar presidenten i början av nästa vecka. Under valnatten spekulerades – och hoppades – det dock att Liberman istället skulle kunna villkora sitt partis regeringsanslutning med att Netanyahu överger övriga högerpartier och ultraortodoxa partier och istället bildar en samlingsregering med Kakhol Velavan. Ideologiskt ligger dessa tre partier, Likud, Kakhol Velavan och Yisrael Beitenu, betydligt närmare varandra än Likud och de ultraortodoxa partierna. Många hattar och högerskor skulle förstås behöva inmundigas innan detta skulle kunna ske, då samtliga inblandade inför valet lovade dyrt och heligt att något sådant vore absolut otänkbart. För övrigt rådde en mycket snarlik situation efter valet 2009 och avfärdades då av Netanyahu till förmån för en snävare högerregering, trots att opinionsundersökningar visade att en stor del av allmänheten skulle föredra en samlingsregering mellan Likud, centerpartiet Kadima (som nu inte längre existerar), Yisrael Beitenu och/eller Avodah. Det är därför svårt att föreställa sig att Netanyahu skulle göra en helt annan kalkyl idag än den han gjorde för 10 år sedan.

Det är dock nästan lika svårt att i nuläget föreställa sig att Netanyahus nästa koalitionsregering, oavsett vilka partier den kommer att bestå av, kommer att kunna överleva hela eller ens merparten av mandatperioden. Ett slutgiltigt åtalsbeslut mot Netanyahu för hans roll i flera mut- och korruptionsskandaler är att vänta de närmaste månaderna, vilket då sannolikt kommer att utlösa en koalitionskris. Samtidigt har samtliga Netanyahus koalitionsregeringar sedan 2009 visat sig oförmögna utarbeta en ny lag som reglerar militärtjänstgöring bland den ultraortodoxa befolkningen, eftersom Yisrael Beitenu och de ultraortodoxa partierna står på diametralt olika sidor i frågan: tekniskt sett utlystes nyvalet just för att en kompromiss inte kunde nås i denna kontrovers. Även om Netanyahu ser ut att ha bäst förutsättningar att bilda en ny regering är alltså uppgiften som han står inför ingalunda enkel.

Paul Widen

Jerusalem


Några konkreta exempel på Svenska kyrkans och EAPPI:s “bristande objektivitet”

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att “programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att “brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att “följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara “djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) “vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans “bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att “judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, “Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. “Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: “Vad sa du?!” – “Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, “Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara “onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter “en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att “folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte “den rättvisa freden”, “folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widen

Jerusalem


Kampen om de palestinska säkerhetsfångarna

Israels minister för inrikes säkerhet Gilad Erdan (vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu (höger) omgivna av poliser från en antiterrorenhet (foto: Kobi Gideon GPO)

En viktig aspekt i den pågående våldsupptrappningen mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas har faktiskt ingenting med situationen i Gaza att göra, utan handlar istället om villkoren som råder för palestinier som sitter i israeliska fängelser. I slutet av januari beordrade Gilad Erdan, Israels minister för inrikes säkerhet, en genomsökning av stora delar av tre fängelser som huserar palestinska säkerhetsfångar. I räden hittades flera mobiltelefoner. Därefter installerades störningsutrustning på varje fängelse, som gjorde eventuellt oupptäckta mobiltelefoner obrukbara.

En cynisk tolkning av Erdans beslutsamma agerande, som framförts på nyhetsplats i DN och på den israeliska tidningen Haaretz ledarsida, är att han bara försökte öka sin egen synlighet och popularitet inför Likud-partiets primärval i början av februari. Hur det än råkar vara med den saken föreligger det emellertid ett betydligt viktigare faktum: det är förbjudet att ha en mobiltelefon om man sitter i fängelse i Israel. Palestinska säkerhetsfångar med mobiltelefoner utgör dessutom en högst verklig säkerhetsrisk. Att tidpunkten för räden skulle kunna gynna Erdan politiskt gör den alltså inte mindre befogad eller mindre nödvändig.

Under de två månader som förflutit sedan dess har missnöjet pyrt bland de palestinska säkerhetsfångarna. Ibland har det blossat upp i våldsamma upplopp, med både skadade fångvaktare och fångar som följd. Igår kväll uppgav en talesman för den palestinska myndighetens fångkommission att ett antal fångar, tillhörande både Fatah och Hamas, kommer att inleda en hungerstrejk kommande söndag i protest mot de nya säkerhetsåtgärderna. Den kommer sedan successivt att utökas tills fångarnas krav hörsammas och störningsutrustningen nedmonteras.

Detta krav spelar också en central roll i de pågående indirekta egyptenledda förhandlingarna mellan Israel och Hamas. För att gå med på en nedtrappning av våldet som utmynnar från Gaza kräver Hamas att störningsutrustningen nedmonteras. Hittills har Israel kategoriskt avfärdat detta krav. Även om det finns andra sätt att komma åt problemet med mobiltelefoner bland palestinska säkerhetsfångar vore det i dagsläget, med bara en vecka kvar tills nyvalet, politiskt självmord att vika för Hamas på detta sätt. Det spända säkerhetsläget lär därför fortsätta och till och med förvärras under de närmaste dagarna.

Man bör också notera att det samtidigt pågår en intensiv kamp mellan de olika palestinska fraktionerna om vem som bäst företräder fångarna som sitter i israeliska fängelser. Den palestinska myndigheten häller som bekant pengar över dem och deras familjer, vilket inte Hamas har möjlighet att göra. Istället använder Hamas våld, eller hot om våld, som insats för att få igenom sina krav och göra sig populära bland fångarna. En del av det spända säkerhetsläget är således bara indirekt relaterat till Israel och utgör istället en fortsättning av den interna palestinska maktkampen. Våldet må riktas mot Israel, men den avsedde mottagaren är ibland snarare en rivaliserande palestinsk fraktion.

Paul Widen

Jerusalem


Logiken bakom våldet mellan Israel och Hamas

Två 8-åriga palestinska pojkar som tog sig över gränsen från Gaza beväpnade med en kniv samtalar med en israelisk soldat innan de återvänder till Gaza via gränsövergången Erez den 30 mars 2019 (foto: COGAT)

Strax efter midnatt avfyrades fem raketer från Gaza mot Israel. De utlöste raketlarmet i flera samhällen nära gränsen men slog ner på öppna fält utan att orsaka några materiella skador. Israels försvarsstyrkor (IDF) besvarade attacken med eldgivning från pansarvagnar mot flera Hamas-positioner. Inga palestinier rapporteras ha dödats eller skadats i den israeliska motattacken.

Ingen palestinsk terroristgrupp har ännu tagit på sig ansvaret för raketattacken, men IDF uppges misstänka att Islamiska jihad ligger bakom den. Detta sedan fem palestinier dödades under lördagens massdemonstration längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel, något som terroristorganisationen tidigare hade sagt skulle resultera i en hämndattack i form av raketbeskjutning. Närmare 150 människor uppges även ha skadats i lördagens protester, som markerade årsdagen för den så kallade stora återvändarmarschen. Omkring 40000 palestinier deltog i demonstrationen, men enligt IDF ska terroristorganisationen Hamas ha uppvisat en återhållsamhet utan motstycke och till och med försökt förhindra deltagare från att komma nära gränsstaketet. Den våldsamma urladdning som befarades på årsdagen uteblev alltså, vilket med stor sannolikhet är ett resultat av de egyptiska medlingsansträngningarna mellan Israel och Hamas. IDF:s återhållsamma reaktion på nattens raketattack visar att även Israel försöker trappa ner våldet.

Den senaste veckans händelser visar hur snabbt en upptrappning kan ske, trots att varken Israel eller Hamas i nuläget är intresserade av ytterligare en storskalig militär sammandrabbning i Gaza. Samtidigt måste både Israel och Hamas agera på ett någorlunda trovärdigt sätt för den inhemska opinionen i Israel respektive Gaza: de måste utstråla styrka och kunna hävda att det är motståndarsidan som betalar det högsta priset. Men eftersom man är beroende av varandra för att kunna trappa ner våldet behöver båda parterna också vara beredda att absorbera ett visst mått av våld från motståndarsidan. Det vi ser är alltså, som jag skrev i min krönika i torsdags i Världen Idag, en sorts dyr och våldsam teater med ett sedan länge förutbestämt resultat: status quo ante bellum, en återgång till situationen som rådde innan våldsupptrappningen, möjligtvis med någon liten justering här och där. Insatserna är förstås mycket höga, och en felberäkning, exempelvis i form av en raket som resulterar i israeliska dödsoffer, eller en markant ökning av palestinska dödsoffer, kan utan förvarning förändra hela ekvationen. Israels märkbara ovilja att inleda en bred offensiv mot Hamas innebär dessutom att Hamas ständigt kommer att utmana Israels smärtgräns, vilket naturligtvis ökar risken för en felberäkning.

Samtidigt som ledarskapet på båda sidorna alltså håller sina huvuden kalla pågår ett propagandakrig för fullt, som syftar till att påverka världsopinionen åt det ena eller det andra hållet. En intressant inblick i denna kamp fick man igår, när IDF omhändertog två 8-åriga palestinska pojkar som hade lyckats ta sig över gränsen till Israel från Gaza, varav en var beväpnad med kniv. Det som hade kunnat sluta i en tragedi – två ihjälskjutna barn – och därmed en palestinsk propagandaseger, slutade emellertid istället i en israelisk propagandaseger: de två pojkarna fotograferades och filmades (med pixlade ansikten) när de drack vatten och  småpratade med israeliska soldater, som vänligt klappade dem på huvudet innan de fördes tillbaka till Gaza via gränsövergången Erez.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 930301Läsningar totalt:
  • 51Läsningar idag:
  • 758167Besökare totalt:
  • 50Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen