Socialdemokraternas one-trick pony

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj (foto: Riksdagen)

“Regeringen bör stå upp för att skydda det palestinska folkets territorium och genom EU verka för att den planerade katastrofen den 1 juli avvärjs”, skrev den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj i en debattartikel i Helsingbords Dagblad den 28 juni. Det han syftade på var Israels premiärminister Benjamin Netanyahus avsikt att 1 juli inleda den juridiska processen för att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken. Att detta ännu inte har hänt är föga förvånande för alla som har den minsta kunskap om israelisk inrikes-och säkerhetspolitik. El-Haj valde dock att utnyttja det befarade israeliska beslutet för att sprida en grovt förenklad bild av konflikten mellan Israel och palestinierna som tidvis övergår i rena lögner. Budskapet är enkelt: Israel är en illegal ockupationsmakt som rutinmässigt beslagtar palestinsk mark och fördriver dess befolkning, medan palestinierna är oskyldiga och hjälplösa offer.

I åratal har detta budskap upprepats gång på gång av El-Haj och hans gelikar i “debattartiklar” varje gång konflikten mellan Israel och palestinierna återaktualiseras. Litanior över israeliska oförrätter som samtidigt försöker sammanfatta en mer än 100-årig konflikt på en dryg A4-sida är dock inte debattinlägg, utan propaganda med halvsanningar och lögner blandade om vartannat. Syftet är inte att informera eller att driva civiliserad opinion, utan att agitera mot Israel.

Att gå i replik mot den här typen av “debattartiklar” och på punkt efter punkt visa hur de förenklar och förvränger verkligheten är förstås möjligt, men fundamentalt kontraproduktivt, eftersom det förutsätter att de faktiskt är inlägg i en saklig debatt. Att gång efter annan behöva konstatera historiska faktum ger dock bara legitimitet åt El-Hajs verklighetsförvrängningar, eftersom intrycket därmed skapas att dessa historiska faktum bara är en åsikt, medan El-Hajs svepande anklagelser är en annan. Sammantaget bidrar denna “debatt” bara till att ständigt fler människor associerar Israel med arrogans, brutalitet och orättvisor. Detta förstår El-Haj och hans gelikar mycket väl, och det är därför de år efter år skriver “debattartiklar” på samma tema med minimala variationer i vilka de öser invektiv över Israel. 

När man undersöker El-Hajs politiska gärning inser man mycket snabbt att han är en one-trick pony: det är palestinaaktivism för nästan hela slanten. Att en folkvald politiker från en konkursmässig kommun som Malmö har valt att engagera sig så fullständigt i en fråga som helt saknar praktisk betydelse för hans valkrets kan kanske tyckas besynnerligt. Borde inte politiker som representerar Malmö istället satsa på integration, utbildning, tillväxt och jobb, frågor som är synnerligen relevanta för Malmö och i vilka staden har ett nästan gränslöst utrymme för förbättring?

Svaret på detta mysterium hittar man utan svårighet när man studerar Mellanösterns misslyckade stater, där antiisraelisk retorik är ett väl beprövat sätt att utnyttja allmänhetens judefientliga attityder för att distrahera medborgarna från ländernas interna ekonomiska och sociala missförhållanden. El-Haj har helt enkelt noterat de stora sociala, politiska och demografiska likheterna mellan dessa misslyckade stater och den i mångt och mycket misslyckade staden Malmö. Hans palestinaaktivism må vara geniun, men den är också det enklaste sättet att tillförsäkra sig politiskt makt i sådana miljöer.

Det vi ser här är alltså ännu ett exempel på mellanösterniseringen av svensk politik. Inte mindre än 3360 malmöiter ansåg att Jamal El-Haj var så förträfflig att de kryssade hans namn på socialdemokraternas valsedlar i riksdagsvalet 2018, trots att han av allt att döma är helt likgiltig inför de enorma problem som staden lider av. Hans socialdemokratiska kollegor har bevisligen fattat vinken, då hans enda uppdrag i riksdagen är att vara suppleant i diverse utskott. Detta ger honom en massa tid över att skriva “debattartiklar” och riksdagsmotioner som agiterar mot Israel, vilket med största sannolikhet kommer att innebära ännu fler röster i nästa riksdagsval.

Paul Widen

Jerusalem


Kraftig ökning av nya virusfall i Israel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (mitten) under det så kallade corona-kabinettets sammanträde den 8 juni (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Den 3 juni registrerades över 200 nya covid-19 fall i Israel för första gången på över en månad. De föregående två månadernas drastiska åtgärder medförde en reducering av antalet nya dagliga fall till under 20 under större delen av maj, men när åtgärderna lättades vände kurvan på kort varsel upp igen. Den senaste veckan har mellan 200 och 300 människor testats postivit nästan varje dag, vilket bekräftar det dystra trendbrottet. I söndags varnade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu att ännu en total nedstängning av hela landet kan bli nödvändig om antalet nya fall inte vänder ner igen.

Netanyahu signalerade även att det även kan bli nödvändigt att återinföra det kontroversiella digitala övervakningsprogrammet som från mitten av mars till början av juni användes för att spåra bärare av coronaviruset och identifiera människor som dessa hade varit i kontakt med. Övervakningsprogrammet är egentligen utvecklat för terrorbekämpning och kontrolleras av Israels interna säkerhetstjänst Shin Bet, som motvilligt gick med på att använda det för att övervaka Israels civilbefolkning. Högsta domstolen beslutade dock att regeringen behövde lagstadga användningen av den digitala övervakningen för att få fortsätta att använda den, och eftersom antalet nya virusfall per dag i det läget var på en relativt låg nivå valde regeringen istället att upphäva övervakningsprogrammet. Även om alla är överens om att programmet är mycket effektivt i bekämpningen av viruset, är det många som menar att en sådan övervakning av befolkningen hör hemma i diktaturer och därför aldrig bör betraktas som legitim. Det är därför oklart om det finns en majoritet i Knesset för en lag som ger regeringen denna makt.

Igår måndag beslutade regeringens så kallade corona-kabinett, bestående av ministrar som är direkt inblandade i hanteringen av pandemin, att hälsoministeriet ska förbereda landet för ett scenario i vilket 7500 covid-19-patienter är inlagda på sjukhus, varav 2000 i behov av respiratorer. I nuläget vårdas bara 27 personer i respiratorer. Scenariot utgör inte en prognos, utan är baserat på en modell som beräknar den värsta tänkbara utveckligen, vilket regeringen alltså vill vara förberedd för. Man betonade samtidigt att Israel kan undvika detta öde om alla bär ansiktsmask, är noga med handhygienen och upprätthåller social distansiering.

När man går runt i centrala Jerusalem inser man dock att väldigt många människor tycks ta situationen med ro. Trots att man riskerar böter på motsvarande över 1350 kr om man inte har på sig en ansiktsmask är det många som går omkring helt utan mask, eller med masken på hakan. Väldigt många som bär mask väljer att inte täcka sina näsor. Även på bussar och i affärer, där risken för smittspridning är högre, är det inte ovanligt att se människor utan ansiktsmasker.

Jämfört med Sverige är situationen i Israel fortfarande betydligt bättre. Hittills har 307 människor avlidit i sviterna av covid-19 i Israel, medan motsvarande siffra i Sverige ligger på över 5150, trots att de båda länderna har jämförbar befolkningsstorlek. Israels låga dödstal beror dock till stor del på de drastiska åtgärder som togs i mars och april och som helt lamslog landets ekonomi. Även om detta visade sig vara effektivt var alltså priset mycket högt. När antalet nya virusfall nu ökar igen finns det naturligtvis de som frågar sig om detta höga pris betalades förgäves.

Paul Widen

Jerusalem


Guds nonchalanta generositet

(Some stop here.) (Others continue.)

Den gångna sabbaten lästes Torah-avsnittet Naso i synagogor i Israel, 4 Mosebok 4:21-7:89. I diasporan sammanföll dock den sabbaten med firandet av Shavuot (den judiska pingsten, som firas en dag i Israel och två dagar i diasporan), vilket innebar att ett annat Torah-avsnitt då lästes där. Kommande sabbat, dvs imorgon, kommer därför Naso att läsas i diasporan istället. Detta textstycke råkar ligga mig extra varmt om hjärtat, vilket jag har påpekat tidigare. Det som följer nedan är en lätt reviderad version av en artikel jag skrev här för sju år sedan.

I den sista versen i Torah-avsnittet Naso förekommer en mycket ovanlig form av verbet “att tala” som lätt går läsaren förbi, inte minst pga att avsittet är årets längsta, med hela 176 verser som mot slutet känns ganska repetitiva. Texten i Torah-rullen består som bekant enbart av konsonanter, och dessa indikerar inget ovanligt: M-D-B-R, den aktiva formen av verbet “att tala”:

“Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet […] hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna”. Den masoretiska traditionen gör dock gällande att ordet här ska uttalas MiDDaBeR istället för det brukliga MeDaBeR. Den medeltida judiska bibelkommentatorn Rashi förklarar att MiDDaBeR är samma sak som MiTDABER, dvs verbets reflexiva form. “Redend zu sich”, menade även Martin Luther när han översatte texten till tyska 500 år senare. Rösten som Mose hörde talade alltså inte till Mose, utan till sig själv.

Få människor kan sanningsenligt hävda att de inte har problem att relatera till Bibelns beskrivning av kommunikationen mellan Gud och människa. “Gud sa si, Gud sa så”, upprepas till leda i texten. Att ateister betraktar profetia som i bästa fall inbillning och i värsta fall patologisk psykos är en sak, men faktum är att många så kallat troende människor egentligen inte alls tror på det de läser i Bibeln om att Guds talar till oss människor. På sin höjd önskar de att det vore sant när de ligger i fosterställning under sina täcken om natten och ber sin förtvivlansbön om att Gud ska höra och svara och liksom träda in i deras tillvaro. Implikationen av denna bön är att Gud ibland, oftast, eller till och med alltid är tyst.

Ordet MiDDaBeR gör dock gällande att Gud aldrig är tyst. Det är bara det att han aldrig talar till människan, utan bara till sig själv. När en människa hör Guds röst är det alltså inte pga att Gud plötsligt fått för sig att yttra sig i ett givet ämne, utan för att människan på något sätt har blivit tillgänglig för att höra något som pågår hela tiden.

Oftast är vi emellertid för otåliga för att lyssna, och i brist på verkliga teofanier måste vi istället hålla till godo med verkliga eller inbillade tecken som bekräftar vår gudstro när allt känns hopplöst. Av en händelse råkade detta hända mig för några år sedan just veckan innan den sabbat då man läser avsnittet Naso. Jag gick som vanligt till morgongudstjänsten i min synagoga i Jerusalem en måndagmorgon, men detta var en dag när allt kändes extra svart, så där Pär Lagerkvistiskt ångestfyllt som det bara kan kännas på en måndag. Torah-rullen togs fram och som seden påbjuder läste man det första stycket ur kommande sabbats avsnitt, vilket alltså i det här fallet var Naso. Jag tvingade mig själv att följa läsningen i min egen bönebok, men plötsligt var det som om texten talade direkt till mig och sa exakt det jag behövde höra. Jag blev helt upprymd av något som samtidigt var både iskallt och brännhett. Mellan två verser i ett avsnitt som beskriver de meraritiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet stod en anspråkslös textanvisning:

(Some stop here.)

                                                                                                                              (Others continue.)

I dessa ord, i den oavsiktliga undertexten, erfor jag för ett ögonblick Guds nonchalanta generositet, för att citera min gode vän och föregångare Dick Haas, av välsignat minne. “Här kan du ge upp. Eller fortsätta”.

Paul Widen

Jerusalem


Kritik mot Trumps fredsplan – från bosättarna

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under presentationen av USA:s fredsplan den 28 januari 2020.

Flera höga företrädare för bosättarrörelsen har de senaste dagarna uttryckt starka reservationer mot premiärminister Binyamin Netanyahus plan att tillämpa suveränitet över Israels bosättningar på Västbanken och Jordandalen. Enligt koaltionsöverenskommelsen som slöts i mitten av maj mellan de tidigare rivaliserande partierna Likud och Kachol Velavan kan Netanyahu från och med 1 juli presentera sin plan för omröstning i Knesset. Även om företrädarna för bosättarrörelsen stöder principen på att tillämpa israelisk suveränitet över bosättningarna har flera av dem motsatt sig att göra detta inom ramen för fredsplanen som USA:s president Donald Trump offentliggjorde den 28 januari. Fredsplanen föreskriver nämligen också etablerandet av en palestinsk stat i Gaza och på de delar av Västbanken som inte tillfaller Israel, vilket många av dem motsätter sig. Att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken tolkas alltså som ett implicit erkännande av palestinsk suveränitet över de resterande delarna av det omstridda territoriet.

Bosättarrörelsens motstånd mot Trumps fredsplan har varit känd sedan planen offentliggjordes, om inte annat för att dess paraplyorganisation Mo’etzet Yesha på sin hemsida uttryckligen motsätter sig etablerandet av en palestinsk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet. Fram tills nyligen har man dock legat lågt med kritiken, då hela frågan var hypotetisk under det politiska dödläget som rådde i Israel fram tills för bara tre veckor sedan. När nu Netanyahu har säkrat sin ställning för ytterligare en mandatperiod och signalerar att hans plan fortskrider oförändrat har emellertid David Elhayani, ordförande i Mo’etzet Yesha, känt sig tvungen att sätta ner foten. I en intervju med den israeliska dagstidningen Ha’aretz i onsdags sa Elhayani att Trump och dennes svärson Jared Kushner (fredsplanens främste arkitekt) “genom sin plan har bevisat att de inte är staten Israels vänner”.

Netanyahu besvarade omedelbart uttalandet i ett genmäle till samma tidning. “Jag fördömer starkt uttalandet från ordföranden i Mo’etzet Yesha“, sa premiärministern. “President Trump är en stor vän till staten Israel. Han har banat vägen för historiska steg till förmån för staten Israel, däribland erkännandet av Israels suveränitet över Golanhöjderna, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, flytten av USA:s ambassad till Jerusalem och erkännandet av bosättningarna i Judéen och Samarien som juridiskt giltiga. President Trumps fredsvision omfattar erkännandet av Israel som en judisk stat, israelisk säkerhetskontroll över hela territoriet väster om Jordanfloden, ett odelat Jerusalem, avväpning av Hamas, förhindrande av flyktingar från att komma in i Israel och mer därtill. Det är olyckligt att det i stället för tacksamhet finns de som förnekar denna vänskap, som saknar motstycke”.

Talande nog nämnde Netanyahu inte den del av Trumps fredsplan som Elhayani faktiskt motsätter sig, nämligen etablerandet av en självständig palestinsk stat i Gaza och på Västbanken. Ett sätt att tolka hans selektiva uppräkning av planens målsättningar är att i princip varje punkt som han valde att nämna är oacceptabel för den palestinska myndigheten. “Palestinierna förkastar de villkor som USA kräver för att erkänna en palestinsk stat”, tycks Netanyahu vilja säga. “Låt oss därför tacka och ta emot, eftersom det i praktiken inte är vi som måste erkänna en palestinsk stat, utan palestinierna själva – vilket de under rådande villkor aldrig kommer att göra”.

Det bör betonas att USA inte har signalerat att man i nuläget kommer att acceptera en ensidig israelisk de facto annektering av 30% av Västbanken. Trumps fredsplan ger nämligen inte Israel rätt att välja och vraka bland punkterna som planen föreskriver. Hur Netanyahu resonerar kring detta är – som hans ränker ofta är – höljt i dunkel.

Elhayani är emellertid en ideologisk motståndare till etablerandet av en palestinsk stat väster om Jordanfloden och ser därför en stor fara i att, som Netanyahu, godkänna en plan i förhoppning om att de delar av den som han inte tycker om förmodligen aldrig kommer att bli verklighet. Trots Netanyahus hårda ord – med dess eventuellt dolda budskap – gav han därför inte vika utan fortsatte under torsdagen att rikta hård kritik mot fredsplanen. I en intervju med Israels arméradio på torsdagsmorgonen jämförde han den med att tvingas äta tårta under pistolhot. “Det är min plikt att skydda oss från existentiella hot”, förklarade han. “Om du äventyrar staten Israels säkerhet genom att förespråka upprättandet av en palestinsk stat, då är du inte min vän”.

Även om Elhayanis uttalanden även har kritiserats av andra företrädare i bosättarrörelsen åtnjuter han ett stark stöd, både i den egna organisationen och bland andra ideologiska motståndare till en palestinsk stat, varav många återfinns i Netanyahus Likud-parti. Merparten av dessa håller dock en låg profil för att inte stöta sig med Netanyahu – eller med Trump.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1075641Läsningar totalt:
  • 215Läsningar idag:
  • 881584Besökare totalt:
  • 202Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen