Ännu en dag av politiska tvärvändningar i Israel

Den politiska dragkampen i Israel intensifierades idag söndag när den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahus Likud-parti lämnade in en framställan till Högsta domstolen (HD) för att förhindra Knessets juridiske rådgivare Eyal Yinon från att offentliggöra sitt beslut om huruvida talman Yuli Edelstein har befogenhet att förhindra konstitutionsutskottet från att sammankallas för att ta ställning till Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet. Likud menar att det föreligger en jävssituation, då Yinons hustru Amit Merari arbetar för åklagarsidan i de tre rättsfall som Netanyahu står åtalad för brott i. Yinon bestrider detta, då han menar att den aktuella frågan inte explicit rör Netanyahu, utan istället är en ren procedurfråga om talmannens befogenhet i sammankallandet av konstitutionsutskottet.

Redan för en vecka sedan beslutade Yinon att det inte förligger något formellt hinder för konstitutionsutskottet att sammankallas, trots att Knesset upplöstes för en månad sedan. Edelstein bad honom då utreda om han (Edelstein) trots detta har befogenhet att förhindra att det sammankallas. Yinon hade för avsikt att offentliggöra sitt beslut klockan 16:00 lokal tid, men detta föregicks alltså av Likuds framställan till HD (som i vissa fall fungerar som första rättsinstans i Israel).

HD lät dock inte dra ut på ärendet, utan tog upp saken omedelbart. Efter en kort överläggning beslutade man att Eyal Yinon måste bemöta jävsanklagelserna inom tre dygn, men man blockerade inte offentliggörandet av hans beslut i procedurfrågan. Därför tillkännagav Yinon på utsatt tid sitt beslut, vilket som väntat var att talmannen inte har befogenhet att förhindra sammankallandet av konstitutionsutskottet.

Beslutet välkomnades av Israels samlade oppositionspartier med Kachol Velavan i spetsen, som nu på kort varsel avser sammankalla Knessets procedurutskott, den instans som formellt sammankallar konstitutionsutskottet. Om allt går som planerat kommer sedan överläggningarna om Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet att inledas där om lite mer än en vecka. Under det nu rådande parlamentariska läget kommer oppositionspartierna att vara i majoritet i det extrainkallade konstitutionsutskottet, och dessa partier har tydligt markerat att de motsätter sig Netanyahus ansökan. Ett avslag är därför i princip garanterat, varefter ärendet kommer att överlämnas till Knesset för omröstning. Minst 65 av de 120 ledamöterna väntas där rösta emot Netanyahus ansökan. Om och när detta sker kommer åtalspunkterna mot Netanayhu formellt att inregistreras, och därmed undanröja det sista hindret för inledandet av rättegången mot honom.

Netanyahu och hans politiska allierade, som allt hätskare har ifrågasatt legitimiteten i den juridiska processen sedan åtalspunkterna mot den tillförordnade premiärministern först offentliggjordes den 28 februari förra året, kommer sannolikt att göra allt som står i deras makt för att försvåra, försena eller på annat sätt förhindra den slutliga omröstningen i Knesset. Ytterligare tvärvändningar är därför sannolikt att vänta. Innan Eyal Yinon idag banade väg för det nuvarande (och formellt upplösta) Knesset att ta ställning till immunitetsfrågan hade Netanyahu hoppats att frågan skulle avgöras först efter nyvalet den 2 mars, då han tillsammans med de två ultraortodoxa partierna och två av högerpartierna hoppas vinna en majoritet, och därmed förmodligen också skulle kunna säkra åtalsimmunitet. Även om han nu av allt att döma kommer att nekas detta kommer den politiska situationen dock inte att förändras radikalt, då israelisk lag inte uttryckligen föreskriver att en premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom eller henne. Så länge ingen annan lyckas bilda en regering sitter därför Netanyahu där han sitter.

Paul Widen

Jerusalem


Soleimani: hjärnan bakom Irans förintelseplaner

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu innan avfärd till Grekland i torsdags. Netanyahus ord vid detta tillfälle har i efterhand tolkats som att han redan då visste att USA planerade att döda Qassem Solemani bara några timmar senare. (foto: Haim Zach/GPO)

Snart sagt hela Mellanöstern har varit på helspänn sedan tidigt i fredags morse när en amerikansk Reaper-drönare avfyrade fyra målsökande raketer av typen Hellfire (“helveteseld”) mot den iranske generalmajoren Qassem Soleimanis bilkonvoj i närheten av flygplatsen i Baghdad, Irak. Sammanlagt tio människor dödades i attacken, däribland Soleimani och Jamal Jafar Muhammad Ali al-Ibrahim (även känd som Abu Mahdi al-Mohandes), befälhavaren för den irakiska shi’itiska milisgruppen Al-Hashd Al-Sha’abi. Det amerikanska försvarsdepartementet utfärdade ett kort pressmeddelande några timmar efter attacken, i vilket man förklarade att den hade utförts på order av USA:s president Donald Trump för att avskräcka Iran från att utföra ytterligare attacker mot amerikanska trupper i regionen.

Israels politiska och militära ledarskap, som sannolikt informerades på förhand om USA:s avsikt att döda Soleimani, har hållit en låg profil sedan attacken utfördes. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var på statsbesök i Grekland när händelsen inträffade och beslöt sig för att återvända hem tidigare än planerat, då Israel omedelbart höjde sin militära beredskap efter attacken. “Precis som Israel har rätt att försvara sig, har USA exakt samma rätt”, sa han under ett mycket kort pressmeddelande innan han gick ombord sitt flygplan i Aten. “Qassem Soleimani var ansvarig för dödandet av amerikanska medborgare och många andra oskyldiga människor. Han planerade fler sådana attacker. President Trump förtjänar all ära för att ha agerat snabbt, kraftfullt och beslutsamt. Israel står sida vid sida med USA i dess rättmätiga kamp för fred, säkerhet och självförsvar”. Först igår måndag kommenterade IDF (Israels försvarsstyrkor) händelsen, då befälhavaren för styrkorna i landets södra region, generalmajor Herzi Halevi, underströk att Soleimani dödades av USA för hans aktiva roll i dödandet av amerikaner. Han medgav att attacken kommer att medföra konsekvenser också för Israel och att man därför måste följa händelseutvecklingen mycket noga, men att Israel “inte är en del av berättelsen”, samt att det var bra att attacken inträffade långt borta från landets gränser.

Denna låga profil ska dock inte misstolkas som likgiltighet, utan som ett sätt att undvika att provocera Iran i onödan. Irans ledarskap och dess allierade i regionen har de senaste dagarna lovat att hämnas Soleimanis blod, men genom att betona att det inträffade är en sak mellan USA och Iran försöker man hålla sig utanför Irans vedergällningsplaner. Även om israeliska städer regelmässigt har inkluderats i de tilltänkta mål som Iran nu säger sig överväga att attackera, uppskattar Israels militära ledarskap att Iran sannolikt inte kommer att dra in Israel i striden, åtminstone inte i nuläget. Irans huvudsakliga målsättning är att utföra en hämndattack som räddar landets ansikte utan att provocera en ännu kraftigare motattack, och en sådan attack bör i första hand riktas mot den part som beordrade dödandet av Soleimani, dvs. USA. En hämndattack mot Israel skulle inte få den psykologiska effekt som krävs för att Iran ska kunna hävda att man har återupprättat sin heder. Israel skulle för sin del uppfatta varje attack i sammanhanget som helt oprovocerad och därmed gå till massiv motattack, vilket Iran vill undvika. Israels förhöjda militära beredskap till trots befarar man alltså att risken för krig inte är överhängande.

Med detta sagt går det inte att överdriva betydelsen av dödandet av Soleimani för Israel. Ehud Yaari, en av landets mest respekterade militäranalytiker, sa i lördags kväll att “neutraliseringen av Soleimani är från ett judiskt perspektiv den viktigaste neutraliseringen sedan neutraliseringen av Reinhard Heydrich, arkitekten bakom ‘den slutliga lösningen’ i Prag 1942”. (Begreppet “neutralisering” är en eufemism som används i Israel för preemptivt dödande.) Yaari förklarade sedan hur Soleimani var “hjärnan och motorn” bakom planen att långsamt placera en snara runt hela Israel. Enligt Yaari planerade alltså Soleimani bokstavligt talat ytterligare en förintelse av det judiska folket, och det är i ljuset av detta som dödandet av honom bör tolkas.

Kontrasten mellan detta perspektiv och de skarpa ifrågasättanden av USA:s agerande som har yttrats på många håll i världen de senaste dagarna kunde inte vara skarpare. Liksom i förbigående har man medgett att Soleimani naturligtvis inte var något helgon, men sedan hävdat att detta faktum inte på något sätt berättigade USA:s dödliga attack. De som driver denna tes kan inte heller föreställa sig att något gott kan komma från det inträffade, utan bara ytterligare destabilisering och ökad risk för ett storkrig, kanske rentav ett världskrig. Desperat manar de nu därför alla sidor att avstå från ytterligare ord och handlingar som kan riskera att trappa upp situationen.

Problemet med detta perspektiv är den totala oförmågan att inse att USA redan befinner sig i en lågintensiv väpnad konflikt med Iran, vars uttalade mål är att sprida den islamiska revolutionen över hela världen med våld. Iran har med hjälp av de miliser och terroristorganisationer i Mellanöstern som regimen i Teheran kontrollerar attackerat amerikanska positioner och USA:s allierade i regionen ett stort antal gånger det senaste halvåret. USA avstod konsekvent från att gå till väpnad motattack ända tills en raketattack mot en amerikansk flygbas utanför Kirkuk i norra Irak den 27 december förra året krävde livet på en amerikansk medborgare. Att tro att amerikansk passivitet och undfallenhet leder till fred är alltså rent önsketänkande, och de som nu sammalunda låtit sig övertygas av Irans propaganda att USA genom sitt agerande har öppnat helvetets portar på vid gavel bör därför förslagsvis tas med en stor näve salt.

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahu ansöker om åtalsimmunitet

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt direktsända uttalande den 1 januari 2020 (foto: skärmdump)

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu överlämnade igår kväll en formell ansökan om åtalsimmunitet till talmannen för Knesset (parlamentet) Yuli Edelstein. I ett kort direktsänt uttalande förklarade Netanyahu att han baserade sin ansökan på en lagklausul som gör det möjligt för knessetledamöter att begära åtalsimmunitet om det aktuella åtalet strider mot väljarkårens vilja. Genom att hänvisa till lagklausulen lyckades han i sammanhanget undvika att använda ordet “immunitet”, och istället betona sin lagstadgade “rättighet, plikt och uppdrag att fortsätta betjäna er för Israels framtid”. Han underströk även att hans ansökan är tidsbegränsad och att han till fullo avser att bemöta alla åtalspunkter i domstol – men först efter att ha fullgjort sitt uppdrag. Därefter ändrade Netanyahu snabbt tonläge och gick till attack mot både sina politiska motståndare och mot justitiekanslern och statsåklagaren. Han förklarade att han avser att fortsätta leda Israel i ytterligare många år, och lovade att stoppa Iran, definiera Israels gränser, ingå en officiell försvarspakt med USA, nå fredsfördrag med ytterligare arabländer, samt utöka israelisk suveränitet till att omfatta delar av Västbanken (dvs de facto annektering).

Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet måste godkännas av en majoritet av Knesset för att vinna laga kraft, men en omröstning i frågan kan dröja till efter nyvalet den 2 mars, då Knessets konstitutionsutskott, som först måste behandla frågan, i princip inte har varit verksamt sedan i slutet av december 2018. En majoritet av Knesset kan visserligen redan nu begära att konstitutionsutskottet sammankallas för att behandla frågan, men en sådan votering kan bara utlysas av talman Edelstein, som med hänvisning till etablerad praxis kan avslå begäran om votering. I nuläget tyder därför det mesta på att Knesset, som formellt upplöstes den 12 december 2019, inte kommer att ta ställning till Netanyahus ansökan förrän en ny regering är tillsatt och konstitutionsutskottet återbemannas. Värt att nämna är dock att en majoritet av det nuvarande – upplösta – Knesset ser ut att motsätta sig åtalsimmunitet för Netanyahu, och att det som förhindrar denna majoritet från att hävda sin vilja är det mer än årslånga politiska dödläget, som har gjort att Knessets procedurfrågor i allt högre utsträckning har kommit att förfäktas när de är politiskt gynnsamma för det egna partiet, eller försakas när de inte är det. I det politiska drama som nu utspelar sig anklagar därför i princip samtliga aktörer sina politiska motståndare för att utnyttja dödläget för sin egen odemokratiska vinning, samtidigt som man utmålar det egna agerandet som ett bålverk som säkerställer landets demokratiska ordning.

De aktörer och institutioner som är tänkta att stå över politiska överväganden – högsta domstolen, justitiekanslern, statsåklagaren, poliskåren och Knessets talman – har också kommit att misstänkliggöras. Det största ansvaret för detta vilar på Netanyahu, som i allt högre utsträckning har kommit att utmåla sig själv som ett offer för ett politisk häxjakt, i vilken polisen och landets samlade domstolsväsende har gaddat ihop sig för att försöka kuppa bort honom från makten. När högsta domstolen i tisdags skulle avgöra om Netanyahu har rätt att bilda en ny regering när han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, valde den dock att tills vidare bordlägga frågan efter att ha hört båda sidornas argument. Det är oklart när domstolen ämnar ta upp frågan igen. Justitiekanslern har också tydligt markerat att han inte vill ta ställning i denna så politiskt laddada fråga, i synnerhet under en pågående valkampanj.

Nyvalet om exakt två månader ser nu ut att bli en folkomröstning, kanske inte om huruvida Binyamin Netanyahu är skyldig eller oskyldig, men åtminstone om huruvida han bör ställas inför rätta eller inte. Om, som Netanyahu nu desperat hoppas, högerblocket vinner minst 61 av Knessets 120 mandat, kommer han att kunna bilda en ny koalitionsregering och ha en majoritet bakom sig när Knesset så småningom tar ställning till hans ansökan om åtalsimmunitet. Opinionsläget har dock bara förändrats marginellt under det gångna året, och den politiska verklighet som resulterade i regeringskollapsen i december 2018 är i princip oförändrad. Det sekulära högerpartiet Yisrael Beitenu innehar alltjämt vågmästarrollen, förutan vilket högerblocket inte är i närheten av en majoritet, och dess partiledare Avigdor Liberman uppgav igår kväll att han motsätter sig Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet. Netanyahus enda chans att undvika åtal är därför att det politiska dödläget fortsätter även efter nyvalet den 2 mars, eftersom Knesset inte ser ut att kunna ta ställning till frågan om åtalsimmunitet förrän en ny regering är tillsatt.

Paul Widen

Jerusalem


Seger för Netanyahu i Likuds primärval

Binyamin Netanyahu, Israels tillförordnade premiärminister och ledare för Likud-partiet (foto: Likud).

Likud-partiets primärval som genomfördes igår torsdag resulterade som väntat i en jordskredsseger för den sittande partiledaren Binyamin Netanyahu. Ett kraftigt regnoväder som täckte stora delar av landet bidrog till att bara strax under hälften av partiets 116000 medlemmar deltog i omröstningen, men när merparten av röstsedlarna hade räknats vid midnatt hade över 70% lagt sina röster på Netanyahu. Slutresultatet blev 72.5% för Netanyahu, medan hans ende utmanare till partiledarposten Gideon Sa’ar fick 27.5%.

Den mycket korta valkampanjen – primärvalet utlystes officiellt blott två veckor före valdagen – präglades av bittra attacker mellan de båda kandidaterna. Likud-partiet har historiskt sett aldrig röstat bort en sittande partiledare, och denna lojalitet är det många i partiet som är stolta över. Bara det faktum att Sa’ar utmanade Netanyahu om partiledarposten uppfattades därför av många som ett stort svek, vilket Netanyahu utnyttjade i sin valkampanj. I övrigt var hans budskap enkelt: han utmålade sig själv som en erfaren och diplomatiskt skicklig statsman, vars starka personliga relationer till flera tunga världsledare utgör en viktig garanti för staten Israels säkerhet. Sa’ar utmålade han i sin tur som en politisk novis som saknar de kvalifikationer som krävs för att effektivt leda landet. Tidvis riktade även Netanyahus valkampanj kritik mot Sa’ars fru, Geula Even, som är journalist och som anklagades för att ha vänstersympatier, samt mot hans dotter från ett tidigare äktenskap Alona Sa’ar, som är gift med den arabisk-israeliske skådespelaren Amir Khoury (känd från bland annat den populära israeliska Netflix-serien Fauda), en kontroversiell företeelse i Israel. Gideon Sa’ar uppmanade för sin del Netanyahu att inte blanda in hans familj i valkampanjen, och att istället koncentrera sig på sakfrågor. Hans mest centrala argument var att Netanyahu har misslyckats med att bilda en koalitionsregering två gånger i rad och att han därför har bevisat sig oförmögen att säkra Likuds fortsatta ledarställning i israelisk politik. En röst på Netanyahu är en röst på ännu ett valnederlag, hävdade Sa’ar, och varnade att Netanyahus fortsatta grepp om Likuds ledarskap kommer att leda till en vänsterregering. I flera sakfrågor attackerade han Netanyahu från höger, bland annat i frågan om konflikten mellan Israel och palestinierna, i vilken han hävdade att tvåstatslösningen är en “illusion” som Netanyahu är medskyldig i att hålla vid liv. En palestinsk stat på Västbanken vore otänkbart, slog Sa’ar fast, och kritiserade Netanyahus “ändlösa eftergifter” till den palestinska myndigheten.

Den bittra valkampanjen till trots medgav Gideon Sa’ar under natten att han hade förlorat valet om Likuds partiledarskap. Samtidigt försvarade han sitt beslut att utmana Netanyahu om ledarposten, då han menade att det gynnade Likuds demokratiska karaktär. Under småtimmarna ringde Sa’ar till Netanyahu för att gratulera honom till segern och förklara att han står bakom honom när Israel nu går mot sitt tredje nyval på mindre än ett år.

Binyamin Netanyahus seger i Likuds primärval påverkar inte direkt det politiska dödläget som Israel har befunnit sig i sedan Netanyahu misslyckades att bilda en koalitionsregering efter valet den 9 april i år, men den stärker hans position inom partiet och hans legitimitet som ledare för högerblocket. Nästa stora utmaning för Netanyahu kommer redan på nyårsafton, då Israels högsta domstol väntas avgöra om Netanyahu har rätt att bilda en ny regering när han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1016515Läsningar totalt:
  • 330Läsningar idag:
  • 832095Besökare totalt:
  • 249Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen