Diplomatiskt töväder?

Omans utrikesminister Yusuf bin Alawi bin Abdullah och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under konferensen i Warszawa, Polen, den 13 februari (foto: GPO)

I flera år har Israels premiärminister Binyamin Netanyahu hävdat att Israel i hemlighet samarbetar med flera arabländer för att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Exakt vilka länder det skulle röra sig om har varit en hemlighet, eftersom dessa länder officiellt har motsatt sig Israels själva existens sedan 1948 och kontakter med den judiska staten därför innebär ett opinionsmässigt risktagande för de styrande. I takt med att Irans inflytande i regionen har ökat, med massivt militärt bistånd till terroristorganisationer i Gaza, Libanon, Syrien, Irak och Jemen, har det dock skett en försiktig attitydförändring gentemot Israel i den arabiska folkopinionen. Palestiniernas öde, som tidigare var högsta prioritet, har i praktiken flyttats ner på dagordningen. Istället har man betonat behovet av att bekämpa Irans aggressiva expansionspolitik, samt att göra allt för att förhindra att regimen i Teheran utvecklar kärnvapen. Att samtala – eller rentav att samarbeta – med Israel, vilket var helt otänkbart för bara 15 år sedan, har därför blivit med och mer rumsrent i arabvärlden.

De senaste månaderna har flera av dessa tidigare hemliga kontakter blivit offentliga. I slutet av oktober välkomnades Netanyahu i Oman, en resa som dessutom gjordes genom saudiarabiskt luftrum. Några dagar senare gjorde Israels kultur- och sportminister Miri Regev ett offentligt besök i Abu Dhabi i Förenade arabemiraten, där hon närvarade vid en judoturnering i vilken den israeliske judokan Sagi Muki vann guld i 81-kilosklassen. Under prisutdelningen spelades Israels nationalsång, ett minst lika starkt tecken på normaliseringen mellan länderna som ett officiellt ministerbesök. Detta följdes en kort tid därefter av att Israels kommunikationsminister Ayoub Kara deltog i en konferens i Dubai i Förenade arabemiraten.

Netanyahu har betonat att alla dessa diplomatiska framsteg är resultatet av flera års ansträngningar och hemliga förhandlingar. Det hittills största genombrottet skedde i mitten av förra veckan när Israel deltog i en konferens i Warszawa, Polen, om säkerhetsläget i Mellanöstern. Representanter från 60 länder deltog i konferensen, varav flera från arabländer som inte har några officiella diplomatiska kontakter med Israel. Trots detta uppstod det inga problem när Netanyahu satte sig bredvid Jemens utrikesminister Khaled Alyemany under deltagarnas inledningsanföranden. När Netanyahus mikrofon inte fungerade var Alyemany till och med vänlig nog att ge honom sin.

Å ena sidan innebar konferensen en mycket präktig fjäder i Netanyahus hatt, då den tydigt bekräftade det han har sagt i flera år om de allt varmare relationerna mellan Israel och arabvärlden. Å andra sidan svävade konferensen på målet – vad som egentligen stod på agendan berodde lite på vem man frågade – och resulterade i ett antal missförstånd och diplomatiska fadäser, flera pga Netanyahus agerande. Mycket tyder exempelvis på att det var hans medarbetare som läckte en video från slutna förhandlingar i vilken arabiska diplomater uttryckte sig mycket odiplomatiskt om Iran. Även om filmklippet bekräftade det Netanyahu har sagt i flera år – att hotet från Iran har en högre prioritet i arabvärlden än konflikten mellan Israel och palestinierna – är det uppenbart att Mellanösterns övriga beslutsfattare inte alls delar hans iver att säga detta offentligt. Netanyahus omsorgsfulla och långsiktiga ansträngningar att lägga grunden för ett samarbete med arabländerna för att gemensamt bekämpa Irans expansion tycktes plötsligt ha ersatts av en vårdslös och kortsiktig sensationalism.

Bakgrunden till detta är att det pågår en febril valrörelse i Israel, vilket gör att Netanyahu gärna vill framhäva de ekonomiska, diplomatiska och militära framsteg som Israel har gjort under hans tid vid makten. Problemet för premiärministern är att en del av dessa framsteg är beroende av ett visst mått av sekretess. Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, vilket gör det möjligt för honom att ta sig vissa friheter. Konferensen i Warszawa visade emellertid att det som gynnar Netanyahu inte nödvändigtvis gynnar Israel, och vice versa.

Paul Widen

Jerusalem


Brutalt mord i Jerusalem klassat som terroristattentat

Ori Ansbacher הי״ד

Sent i torsdags kväll påträffade israelisk polis Ori Ansbachers sargade kropp i ett skogsområde i Jerusalems sydvästra utkanter. Den 19-åriga kvinnan hade rapporterats försvunnen några timmar tidigare. Trots att polisens utredning genast sekretessbelades började rykten om dådet snabbt att spridas via sociala medier, med grafiska detaljer om i vilket tillstånd offrets kvarlevor hade påträffats. Uppgifterna tillbakavisades av polisen, som menade att de inte bara är felaktiga, utan att de också kränker både offret och hennes familj.

Polisen kunde inledningsvis inte bekräfta att dådet var “nationalistiskt motiverat”, dvs. terrorism, men lät ganska omgående säkerhetstjänsten Shin Bet överta utredningen, vilken indikerade att misstankarna lutade i den riktningen. I fredags kväll arresterade sedan israeliska soldater en 29-årig palestinsk man i Ramalla, på sannolika skäl misstänkt för mord. Den häktade mannen, Arafat Irfayia, kunde knytas till brottet med hjälp av teknisk bevisning. I förhör har han uppgett att han lämnade sitt hem i Hebron i torsdags beväpnad med en kniv och tog sig över gränsen, trots att han saknade tillstånd att befinna sig i Israel. Ännu på söndagsmorgonen hade Shin Bet dock inte uteslutit att det rörde sig om ett sexbrott, men efter att den misstänkte gärningsmannen vallades på brottsplatsen under söndagen klassades slutligen mordet som ett terroristattentat.

Även om många detaljer kring dådet fortfarande är sekretessbelagda råder det inget tvivel om att mordet var synnerligen brutalt, vilket har orsakat chock och vrede bland den israeliska allmänheten. Mycket skarpa fördömanden av dådet har därför hörts från politiker de senaste dagarna. Ministern för inrikes säkerhet Gilad Erdan hävdade på lördagskvällen att det alltid per definition är terrorism när judar i Israel mördas av palestinier som befinner sig i landet utan tillstånd, oavsett hur gärningsmännen själva motiverar sina handlingar. Justitieminister Ayelet Shaked har för sin del krävt att förövaren ska dömas till döden. Detta vore synnerligen ovanligt, då ingen har dömts till döden i Israel på över 30 år, och inget dödsstraff har verkställts sedan 1962.

Ett annat tonläge hördes från offerts mor, Na’ah Ansbacher, när hon gjorde sitt första officiella uttalande i lördags kväll inför ett stort pressuppbåd utanför familjens bostad i bosättningen Tekoa strax söder om Betlehem. “Jag ber att ni som lyssnar på oss och som låter våra ord komma in i era hjärtan, att ni utför en liten handling som bringar lite mer ljus till världen. En handling av vänlighet så att Oris minne dröjer kvar i världen, och så att vi kanske får lite tröst genom att öka ljuset till världen”. Namnet Ori betyder just “mitt ljus”.

Premiärminister Binyamin Netanyahu uppgav under söndagens regeringssammanträde att Israel från och med nästa söndag kommer att börja implementera en lag som formellt trädde i kraft vid årsskiftet och som innebär att summan som den palestinska myndigheten betalar ut i lön till dömda terrorister och till efterlevande till terrorister som dödats av Israel kommer att dras av från de tull- och skatteintäkter som Israel samlar in åt den palestinska myndigheten. 2018 uppgick denna budgetpost till motsvarande över 6.4 miljarder svenska kronor. Regeringen har hittills valt att inte implementera denna lag, då försvars- och säkerhetsrepresentanter har varnat för att de palestinska säkerhetsstyrkorna då riskerar att försvagas, med ökad risk för våldsutbrott på Västbanken som följd.

Paul Widen

Jerusalem


Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Sveriges utrikesminister i övergångsregeringen Margot Wallström och Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi i Stockholm den 21 december 2018

“Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank” är titeln på en novell av den amerikanske författaren Nathan Englander. Titeln syftar på en lek, eller en sorts tankeexperiment, som novellens fyra judiska karaktärer ägnar sig åt: vem av mina ickejudiska vänner och bekanta skulle riskera livet för att gömma mig i händelse av en andra Förintelse?

Låt oss ha detta tankeexperiment i bakhuvudet när vi tittar på vad Sveriges statsminister Stefan Löfven sa om antisemitism i sin regeringsförklaring den 21 januari, samt hur hans övergångsregering under de senaste månaderna har bemött den öppet folkmordiska retoriken som sprids av regimen i Iran.

“Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, och svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen. Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig”.

När Irans president Hassan Rouhani kallade Israel för en cancersvulst den 24 november förra året hördes emellertid inte minsta protest från varken Stefan Löfven eller övergångsregeringens utrikesminister Margot Wallström. Mindre än en månad senare, den 21 december, kom dessutom Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi på hemligt besök till Stockholm, där han togs emot av just Margot Wallström. Samtidigt som socialdemokraterna under den utdragna regeringsbildningen vägrade att ens prata med sverigedemokraterna, med hänvisning till partiets nazistiska rötter, hade alltså en av socialdemokraternas högsta företrädare överläggningar med en representant för en regim som öppet demoniserar världens enda judiska stat. Abbas Araghchi träffade även Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt under sitt stockholmsbesök, som inte heller tyckte att det var nödvändigt att markera mot den iranske presidentens hatfulla retorik.

Samma dag som Stefan Löfven höll sin regeringsförklaring kom nästa chockerande uttalande från Iran: “Vi är redo för det avgörande kriget som kommer att leda till att Israel försvinner från jordens yta”, sa landets flygvapenchef Aziz Nasirzadeh, enligt den lokala nyhetsbyrån Irans unga journalister. “Våra unga piloter står beredda för den dag då Israel kommer att förstöras”.

Inte heller efter att Irans flygvapenchef på detta sätt öppet fantiserade om och förespråkade ytterligare en Förintelse har det hörts minsta protest från Sveriges regering. Så mycket var alltså Stefan Löfvens löfte värt om att Sverige kommer att belysa och bekämpa antisemitismen “var den än finns och hur den än uttrycks”.

Idag, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, bedyrar svenska regeringsföreträdare återigen att kampen mot antisemitismen har en mycket hög prioritet. “Idag uppmärksammar Sverige #HolocaustRemembranceDay på olika sätt”, skrev exempelvis Margot Wallström på Twitter under förmiddagen. “Regeringens arbete för att besegra antisemitism står fast. Utbildning, dialog, säkerhet och internationellt samarbete. Vi måste vinna kampen mot antisemitism”. Mot bakgrund av denna plötsliga vurm för att judar ska få leva i fred och säkerhet vill jag därför ödmjukt föreslå att alla som känner sig hågade genomför tankeexperimentet “vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank”, med var och en av dessa företrädare i åtanke, i tur och ordning.

Resultatet torde dock i samtliga fall vara ganska förutsägbart.

Paul Widen

Jerusalem


Israel befarar våldsupptrappning i Gaza

Palestinska demonstranter vid gränsen till Gaza (foto: IDF)

Den palestinska terroristorganisationen Hamas uppgav igår att man vägrar ta emot gulfstaten Qatars månatliga biståndsutbetalning à 15 miljoner dollar. Hamas överraskande beslut togs i protest mot att Israels regering i tisdags kväll tillfälligt stoppade kontantöverföringen efter att israeliska soldater längs med gränsen till Gaza utsattes för skottlossning vid två tillfällen tidigare i veckan. En talesman för Hamas kallade Israels agerande för “utpressning” och uppgav att Gazas befolkning inte tänker låta sig utnyttjas i “den interna sionistiska valrörelsen”.

Biståndet från Qatar, totalt 90 miljoner dollar i sex månatliga utbetalningar, är avsett att stävja den svåra humanitära situationen i Gaza. Pengarna går främst till att betala den lilla landremsans tiotusentals statsanställda, som den palestinska myndigheten i Ramalla inte har betalat ut lön till sedan i mitten av 2018. En mindre del av biståndet är avsett för områdets fattigaste befolkning, bland vilken det i det närmaste råder hungersnöd. Då det föreligger en reell risk att den humanitära situationen i Gaza kan leda till en total samhällskollaps utgör den också ett direkt hot mot Hamas grepp om makten. Biståndet syftar därför till att förhindra politiskt kaos, vilket i sin tur beräknas minska risken för våldsutrbott mellan Hamas och Israel. Detta resonemang, med små variationer, delas av såväl Qatar, Hamas och Israel, vilket förklarar varför Israels regering sedan i november har tillåtit den qatariske diplomaten Mohammed al-Emadi att  en gång i månaden resa in till Gaza via Israel – trots att Israel och Qatar inte har några diplomatiska förbindelser – med flera resväskor fulla med hundradollarsedlar.

Bland den israeliska allmänheten finns det en viss förståelse för logiken bakom regeringens agerande, men samtidigt råder ett utbrett missnöje mot att Israel på detta sätt aktivt medverkar till att hålla terroristorganisationen Hamas vid liv. Israeliska demonstranter försökte därför både i november och december att fysiskt blockera den qatariska diplomatiska delegationen vid gränsen till Gaza, dock utan framgång. Regeringen höll fast vid sitt pragmatiska förhållningssätt även efter att Hamas efter den första utbetalningen i november utsatte Israel för den mest intensiva raketbeskjutningen sedan kriget sommaren 2014. Bortsett från dessa våldsamma dygn i mitten av november när ännu ett storkrig tycktes oundvikligt har dock våldsnivån i Gaza sjunkit markant sedan Qatars pengar började flöda in i området, vilket utgör en stark motivationsfaktor för regeringen med premiärminister Binyamin Netanyahu i spetsen att tills vidare tillåta biståndsutbetalningarna. Även begränsade sammandrabbningar mellan Israel och Hamas, som de två incidenterna i början av veckan när israeliska trupper besköts och en soldat skadades, ändrar dock regeringens ekvation. Dels vill man markera för Hamas att terroristorganisationen måste uppfylla sin del av det informella avtalet och stävja våldet, och dels är det politiskt känsligt i den pågående valrörelsen att ge sken av att vara svag inför landets svurna fiender. Tisdagskvällens regeringsbeslut att förhindra utbetalningen, som sedan reverserades mindre än 48 timmar senare, visar hur vansklig denna balansakt är.

Hamas beslut att inte ta emot den tredje utbetalningen av biståndet från Qatar innebär alltså en rejäl käpp i hjulet på regeringens plan att hålla situationen i Gaza under kontroll fram till valet den 9 april. Israels försvarsstyrkor befarar nu en ökad risk för ytterligare en våldsupptrappning och placerade därför under gårdagen ut ytterligare pjäser av raketförsvarssystemet Järnkupolen i södra och centrala Israel. Trupperna längs med gränsen till Gaza har fått förstärkningar, då dagens planerade demonstrationer vid gränsstaketet förväntas bli större och våldsammare än under föregående veckor. Samtidigt har Hamas trappat upp ordkriget och hotat med omedelbar och massiv vedergällning om Israel skulle gå till attack.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 909285Läsningar totalt:
  • 27Läsningar idag:
  • 739557Besökare totalt:
  • 25Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen