Paul Widén

De brinnande drakarna som kan utlösa nästa krig

Palestinier i Gaza förbereder en drake riggad med en brandbomb.

Under natten till onsdagen avfyrade palestinska terrorister i Gaza minst 45 raketer och artillerigranater mot södra Israel. Enligt Israels försvarsstyrkor (IDF) sköts sju av projektilerna ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, medan fem av dem slog ner bland bebyggelse där de orsakade viss materiell skada. Övriga raketer och granater slog ner på öppna fält. Inga människor kom till skada.

Vågen av raketattacker var dem mest omfattande sedan slutet av maj, då närmare 200 raketer och granater avfyrades från Gaza mot Israel under en tvådagarsperiod. Sporadisk beskjutning inträffade vid några tillfällen under interrimsperioden, senast natten till måndagen då tre raketer avfyrades från Gaza i riktning mot staden Ashkelon. Ett större problem än raketattackerna är emellertid den nya terrortaktik som började användas i Gaza i samband med vårens massdemonstrationer: brandbomber som hänger i linor från drakar eller heliumballonger, som med vindens hjälp förs över gränsen innan de landar och antänder den torra växtligheten i området. Över 2400 hektar åker- och skogsmark i Israel har eldhärjats på detta sätt de senaste veckorna, till en kostnad av motsvarande miljontals svenska kronor. En annan variant av denna terrortaktik har varit att sätta fast små sprängladdningar på drakarna eller ballongerna, som sedan landar på israeliskt territorium och exploderar när någon kommer i kontakt med dem.

Israeliska beslutsfattare har brottats med hur de ska hantera denna nya terrortaktik, som i jämförelse med raketbeskjutning ter sig nästan oskyldig, men som i själva verket har orsakat betydligt större förstörelse på bara några veckor än alla raketattacker de senaste fyra åren tillsammans. IDF har haft viss framgång i bekämpningen av drakarna genom att använda fjärrstyrda minidrönare för att genskjuta dem innan de kommer över gränsen, men det har hittills visat sig omöjligt att stoppa alla drakar, eller ens de flesta. Nya gräs- och skogsbränder bryter ut varje dag. Många boende i det berörda området har därför krävt att IDF ges tillåtelse att öppna eld mot alla som tillämpar taktiken. De har fått uppbackning av flera ministrar, som menar att brinnande drakar utgör ett minst lika allvarligt hot som raketer och därför måste bekämpas minst lika hårt. IDF har dock hittills motsatt sig denna hårda linje, då man har gjort bedömningen att en dödlig respons mot brinnande drakar skulle väcka en så stark folklig vrede i Gaza att Hamas skulle känna sig tvingade att gå till massiv motattack och därmed utlösa ännu ett massiv militär konfrontation mellan terroristorganisationen och Israel. Ett starkt bidragande faktum till denna bedömning är att det ofta är minderåriga palestinier som tillämpar den nya terrortaktiken.

IDF:s respons har därför varit att bara avfyra varningsskott mot personer som skickar iväg brinnande drakar. Samtidigt har man satt ökad press på Hamas att stävja fenomenet genom att bomba Hamas-installationer som svar på de anlagda bränderna. Natten till måndagen och sedan igen natten till onsdagen utförde därför israeliska stridsflygplan bombräder mot militära mål i Gaza. Inga människor rapporteras ha skadats i de omfattande attackerna, vilket visar att de var noggrannt kalibrerade att bara förstöra infrastruktur. Gazas terroristorganisationer har dock starkt motsatt sig Israels “ändring av spelreglerna”, som man uttrycker det, dvs. att brinnande drakar plötsligt besvaras lika hårt som raketattacker. I gemensamma uttalanden har man förklarat att de senaste dagarnas raketattacker är en reaktion på Israels agerande och att varje flygräd nu kommer att besvaras med ytterligare raketattacker. Man försöker alltså tvinga Israel att upphöra att bestraffa Hamas för skadorna orsakade av de brinnande drakarna.

Varken Israel eller Hamas, med uppbackning från Gazas övriga terroristorganisationer, ser i nuläget ut att vilja backa. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu varnade på onsdagskvällen att IDF:s agerande i Gaza kommer att intensifieras om det blir nödvändigt. “IDF:s knytnäve av järn slår kraftfullt mot alla som försöker attackera oss, och det kommer den fortsätta att göra”, deklarerade han, samma dag som både försvarsminister Avidgor Liberman och energiminister Yuval Steinitz förklarade att nästa storkrig i Gaza kommer att innebära slutet på Hamas.

Paul Widen

Jerusalem

Födelsen av en symbol

Den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar.

Fredagen den 1 juni deltog flera tusen palestinier i våldsamma protester på fem platser längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel. Bildäck brändes för att lägga en rökridå och göra det möjligt för deltagarna att ta sig fram till gränsstaketet och försöka bryta sig igenom. Stenar och brandbomber kastades på de israeliska soldaterna som bevakade gränsen. De hade order om att enbart öppna eld mot personer som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt om soldaterna själva befann sig i livsfara.

Ungefär 100 meter från gränsen befann sig den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar, 21. Enligt vittnen på plats sprang hon mot gränsstaketet, iklädd en vid sjukvårdsrock och med händerna i luften, för att hjälpa en person som hade skadats i sammandrabbningarna. Plötsligt träffades hon av en kula i bröstet och föll till marken. Hon dödförklarades en kort stund senare.

Razan aj-Najjars död har fått enormt stor uppmärksamhet i internationell media. Bilder på henne har spridits på sociala medier, ofta tillsammans med påståendet att israeliska krypskyttar avsiktligt dödade henne. Kontexten i vilken dödsskjutningen inträffade, de våldsamma palestinska protesterna med brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning, har nämnts mest som en förklaring i efterhand eller inte nämnts alls.

Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav genast att dödsfallet skulle utredas, vilket alltid sker när oskyldiga civila dödas i konflikten. Man förklarade även att en arméjeep hade utsatts för skottlossning i samma område och att en palestinier hade lyckats forcera gränsstaketet och placerat en granat på den israeliska sidan innan han lyckades fly tillbaka till Gaza. Situationen var alltså extremt våldsam och kaotisk.

I tisdags offentliggjorde IDF det prelimiära resultatet av utredningen. “När händelsen inträffade avfyrades ett begränsat antal kulor och ingen skottlossning riktades direkt eller avsiktligt mot henne”, förklarade man. Samtidigt uppgav man att utredningen ännu inte är avslutad. Utöver denna utredning, som utförs av IDF:s södra befälsavdelning, har IDF:s generalstab inlett en egen utredning av händelsen.

Resultatet av IDF:s preliminära utredning tycks inte nämnvärt ha påverkat spridningen av påståendet att Razan al-Najjar avsiktligt dödades av israeliska krypskyttar. Bilder av den unga beslöjade kvinnan med den vita rocken passar perfekt in i det palestinska narrativet om oprovocerat israeliskt övervåld mot obeväpnade och försvarslösa palestinier. Bilder som uttrycker detta narrativ blir snabbt till symboler som sedan effektivt används för att överrösta alla försök till analys och kritisk granskning av det inträffade.

I Gaza är de konkurrerande palestinska fraktionerna mycket väl medvetna om värdet av dessa symboler. Razan al-Najjar hade inte anknytning till någon av dem, men när Fatah-rörelsen höll en ceremoni för att hedra hennes minne stormades den av Hamas-terrorister, som rev ner bilder på henne, slog sönder stolar, förstörde ljudutrustning och misshandlade 10 deltagare, enligt Ashraf al-Najjar, far till Razan. Hamas gör alltså exklusivt anspråk på symbolen Razan al-Najjar, vilket är fullt begripligt: dödsskjutningen av henne har fått betydligt mer uppmärksamhet i internationell media än exempelvis det faktum att 50 av de 63 palestinier som dödades den 14 maj var medlemmar i Hamas. En sådan symbol har man helt enkelt inte råd att gå miste om.

Paul Widen

Jerusalem

Som fan läser Bibeln

“Om någon kommer för att döda dig, vakna tidigt och döda honom först” – BT Berachot 58a (foto: IDF)

Vi minns alla hur Sveriges utrikesminister Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under den våg av palestinska terroristattacker som utbröt under hösten 2015. Wallström hade inga invändningar när andra länder, inklusive Sverige, stoppade dödligt våld med dödligt våld, men när det kom till Israel tyckte hon alltså att det var olagligt. Uttalandet cementerade den svenska utrikesministerns status som persona non grata i Israel och var en starkt bidragande orsak till att Israel idag betraktar Sverige som det mest israelfientliga landet i Europa.

Mellanösternexperten Per Jönsson har nu valt att gå till Margot Wallströms försvar. I en understreckare i Svenska Dagbladet med den inte helt subtila rubriken I Israel är riktade mord ett lagenligt verktyg hävdar han att det står “utom allt tvivel att Wallström på just denna punkt har fog för sina farhågor”. Jönsson har nämligen läst en bok av den israeliske journalisten Ronen Bergman kallad Rise and kill first – the secret history of Israel’s targeted assassinations. Som framgår av titeln handlar boken om staten Israels tillämpning av preventivt dödligt våld mot landets fiender. Givetvis går språknyanserna förlorade när Jönsson översätter bokens mest centrala begrepp: det engelska ordet “assassination” blir helt enkelt “mord”. Därmed går även Bergmans hela filosofiska och moraliska resonemang kring bokens ämne förlorat, det resonemang som har bidragit till att boken har lovordats av bland andra Ehud Barak, Israels före detta premiärminister och försvarsminister, och Tamir Pardo, före detta chef för Israels beryktade spionorganisation Mossad, två personer som dessutom själva figurerar i boken. Jönsson, som vid ett tillfälle beskriver boken som “den hittills mest helgjutna bilden av Israels nationella mordmaskin”, har alltså bevisligen inte alls fattat vad det är han har läst. Han är för upptagen av att förfasa sig över det boken beskriver för att ägna en enda tanke åt det som gjorde det beskriva nödvändigt – de hysteriska folkmordsambitionerna och den oförblommerade blodtörsten som har präglat, och alltjämt präglar, Israels fiender. För israeler som läser boken (liksom för människor från andra länder med sans och vett) är denna fundamentala insikt å andra sidan ständigt närvarande, vilket förklarar varför boken uppskattas och knappt betraktas som kontroversiell i Israel.

I detta avseende påminner alltså Per Jönsson en hel del om Margot Wallström själv, som förfasade sig över Israels agerande under terrorvågen 2015-16 så till den grad att hon inte kunde uppfatta själva terrorvågen som framtvingade Israels agerande: 166 utförda knivöverfall, 89 försök till knivöverfall, 108 attacker med skjutvapen och 47 rammningsattacker med fordon. När ett land försvarar sig mot ett så spektakulärt våldsutbrott kommer en massa människor ofrånkomligen att dö. Sansade människor, människor som förstår sambandet mellan orsak och verkan, lägger skulden för situationen på terroristerna som utför dåden och det samhälle som uppmuntrar och försvarar attackerna. Människor utan sans – exempelvis Wallström och Jönsson – ignorerar orsaken och förfasar sig över att israeler inte bara låter sig dödas utan, ve och fasa, faktiskt försvarar sig.

Nu är emellertid dessa grundläggande distiktioner inte relevanta i sammanhanget, eftersom Per Jönsson har missat en ännu mer grundläggande distinktion. Boken som han tar som intäkt för att försvara Margot Wallström handlar nämligen om Israels strategiska tillämpning av preventivt dödligt våld, dvs. “dödandet av en specifik individ för att uppnå ett specifikt mål – att rädda livet på människor som individen har för avsikt att döda, att avvärja en farlig handling som individen står i begrepp att utföra, och ibland att ta bort en ledare för att förändra historiens gång”, som Ronen Bergman själv sammanfattar det, operationer som individuellt måste godkännas av Israels premiärminister innan de utförs. Margot Wallströms ökända anklagelse handlade dock om Israels taktiska våldtillämpning för att stoppa pågående terroristattacker, dvs. rättigheten given till israeliska poliser, soldater och beväpnade civila att använda så mycket våld som det krävs, men inte mer, för att neutralisera terrorister i stridens hetta. Det är, som ni förstår, två fundamentalt olika saker.

Ronen Bergmans bok bevisar alltså inte att Margot Wallström hade rätt när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under terrorvågen 2015-16, eftersom inte en enda del av boken befattar sig med detta. Huvudtesen i Per Jönssons understreckare är således helt tagen ur luften, eftersom han läser Bergmans bok som fan läser Bibeln. Det är fascinerande att Jönsson inte insåg detta innan han knåpade ihop sitt påvra alster och skickade det till Svenska Dagbladet, och minst lika fascinerande, men föga förvånande, att ingen av Svenska Dagbladets redaktörer reagerade innan de godkände Jönssons svamlerier för publicering. Tidningen har trots allt en dokumenterat mycket låg standard när det gäller artiklar och reportage som utmålar Israel till en samvetslös mördarstat.

Paul Widen

Jerusalem

Den mest omfattande raketbeskjutningen av Israel sedan sommaren 2014

Företrädare för de främsta terroristorganisationerna i Gaza uppvisar enighet under en presskonferens.

Minst 180 raketer och artillerigranater avfyrades från Gaza mot Israel på mindre än ett dygn innan beskjutningen plötsligt upphörde strax innan gryningen på onsdagen. Fyra människor skadades i attackerna, varav en måttligt, medan övriga fick lidrigare splitterskador. Begränsade materiella skador har även rapporterats från flera håll. Omkring 100 av de avfyrade projektilerna slog ner i Israel, eller skulle ha slagit ner i Israel om de inte hade skjutits ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen. Resten nådde inte över gränsen, utan exploderade istället inne i Gaza. Dessa orsakade ironiskt nog mer skada i Gaza än de skador som åsamkades av projektilerna som slog ner i Israel. Bland annat förstördes en kraftstation som förser Gaza med elektricitet från Israel, som det beräknas ta flera dagar att reparera.

Den intensiva beskjutningen saknar motstycke sedan kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014. Som jämförelse avfyrades 35 raketer och granater från Gaza mot Israel under hela 2017, och sammanlagt omkring 80 under de nästan fyra år som gått sedan parterna ingick en informell vapenvila i augutsti 2014.

Israel besvarade beskjutningen med flygattacker i två omgångar mot sammanlagt 65 militära installationer i Gaza, bland annat vapendepåer, ammunitionsfabriker och träningsområden. Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav dock inte att man hade attackerat de terroristpatruller som var direkt ansvariga för raket- och granatbeskjutningen. Trots de omfattande israeliska attackerna rapporterades det inte heller några dödsoffer i Gaza, vilket tyder på att Israel medvetet undvek att döda terrorister.

Fem minuter efter att den sista projektilen hade avfyrats från Gaza tidigt på onsdagsmorgonen uppgav terroristorganisationerna Hamas och Islamiska jihad att man hade ingått en informell vapenvila med Israel. Uppgifterna dementerades kraftigt av flera israeliska ministrar, men en anonym armétalesman som citerades i flera israeliska medier uppgav senare på onsdagsmorgonen att en överenskommelse hade nåtts genom egyptisk medling, enligt vilken Israel inte skulle utföra ytterligare attacker om raket- och granatbeskjutningen mot Israel upphörde.

Det kan tyckas underligt att Hamas och Islamiska jihad plötsligt återupptog raketterrorn mot Israel och sedan lika plötsligt avbröt den igen efter mindre än ett dygn, men händelseförloppet följer samma logik som har varit rådande i konflikten mellan Israel och Gazas terroristorganisationer i över 10 år. Islamiska jihad var under stor press att vedergälla söndagens israeliska attack som dödade tre av dess medlemmar. Det var också denna organisation som började granatbeskjutningen på tisdagsmorgonen. Så småningom anslöt sig även Hamas, som också har varit under stor press att vedergälla de gångna veckornas dödsskjutningar av dussintals av dess medlemmar under den våldsamma återvändarmarschen, och som därför inte hade råd att uppfattas som passiv när Islamiska jihad gick till attack. Tack vare Israels raketvarningssystem, den allmänna tillgången till skyddsrum, samt raketförsvarssystemet Järnkupolen var skadorna i Israel mycket begränsade, vilket drastiskt minskade pressen på israeliska beslutsfattare att gå till attack mot de terrorister som var direkt ansvariga för attackerna. Samtidigt gav attackerna Israel en perfekt förevändning att bomba sedan tidigare identifierade militära mål i Gaza som man annars inte hade kunnat bomba utan att riskera en allvarlig upptrappning. När terroristorganisationernas ledarskap till slut insåg att attackerna mot Israel kostade betydligt mer än de smakade föreslog man en vapenvila. Israels beslutsfattare, som i möjligaste mån försöker bevara status quo i Gaza, motsatte sig inte detta, eftersom skadorna i Israel var så pass begränsade. Och mycket snart återgick situationen till det spända läge som rådde innan våldsutbrottet.

Den israeliska regeringens beslut att inte slå till hårdare mot terroristorganisationerna i Gaza har emellertid kritiserats av många israeler, som menar att terroristerna borde ha tvingas betala ett högre pris för den intensiva raket- och granatbombningen, som tvingade tiotusentals människor att söka sig till skyddsrum under större delen av ett dygn. Både regeringen och IDF har dock försvarat sitt agerande, då man menar att de militära målen som förstördes i de israeliska motattackerna var mycket värdefulla och att detta hade en starkt avskräckande effekt på terroristorganisationernas ledarskap.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 802340Läsningar totalt:
  • 542Läsningar idag:
  • 649641Besökare totalt:
  • 506Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen