Paul Widén

Israel går mot ett tredje nyval

Vid midnatt igår stod det klart att Israel går mot nyval igen, det tredje på mindre än ett år. Landet har varit politiskt lamslaget sedan koalitionsförhandlingarna efter valet den 9 april bröt samman och den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu misslyckades med att bilda en ny regering. I samband med detta lyckades han dock ändå få en majoritet av Knesset (Israels parlament) att stödja hans förslag om att upplösas och därmed gå till val igen, vilket förhindrade president Reuven Rivlin att ge regeringsuppdraget till någon annan. Nyvalet den 17 september lyckades inte bryta det politiska dödläget, men efter att Netanyahu denna gång tvingades tillstå att han inte kunde bilda en regering hade han heller inte stöd för att upplösa Knesset. Därmed gick istället regeringsuppdraget till utmanarpartiet Kachol Velavan, vars partiledare Benny Gantz dock inte heller lyckades bryta dödläget. Regeringsuppdraget gick då till Knesset, där vilken ledamot som helst kunde försöka få stöd från en majoritet, men när tidsfristen för detta löpte ut vid midnatt igår hade ingen kommit i närheten av minimikravet på 61 röster. Knesset lät därför upplösa sig självt. Datumet för det tredje nyvalet är satt till den 2 mars 2020.

Det senaste årets politiska kaos i Israel saknar motstycke i statens korta historia. Netanyahu, som fortsätter som tillförordnad premiärminister så länge ingen annan regering bildas, står åtalad för förskingring och trolöshet mot huvudman i tre olika rättsfall, och i ett av fallen har han också åtalats för mutbrott. Israelisk lag föreskriver inte uttryckligen att landets premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom/henne, vilket gör att Netanyahu tekniskt sett har lagen på sin sida. När hans föregångare Ehud Olmert stod under åtalshot för lite mer än tio år sedan var det emellertid Netanyahu som var mest högljudd i kören som krävde den dåvarande premiärministerns avgång. “Det här är en premiärminister som står upp till halsen i utredningar, och han har inte moraliskt mandat att fatta ödesdigra beslut som berör staten Israel”, sa Netanyahu om Olmert då. “Det finns en oro, en påtaglig och välgrundad oro, att han kan komma att fatta beslut baserat på sitt personliga intresse för sin egen politiska överlevnad – hans eget intresse istället nationens intresse, eftersom han befinner sig i denna speciella typ av djup nödläge”. Netanyahu hävdar dock att åtalen som väckts mot honom är politiskt motiverade. Därmed anser han inte att hans egen kritik mot Olmert är tillämpbar på den situation han själv befinner sig i. Mycket tyder dessutom på att han kommer att ansöka om åtalsimmunitet från Knesset, men även om sannolikheten att han beviljas detta är mycket liten i nuläget kan hans ansökan inte ens behandlas, då Knessets konstitutionsutskott, som avgör frågan, inte är bemannat och förmodligen inte kommer att bemannas förrän en ny regering har tillsatts.

Enligt flera opinionsundersökningar som gjorts de senaste dagarna kommer inte heller det tredje nyvalet lyckas bryta det politiska dödläget. Visserligen ser stödet för Netanyahu ut att krympa lite, medan Gantz utökar sin ledning, men ingen av dem ser i nuläget ut att komma i närheten av en majoritet. Av allt att döma kommer vågmästarrollen fortsatt att innehas av Avigdor Liberman, ledare för det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu, som kräver att Netanyahu och Gantz gemensamt lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan och bildar en sekulär nationell samlingsregering. Enligt Liberman kommer detta fortsatt att vara hans krav. Netanyahu säger sig också stödja detta förslag, men har samtidigt krävt att få inkludera samtliga ultraortodoxa och nationalreligiösa partier i regeringen. Även Gantz säger sig stödja Libermans förslag, men vägrar samtidigt att ingå i en regering under ledning av en premiärminister som står åtalad för brott. Alla fortsätter därför att skylla på varandra, och så lär det fortsätta i ytterligare minst tre månader.

Den 26 december kommer Likud att hålla ett internt val om partiets ledarpost. Netanyahu åtnjuter fortfarande ett starkt stöd i sitt parti, men när han efter valet den 17 september misslyckades med att bilda regering för andra gången uppgav hans populäre partikamrat Gideon Sa’ar att han tänker utmana Netanyahu om ledarposten. Likuds medlemmar har aldrig tidigare röstat bort en av sina ledare, och Sa’ar utsikter ser i nuläget ut att vara ganska dåliga, men den utdragna politiska osäkerheten som har präglat landet i så många månader har gång på gång bevisat många experter fel. Man gör alltså vist i att inte avfärda Sa’ar på förhand.

En överhängande juridisk fråga som ännu står obesvarad är om Netanyahu överhuvudtaget kan bilda en ny regering när han nu har åtalats för brott. Som nämndes ovan föreskriver lagen inte att en premiärminister måste avgå om han eller hon åtalas, men det är oklart om en åtalad person kan tillsättas som premiärminister. Netanyahu är sedan ett helt år tillbaka bara tillförordnad premiärminister. När Israels justitiekansler Avichai Mandelblit slutet av november ombads att avgöra frågan valde han att avstå, med hänvisning till att frågan då var hypotetisk: Netanyahu hade inte formellt regeringsuppdraget när frågan ställdes. När landet nu går till val igen återaktualliseras dock frågan, och kompliceras dessutom av att Knessets konstitutionsutskott, som inte är bemannat, först måste avgöra en eventuell ansökan om åtalsimmunitet från Netanyahu innan åtalsbeslutet (om en sådan ansökan skulle avslås) formellt träder i kraft. Och eftersom allt detta (och lite till) helt saknar historiskt motstycke är det ingen som med säkerhet vet vad som kommer att hända härnäst.

Paul Widen

Jerusalem

Intensiva militära överläggningar mellan Israel och USA

USA:s generalstabschef Mark A. Milley (t.v.) skakar hand med Israels generalstabschef Aviv Kochavi (t.h.). Foto: IDF

De senaste veckorna har minst tre amerikanska militärdelegationer besökt Israel. Först ut var chefen för USA:s centralkommando general Kenneth F. McKenzie Jr., som landade den 10 november för överläggningar med IDF (Israels försvarsstyrkor). Bara vid ett tidigare tillfälle har en chef för USA:s centralkommando besökt Israel, vilket gjorde att flera ögonbryn höjdes över händelsen. Fyra dagar senare landade chefen för det amerikanska flygvapnet general David Goldfein, ett besök som var mindre uppseendeväckande då det skedde inom ramen för den internationella flygvapenövningen Blue Flag som genomförs i Israel vartannat år. Den senaste i raden av besökande amerikanska militärdelegationer leddes av general Mark Milley, den amerikanska militärens generalstabschef, som landade den 24 november.

Flera israeliska bedömare har påpekat att en sådan strid ström av högt uppsatta amerikanska generaler inte har besökt landet sedan 2012, när USA:s dåvarande president Barack Obama fruktade ett nära förestående israeliskt anfall mot Irans atomenergi- och kärnvapenanläggningar. Samma bedömare sätter också de nu aktuella besöken i samband med två telefonsamtal mellan USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, ett samtal den 19 november och ytterligare ett den 1 december. Imorgon onsdag kommer Netanyahu dessutom att träffa USA:s utrikesminister Mike Pompeo under ett extrainsatt möte i Lissabon (Pompeo besökte för övrigt också Israel nyligen, den 23 oktober).

Det mest angelägna samtalspunkten under samtliga besök och telefonsamtal var, föga överraskande, hotet från Iran. I början av september uppgav diplomatiska källor att det internationella atomenergiorganet IAEA hade hittat spår av uran i den lagerlokal i Teheran där regimen fram till i maj förra året gömde sitt hemliga atomarktiv (innan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades tömma hela arkivet och frakta det till Israel). Senare samma månad attackerades flera oljeraffinaderier i Saudiarabien med kryssningsmissiler och drönare, vilket resulterade i att hälften av landets oljeproduktion slogs ut i nästan två veckor. Iran tros allmänt ha legat bakom attackerna. Under hösten har Iran dessutom återaktiverat flera atomenergianläggningar som man stängde ner 2015 som ett led i det så kallade JCPOA-avtalet, och demonstrativt skruvat upp krigsretoriken mot både USA och Israel.

Samtidigt befinner sig regimen i Teheran under hård press på hemmaplan, då omfattande folkliga protester inom landet har pågått i flera veckor. Liknande protester pågår även i Irak och Libanon. Protesternas utlösande faktor skiljer sig delvis mellan de olika länderna, men udden är i samtliga fall riktad mot regimen i Teheran och dess korruption och destruktiva inflytande. I Iran och Irak har polis och militär bemött protesterna med skarp ammunition, vilket har resulterat i hundratals dödsfall.

Än så länge utgör inte protesterna något reellt hot mot regimen i Teheran, men de visar att många människor i Mellanöstern, både perser och araber, sunniter och shiiter, har fått nog av mullornas styre. Klart är också att inget tyder på att Iran har för avsikt att backa, varken i sitt kompromisslösa förhållningssätt till protesterna eller i sitt krigshetsande förhållningssätt till Israel. Detta har tydligt uppfattats i Israel, där den bittert utdragna kampen om regeringsmakten som nu pågår är tydligt underställd allt som har med nationens säkerhet att göra.

Paul Widen

Jerusalem

Åtalsbeslut mot Netanyahu offentliggjort

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt direktsända uttalande i torsdags kväll (bild: skärmdump Facebook)

Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, tvingades i onsdags kväll meddela Israels president Reuven Rivlin att han inte hade lyckats bilda en regering. Därmed försattes landet i en politisk situation som saknar historiskt motstycke. Binyamin Netanyahu, som har varit tillförordnad premiärminister i snart ett helt år och som först fick i uppdrag att försöka bilda en regering efter valet den 17 september, meddelade Rivlin i slutet av oktober att han inte hade lyckats med uppdraget. Efter både Netanyahus och Gantzs misslyckade försök överlämnades därför regeringsuppdraget formellt till Yuli Edelstein, talman för Knesset (Israels parlament), där vilken ledamot som helst nu har tre veckor på sig att försöka samla på sig underskrifter från en majoritet av sina kollegor och presentera detta för presidenten. Om någon skulle lyckas med detta har han eller hon sedan två veckor på sig att bilda en regering med detta underlag. Om detta skulle misslyckas kommer Israel gå till val igen, för tredje gången på mindre än ett år.

Bara ett dygn efter beskedet från Benny Gantz kom nästa politiska bombnedslag, när justitiekansler Avichai Mandelblit offentliggjorde sitt beslut att väcka åtal mot Netanyahu i tre separata rättsfall. Åtalspunkterna i två av fallen är förskingring och trolöshet mot huvudman, medan det tredje fallet även omfattar åtalspunkten mutbrott. Beslutet var väntat, då Mandelblit redan den 28 februari offentliggjorde ett nästan identiskt preliminärt åtalsbeslut. Efter det beskedet hade emellertid Netanyahus advokater fortfarande en chans att bestrida åtalspunkterna i en sista förhörsrunda, som genomfördes under några dagar i oktober. Man lyckades dock inte övertyga justitiekanslern att ändra eller stryka någon del av åtalsunderlaget, och i torsdags kväll blev därmed Netanyahu den första sittande premiärministern i Israels historia som har åtalats för ett brott.

Netanyahu valde att bemöta åtalsbeslutet via videolänk från sitt residens i centrala Jerusalem, som direktsändes på TV och Facebook. Å ena sidan sade han sig respektera Israels rättsväsende, men i samma andetag anklagade han landets polis och statsåklagare för kuppförsök. “Det är dags att utreda utredarna, att utreda åklagarna som godkänner dessa befläckade utredningar”, menade han, och hävdade att landets lagar hade tillämpats selektivt för att sätta dit just honom. Vidare begärde han tillsättningen av en oberoende kommission för att utreda polisens hantering av bevis och vittnen. Under Netanyahus nästan 18 minuter långa anförande lyste självkritiken med sin frånvaro. Han medgav inte att han hade begått några misstag eller att det kunde finnas legitima skäl att ifrågasätta hans agerande.

Israelisk lag stipulerar inte definitivt att en premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom eller henne, vilket gör att Netanyahu på denna punkt har lagen på sin sida, i alla fall tills vidare. Han är dock inte bara premiärminister, utan även hälsominister, socialminister, minister för judar i diasporan och jordbruksminister, och ingen ministerpost utöver premiärministerposten får enligt lag innehas av någon som står åtalad för brott. Av allt att döma kommer han därför tvingas avyttra sig dessa ministerposter. Netanyahu sitter dock inte säkert som premiärminister heller, då Mandelblit på söndagsmorgonen inledde överläggningar med statsåklagaren Shai Nitzan för att innan kommande veckoslut avgöra om lagen förhindrar en premiärminister som står åtalad för brott att få i uppdrag att bilda en ny regering. Även Israels högsta domstol väntas behandla ärendet.

Både Netanyahu och flera av hans politiska allierade upprörs av att Israels domstolsväsen försöker spela en så avgörande roll i den pågående politiska krisen. Israels transportminister Bezalel Smotrich uppmanade i fredags till folkliga protester mot vad han kallade “en destruktiv och farlig juridisk diktatur”, medan kultur- och sportminister Miri Regev nu imorse anklagade justitiekanslern för att försöka “mörda Israels demokrati”. Samtidigt har Netanyahus mångårige politiske rival i det egna Likudpartiet Gidon Sa’ar bestämt tillbakavisat Netanyahus påstående att han är utsatt för ett kuppförsök. Sa’ar kallade påståendet för oansvarigt och menade att det skapar kaos i landet, samtidigt som han försvarade Mandelblits integritet. Han tillstod att det för närvarande inte finns något som juridiskt förhindrar Netanyahu från att fortsätta som premiärminister, men menade att Netanyahu måste sägas ha bevisat att han är politiskt förbrukad. “Tror någon att Netanyahu efter ett tredje, fjärde, femte eller sjätte nyval skulle lyckas bilda en regering?” frågade han retoriskt igår kväll. Om Netanyahu inte avgår “kommer den politiska krisen att fortsätta, eller också, Gud förbjude, kommer vi att förlora makten till våra rivaler”. På söndagsmorgonen bad Sa’ar därför formellt Likuds centralkommitté att utlysa ledarskapsval inom två veckor, i vilket han ämnar utmana Netanyahu.

Paul Widen

Jerusalem

Massiva israeliska bombräder i Syrien

Israeliska stridsflygplan (foto: IAF)

Natten till onsdagen gick israeliska stridsflygplan till attack mot ett stort antal militära mål i Syrien tillhörande det iranska republikanska gardets Quds-enhet och den syriska armén. Enligt IDF (Israels försvarsstyrkor) utfördes de massiva bombräderna som ett svar på raketbeskjutningen från Syrien tidigt igår morse. Fyra raketer avfyrades då mot Israel, men samtliga sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, utan att någon människa kom till skada. Nattens israeliska bombräder riktades både mot de enheter som låg bakom gårdagens raketbeskjutning och mot andra militära mål, bland annat sambandscentraler, militärbaser och vapenlager. Enligt syriska källor ska minst 23 människor ha dödats i attackerna, däribland 16 “utländska medborgare” (förmodligen iranier).

Israel har de senaste åren enligt egen utsago genomfört hundratals bombräder mot militära mål i Syrien tillhörande främst Iran och den libanesiska terroristorganisationen Hezballah. I somras rapporterades även flera bombräder mot iranska styrkor i Irak, som Israel misstänktes ligga bakom. Efter den iranska drönar- och kryssningsmissilattacken mot saudiarabiska oljeraffinaderier den 14 september i år har det dock inte rapporterats en enda israelisk bombräd i varken Irak eller Syrien, med undantag för missilattacken mot Akram al-Ajouri, en högt uppsatt företrädare i Islamiska jihads politiska gren, i Damaskus den 12 november. Detta plötsliga avbrott har av flera militäranalytiker satts i samband med dels en hårdnande retorik i Irak och Iran mot de misstänkta israeliska flygräderna, och dels frånvaron av ett kraftfullt amerikansk svar på de iranska attacken mot Saudiarabien, som slog ut hälften av kungarikets oljeproduktion. I Israel har man befarat att en iransk vedergällningsattack bara är en tidsfråga, och mot bakgrund av USA:s tydliga ovilja att konfrontera Irans aggression har man därför valt att hålla en lägre profil.

Gårdagens raketattack från Syrien erbjöd emellertid Israel ett gyllene tillfälle att gå till massiv motattack utan att anklagas för att ha inlett sammanstötningen. Varför Syrien och/eller Iran plötsligt valde att avfyra ett fåtal raketer mot Israel igår morse är dock svårare att förklara. Motstridiga rapporter i syrisk statskontrollerad media gjorde inledningsvis gällande att Israel hade utfört en bombräd mot Damaskus tidigt igår morse, men dessa rapporter kom först efter raketbeskjutningen från Syrien och dementerades omedelbart av Israel. Kryptiska antydningar och raderade tweets bland israeliska militärkorrespondenter tyder på att bakgrunden till den syriska raketbeskjutningen har hemligstämplats av den israeliska militärcensuren. Klart är dock att det råder ett mycket spänt läge i hela regionen, vilket samtidigt förvärras av de omfattande våldsamma folkliga protesterna i Libanon, Irak och Iran. Den osäkra politiska situationen i Israel riskerar givetvis också att utnyttjas av landets fiender, då ett tredje nyval inom loppet av mindre än ett år kan komma att utlysas om mindre än en månad.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1003294Läsningar totalt:
  • 227Läsningar idag:
  • 821469Besökare totalt:
  • 202Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen