Paul Widén

“Hatet ska segra”

Ikväll drar eurovisionsschlagerfestivalens första semifinal igång i Tel Aviv. Schlagerhysterin i Israel brukar i allmänhet bara kunna jämföras med den svenska dito, men det faktum att tävlingen i år hålls just i Israel har om möjligt ökat feststämningen ytterligare. På torsdag kväll är det dags för nästa semifinal och på lördag kväll blir det final. En hel vecka med fest och sång, värme och sol och allmän fryntlighet, med andra ord.

Som bekant kan dock alla inte vara glada samtidigt. Festveckan till ära har Svenska kyrkans officiella representant i Israel, Jessica Lindberg Dik (JLD), beslutat att hålla en tema-vecka på Twitter med “olika perspektiv på #Eurovision2019“. De “olika perspektiv” som JLD vill lyfta fram är emellertid främst de som vill svartmåla Israel med anklagelser om folkrättsbrott, mord, apartheid och allmän skurkstatlighet. I likhet med många av Svenska kyrkans företrädare som är besatta av israelkritik kan hon alltså inte tolerera en enda entydigt glad och positiv bild av Israel: allt sådant måste ifrågasättas och kompliceras, så att inte någon stackars sate i Sverige skulle få för sig att associera Israel med bra saker, gubevars.

Att JLD skulle ha föredragit en europeisk kulturbojkott av Israel och därmed att Israel skulle ha förvägrats rätten att anordna årets eurovisionsschlager torde det inte råda något tvivel om. Efter att Israels Netta Barzilai vann förra årets final kommenterade JLD gillande ett blogginlägg av den israelhatande prästen Anna-Karin Hammar, som beklagade sig över att Israels seger innebar ett bakslag för BDS-rörelsen (som vill bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel). När det så förhatliga Israel nu ändå har fått äran att anordna årets tävling har alltså JLD pliktskyldigt aktiverat plan B: kasta så mycket skit som möjligt i hopp om att något fastnar.

“Eurovision Song Contest-stadion är byggd på den arabiska byn al-Shaykh Muwannis mark, tömd på invånare & utplånad 1948”, informeras vi om av JLD den 12 maj. “Att ESC sammanfaller med palestiniernas högtidlighållande av 71-årsdagen för minnet av al-Nakba uppfattar oxå många som provocerande”. Svenska kyrkans utsända nöjer sig alltså inte med att kritisera Israels närvaro på Västbanken, utan ifrågasätter här även själva Tel Avivs existensberättigande: marken påstås vara stulen från palestinier. Vidare kallar hon grundandet av staten Israel för en “katastrof” (arabiska: nakba) och menar att det därför vore påpassligt om alla och envar lät bli att vara så förbannat glada när palestinier sörjer över att de inte lyckades driva ut alla judarna i havet 1948 som de så idogt försökte. Senare samma dag beklagar hon sig över att palestinier på Västbanken och i Gaza inte kan delta i festligheterna i Tel Aviv, som om Israel har en skydlighet att öppna sina gränser för människor som öppet förespråkar förintelsen av den judiska staten. Inte mindre än tre gånger delar hon länkar till en organisation som uppmuntrar turister i Israel att besöka Hebron på Västbanken för att “bevittna Israels ockupation”. JLD är alltså inte ensam om att försöka mjölka eurovisionsschlagerfestivalen för att sprida antiisraelisk propaganda.

Nu och då delar JLD även länkar som inte andas missunnsamhet mot Israel, men eftersom hon hela tiden återkommer till just missunnsamheten och svartmålningen får man anta att det är detta perspektiv hon hoppas ska slå rot hos dem som följer hennes tema-vecka. Igår delade hon en länk till en artikel i Sydsvenska Dagbladet av den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist, som inleds med en stor bild på två sorgsna palestinska barn som protesterar mot eurovisionsschlagerfestivalen och istället försöker lyfta fram påstådda israeliska krigsbrott från 1948. Senast nu imorse citerade hon en DN-intervju med det isländska bandet Hatari, som ikväll ska framföra sitt bidrag Hatrið mun sigra (svenska: “hatet ska segra”). “Det är lätt att stanna kvar i Eurovisionbubblan, men om man letar efter ockupationen så hittar man den”, lyder citatet som JLD valt att lyfta fram ur intervjun. “Det krävs inga stora ansträngningar för att se förtrycket & apartheidsystemet. Israel är inte ett land för alla sina invånare”.

Helt frånvarande från JLD:s temavecka är naturligtvis varje antydan av kritik mot den palestinska sidan. I bilden som hon försöker förmedla är således Israels agerande helt taget ur sitt sammanhang, vilket får det att framstå som utstuderat grymt, oförsvarligt och obegripligt. Den palestinska sidan är däremot helt oförvitlig: den vill bara bli sedd, mänskliggjord, likabehandlad och respekterad. Det är alltså inte “olika perspektiv” som JLD presenterar, utan en noggrant koreograferad förvrängning av verkligheten, ämnad att svartmåla Israel och vitmåla palestinierna.

Titeln på det isländska bidraget till årets eurovisionsschlagerfestival sammanfattar på ett kärnfullt sätt det vi får förmoda är JLD:s mål med sin temavecka: Hatet ska segra. Nu är det gudskelov inte så många som tagit notis om JLD:s ansträngningar: en handfull lajks och ännu mindre retweets. Det är glädjande och sorgligt på samma gång: glädjande att ytterst få människor tycks bry sig om hennes enträgna försök att strö smolk i folkfestens glädjebägare, och sorgligt att Svenska kyrkan har sett det för gott att bekosta hennes ansträngningar.

Paul Widen

Jerusalem

Över 300 raketer avfyrade mot Israel

Människor springer mot ett skyddsrum under en raketattack mot södra Israel (foto: IDF)

Strax innan klockan 10 på lördagsmorgonen inledde de palestinska terroristorganisationerna i Gaza ett massivt raketangrepp mot Israel. Våg efter våg av raketer har avfyrats under hela dagen. Samhällena vid gränsen till Gaza har som vanligt fått utstå den mest omfattande beskjutningen, men raketlarmet har även ljudit så lång bort som Rehovot, Beit Shemesh och Be’er Sheva. I skrivande stund har över 300 raketer avfyrats. Israels försvarsstyrkor (IDF) uppger att raketförsvarssystemet Järnkupolen har skjutit ner dussintals projektiler, men ett antal har ändå slagit ner och exploderat i bebyggda områden och orsakat omfattande materiell förstörelse. En 80-årig kvinna i Kiryat Gat splitterskadades svårt efter att inte ha hunnit fram till ett skyddsrum i tid. I en annan attack skadades en 49-årig man i Ashkelon, dock inte lika allvarligt. Hundratusentals israeler tillbringade större delen av sabbaten i skyddsrum.

På eftermiddagen inledde IDF sin motattack med både stridsflygplan och artilleri. 120 militära mål tillhörande både Hamas och Islamiska jihad har hittills förstörts. Enligt det Hamas-kontrollerade hälsoministeriet har fem palestinier dödats i de israeliska attackerna, däribland en kvinna och hennes ettåriga dotter. IDF har dock förnekat att man har ansvar för de civila dödsfallen och menar att de orsakades av en palestinsk raket som exploderade inne i Gaza. (Av de 300 raketerna som har avfyrats under dagen beräknas omkring 50 ha landat inne i Gaza.) Samtidigt har IDF som vanligt vidtagit åtgärder för att undvika palestinska dödsoffer, bland annat genom såkallade “takknackningar”, varningsbomber som exploderar på taket av ett utvalt mål och som ger alla som befinner sig i byggnaden tid att sätta sig i säkerhet innan den förstörs.

Enligt IDF har Islamiska jihad spelat en framträdande roll i den pågående våldsupptrappningen. Hamas, som är betydligt större och som kontrollerar Gaza sedan 2007, beskrivs som medansvarig, vilket är en ovanlig omställning av rollerna. IDF har därför riktat en stor del av sina attacker mot den mindre av de två terroristorganisationerna.

Även om raketterrorn som riktas mot Israel lätt kan uppfattas som besinningslös följer den nästan alltid en kylig logik, och så även denna gång. Terroristorganisationerna i Gaza har valt ett ypperligt tillfälle att störa friden i Israel:

1. Nu på måndag måste Israels premiärminister Binyamin Netanyahu presentera sin nya regering för president Reuven Rivlin. En oundgänglig pusselbit i Netanyahus tilltänkta koalitionsregering är högerpartiet Yisrael Beitenu, vars ledare Avigdor Liberman avgick som försvarsminister för mindre än ett halvår sedan efter att ha anklagat Netanyahu för att ha “kapitulerat till terrorn” i Gaza. En våldsupptrappning är därför det sista Netanyahu behöver när han försöker övertyga Liberman att ansluta sig till hans nya koalitionsregering.

2. På torsdag infaller Israels självständighetsdag (enligt den hebreiska kalendern), en nationell helgdag som firas med stora evenemang som nu riskerar att ställas in, då stora folksamlingar inte är tillåtna när det föreligger en stor risk för raketattacker. Att fira självständighetsdagen i skyddsrum vore en bitter ironi som många sent skulle glömma och som skulle resultera i minskat stöd för Netanyahu.

3. Den 14 maj hålls den första semifinalen i Eurovisionsschlagerfestivalen i Tel Aviv, följt av ytterligare en semifinal två dagar senare och finalen den 18 maj. Lördagens massiva raketangrepp var delvis en påminnelse om att man har förmågan att störa detta mycket påkostade evenemang och skapa panik bland de tiotusentals åskådarna.

4. Den 15 maj uppmärksammar många palestinier det de kallar “Nakba-dagen”, dvs. “katastrofdagen”, som de kallar Israels självständighetsdag (enligt den gregorianska kalendern). Demonstrationerna som då hålls i Gaza och på Västbanken brukar ofta urarta i våldsamma upplopp, och lär bli än våldsammare om Israel och Hamas/Islamiska jihad samtidigt befinner sig i en öppen militär konflikt.

De palestinska terroristorganisationerna räknar alltså kallt med att Binyamin Netanyahu nu kommer att göra allt för att försöka undvika en utvidgad konflikt. De kan därför ställa högre krav än någonsin förut i de indirekta förhandlingarna med Israel som sker i Egypten. Samtidigt kan de öka den egna populariteten i det palestinska samhället genom att försätta stora delar av Israel i undantagstillstånd, och själva bara behöva utstå symboliska israeliska motangrepp.

Paul Widen

Jerusalem

Valanalys

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset (Mark Neiman, GPO)

Efter en rad fördröjningar och motsägelsefulla uppgifter från valmyndigheten offentliggjordes det israeliska valresultatet till slut sent på torsdagsnatten. Så här kommer de 120 mandaten i Knesset, det israeliska parlamentet, att fördelas:

 

Likud (Binyamin Netanyahus högerliberala parti): 36

Kakhol Velavan (koalitionspartiet som bildades innan valet för att utmana Netanyahu): 35

Shas (det sefardiska ultraortodoxa partiet): 8

Yahadut Hatorah (det ashkenaziska ultraortodoxa partiet): 7

Hadash-Ta’al (valsamverkan mellan kommunistpartiet och ett arabiskt missnöjesparti): 6

Avodah (arbetarpartiet): 6

Yisrael Beitenu (det sekulära högernationalistiska partiet): 5

Ichud Miflagot Hayamin (det religiösa högernationalistiska samlingspartiet): 5

Meretz (det sekulära vänsterliberala partiet): 4

Kulanu (ett högerliberalt parti som brutit sig ur Likud): 4

Ra’am-Balad (valsamverkan mellan två arabiska missnöjespartier): 4

 

Enligt flera vallokalsundersökningar som offentliggjordes så fort vallokalerna hade stängt klockan 22:00 på tisdagskvällen ledde utmanarpartiet Kakhol Velavan med flera mandat över Netanyahus Likud-parti. Trots det såg Likud ut att ha bäst chanser att bilda en koalitionsregering, då högerpartierna och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen tillsammans var i klar majoritet. Därför utropade sig både Kakhol Velavan och Likud som vinnare innan midnatt. När rösträkningen kom igång och kontinuerligt började rapporteras såg det emellertid betydligt bättre ut för Likud och betydligt sämre för Kakhol Velavan. Först var partierna jämnstora, men snart kunde man skönja en ledning för Likud, om än väldigt snäv.

Rösträkningen bjöd på flera överraskningar, bland annat att de nya högerpartierna Hayamin Hechadash och Zehut hamnade under valspärren på 3.25%. I opinionsundersökningar innan valet hade båda partierna legat på mellan 6-8 mandat, vilket naturligtvis bidrog till att göra valresultatet svårsmält för partiernas sympatisörer. Även de båda arabiska samarbetspartierna såg i omgångar under natten ut att hamna under valspärren, men återhämtade sig sedan, vilket också var överraskande, då många israeliska araber bojkottade valet pga det utbredda missnöjet mot de egna representanterna.

När mer än 90% av rösterna hade räknats på onsdagskvällen tillstod Kakhol Velavans partiledare att Likud var valets vinnare, men trots det var inte alla aspekter av rysaren över: på torsdagsmorgonen stod det nämligen plötsligt på valmyndighetens hemsida att Hayamin Hechadash trots allt låg en promille över valspärren, detta efter att valsedlar från bland annat diplomater och soldater hade börjat räknats. Uppgifterna tillbakavisades dock i ett uttalande av valmyndigheten, men utan att uppgifterna ändrades på hemsidan. Rösträkningen fortsatte sedan under hela torsdagen och slutresultatet dröjde av oklara anledningar. Först vid midnatt offentliggjordes det officiella valresultatet, men samtidigt uppgav valmyndigheten att det absolut slutgiltiga resultatet inte skulle stå klart förrän den 17 april, då det överlämnas till president Reuven Rivlin. Det är mycket osannolikt, men inte omöjligt, att något eller några av partierna som nu ligger över valspärren skulle hamna under den – eller vice versa – efter sluträkningen. Mer troligt är att mandaten justeras en aning, om än inte på ett sätt som fundamentalt skulle förändra Likuds chanser att leda nästa koalitionsregering. De motstridiga uppgifterna och det överraskande valresultatet har dock inneburit att rösträkningen har ifrågasatts, både av Hayamin Hechadash och högerkoalitionen Ichud Miflagot Hayamin. Kontroverserna lär därför inte upphöra förrän tidigast den 17 april, då man får hoppas att alla godtar valmyndighetens slutgiltiga räkning.

Högerpartierna med Likud i spetsen och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen har nu tillsammans 65 av 120 mandat. En sådan regeringsuppsättning skulle dock innebära att Netanyahu vore helt beroende av samtliga koalitionsparterns förutom Kulanu för att kunna överleva, en beroendeställning som snabbt skulle utnyttjas: småpartier i denna maktposition har nämligen för vana att hota att fälla regeringen om deras politiska krav inte infrias. Man ska inte heller glömma bort att högerpartiet Yisrael Beitenu lämnade den nuvarande regeringen under buller och bång i mitten av november förra året och partiledaren Avigdor Liberman då anklagade Netanyahu att ha kapitulerat inför den palestinska terroristorganisationen Hamas. Netanyahu gav i sin tur Liberman en verbal känga i retur, och de båda politikerna hyser således ett mycket djupt förakt för varandra. Nu sträcker sig emellertid detta ömsesidiga förakt betydligt längre tillbaka i tiden än så, och det har aldrig förhindrat de båda luttrade partiledarna att samarbeta. Det troligaste är därför att Liberman gräver ner stridsyxan och föreslår Netanyahu som premiärminister när han och övriga partiledare träffar presidenten i början av nästa vecka. Under valnatten spekulerades – och hoppades – det dock att Liberman istället skulle kunna villkora sitt partis regeringsanslutning med att Netanyahu överger övriga högerpartier och ultraortodoxa partier och istället bildar en samlingsregering med Kakhol Velavan. Ideologiskt ligger dessa tre partier, Likud, Kakhol Velavan och Yisrael Beitenu, betydligt närmare varandra än Likud och de ultraortodoxa partierna. Många hattar och högerskor skulle förstås behöva inmundigas innan detta skulle kunna ske, då samtliga inblandade inför valet lovade dyrt och heligt att något sådant vore absolut otänkbart. För övrigt rådde en mycket snarlik situation efter valet 2009 och avfärdades då av Netanyahu till förmån för en snävare högerregering, trots att opinionsundersökningar visade att en stor del av allmänheten skulle föredra en samlingsregering mellan Likud, centerpartiet Kadima (som nu inte längre existerar), Yisrael Beitenu och/eller Avodah. Det är därför svårt att föreställa sig att Netanyahu skulle göra en helt annan kalkyl idag än den han gjorde för 10 år sedan.

Det är dock nästan lika svårt att i nuläget föreställa sig att Netanyahus nästa koalitionsregering, oavsett vilka partier den kommer att bestå av, kommer att kunna överleva hela eller ens merparten av mandatperioden. Ett slutgiltigt åtalsbeslut mot Netanyahu för hans roll i flera mut- och korruptionsskandaler är att vänta de närmaste månaderna, vilket då sannolikt kommer att utlösa en koalitionskris. Samtidigt har samtliga Netanyahus koalitionsregeringar sedan 2009 visat sig oförmögna utarbeta en ny lag som reglerar militärtjänstgöring bland den ultraortodoxa befolkningen, eftersom Yisrael Beitenu och de ultraortodoxa partierna står på diametralt olika sidor i frågan: tekniskt sett utlystes nyvalet just för att en kompromiss inte kunde nås i denna kontrovers. Även om Netanyahu ser ut att ha bäst förutsättningar att bilda en ny regering är alltså uppgiften som han står inför ingalunda enkel.

Paul Widen

Jerusalem

Några konkreta exempel på Svenska kyrkans och EAPPI:s “bristande objektivitet”

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att “programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att “brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att “följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara “djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) “vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans “bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att “judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, “Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. “Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: “Vad sa du?!” – “Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, “Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara “onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter “en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att “folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte “den rättvisa freden”, “folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 938917Läsningar totalt:
  • 206Läsningar idag:
  • 765568Besökare totalt:
  • 159Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen