Paul Widén

Netanyahu inför rätta

Demonstranter utanför premiärministerns residens idag. “Alla älskar de mutor och fara efter vinning”, står det på plakatet, ett citat från Jesaja 1:23.

Idag strax efter klockan 15.00 inleddes rättegången mot Israels premiärminister Binyamin Netanyahu i Jerusalem. Netanyahu står åtalad i tre separata rättsfall. I rättsfall 1000, som det första fallet benämns, misstänks Netanyahu ha mottagit gåvor i form av bland annat cigarrer och champagne till ett sammanlagt värde av motsvarande nästan två miljoner kronor från Hollywoodproducenten Arnon Milchan och den austraiske affärsmannen James Packer. I utbyte ska Netanyahu ha utfört vissa tjänster som gynnade de båda männens affärsintressen. Åtalspunkterna i detta fall är bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I det andra rättsfallet, känt under benämningen 2000, misstänks Netanyahu ha haft hemliga överläggningar med Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot, med syfte att minska den Netanyahuvänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårt kritiska linje mot Netanyahu. Även i detta fall är åtalspunkterna bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I det sista rättsfallet, som benämns 4000, misstänks Netanyahu under sin tid som ställföreträdande kommunikationsminister 2015-16 ha agerat på ett sätt som gynnade hans personlige vän Shaul Elovitz, vd för den israeliska telekomjätten Bezeq. Netanyahu godkände företagets omfattande upphandlingar av konkurrerande telekomföretag, utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få för den redan bristande konkurrensen i branschen. I utbyte använde Elovitz sitt inflytande som ägare av nyhetssajten Walla för att öka den positiva rapporteringen kring Netanyahu och hans familj. I detta fall omfattar åtalpunkterna förutom bedrägeri och trolöshet mot huvudman även den allvarligare åtalspunkten mutbrott.

Innan Netanyahu nu på eftermiddagen gick in i rättegångsbyggnaden i östra Jerusalem ställde han sig inför TV-kamerorna och höll ett flera minuter långt tal, i vilket han anklagade justitiekanslern, statsåklagaren, polisväsendet och “vänstermedia” för att tillsammans driva en häxjakt mot honom i syfte att driva högern från makten. Åtalspunkterna är påhittade, hävdade Netanyahu, och rättegången mot honom är ett politiskt kuppförsök, “mot folkets vilja”. Därefter gick han in i rättegångssalen och lät sig fotograferas omgiven av inte mindre än 14 av sina ministrar. Först när detta var avklarat kunde förhandlingarna inledas, nästan en kvart efter utsatt tid.

Netanyahus tre medåtalade var också närvarande när rättegången inleddes: Arnon Mozes, Shaul Elovitz och dennes maka Iris Elovitz (Arnon Milchan och James Packer har inte åtalats). Syftet med förhandlingarna var att läsa upp åtalspunkterna för de åtalade, samt att låta åklagarsidan och de åtalades juridiska ombud uppge när de tror sig kunna vara redo för rättegångens bevisfas. Försvarsadvokaterna yrkade på två till tre månaders väntetid, bland annat med hänvisning till det omfattande bevismaterialet. Vice statsåklagare Liat Ben-Ari menade för sin del att åtalsunderlaget har varit tillgängligt sedan justitekansler Avishai Mandelblit offentliggjorde det preliminära åtalsbeslutet den 28 februari 2019, alltså för nästan 15 månader sedan, och att försvaret därför inte borde behöva ytterligare tid att sätta sig in i materialet. Varken Netanyahu eller hans tre medåtalade bemötte formellt åtalspunkterna och det är oklart när de kommer att göra det.

Medan förhandlingarna pågick stod några hundra av Netanyahus politiska supportrar utanför domstolsbyggnaden och ropade ut sitt stöd till premiärministern. En ännu större folkskara, uppskattad till minst 1000 personer, hade flera timmar tidigare samlats utanför premiärministerns residens för att protestera mot Netanyahu medelst vuvuzelor och slagord om att alla är lika inför lagen.

Dagens rättegångsförhandling varade i bara 50 minuter. Tidigt ikväll lät sedan de tre domarna, Rivka Friedman-Feldman, Moshe Bar-Am och Oded Shaham, meddela att nästa rättegångsdatum blir den 19 juli. Den förhandlingsomgången kommer att behandla teknikaliteter och de åtalade väntas inte närvara under förhandingarna.

Paul Widen

Jerusalem

“Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen.”

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och “Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av “den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): “Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet “ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: “Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna “reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller “mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att “internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. “Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har “internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en “hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om “internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll “internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem

Kung Bibis “annekteringsplaner”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Efter mer än 16 månaders politiskt dödläge och tre nyval fick så Israel i söndags kväll äntligen en ny regering. Vid rodret står än en gång Binyamin Netanyahu – som ibland kallas för “kung Bibi”, ömsom med beundran, ömsom med förakt – vars nya regering är så stor (inalles 51 ministrar och biträdande ministrar) att den tekniskt sett inte kan sammanträda utan att bryta mot hälsoministeriets föreskrifter, som fortfarande förbjuder folksamlingar som omfattar mer än 50 personer. Den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen i presidentens residens har därför ännu inte ägt rum, och det är oklart när den kommer att göra det.

Det finns med andra ord gott om saker att kritisera och göra sig lustig över i Netanyahus nya regering, hans fjärde i rad och femte sammanlagt. Sveriges etablerade israelhatare väntade dock inte på regeringsinvigningen, utan började skräna redan för flera veckor sedan i syfte att trumma upp opinionen mot den. Inte för att den leds av en person som står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, och vars rättgång inleds nästa vecka. Inte heller för dess massiva slöseri av israeliska skattepengar på låtsasministrar när arbetslösheten i landet ligger på över 25%. Det israelhatarna ondgör sig över är istället Netanyahus planer på att, som de påstår, “annektera delar av Västbanken” till sommaren.

“EU måste vara redo för sanktioner mot Israel”, skrev de välkända socialdemokratiska terroristapologeterna Marita Ulvskog och Pierre Schori i en debattartikel i Aftonbladet redan den 6 maj. Ytterligare ett antal personer som ofta dyker upp i koleriska israelhatarsammanhang skrev under artikeln, i vilken de argumenterar som om Israels påstådda annekteringsplaner i princip bara vore en tidsfråga. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén delade för sin del den 15 maj ett upprop på Twitter utfärdat av bland annat Kyrkornas världsråd, innehållande samma vädjan som debattartikeln: EU måste förbereda sanktioner mot Israel i händelse av att landet beslutar “att annektera ockuperat palestinskt territorium på Västbanken”.

Låt oss nu ta ett antal steg tillbaka för att reda ut några grundläggande begrepp som det ofta uppstår förvirring kring när israelhatarna går igång, eftersom de inte bara är hatfyllda utan också, med försvinnande få undantag, extremt okunniga. Ingen israelisk företrädare, varken Binyamin Netanyahu eller någon annan, har mig veterligen i någon officiell kapacitet förespråkat att Israel ska annektera någon del av Västbanken, varken i den omedelbara eller i den avlägsna framtiden. Det föreligger inga annekteringsplaner alls. Inte ens litegrann. Israel använder nämligen inte begreppet “annektering” i dessa sammanhang, eftersom det implicerar att man tar kontroll över land som man inte har något rättsligt anspråk till.

Det som nu har återaktiverat israelhatarna är, om man ska vara korrekt, Netanyahus vallöfte att han, om han blir omvald, omgående kommer att “tillämpa suveränitet” (hebreiska: lehachil ribonut) på de delar av Västbanken som Israel redan kontrollerar sedan mer än ett halvsekel tillbaka och där det idag bor mer än en halv miljon israeliska medborgare (och jämförelsevis få palestinier). Ingen israelisk regering någonsin har hyst åsikten att dessa områden egentligen tillhör någon annan och man har därför aldrig har haft för avsikt, implicit eller uttryckligt, att evakuera dem. Ulvskog, Schori, Jackelén och patrasket kring dem må skrika “ockuperat palestinskt territorium” tills helvetet fryser till is, men faktum kvarstår att ingen del av Västbanken någonsin har varit “palestinskt territorium”. Givetvis skulle Netanyahus vallöfte, om det infrias, i praktiken få samma konsekvens som en annektering, men eftersom det i juridisk bemärkelse är en öppen fråga vem området egentligen tillhör är det alltså inkorrekt att använda detta begrepp i sammanhanget. Det är därför mycket talande att israelhatarna använder just detta begrepp.

Israel har kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) Västbanken sedan 1967, som ett resultat av Sexdagarskriget. Den palestinska myndigheten har i sin tur kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) de delar av Västbanken som Israel drog sig tillbaka ifrån som ett resultat av Osloavtalet 1994. Israel har dock sedan 1967 entydigt förklarat att man aldrig kommer att retirera hela vägen tillbaka till den vapenstilleståndslinje som rådde mellan 1949 och 1967, som Israels dåvarande utrikesminister Abba Eban i en tidningsintervju 1969 kallade för Israels “Auschwitz-gräns”. Exakt var gränsen kommer att gå om och när Israel och palestinierna når ett slutligt fredsavtal är de flesta överens om att de båda parterna själva måste komma överens om. Därav fredsförhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO. Begreppet “förhandlingar” ger en viktig fingervisning om vad det handlar om: parterna är nämligen tänkta att förhandla, dvs. framföra sina respektive anspråk, lyssna på motpartens anspråk, och sedan försöka nå en kompromisslösning. Förhandlingar innebär alltså inte, som Ulvskog, Schori, Jackelén och kompani tycks tro, att alla bara väntar på att Israel plötsligt ska överge alla sina anspråk och ge allt till palestinierna.

Exakt var den framtida gränsen kommer att gå är det alltså ingen som vet, men en sak är säker: den kommer bara att sammanfalla helt med vapenstilleståndslinjen som rådde mellan 1949 och 1967 om staten Israel är så dödligt försvagad att den frivilligt retirerar till “Auschwitz-gränsen”. Och varför kallar man den för detta? Därför att den är oförsvarlig och därmed skulle hota statens själva existens. De som förespråkar en sådan reträtt tillhör endera av två grupper: 1. De som i sin brottsliga naivitet inte förstår att Israel i längden omöjligt kan försvara en oförsvarlig gräns, eller 2. De som förstår detta mycket väl, och som tålmodigt och med fagert tal om “folkrätten” och “det palestinska folkets lidande” förespråkar det ändå. Vilken grupp den nu aktuella israelhatartrion och dess korgossar tillhör kan inte sägas vara helt säkerställt, men den slutgiltiga konsekvensen av deras förhoppningar, oavsett om de drivs av brottslig naivitet eller av folkmordsfantasier, kan alltså sammanfattas med ordet “Auschwitz”.

Dessa helt elementära faktum, som alla minimalt pålästa människor med ärligt uppsåt är fullt medvetna om, måste tyvärr upprepas gång på gång till allas leda eftersom israelhatarna ständigt försöker blanda bort korten och lika ständigt söker efter nya förevändningar för att trumma upp folkopinionen mot Israel. (Därav längden på denna artikel, som jag ber om ursäkt för.) Den nu aktuella förevändningen – Netanyahus påstådda “annekteringsplaner” – avslöjar dock en komisk aspekt av israelhatarnas okunnighet: alltsomoftast ljuger de så mycket att de börjar tro på sina egna lögner. En sådan lögn är att Binyamin Netanyahu är en rabiat högernationalist vars främsta mål är ett Storisrael etniskt rensat från palestinier. Den som följt nyheterna sedan Netanyahu tillträdde som premiärminister i slutet av mars 2009 vet emellertid att detta är ljusår från sanningen. Netanyahu har haft mer än 11 år på sig (14 år om man också räknar hans tid som premiärminister på 1990-talet) att tillämpa suveränitet över hela eller delar av Västbanken, men har – föga överraskande för de minimalt insatta – inte lyft ett finger för att genomdriva detta. Inga tal, inga handlingar, ingenting, trots att över 60 lagförslag med detta som mål har lagts fram bara sedan 2015 av hans egna koalitionspartners i Knesset. Samtliga dessa lagförslag har Netanyahu låtit självdö i diverse remissinstanser. Inte förrän han stod inför ett ödesdigert nyval i april 2019 och det i princip bara var en tidsfråga innan åtal skulle väckas mot honom blev ämnet plötsligt aktuellt: om han vann valet skulle han omedelbart börja tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Detta vallöfte har sedan blivit allt mer vidlyftigt för varje valkampanj som gått (tre på mindre än ett år), och inför det senaste valet nu i mars utlovade Netanyahu israelisk suveränitet över hela Jordandalen, samtliga bosättarblock och varje vindpinad bosättarutpost, bara väljarna gav honom förnyat förtroende.

Även om många naiva högerväljare bevisligen lät sig övertygas av Netanyahus löften var Israels politikerkår desto mer skeptisk. Varför vänta tills efter valet? frågade högerpartiet Yamina utmanande när Netanyahu inledde sin löfteskampanj. Gör det genast! Du har redan en majoritet i Knesset! Det faktum att det inte hände där och då övertygade partiet att Netanyahu inte heller hade för avsikt att göra det efter en hypotetisk valseger. Utmanarpartiet Kachol Velavan, som ligger lite till vänster om Netanyahus Likud-parti, lät för sin del meddela att de till fullo stödde Netanyahus planer på att tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Om Netanyahu kan slingra sig ur kategoriska vallöften efter valet kan väl vi också göra det? resonerade partiets ledarskap fräckt.

Det som israeler både till höger och vänster om Netanyahu länge har insett men som Sveriges israelhatare vägrar förstå är alltså att det största hindret för en israelisk “annektering” av Västbanken inte är FN eller EU eller någon annan reflexmässigt antiisraelisk organisation. Det är istället Netanyahu själv som utgör detta hinder. Om israelhatarnas verkliga målsättning är att förhindra en “annektering” borde de alltså betrakta Netanyahu som sin närmsta bundsförvant. Han har nu i över 11 år i sträck visat att hans övergripande mål alltid har varit status quo: politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig stabilitet, både för israeler och palestinier, så långt detta är möjligt. Att börja tillämpa suveränitet på stora delar av Västbanken skulle knappast medföra några praktiska fördelar för Israel, men däremot skulle det riskera säkerheten och stabiliteten för både israeler och palestinier. Ingen kan förstås säga någonting med absolut säkerhet om framtiden, men varför skulle en så försiktig politiker som Netanyahu, med sin högutvecklade överlevnadsinstinkt och sin nästan oöverträffade strategiska analysförmåga, genomdriva ett beslut som inte medför några praktiska fördelar, men med nästan garanterade massiva nackdelar?

Paul Widen

Jerusalem

Plot twist: Regeringsinvigningsuppskjutning

Demonstranter utanför premiärministerns residens i centrala Jerusalem (foto: Paul Widen)

Det mer än 16 månader långa politiska dödläget i Israel såg officiellt ut att ha brutits sent på onsdagskvällen när landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu meddelade talmannen för Knesset (Israels parlament) Benny Gantz att han till slut hade lyckats bilda en ny regering. Klockan 18.00 idag torsdag var det sedan tänkt att Knesset skulle sammanträda för att hålla en förtroendeomröstning, som regeringen, den 35:e i staten Israels historia, väntades vinna med bred marginal. Så blev det emellertid inte, då Netanyahu i sista minuten beslutade att skjuta upp invigningen tills på söndag. Orsaken till detta uppges ha varit ett djupt och utbrett missnöje bland de egna partikamraterna i Likud, där flera tunga namn tvingats avstå från ministerposter som de hade förväntat sig, medan andra har fått ministerposter som de inte ansåg anstå deras höga rang. Några ska ha planerat att bojkotta kvällens omröstning i Knesset i protest, vilket till slut tvingade Netanyahu att senarelägga invigningen knappt tre dygn för att försöka blidka rebellerna i partiet. Han har nu tills på söndag klockan 13.00 på sig att ordna rättning i de egna leden.

Att partiupproret i Likud aktualiserades först sent på torsdagseftermiddagen berodde på att den exakta sammansättningen av den nya koalitionsregeringen började klarna först då. Följande partier hade anslutit sig vid lunchtid på torsdagen: Likud (36 mandat), Kachol Velavan (15 mandat), Shas (nio mandat), samt Yahadut Hatorah (sju mandat). Dessutom hade flera samlings- och småpartier splittrats efter att enskilda representanter hade lockats över till den nya koalitionen. Avodah (arbetarpartiet, som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz under valrörelsen) och Derekh Eretz (en utbrytarfraktion ur Telem, som i sin tur ingick i Kachol Velavan under valrörelsen) såg ut att bidra med två mandat vardera, liksom ett vardera från Gesher (se ovan) och Yamina (det nationalreligiösa samlingspartiet). Sammanlagt var det alltså tänkt att den nya koalitionsregeringen skulle kontrollera 73 av Knessets 120 mandat. För att tillfredsställa så många som möjligt i denna spretiga skara utökades antalet ministerposter från 21 till 36, liksom även 16 biträdande ministrar, den största regeringen i Israels historia. Säkrandet av denna politiska bredd skedde dock på bekostnad av Likuds inflytande, och när det började stå klart att många lojala partimedlemmar i Likud såg ut att bli utan ministerposter nådde till slut det interna missnöjet en kritisk massa som Netanyahu inte kunde ignorera.

Det är emellertid inte bara bland Likuds ministerpretendenter som missnöjet sjuder. Stora delar av den israeliska väljarkåren känner sig grundlurad efter valet den 2 mars, i vilket en klar majoritet röstade på partier som svor dyrt och heligt att inte under några omständigheter ansluta sig till en regering under Netanyahus ledning. De enda partierna som ställde upp i valet och som inte på något sätt ingår i den tilltänkta nya regeringen är dock det arabiska samlingspartiet (15 mandat) och Yisrael Beitenu (sju mandat). Samtliga övriga partilistor innehåller namn på knessetledamöter som ser ut att komma att ingå i den nya regeringen. Till och med en röst på det hårtfört sekulära vänsterpartiet Meretz (som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz) blev i praktiken en röst på Netanyahu. Det nationalreligiösa högerpartiet Yamina, å andra sidan, som lojalt anslöt sig till Netanyahus högerblock direkt efter nyvalet den 17 september, övergavs av Netanyahu i samma ögonblick som han inte längre behövde dem för sin politiska överlevnad. Och inte nog med det: Netanyahu lyckades dessutom splittra partiet genom att locka till sig en av dess ledamöter med en ministerpost, för att sedan försöka omförhandla erbjudandet när avhoppet var ett faktum.

Trots att många israeler såg fram emot att äntligen få dra en lättnadens suck över att landet åtminstone skulle ha en fungerande regering igen var därför besvikelsen mycket utbredd under torsdagen. Binyamin Netanyahu – som en klar majoritet av väljarna trodde att de hade lagt sina röster emot, som har suttit vid makten sedan 2009 och som står åtalad för förskingring och trolöshet mot huvudman i tre olika rättsfall, och i ett av dem även för mutbrott – såg ut att få fortsätta som premiärminister i åtminstone 18 månader till. Binyamin Netanyahu – högerblockets arkitekt och främste förespråkare, som ständigt varnade för farorna som hotar om vänstern får något inflytande – såg ut att ha bildat en regering som inte inkluderar hela högerblocket och i vilken nästan hälften av ministrarna inte ens tillhör högerblocket.

Oavsett vad man anser om Binyamin Netanyahu måste man tillstå att han är en extremt skicklig politiker. Det är därför inte omöjligt att han till slut ändå lyckas knyta ihop säcken tillräckligt mycket för att kunna presentera sin nya koalitionsregering för en förtroendeomröstning i Knesset på söndag. Tills vidare står dock Israel utan en ordinarie regering, som man har gjort sedan den 26 december 2018.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1075646Läsningar totalt:
  • 220Läsningar idag:
  • 881589Besökare totalt:
  • 207Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen