Paul Widén

Svenska kyrkans inställning till Israel: en fallstudie

Prästen Annika Borg försökte nyligen i en debattartikel i tidningen Dagen ställa ärkebiskop Antje Jackelén till svars för de åsikter om Israel som hon och Svenska kyrkan sprider. Borgs 12 raka frågor om de ofta direkt israelfientliga ståndpunkter som Jackelén och Svenska kyrkan ofta ger uttryck för besvarades emellertid med samma ihåliga deklarationer som Svenska kyrkan alltid använder sig av när de bemöter den här sortens kritik: “folkrätten är ett fungerande rättesnöre… stöd för en tvåstatslösning… man kan stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess ockupationspolitik… fortsatt arbete mot antisemitism…” ad nauseam. Jo, vi vet alla vad Svenska kyrkans officiella ståndpunkter är i de aktuella frågorna. Problemet som Borg påtalar är dock att det brukar låta på ett helt annat sätt när Jackelén och andra företrädare för Svenska kyrkan går igång om Israel.

I samband med debatten mellan Borg och Jackelén passade Israels Sverige-ambassadör Ilan Ben Dov på att ge sin syn på saken. “De som under senare år följt vad som sagts och skrivits [om Israel] från Svenska kyrkans håll kan lätt få intrycket att dessa uttalanden formulerats av Hamas och inte av Svenska kyrkan”, skrev han i sin debattartikel i Dagen. Även om Borg inte går fullt så långt i sin kritik konstaterade hon i sin slutreplik att retoriken mot Israel bland många av Svenska kyrkans företrädare präglas av fientlighet. Som exempel gav hon Svenska kyrkans officiellt utsända i “Israel/Palestina”, som tidigare var ledamot i styrelsen för den extremt israelfientliga organisationen Palestinagrupperna.

Personen Borg syftar på är Jessica Lindberg Dik, utsänd i Mellanöstern sedan 2017. Jag har personligen träffat flera höga företrädare i Svenska kyrkan som jag skulle definiera som betydligt mer Israel-fientliga än Jessica Lindberg Dik (fortsättningsvis JLD), men just därför är det intressant att titta på hennes twitterflöde de senaste månaderna, eftersom det utgör ett konkret exempel på vad Borg och Ben Dov syftar på när de kritiserar Svenska kyrkans syn på Israel.

Den 9 mars delar JLD en artikel som förespråkar en enstatslösning och som anklagar Israel för apartheid. Den 12 mars lägger hon upp bilder från en israelisk checkpoint och kommenterar, “Hur orkar man med det här varje dag?? #ockupation” utan att förklara att checkpoints förhindrar terrorister från att ta sig in i Israel. Den 24 mars delar hon en artikel om den svåra humanitära situationen i Gaza och kommenterar, “Israels gränsblockad har lett till världens högsta arbetslöshet” utan att nämna terroristorganisationen Hamas ansvar för situationen. Den 26 mars delar hon en artikel om den palestinska filmfestivalen i Haifa och kommenterar med ett citat från artikeln: “Ockupationen har försatt vår kultur i pausläge i 70 år”, vilket tyder på att hon anser att “ockupationen” inleddes 1948 och att staten Israels själva existens, oavsett var gränserna går, är illegitim.

I slutet av mars börjar JLD okritiskt dela palestinskt propagandamaterial om de palestinska massprotesterna i Gaza med den tillagda hashtaggen #GreatReturnMarch eller någon av dess varianter, bland annat en målning som visar en betongvägg med ett hål som har formen av Israels geografiska kontur (som ofta används för att symbolisera det palestinska anspråket på hela “Palestina”) och genom vilket en folkmassa marscherar med palestinska flaggor och nycklar i händerna (nyckeln är en symbol för de araber som flydde från det landområde som 1948 tillföll staten Israel). Budskapet kunde inte vara tydligare: JLD sympatiserar med den extrema palestinska ståndpunkten att Mellanösterns över fem miljoner UNRWA-flyktingar har rätt att “återvända”och därmed demografiskt förinta staten Israel, som hon här själv i samma tweet kallar “historiska Palestina”.

Den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb, som regelmässigt anklagar Israel för apartheid, återkommer ofta i JLD:s twitterflöde. (BDS är benämningen på de systematiska ansträngningarna att bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel.) Den 30 mars delar hon en av Rahebs tweets med en målning av den korsfäste Jesus, vars kropp har formen av Israels geografiska kontur. Jesus förvandlas alltså till “Palestina”, och går samma öde till mötes. Målningen är således en moderniserad variant av den urgamla kristna anklagelsen att judarna dödade Jesus.

“16 palestinier dödades (alla under 30 år) 1500 skadades. Sjukhusen i Gaza överfulla”, skriver hon om massprotesterna i Gaza den 31 mars utan att nämna att flera hundra av protestdeltagarna slungade sten och brandbomber mot de israeliska soldaterna och försökte forcera gränsstaketet. Samma dag kallar hon Israels självförsvar för övervåld. Den 5 april delar hon en artikel som hävdar att Israels hantering av de våldsamma upploppen är olaglig. Den 8 april delar hon en artikel där Israel’s agerande kallas för oproportionerligt. Samma dag delar hon en annan artikel som hävdar att alla som hade dödats under den dagen i Gaza var civila. Den 12 april delar hon en tweet i vilken israeliska soldater anklagas för att “attackera fredliga demonstranter” och “döda oskyldiga människor”, trots att det då i nästan två veckor hade stått klart att merparten av de dödade faktiskt var medlemmar i Hamas, detta enligt terroristorganisationen själv. Den 14 april delar hon en tweet som hävdar att “allt våld som pågår i Gaza är riktat mot palestinier”. JLD lägger till kommentaren, “Trots att medierna vill ge en annan bild får vi vittnesuppgifter inifrån Gaza om att demonstrationerna är övervägande fredliga fr palestiniernas håll o att icke-våld som metod för motstånd mot ockupation o förtryck är på stark frammarsch. En strimma av hopp! #nonviolence”.

Inför Israels självständighetsdag är JLD upprörd över att Google “firar med Israel”. Hon delar en bild på en skärmdump på Googles hemsida, som dagen till ära uppvisar Israels flagga, och kommenterar, “det som är Independence Day i västra Jerusalem kallas Nakba Day i den östra delen av stan. Nakba=katastrof. Google? #respekt #värdighet #solidaritet #rättvisa”. Senare delar hon en artikel som ondgör sig över att Israel inte tillåter skattefinansierade institutioner att hålla Nakba-evenemang på självständighetsdagen. “Israels självbild som ‘segrare’ är problematisk. I denna utdragna konflikt finns bara förlorare. Freden. Rättvisan. Värdigheten. Säkerheten. Demokratin. Respekten för mänskliga rättigheter. Pressfriheten. Alla är förlorare. Inklusive Israel”, reflekterar hon samma dag, som hon avslutar med att dela ytterligare en artikel som kallar Israels självständighetsdag för Nakba.

Det israeliska beslutet att inte vara behjälpliga med visum till deltagare i det palestinska propagandajippot “Jerusalem är Palestinas huvudstad” beskriver JLD som “ett krig mot palestinsk kultur“. Det israeliska beslutet att öronmärka motsvarande fem miljarder kronor till utbildning och infrastruktur i de arabiska delarna av östra Jerusalem beskriver hon som ondsint “israelisering“. När den israelhatande svenska prästen Anna-Karin Hammar skriver en text som beklagar sig över att Israels seger i eurovisionsschlagerfestivalen innebär ett bakslag för BDS-rörelsen, men sedan tröstar sig med bland annat att “allt fler folkrättsjurister menar att Israel […] begår brott mot mänskligheten i form av apartheid”, kommenterar JLD, “Tack för din hoppingivande text, Anna-Karin! Idag behövs den mer än någonsin”.

Det här är förstås bara några få axplock från JLD:s nästan 1000 tweets i egenskap av Svenska kyrkans representant i “Israel/Palestina”. Gemensamt för den absoluta merparten av alla artiklar, bilder, citat och betraktelser i hennes twitterflöde är att de väcker olust och avsmak mot Israel och judendomen. Två av hennes tweets nämner den judiska högtiden Pesach: en nämner samtidigt massprotesterna i Gaza, medan den andra nämner våldsamma judiska bosättare i Hebron. JLD kan inte ens gå till stranden i Tel Aviv utan att samtidigt nämna kontrasten till Ramalla. Hon är så övertygad om Israels totala ondsinthet att hon tror att det är ett skämt när Israels officiella Twitter-konto uppmärksammar den persiska högtiden Nowruz och önskar alla iranier gott nytt år. Tre av hennes retweets betonar att inte en enda raket har avfyrats från Gaza sedan de palestinska massprotesterna inleddes i slutet av mars, men när uppemot 200 raketer och artillerigranater avfyras mot Israel på mindre än ett dygn i slutet av maj bevärdigar hon det inte med ett enda ord. Terroristorganisationen Hamas, som styr Gaza och vars uttalade mål är att förinta staten Israel, vill hon inte heller låtsas om. Hamas-ledaren Yahya Sinwars entusiastiska förhoppningar om att protestdeltagarna i Gaza ska “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan” lyser givetvis med sin frånvaro. Däremot väljer hon att uppmärksamma en israelisk journalists surrealistiska intervju med en Hamas-företrädare precis innan starten av de palestinska massprotesterna i Gaza. “Jag tror att vi alla kan bo i det här landet – muslimer, kristna och judar – i detta välsignade land som Allah utvalde till alla goda människor i Palestina, muslimer, judar och kristna”, citerar JLD ur artikeln. Hon vill alltså få oss att tro att Hamas egentligen bara vill sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya.

Jessica Lindberg Diks uppgift är enligt Svenska kyrkans hemsida “att följa utvecklingen i Israel/Palestina och Egypten och att stärka samarbetet med partner [sic] där”. Efter att ha tittat på hennes twitterflöde kan man utan problem föreställa sig att hennes arbetsbeskrivning egentligen är “att under förevändning av att informera om Svenska kyrkans sammarbetspartners i Israel/Palestina konsekvent framhäva och upprepa verkliga och påhittade israeliska oförrätter, och samtidigt konsekvent ignorera varje antydan av kritik mot den palestinska myndigheten och Hamas”.

Paul Widen

Jerusalem

De brinnande drakarna som kan utlösa nästa krig

Palestinier i Gaza förbereder en drake riggad med en brandbomb.

Under natten till onsdagen avfyrade palestinska terrorister i Gaza minst 45 raketer och artillerigranater mot södra Israel. Enligt Israels försvarsstyrkor (IDF) sköts sju av projektilerna ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, medan fem av dem slog ner bland bebyggelse där de orsakade viss materiell skada. Övriga raketer och granater slog ner på öppna fält. Inga människor kom till skada.

Vågen av raketattacker var dem mest omfattande sedan slutet av maj, då närmare 200 raketer och granater avfyrades från Gaza mot Israel under en tvådagarsperiod. Sporadisk beskjutning inträffade vid några tillfällen under interrimsperioden, senast natten till måndagen då tre raketer avfyrades från Gaza i riktning mot staden Ashkelon. Ett större problem än raketattackerna är emellertid den nya terrortaktik som började användas i Gaza i samband med vårens massdemonstrationer: brandbomber som hänger i linor från drakar eller heliumballonger, som med vindens hjälp förs över gränsen innan de landar och antänder den torra växtligheten i området. Över 2400 hektar åker- och skogsmark i Israel har eldhärjats på detta sätt de senaste veckorna, till en kostnad av motsvarande miljontals svenska kronor. En annan variant av denna terrortaktik har varit att sätta fast små sprängladdningar på drakarna eller ballongerna, som sedan landar på israeliskt territorium och exploderar när någon kommer i kontakt med dem.

Israeliska beslutsfattare har brottats med hur de ska hantera denna nya terrortaktik, som i jämförelse med raketbeskjutning ter sig nästan oskyldig, men som i själva verket har orsakat betydligt större förstörelse på bara några veckor än alla raketattacker de senaste fyra åren tillsammans. IDF har haft viss framgång i bekämpningen av drakarna genom att använda fjärrstyrda minidrönare för att genskjuta dem innan de kommer över gränsen, men det har hittills visat sig omöjligt att stoppa alla drakar, eller ens de flesta. Nya gräs- och skogsbränder bryter ut varje dag. Många boende i det berörda området har därför krävt att IDF ges tillåtelse att öppna eld mot alla som tillämpar taktiken. De har fått uppbackning av flera ministrar, som menar att brinnande drakar utgör ett minst lika allvarligt hot som raketer och därför måste bekämpas minst lika hårt. IDF har dock hittills motsatt sig denna hårda linje, då man har gjort bedömningen att en dödlig respons mot brinnande drakar skulle väcka en så stark folklig vrede i Gaza att Hamas skulle känna sig tvingade att gå till massiv motattack och därmed utlösa ännu ett massiv militär konfrontation mellan terroristorganisationen och Israel. Ett starkt bidragande faktum till denna bedömning är att det ofta är minderåriga palestinier som tillämpar den nya terrortaktiken.

IDF:s respons har därför varit att bara avfyra varningsskott mot personer som skickar iväg brinnande drakar. Samtidigt har man satt ökad press på Hamas att stävja fenomenet genom att bomba Hamas-installationer som svar på de anlagda bränderna. Natten till måndagen och sedan igen natten till onsdagen utförde därför israeliska stridsflygplan bombräder mot militära mål i Gaza. Inga människor rapporteras ha skadats i de omfattande attackerna, vilket visar att de var noggrannt kalibrerade att bara förstöra infrastruktur. Gazas terroristorganisationer har dock starkt motsatt sig Israels “ändring av spelreglerna”, som man uttrycker det, dvs. att brinnande drakar plötsligt besvaras lika hårt som raketattacker. I gemensamma uttalanden har man förklarat att de senaste dagarnas raketattacker är en reaktion på Israels agerande och att varje flygräd nu kommer att besvaras med ytterligare raketattacker. Man försöker alltså tvinga Israel att upphöra att bestraffa Hamas för skadorna orsakade av de brinnande drakarna.

Varken Israel eller Hamas, med uppbackning från Gazas övriga terroristorganisationer, ser i nuläget ut att vilja backa. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu varnade på onsdagskvällen att IDF:s agerande i Gaza kommer att intensifieras om det blir nödvändigt. “IDF:s knytnäve av järn slår kraftfullt mot alla som försöker attackera oss, och det kommer den fortsätta att göra”, deklarerade han, samma dag som både försvarsminister Avidgor Liberman och energiminister Yuval Steinitz förklarade att nästa storkrig i Gaza kommer att innebära slutet på Hamas.

Paul Widen

Jerusalem

Födelsen av en symbol

Den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar.

Fredagen den 1 juni deltog flera tusen palestinier i våldsamma protester på fem platser längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel. Bildäck brändes för att lägga en rökridå och göra det möjligt för deltagarna att ta sig fram till gränsstaketet och försöka bryta sig igenom. Stenar och brandbomber kastades på de israeliska soldaterna som bevakade gränsen. De hade order om att enbart öppna eld mot personer som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt om soldaterna själva befann sig i livsfara.

Ungefär 100 meter från gränsen befann sig den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar, 21. Enligt vittnen på plats sprang hon mot gränsstaketet, iklädd en vid sjukvårdsrock och med händerna i luften, för att hjälpa en person som hade skadats i sammandrabbningarna. Plötsligt träffades hon av en kula i bröstet och föll till marken. Hon dödförklarades en kort stund senare.

Razan aj-Najjars död har fått enormt stor uppmärksamhet i internationell media. Bilder på henne har spridits på sociala medier, ofta tillsammans med påståendet att israeliska krypskyttar avsiktligt dödade henne. Kontexten i vilken dödsskjutningen inträffade, de våldsamma palestinska protesterna med brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning, har nämnts mest som en förklaring i efterhand eller inte nämnts alls.

Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav genast att dödsfallet skulle utredas, vilket alltid sker när oskyldiga civila dödas i konflikten. Man förklarade även att en arméjeep hade utsatts för skottlossning i samma område och att en palestinier hade lyckats forcera gränsstaketet och placerat en granat på den israeliska sidan innan han lyckades fly tillbaka till Gaza. Situationen var alltså extremt våldsam och kaotisk.

I tisdags offentliggjorde IDF det prelimiära resultatet av utredningen. “När händelsen inträffade avfyrades ett begränsat antal kulor och ingen skottlossning riktades direkt eller avsiktligt mot henne”, förklarade man. Samtidigt uppgav man att utredningen ännu inte är avslutad. Utöver denna utredning, som utförs av IDF:s södra befälsavdelning, har IDF:s generalstab inlett en egen utredning av händelsen.

Resultatet av IDF:s preliminära utredning tycks inte nämnvärt ha påverkat spridningen av påståendet att Razan al-Najjar avsiktligt dödades av israeliska krypskyttar. Bilder av den unga beslöjade kvinnan med den vita rocken passar perfekt in i det palestinska narrativet om oprovocerat israeliskt övervåld mot obeväpnade och försvarslösa palestinier. Bilder som uttrycker detta narrativ blir snabbt till symboler som sedan effektivt används för att överrösta alla försök till analys och kritisk granskning av det inträffade.

I Gaza är de konkurrerande palestinska fraktionerna mycket väl medvetna om värdet av dessa symboler. Razan al-Najjar hade inte anknytning till någon av dem, men när Fatah-rörelsen höll en ceremoni för att hedra hennes minne stormades den av Hamas-terrorister, som rev ner bilder på henne, slog sönder stolar, förstörde ljudutrustning och misshandlade 10 deltagare, enligt Ashraf al-Najjar, far till Razan. Hamas gör alltså exklusivt anspråk på symbolen Razan al-Najjar, vilket är fullt begripligt: dödsskjutningen av henne har fått betydligt mer uppmärksamhet i internationell media än exempelvis det faktum att 50 av de 63 palestinier som dödades den 14 maj var medlemmar i Hamas. En sådan symbol har man helt enkelt inte råd att gå miste om.

Paul Widen

Jerusalem

Som fan läser Bibeln

“Om någon kommer för att döda dig, vakna tidigt och döda honom först” – BT Berachot 58a (foto: IDF)

Vi minns alla hur Sveriges utrikesminister Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under den våg av palestinska terroristattacker som utbröt under hösten 2015. Wallström hade inga invändningar när andra länder, inklusive Sverige, stoppade dödligt våld med dödligt våld, men när det kom till Israel tyckte hon alltså att det var olagligt. Uttalandet cementerade den svenska utrikesministerns status som persona non grata i Israel och var en starkt bidragande orsak till att Israel idag betraktar Sverige som det mest israelfientliga landet i Europa.

Mellanösternexperten Per Jönsson har nu valt att gå till Margot Wallströms försvar. I en understreckare i Svenska Dagbladet med den inte helt subtila rubriken I Israel är riktade mord ett lagenligt verktyg hävdar han att det står “utom allt tvivel att Wallström på just denna punkt har fog för sina farhågor”. Jönsson har nämligen läst en bok av den israeliske journalisten Ronen Bergman kallad Rise and kill first – the secret history of Israel’s targeted assassinations. Som framgår av titeln handlar boken om staten Israels tillämpning av preventivt dödligt våld mot landets fiender. Givetvis går språknyanserna förlorade när Jönsson översätter bokens mest centrala begrepp: det engelska ordet “assassination” blir helt enkelt “mord”. Därmed går även Bergmans hela filosofiska och moraliska resonemang kring bokens ämne förlorat, det resonemang som har bidragit till att boken har lovordats av bland andra Ehud Barak, Israels före detta premiärminister och försvarsminister, och Tamir Pardo, före detta chef för Israels beryktade spionorganisation Mossad, två personer som dessutom själva figurerar i boken. Jönsson, som vid ett tillfälle beskriver boken som “den hittills mest helgjutna bilden av Israels nationella mordmaskin”, har alltså bevisligen inte alls fattat vad det är han har läst. Han är för upptagen av att förfasa sig över det boken beskriver för att ägna en enda tanke åt det som gjorde det beskriva nödvändigt – de hysteriska folkmordsambitionerna och den oförblommerade blodtörsten som har präglat, och alltjämt präglar, Israels fiender. För israeler som läser boken (liksom för människor från andra länder med sans och vett) är denna fundamentala insikt å andra sidan ständigt närvarande, vilket förklarar varför boken uppskattas och knappt betraktas som kontroversiell i Israel.

I detta avseende påminner alltså Per Jönsson en hel del om Margot Wallström själv, som förfasade sig över Israels agerande under terrorvågen 2015-16 så till den grad att hon inte kunde uppfatta själva terrorvågen som framtvingade Israels agerande: 166 utförda knivöverfall, 89 försök till knivöverfall, 108 attacker med skjutvapen och 47 rammningsattacker med fordon. När ett land försvarar sig mot ett så spektakulärt våldsutbrott kommer en massa människor ofrånkomligen att dö. Sansade människor, människor som förstår sambandet mellan orsak och verkan, lägger skulden för situationen på terroristerna som utför dåden och det samhälle som uppmuntrar och försvarar attackerna. Människor utan sans – exempelvis Wallström och Jönsson – ignorerar orsaken och förfasar sig över att israeler inte bara låter sig dödas utan, ve och fasa, faktiskt försvarar sig.

Nu är emellertid dessa grundläggande distiktioner inte relevanta i sammanhanget, eftersom Per Jönsson har missat en ännu mer grundläggande distinktion. Boken som han tar som intäkt för att försvara Margot Wallström handlar nämligen om Israels strategiska tillämpning av preventivt dödligt våld, dvs. “dödandet av en specifik individ för att uppnå ett specifikt mål – att rädda livet på människor som individen har för avsikt att döda, att avvärja en farlig handling som individen står i begrepp att utföra, och ibland att ta bort en ledare för att förändra historiens gång”, som Ronen Bergman själv sammanfattar det, operationer som individuellt måste godkännas av Israels premiärminister innan de utförs. Margot Wallströms ökända anklagelse handlade dock om Israels taktiska våldtillämpning för att stoppa pågående terroristattacker, dvs. rättigheten given till israeliska poliser, soldater och beväpnade civila att använda så mycket våld som det krävs, men inte mer, för att neutralisera terrorister i stridens hetta. Det är, som ni förstår, två fundamentalt olika saker.

Ronen Bergmans bok bevisar alltså inte att Margot Wallström hade rätt när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under terrorvågen 2015-16, eftersom inte en enda del av boken befattar sig med detta. Huvudtesen i Per Jönssons understreckare är således helt tagen ur luften, eftersom han läser Bergmans bok som fan läser Bibeln. Det är fascinerande att Jönsson inte insåg detta innan han knåpade ihop sitt påvra alster och skickade det till Svenska Dagbladet, och minst lika fascinerande, men föga förvånande, att ingen av Svenska Dagbladets redaktörer reagerade innan de godkände Jönssons svamlerier för publicering. Tidningen har trots allt en dokumenterat mycket låg standard när det gäller artiklar och reportage som utmålar Israel till en samvetslös mördarstat.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 829349Läsningar totalt:
  • 79Läsningar idag:
  • 672896Besökare totalt:
  • 72Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen