Paul Widén

Seger för Netanyahu i Likuds primärval

Binyamin Netanyahu, Israels tillförordnade premiärminister och ledare för Likud-partiet (foto: Likud).

Likud-partiets primärval som genomfördes igår torsdag resulterade som väntat i en jordskredsseger för den sittande partiledaren Binyamin Netanyahu. Ett kraftigt regnoväder som täckte stora delar av landet bidrog till att bara strax under hälften av partiets 116000 medlemmar deltog i omröstningen, men när merparten av röstsedlarna hade räknats vid midnatt hade över 70% lagt sina röster på Netanyahu. Slutresultatet blev 72.5% för Netanyahu, medan hans ende utmanare till partiledarposten Gideon Sa’ar fick 27.5%.

Den mycket korta valkampanjen – primärvalet utlystes officiellt blott två veckor före valdagen – präglades av bittra attacker mellan de båda kandidaterna. Likud-partiet har historiskt sett aldrig röstat bort en sittande partiledare, och denna lojalitet är det många i partiet som är stolta över. Bara det faktum att Sa’ar utmanade Netanyahu om partiledarposten uppfattades därför av många som ett stort svek, vilket Netanyahu utnyttjade i sin valkampanj. I övrigt var hans budskap enkelt: han utmålade sig själv som en erfaren och diplomatiskt skicklig statsman, vars starka personliga relationer till flera tunga världsledare utgör en viktig garanti för staten Israels säkerhet. Sa’ar utmålade han i sin tur som en politisk novis som saknar de kvalifikationer som krävs för att effektivt leda landet. Tidvis riktade även Netanyahus valkampanj kritik mot Sa’ars fru, Geula Even, som är journalist och som anklagades för att ha vänstersympatier, samt mot hans dotter från ett tidigare äktenskap Alona Sa’ar, som är gift med den arabisk-israeliske skådespelaren Amir Khoury (känd från bland annat den populära israeliska Netflix-serien Fauda), en kontroversiell företeelse i Israel. Gideon Sa’ar uppmanade för sin del Netanyahu att inte blanda in hans familj i valkampanjen, och att istället koncentrera sig på sakfrågor. Hans mest centrala argument var att Netanyahu har misslyckats med att bilda en koalitionsregering två gånger i rad och att han därför har bevisat sig oförmögen att säkra Likuds fortsatta ledarställning i israelisk politik. En röst på Netanyahu är en röst på ännu ett valnederlag, hävdade Sa’ar, och varnade att Netanyahus fortsatta grepp om Likuds ledarskap kommer att leda till en vänsterregering. I flera sakfrågor attackerade han Netanyahu från höger, bland annat i frågan om konflikten mellan Israel och palestinierna, i vilken han hävdade att tvåstatslösningen är en “illusion” som Netanyahu är medskyldig i att hålla vid liv. En palestinsk stat på Västbanken vore otänkbart, slog Sa’ar fast, och kritiserade Netanyahus “ändlösa eftergifter” till den palestinska myndigheten.

Den bittra valkampanjen till trots medgav Gideon Sa’ar under natten att han hade förlorat valet om Likuds partiledarskap. Samtidigt försvarade han sitt beslut att utmana Netanyahu om ledarposten, då han menade att det gynnade Likuds demokratiska karaktär. Under småtimmarna ringde Sa’ar till Netanyahu för att gratulera honom till segern och förklara att han står bakom honom när Israel nu går mot sitt tredje nyval på mindre än ett år.

Binyamin Netanyahus seger i Likuds primärval påverkar inte direkt det politiska dödläget som Israel har befunnit sig i sedan Netanyahu misslyckades att bilda en koalitionsregering efter valet den 9 april i år, men den stärker hans position inom partiet och hans legitimitet som ledare för högerblocket. Nästa stora utmaning för Netanyahu kommer redan på nyårsafton, då Israels högsta domstol väntas avgöra om Netanyahu har rätt att bilda en ny regering när han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott.

Paul Widen

Jerusalem

ICC överväger att väcka åtal mot israeler

Fatou Bensouda, ICC:s åklagare (foto: ICC)

Den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) uppgav i fredags via åklagaren Fatou Bensouda att den preliminära granskningen av “situationen i Palestina” som inleddes 2015 på begäran av den palestinska myndigheten (PA) har avslutats och att man anser att det föreligger misstankar att krigsbrott har begåtts eller begås på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och i Gaza. Med hänvisning till “de unika och mycket omstridda juridiska och faktamässiga frågor som är kopplade till den här situationen” uppgav dock Bensouda att hon har begärt att domstolen först måste avgöra exakt vilket område den har jurisdiktion över innan en brottsundersökning inleds. “Specifikt har jag sökt bekräftelse på att det ‘territorium’ som domstolen kan utöva sin jurisdiktion över och som kan bli föremål för en utredning omfattar Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och Gaza.” I klartext innebär detta att ICC i Haag har fått i uppdrag att avgöra var gränsen för “staten Palestina” går, eftersom staten Israel inte har undertecknat Romstadgan, ICC:s grunddokument, och domstolen därför inte har jurisdiktion över Israel.

Även om ICC:s pressmeddelande inte specifikt nämner Israel är det naturligtvis i första hand påstådda israeliska krigsbrott som PA har begärt att domstolen ska undersöka. Då ICC:s tillkännagivande var väntat offentliggjorde Israels justitiekansler Avichai Mandelblit tidigare i fredags ett 34-sidigt dokument med en detaljerad beskrivning av Israels officiella ståndpunkt i frågan. I ett pressmeddelande samma dag sammanfattade han dokumentets huvudpunkter:

– Endast suveräna stater kan delegera kriminell jurisdiktion till domstolen. Det är uppenbart att den palestinska myndigheten inte uppfyller kriterierna för vad som utgör en stat enligt internationell rätt och domstolens grunddokument.

– Påståendet att palestinierna ska ha anslutit sig till Romstadgan uppfyller inte och kan inte ersätta det grundläggande kravet att kriminell jurisdiktion måste delegeras till domstolen av en suverän stat med ett definierat territorium.

– Israel har giltiga rättsliga anspråk på samma territorium som palestinierna försöker delegera till domstolens jurisdiktion. Israel och palestinierna har enats, med stöd från det internationella samfundet, om att lösa sin tvist om detta territoriums framtida status inom ramen av förhandlingar.

– Genom att vända sig till ICC försöker palestinierna bryta mot den ram som parterna enats om och förmå domstolen att avgöra politiska frågor som bör lösas genom förhandlingar och inte genom straffrättsliga förfaranden. Domstolen var inte inrättad för sådana ändamål och har inte heller auktoritet eller förmåga att avgöra sådana frågor, särskilt i avsaknad av parternas samtycke.

ICC:s tillkännagivande har under helgen kritiserats hårt av både Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och av Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan. Netanyahu kallade det för “en mörk dag för sanning och rättvisa”, medan Gantz betonade att hans parti står helt enigt med den sittande regeringen i frågan om Israels internationella legitimitet. Även i USA riktades skarp kritik mot ICC:s beslut. “Vi motsätter oss bestämt denna oberättigade utredning som orättvist är riktad mot Israel”, skrev utrikesminister Mike Pompeo på Twitter.

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har för sin del välkomnat ICC:s beslut. “Detta är en fantastisk dag eftersom vi har uppnått det vi vill, och från och med den här dagen kommer ICC:s maskineri att börja acceptera de fall som vi tidigare har lagt fram”, sa han under ett möte med Fatah-partiets revolutionära råd i Ramalla i fredags.

ICC har nu 120 dagar på sig att avgöra exakt vilket område den har jurisdiktion över. Om och i så fall när detta avgörs förväntas en officiell brottsundersökning inledas. Eventuella åtal lär dock dröja, då Israel har gjort klart att man inte kommer att samarbeta med domstolen och det därför kan bli mycket svårt för dess representanter att utföra brottsundersökningen på plats. Israel befarar dock att allt ifrån politiska beslutsfattare och militära befälhavare till individuella soldater som varit inblandade i krigshandlingar sedan den 13 juni 2014 (det datum från och med vilket PA:s begäran om en brottsundersökning om handlingar utförda på “staten Palestinas territorium” gäller) så småningom riskerar att åtalas för krigsbrott och därmed bli föremål för internationella efterlysningar.

Paul Widen

Jerusalem

Israel går mot ett tredje nyval

Vid midnatt igår stod det klart att Israel går mot nyval igen, det tredje på mindre än ett år. Landet har varit politiskt lamslaget sedan koalitionsförhandlingarna efter valet den 9 april bröt samman och den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu misslyckades med att bilda en ny regering. I samband med detta lyckades han dock ändå få en majoritet av Knesset (Israels parlament) att stödja hans förslag om att upplösas och därmed gå till val igen, vilket förhindrade president Reuven Rivlin att ge regeringsuppdraget till någon annan. Nyvalet den 17 september lyckades inte bryta det politiska dödläget, men efter att Netanyahu denna gång tvingades tillstå att han inte kunde bilda en regering hade han heller inte stöd för att upplösa Knesset. Därmed gick istället regeringsuppdraget till utmanarpartiet Kachol Velavan, vars partiledare Benny Gantz dock inte heller lyckades bryta dödläget. Regeringsuppdraget gick då till Knesset, där vilken ledamot som helst kunde försöka få stöd från en majoritet, men när tidsfristen för detta löpte ut vid midnatt igår hade ingen kommit i närheten av minimikravet på 61 röster. Knesset lät därför upplösa sig självt. Datumet för det tredje nyvalet är satt till den 2 mars 2020.

Det senaste årets politiska kaos i Israel saknar motstycke i statens korta historia. Netanyahu, som fortsätter som tillförordnad premiärminister så länge ingen annan regering bildas, står åtalad för förskingring och trolöshet mot huvudman i tre olika rättsfall, och i ett av fallen har han också åtalats för mutbrott. Israelisk lag föreskriver inte uttryckligen att landets premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom/henne, vilket gör att Netanyahu tekniskt sett har lagen på sin sida. När hans föregångare Ehud Olmert stod under åtalshot för lite mer än tio år sedan var det emellertid Netanyahu som var mest högljudd i kören som krävde den dåvarande premiärministerns avgång. “Det här är en premiärminister som står upp till halsen i utredningar, och han har inte moraliskt mandat att fatta ödesdigra beslut som berör staten Israel”, sa Netanyahu om Olmert då. “Det finns en oro, en påtaglig och välgrundad oro, att han kan komma att fatta beslut baserat på sitt personliga intresse för sin egen politiska överlevnad – hans eget intresse istället nationens intresse, eftersom han befinner sig i denna speciella typ av djup nödläge”. Netanyahu hävdar dock att åtalen som väckts mot honom är politiskt motiverade. Därmed anser han inte att hans egen kritik mot Olmert är tillämpbar på den situation han själv befinner sig i. Mycket tyder dessutom på att han kommer att ansöka om åtalsimmunitet från Knesset, men även om sannolikheten att han beviljas detta är mycket liten i nuläget kan hans ansökan inte ens behandlas, då Knessets konstitutionsutskott, som avgör frågan, inte är bemannat och förmodligen inte kommer att bemannas förrän en ny regering har tillsatts.

Enligt flera opinionsundersökningar som gjorts de senaste dagarna kommer inte heller det tredje nyvalet lyckas bryta det politiska dödläget. Visserligen ser stödet för Netanyahu ut att krympa lite, medan Gantz utökar sin ledning, men ingen av dem ser i nuläget ut att komma i närheten av en majoritet. Av allt att döma kommer vågmästarrollen fortsatt att innehas av Avigdor Liberman, ledare för det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu, som kräver att Netanyahu och Gantz gemensamt lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan och bildar en sekulär nationell samlingsregering. Enligt Liberman kommer detta fortsatt att vara hans krav. Netanyahu säger sig också stödja detta förslag, men har samtidigt krävt att få inkludera samtliga ultraortodoxa och nationalreligiösa partier i regeringen. Även Gantz säger sig stödja Libermans förslag, men vägrar samtidigt att ingå i en regering under ledning av en premiärminister som står åtalad för brott. Alla fortsätter därför att skylla på varandra, och så lär det fortsätta i ytterligare minst tre månader.

Den 26 december kommer Likud att hålla ett internt val om partiets ledarpost. Netanyahu åtnjuter fortfarande ett starkt stöd i sitt parti, men när han efter valet den 17 september misslyckades med att bilda regering för andra gången uppgav hans populäre partikamrat Gideon Sa’ar att han tänker utmana Netanyahu om ledarposten. Likuds medlemmar har aldrig tidigare röstat bort en av sina ledare, och Sa’ar utsikter ser i nuläget ut att vara ganska dåliga, men den utdragna politiska osäkerheten som har präglat landet i så många månader har gång på gång bevisat många experter fel. Man gör alltså vist i att inte avfärda Sa’ar på förhand.

En överhängande juridisk fråga som ännu står obesvarad är om Netanyahu överhuvudtaget kan bilda en ny regering när han nu har åtalats för brott. Som nämndes ovan föreskriver lagen inte att en premiärminister måste avgå om han eller hon åtalas, men det är oklart om en åtalad person kan tillsättas som premiärminister. Netanyahu är sedan ett helt år tillbaka bara tillförordnad premiärminister. När Israels justitiekansler Avichai Mandelblit slutet av november ombads att avgöra frågan valde han att avstå, med hänvisning till att frågan då var hypotetisk: Netanyahu hade inte formellt regeringsuppdraget när frågan ställdes. När landet nu går till val igen återaktualliseras dock frågan, och kompliceras dessutom av att Knessets konstitutionsutskott, som inte är bemannat, först måste avgöra en eventuell ansökan om åtalsimmunitet från Netanyahu innan åtalsbeslutet (om en sådan ansökan skulle avslås) formellt träder i kraft. Och eftersom allt detta (och lite till) helt saknar historiskt motstycke är det ingen som med säkerhet vet vad som kommer att hända härnäst.

Paul Widen

Jerusalem

Intensiva militära överläggningar mellan Israel och USA

USA:s generalstabschef Mark A. Milley (t.v.) skakar hand med Israels generalstabschef Aviv Kochavi (t.h.). Foto: IDF

De senaste veckorna har minst tre amerikanska militärdelegationer besökt Israel. Först ut var chefen för USA:s centralkommando general Kenneth F. McKenzie Jr., som landade den 10 november för överläggningar med IDF (Israels försvarsstyrkor). Bara vid ett tidigare tillfälle har en chef för USA:s centralkommando besökt Israel, vilket gjorde att flera ögonbryn höjdes över händelsen. Fyra dagar senare landade chefen för det amerikanska flygvapnet general David Goldfein, ett besök som var mindre uppseendeväckande då det skedde inom ramen för den internationella flygvapenövningen Blue Flag som genomförs i Israel vartannat år. Den senaste i raden av besökande amerikanska militärdelegationer leddes av general Mark Milley, den amerikanska militärens generalstabschef, som landade den 24 november.

Flera israeliska bedömare har påpekat att en sådan strid ström av högt uppsatta amerikanska generaler inte har besökt landet sedan 2012, när USA:s dåvarande president Barack Obama fruktade ett nära förestående israeliskt anfall mot Irans atomenergi- och kärnvapenanläggningar. Samma bedömare sätter också de nu aktuella besöken i samband med två telefonsamtal mellan USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, ett samtal den 19 november och ytterligare ett den 1 december. Imorgon onsdag kommer Netanyahu dessutom att träffa USA:s utrikesminister Mike Pompeo under ett extrainsatt möte i Lissabon (Pompeo besökte för övrigt också Israel nyligen, den 23 oktober).

Det mest angelägna samtalspunkten under samtliga besök och telefonsamtal var, föga överraskande, hotet från Iran. I början av september uppgav diplomatiska källor att det internationella atomenergiorganet IAEA hade hittat spår av uran i den lagerlokal i Teheran där regimen fram till i maj förra året gömde sitt hemliga atomarktiv (innan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades tömma hela arkivet och frakta det till Israel). Senare samma månad attackerades flera oljeraffinaderier i Saudiarabien med kryssningsmissiler och drönare, vilket resulterade i att hälften av landets oljeproduktion slogs ut i nästan två veckor. Iran tros allmänt ha legat bakom attackerna. Under hösten har Iran dessutom återaktiverat flera atomenergianläggningar som man stängde ner 2015 som ett led i det så kallade JCPOA-avtalet, och demonstrativt skruvat upp krigsretoriken mot både USA och Israel.

Samtidigt befinner sig regimen i Teheran under hård press på hemmaplan, då omfattande folkliga protester inom landet har pågått i flera veckor. Liknande protester pågår även i Irak och Libanon. Protesternas utlösande faktor skiljer sig delvis mellan de olika länderna, men udden är i samtliga fall riktad mot regimen i Teheran och dess korruption och destruktiva inflytande. I Iran och Irak har polis och militär bemött protesterna med skarp ammunition, vilket har resulterat i hundratals dödsfall.

Än så länge utgör inte protesterna något reellt hot mot regimen i Teheran, men de visar att många människor i Mellanöstern, både perser och araber, sunniter och shiiter, har fått nog av mullornas styre. Klart är också att inget tyder på att Iran har för avsikt att backa, varken i sitt kompromisslösa förhållningssätt till protesterna eller i sitt krigshetsande förhållningssätt till Israel. Detta har tydligt uppfattats i Israel, där den bittert utdragna kampen om regeringsmakten som nu pågår är tydligt underställd allt som har med nationens säkerhet att göra.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1021527Läsningar totalt:
  • 4Läsningar idag:
  • 835177Besökare totalt:
  • 3Besökare idag:
  • 5Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen