Paul Widén

Den koordinerade våldsdansen

Israeliska gränspoliser utanför Damaskusporten i Jerusalem (foto: Israels polis)

När konflikten mellan Israel och palestinierna plötsligt trappas upp och resulterar i dagliga våldsincidenter är det ofta svårt att exakt identifiera den utlösande faktorn. Generellt sett brukar det vara en kombination av flera olika bakomliggande faktorer som var och en för sig oftast inte skulle ha resulterat i ett våldsutbrott, men som sammantaget skapar en explosiv stämning som sedan bara behöver en utlösande gnista.

De senaste dagarna har både judar och palestinier blivit utsatta för brutal misshandel i framförallt Jerusalem. Dessa oprovocerade attacker har sedan använts som förevändning för demonstrationer, som ofta har varit medvetet provocerande och som tidvis har urartat i kravaller. Kravallerna har i sin tur använts som förevändning för de palestinska terroristorganisationerna i Gaza att avfyra raketer mot städer och samhällen i sydvästra Israel.

En viktig bakomliggande faktor till våldet är den muslimska fastemånaden Ramadan som i år inleddes vid solnedgången den 12 april. Israeliska restriktioner i och omkring Jerusalems gamla stad har uppfattats som en skymf mot det muslimska firandet, med stora demonstrationer som följd i både Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Restriktionerna tycks även ha använts som förevändning för oprovocerade attacker mot judar, som ibland har filmats och delats av palestinier på sociala medier som underhållning. Våldsnivån brukar dock nästan alltid öka under Ramadan. De israeliska restriktionerna är därför åtminstone delvis bara en förevändning för våldet.

En annan viktig bakomliggande faktor är det utdragna politiska dödläget i Israel, där den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu sedan den 6 april har försökt forma en ny koalitionsregering, hittills utan framgång. Ett av hans tilltänkta koalitionspartier är den ultranationalistiska samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som förespråkar en kompromisslös linje mot palestinierna. En blandning av partiets sympatisörer och andra judiska extremister har använt de oprovocerade attackerna mot judar som förevändning för att attacker mot palestinier, vilket i sin tur har spätt på det palestinska våldet ytterligare. Eftersom Netanyahu är beroende av partiet för att ha en chans att hålla sig kvar vid makten har han varit ovillig att ryta ifrån och kräva att provokationerna upphör: då skulle han riskera att uppfattas som att han tog parti för palestinierna.

I torsdags kväll marscherade flera hundra judiska extremister, ropandes rasistiska slagord, mot Damaskusporten i östra Jerusalem. Där väntade en ännu större grupp palestinier, redo för slagsmål. Ett stort antal gränspoliser hade kallats in för att hålla isär grupperna. Både den judiska marschen och de samlade palestinierna saknade demonstrationstillstånd, varför polisen använde vattenkanoner, chockgranater och gummikulor för att bryta upp de två rivaliserande folksamlingarna. Över 100 palestinier uppges ha skadats under kravallerna, vilket delvis tycks ha berott på polisens selektiva våldstillämpning, men som förmodligen också berodde på att många palestinier, till skillnad från de flesta judarna, gick till attack mot polisen.

De våldsamma scenerna i Jerusalem användes som förevändning när palestinska terrorister i Gaza avfyrade 36 raketer mot Israel ett knappt dygn senare. Ett mindre antal raketer avfyrades även de följande två nätterna. Israels flygvapen besvarade eldgivningen med bombattacker mot terroristorganisationen Hamas infrastruktur i Gaza, men de israeliska motangreppen var tydligt kalibrerade att inte ytterligare trappa upp våldet. (Inga israeliska medborgare uppges ha skadats i de palestinska raketattackerna, och inga palestinier uppges ha skadats under de israeliska flygangreppen.)

Den fortsatta raketbeskjutningen från Gaza har dock ökat pressen på Israels tillförordnade regering att agera hårdare, men för att göra det krävs det först klartecken från säkerhetskabinettet – som bara under extrema omständigheter kan sammanträda utan en justitieminister, något som Israel står utan sedan början av april. Netanyahu har vägrat att tillsätta posten som ett led i hans pågående maktkamp med försvarsministern Benny Gantz, trots att koalitionsavtalet som båda två har skrivit under föreskriver att bara Gantz har rätt att utse justitieminister.

Hamas är naturligtvis införstådd med den israeliska regeringens begränsade handlingsutrymme och har därför tagit sig större friheter än vanligt. Tillfället kunde inte ha kommit lägligare för terroristorganisationen som de facto styr Gaza, då den palestinska myndigheten har utlyst parlamentsval för första gången sedan 2006. Våldet, både i Jerusalem och i Gaza, får den palestinska myndigheten att framstå som maktlös, vilket förstås kommer att gynna Hamas chanser i valet den 22 maj. Detta, i sin tur, förstår naturligtvis det palestinska myndigheten, som därför inom kort förväntas skjuta upp valet på obestämd tid. Skulden för detta väntas emellertid läggas på Israel och det faktum att Israel inte tillåter den palestinska myndigheten att ha vallokaler i de delar av Östra Jerusalem som Israel kontrollerar. Däremot har Israel inga möjligheter (och inget intresse av) att förhindra röstning i stadens östra utkanter, som kontrolleras av den palestinska myndigheten, men detta har avfärdats av det palestinska myndigheten som otillräckligt. Hamas har i sin tur hotat med ytterligare upptrappning av raketbeskjutningen från Gaza om valet inte blir av som planerat, medan Israel genom FN har varnat Hamas att ytterligare raketbeskjutning inte kommer att tolereras.

Israels högsta domstol uppmanade igår regeringen att senast imorgon tisdag tillsätta en ny justitieminister. Om så inte sker kommer domstolen att ingripa i frågan, vilket riskerar att utlösa en ny rond i landets konstitutionella kris. Det finns en stor risk att det spända läget, är alla dessa osäkra moment spelar en roll, kommer att urarta i ytterligare våldsamheter mellan Israel och palestinierna, men hittills har parterna nöjt sig med den noggrant koordinerade våldsdans som brukar utspela sig från gång till annan, utan förvarning och med ojämna mellanrum, när det hettar till i det heliga landet.

Paul Widen

Jerusalem

Rättegång och regeringsbildning

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) samtalar med Mansour Abbas (till höger), ordföranden i det islamistiska partiet Ra’am, under dagens konsultationer (foto: Mark Neyman, GPO)

Efter flera uppskjutningar och förseningar inleddes idag bevisfasen av rättegången mot Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som står anklagad för tre fall av bedrägeri, tre fall av trolöshet mot huvudman, samt ett fall av mutbrott. I slutet av förra veckan ansökte Netanyahu genom sina advokater om tillstånd att slippa närvara under måndagens förhandling. Hans ansökan avslogs, men han tilläts lämna rättssalen efter chefsåklagaren Liat Ben-Aris halvtimmeslånga öppningsanförande, i vilket hon i detalj beskrev den “regeringskorruption” som Netanyahu är misstänkt för.

Samtidigt som rättegången inleddes började president Reuven Rivlin sina konsultationer med Knessets 13 partigrupper, på vars grund han imorgon tisdag kommer att utse den knessetledamot som har bäst förutsättningar att bilda nästa regering. Konsultationerna, som filmades och sändes i realtid via sociala medier, skedde i storleksordning, från största till minsta partigrupp, vilket innebar att Likud var först. Med Netanyahu upptagen av sin rättegång leddes istället Likuds delegation av Tzachi Hanegbi, minister för samhällsfrågor och en av Netanyahus närmaste anförvanter. Likud rekommenderade Netanyahu. Presidenten sa då att det är möjligt att “värdebaserade överväganden” kan komma att påverka vem han utser.

“Finns det någon annan kandidat som ni vill rekommendera som ett alternativ om sådana överväganden skulle förhindra er kandidat från att väljas?” frågade presidenten Likuds delegation. Svaret blev nekande.

Presidentens konsultationer pågick till sent inpå på måndagskvällen, då Ra’am, den minsta partigruppen, valde att inte ta ställning till vem som bör få i uppgift att bilda nästa regering. Även Hareshima Hameshutefet (det arabiska samlingspartiet) och Tikvah Chadashah valde att inte rekommendera någon. Dessa tre partier kontrollerar sammanlagt 16 mandat.

Netanyahu var den knessetledamot som fick flest rekommendationer: 30 från Likud, 9 från Shas, 7 från Yahadut Hatorah och 6 från Hatzionut Hadatit, dvs sammanlagt 52. Yair Lapid, vars parti Yesh Atid blev näst största parti i valet, fick 45 rekommendationer: 17 från Yesh Atid, 8 från Kachol Velavan, 7 från Avoda, 7 från Yisrael Beitenu och 6 från Meretz. Yamina, som kontrollerar 7 mandat, rekommenderade sin egen partiledare Naftali Bennett.

Ingen knessetledamot lyckades alltså säkra 61 mandat, som är minsta möjliga majoritet av Knesset och det som krävs för att kunna bilda en regering. Det politiska dödläget riskerar därmed att fortsätta, men man ska komma ihåg att rekommendationerna som gjordes idag inte är skrivna i sten och därför kan ändras under kommande dagar och veckor. Tikvah Chadashahs nedlagda röster ser exempelvis ut att ha syftat till att inte försvåra förhandlingarna mellan Lapid och Bennett, som försöker nå en koalitionsöverenskommelse. Yaminas rekommendation av Bennet bör också tolkas i ljuset av detta. Samtliga partier som rekommenderade Lapid, liksom även Yamina och Tikvah Chadashah, sade sig dessutom vara öppna för att sitta i samma koalition som Likud, dock ej under ledning av Netanyahu.

På onsdag öppnas Knesset, det 36:e i ordningen sedan staten Israel utropade självständighet 1948. Även om de 120 ledamöterna inte kan komma överens om vem som bör leda nästa regering är det möjligt att det finns en majoritet för ett lagförslag som skulle diskvalificera en brottsåtalad knessetledamot från att vara premiärminister. En sådan lag har dryftats bland Netanyahus motståndare flera gånger de senaste två åren utan att bli verklighet, men om alternativet till en sådan lag vore ett femte nyval är det fullt möjligt att Knessets till slut enas om att tvinga bort Netanyahu från makten en gång för alla.

Paul Widen

Jerusalem

Rivlin utlyser koalitionslösningar “utöver de vanliga”

Ordföranden i Israels centrala valkommitté Uzi Fogelman överlämnar det officiella valresultatet till president Reuven Rivlin (foto: Amos Ben Gershom/GPO)

Ordföranden i Israels centrala valkommitté Uzi Fogelman överlämnade idag det officiella resultatet från valet den 23 mars till president Reuven Rivlin under en ceremoni i presidentens residens i centrala Jerusalem. Enligt israelisk lag är det presidentens uppgift att – efter konsultationer med samtliga Knessets partigrupper – utse den knessetledamot som har bäst förutsättningar att bilda en regering. Uppgiften går alltså inte automatiskt till ledaren för den största partigruppen, vilket Rivlin poängterade under ceremonin. Efter mer än två år av politisk instabilitet efterlyste han koalitionslösningar “utöver de vanliga”, vilket genast resulterade i hårda mothugg från företrädare för Likud-partiet. Likud fick strax över 24% av rösterna i valet och därmed blev det i särklass största partiet i Knesset. Företrädarna för Likud tolkade Rivlins ord som en indikation att han överväger att ge någon annan än den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu i uppgift att försöka bilda nästa koalition. Man ska dock komma ihåg att Netanyahu själv tillträdde som premiärminister efter valet 2009 trots att hans eget parti den gången kom på andra plats. Det är alltså inte alltid det största partiet som har bäst förutsättningar att bilda en regering.

Vem som har bäst förutsättningar att bilda en regering denna gång är dock en öppen fråga, då valresultatet inte resulterade i en tydlig vinnare:

Likud 30

Yesh Atid 17

Shas 9

Kachol Velavan 8

Yamina 7

Avoda 7

Yahadut Hatorah 7

Yisrael Beitenu 7

Hareshima Hameshutefet 6

Hatzionut Hadatit 6

Tikvah Chadashah 6

Meretz 6

Ra’am 4

 

Netanyahu kan förmodligen räkna med stöd från de två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, samt det nya samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som består av religiösa sionister längst ut på högerkanten. Dessa tre partier har tillsammans med Netanyahus Likud 52 mandat.

Ledarna för sju av de övriga nio partierna har tydligt markerat att de inte har för avsikt att ge sitt stöd till en regering under ledning av Netanyahu (även om liknande dyra löften har framförts tidigare – och sedan brutits). Dessa sju partier (Yesh Atid, Kachol Velavan, Avoda, Yisrael Beitenu, Hareshima Hameshutefet, Tikvah Chadashah och Meretz) kontrollerar tillsammans 57 mandat. Det finns dock i princip inga politiska frågor som förenar dem, förutom viljan att bli kvitt Netanyahu.

De två återstående partierna är det nationalreligiösa Yamina med 7 mandat och det islamistiska Ra’am med 4 mandat. Yamina står ideologiskt nära Likud, men dess partiledare Naftali Bennett hyser en djup misstro gentemot Netanyahu och har därför inte ställt sig bakom honom som han gjorde efter de föregående tre valomgångarna. Ra’am är på många sätt Likuds raka motsats, men dess partiledare Mansour Abbas har sagt sig vara öppen att samarbeta med vem som helst som är villig att tillmötesgå partiets krav (dvs samma pragmatiska hållning som i årtionden har varit vägledande för de ultraortodoxa partierna).

Vågmästarrollen vilar alltså hos Yamina och Ra’am. Den absolut främsta stötestenen i koalitionsbildningen är dock Netanyahu själv, eftersom flera olika koalitionskonstellationer vore tänkbara om Netanyahu inte vore med i bilden. Detta faktum är alla israeliska politiker medvetna om, oavsett var de står på det politiska spektrat. Då det redan har börjat talas om risken för en femte valomgång, försöker därför flera av Netanyahus motståndare på allvar undersöka möjligheterna att exempelvis diskvalificera Netanyahu genom att stifta en lag som förbjuder en brottsåtalad person från att tjänstgöra som premiärminister.

Pga den judiska påsken som firas denna vecka kommer Rivlin att vänta tills på måndag innan han bjuder in samtliga partigrupper i tur och ordning till sitt residens för konsultationer. Nästa onsdag väntas han sedan tillkännage vilken knessetledamot som ska få i uppgift att bilda nästa regering.

Paul Widen

Jerusalem

Ett splittrat Israel går till val

Underskriven lägger sin röst i dagens val i Israel (foto: Paul Widen)

Idag går Israel till val igen, för fjärde gången på bara två år. Väljarkåren, som omfattar omkring 6.5 miljoner medborgare, är djupt splittrad i det som allmänt betraktas som valets viktigaste fråga: Binyamin Netanyahs politiska framtid. Flera opinionundersökningar har visat att strax över hälften av väljarna inte vill att han ska fortsätta som premiärminister, men oppositionen är utspridd över hela det politiska spektrat, från kommunister och antisionister på vänsterkanten, till delar av den nationalreligiösa högern, samt allt däremellan.

De populära men ytterst osäkra opinionsundersökningarna bör dock tas med en extra nypa salt denna valomgång, då inte mindre än fyra partier svävar precis över valspärren på 3.25%. Mandatfördelningen har därför goda förutsättningar att ändras på ett mycket svårberäkneligt sätt. Extra säkerhetsföreskrifter pga coronapandemin innebär dessutom att mer än 10% av rösterna denna gång kan komma att utgöras av så kallade “dubbla kuvert”, vilket innebär att de inte läggs i ordinarie vallokaler. Dessa röster kommer att räknas sist och innebär att även vallokalsundersökningarna kan komma att bli djupt missvisande. Det slutgiltiga valresultatet förväntas bli känt först om två veckor. Många politiska bedömare tror att det politiska dödläget kommer att fortsätta och att det därför kan bli aktuellt med en femte valomgång.

Netanyahus Likud-parti leder alla opinionsundersökningar med mycket god marginal och kommer utan tvekan att bli största parti med omkring 30 mandat. För att säkra minsta möjliga majoritet i Knesset behöver han dock ytterligare 31 mandat. De två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, hans mest trogna politiska bundsförvanter, förväntas få sammanlagt omkring 15 mandat. Det nationalreligiösa samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som också har lierat sig med Netanyahu, förväntas tillföra ytterligare fyra eller fem mandat – om det lyckas ta sig över valspärren. I bästa fall har alltså Netanyahu omkring 50 säkra mandat och behöver därför ytterligare 11 mandat för att kunna forma en majoritetsregering. Ytterligare ett nationalreligiöst parti, Yamina, som leds av Naftali Bennett (en av Netanyahus många bittra rivaler) skulle teoretiskt sett kunna tillföra ytterligare omkring 10 mandat. Dessa fem partier utgör Netanyahus säkraste (och enda?) chans att bilda en ny regering, och då troligtvis med bara minsta möjliga marginal, 61 av Knessets 120 mandat.

Ett mycket intressant parti att hålla ögonen på i denna valomgång är det islamistiska partiet Ra’am, som nyligen bröt sig ur det arabiska samlingspartiet. Uppbrottet skedde efter att partiledaren Mansour Abbas under hösten uppvaktades av ingen mindre än Binyamin Netanyahu själv och sedan plötsligt började uttrycka en öppenhet för pragmatiska politiska överenskommelser med honom, eller vem som helst som råkar sitta vid makten i Israel. Bland stora delar av Israels arabiska befolkning betraktades detta som helgerån (vilket är en stor del av förklaringen till att denna del av befolkningen är kraftigt underrepresenterad i både politik och näringsliv i Israel), men Abbas försvarade sig med att hans främsta prioritet är hans väljares konkreta behov, inte ideologiska principer. Om Netanyahu eller någon annan erbjuder sig att möta dessa konkreta behov vore det ansvarslöst att avfärda det av principiella orsaker. Islamistpartiet Ra’am kan därför, hur osannolikt det än må låta, bli valets vågmästare – om det klarar sig över valspärren – och eventuellt tillföra de extra mandat som Netanyahu behöver för att bilda en regering. Ingen förväntar sig dock att Mansour Abbas skulle föräras en ministerpost i en sådan regering: istället skulle han ge regeringen passivt stöd utifrån genom att inte rösta emot den.

Netanyahu främsta motiv bakom uppvaktningen av Abbas var dock inte, som flera politiska bedömare snabbt påpekade, att säkra hans politiska stöd, utan att splittra och försvaga det arabiska samlingspartiet, som fick hela 15 mandat i valet i mars förra året. I bästa fall – om Ra’am tar sig över valspärren – väntas de fyra partierna tillsammans få högst 12 mandat, varav åtta till samlingspartiet och fyra till Ra’am. Om Ra’am hamnar under valspärren kan denna siffra komma att sjunka till bara sju, dvs mindre än hälften av det partierna tillsammans fick för bara ett år sedan. Och eftersom det arabiska samlingspartiet fundamentalt motsätter sig Netanyahu vore det naturligtvis mycket gynnsamt för honom om partiet förlorade hälften av sina mandat.

De närmaste dagarna och veckorna väntas bli mycket spända i Israel. De politiska rivaliteterna har legat nära kokpunkten i flera månader och det hör tyvärr inte till ovanligheterna att folk skriker okvädningsord till personer som de uppfattar som sina politiska motståndare. Flera gånger har de arga orden även följts av våld: slag, sparkar, spottloskor och pepparspray är bara några exempel. Flera politiker har vädjat till besinning och en drastisk nedtoning av retoriken och varnat att situationen annars riskerar att sluta med dödsoffer.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1156030Läsningar totalt:
  • 169Läsningar idag:
  • 952884Besökare totalt:
  • 152Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen