Paul Widén

Mycket jämnt mellan blocken efter valet

Valsedlar för några av de 29 partier som ställde upp i valet i Israel den 2 mars 2020.

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu utropade sig inatt som segrare efter att flera vallokalsundersökningar pekade på stora framgångar för hans parti Likud i gårdagens val. Utmanarpartiet Kachol Velavan, som blev största parti i valet i september förra året, ser för sin del ut att backa med flera mandat. Rösträkningen väntas dock inte bli klar förrän tidigast ikväll, och då det ännu är mycket jämnt mellan Netanyahus höger/ultraortodoxa block och hans uttalade motståndare är det för tidigt för att veta om Netanyahu kommer att kunna bilda en koalitionsregering.

Precis som inför valet i september befarade många experter att valdeltagandet skulle bli lågt, men än en gång motbevisades de, och detta rejält: 71% av alla röstberättigade deltog i valet, det högsta valdeltagandet sedan 1999. Ökningen var starkast bland Israels arabiska befolkning, där det annars brukar ligga på långt under riksgenomsnittet pga. en blandning av apati och motvilja mot majoritetssamhället. Det arabiska samlingspartiet har dock lyckats vända på denna trend. En stark motivationsfaktor tycks ironiskt nog ha varit fredsplanen som USA:s president Donald Trump offentliggjorde i slutet av januari, som innehåller en klausul som stipulerar att ett landområde i södra Galiléen med en hög koncentration av arabiska invånare bör bli en del av en framtida palestinsk stat. Hundratusentals israeliska araber skulle därmed förlora sina israeliska medborgarskap, ett förslag som har väckt stor vrede bland denna del av befolkningen. Enligt preliminära siffror ser det arabiska samlingspartiet ut att växa till 15 mandat. I valet i september förra året fick partiet 13 mandat, medan det i valet i april bara fick 10 mandat.

Netanyahus förhoppning är att bilda en koalitionsregering innan den 17 mars, då rättegången mot honom inleds i de tre olika fallen som han står åtalad i. I samtliga tre misstänks Netanyahu för förskingring och trolöshet mot huvudman, och i ett av fallen är han även misstänkt för mutbrott. En antikorruptionsorganisation inlämnade idag en framställan till högsta domstolen som begärde att Netanyahu ska förbjudas från att bilda regering när han nu, till skillnad från i september, står åtalad för brott. Israelisk lag kräver inte att en premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom eller henne, men det är ännu oklart om lagen tillåter en tillförordnad premiärminister mot vilken åtal har väckts att bilda en ny regering. Högsta domstolen avslog en liknande framställan i januari, med hänvisning till att den då var teoretisk: ingen tillförordnad premiärminister under åtal stod då i begrepp att bilda en regering i landet. Inom kort kan dock denna fråga upphöra att vara teoretisk, om det visar sig att Netanyahus Likud-parti och dess allierade vann en majoritet av rösterna i gårdagens val.

Om Netanyahus höger/ultraortodoxa block inte får en majoritet är risken mycket stor att det politiska dödläget fortsätter. Netanyahus motståndare är nämligen så djupt splittrade att det i princip är otänkbart att de skulle kunna enas för att avsätta honom. Det arabiska samlingspartiet har till skillnad från i September tydligt markerat att man inte tänker rekommendera partiledaren för Kachol Velavan Benny Gantz som premiäminister. Det sekulära högerpartiet Yisrael Beitenu har för sin del lovat att inte sitta i en regering som stöds av det arabiska samlingspartiet. En bred samlingsregering bestående av både Likud och Kachol Velavan, som många hoppades på efter valet i september, vore också i princip otänkbart, i alla fall så länge Netanyahu sitter kvar som premiärminister.

Paul Widen

Jerusalem

Israeler avråds från utlandsresor

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu under ett extrainsatt sammanträde om coronaviruset den 25 februari 2020 (Foto: Haim Zach, GPO)

Israels hälsoministerium beslutade igår kväll att avråda israeliska medborgare från att resa utomlands, då man ser det som mycket sannolikt att coronaviruset nu har spridits till så många länder att det inte längre är effektivt att bara avråda från resor till vissa områden. Det drastiska beslutet är unikt för Israel och det första i sitt slag i världen. Det signalerar att Israel bedömer att viruset inte längre går att begränsa och att det nu bara är en fråga om att försvåra spridningen av det.

Israel hade fram tills idag bara haft ett registrerat fall av coronaviruset i landet, en kvinna som smittades på ett japanskt kryssningsfartyg och som befann sig i karantän när hon fick diagnosen. Efter vård i Israel tillfrisknade hon och tilläts lämna sjukhuset i början av veckan. Ytterligare fyra israeliska medborgare som insjuknat av det smittsamma viruset i Japan har vårdas där. På torsdagen rapporterades tre av dem ha tillfrisknat.

Mer än 200 israeler beordrades dock i 14 dagars karantän av hälsoministeriet under den gångna helgen, efter att ha varit i kontakt med en grupp sydkoreanska turister som insjuknade av viruset efter att ha återvänt till sitt hemland från en tiodagarsvistelse i Israel. Det är ännu oklart om turisterna var smittsamma under sin vistelse, som täckte i princip hela landet, inklusive områden som kontrolleras av den palestinska myndigheten.

Vidare meddelade hälsoministeriet under torsdagen att en israelisk medborgare som i söndags återvände till landet efter en vistelse i norra Italien hade insjuknat av coronaviruset. Personen isolerades omedelbart, liksom hundratals människor som han har kommit i kontakt med sedan hans resa. Sammanlagt uppges nu över 1800 personer ha satts i karantän.

Israel har förbjudit inresa för alla utländska medborgare som kommer från eller som under de senaste två veckorna har besökt Kina, Sydkorea, Hong Kong, Macau, Thailand, Singapore och Japan. På torsdagen utökades listan till att även omfatta Italien. Israeliska medborgare som återvänder från dessa länder har beordrats att isolera sig i sina hem i två veckor, som är coronavirusets beräknade inkubationstid. Karantänföreskrifterna och inreseförbuden kommer sannolikt att utökas under kommande dagar.

De omfattande säkerhetsåtgärderna beräknas bli mycket kostsamma för Israel, som årligen besöks av mer än 4.5 miljoner turister. I början av veckan uppgav finansministeriet att prislappen för coronaviruset kan bli upp till en procent av landets BNP, motsvarande nästan 40 miljarder kronor. Denna beräkning omfattar dock inte de ekonomiska skadorna som skulle orsakas av en okontrollerad coronaepidemi i Israel, som givetvis skulle bli många gånger högre. Flygbolaget El Al varnade igår kväll att det riskerar att gå i konkurs inom några veckor som ett resultat av hälsoministeriets resevarning.

Inga särskilda hälsoföreskrifter har ännu utfärdats inför det israeliska valet nu på måndag, förutom att speciella vallokaler kommer att vara tillgängliga för personer som befinner sig i karantän. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu beslutade i början av veckan att inte längre skaka hand med väljare, men detta var hans personliga beslut och inte ett resultat av direktiv från hälsoministeriet. Först ett par dagar efter valet kommer man att börja få klarhet i om någon eller några av de nu mer än 1800 personerna som befinner sig i karantän har blivit smittade, men det finns redan nu en utbredd oro att viruset kan ha fått ett omfattande fotfäste i landet.

Paul Widen

Jerusalem

Våldsupptrappning mellan Israel och Gaza

Illustrativ bild på palestinska terrorister med en artillerigranatspjäs i Gaza.

Skolor och dagis i israeliska städer och samhällen vid gränsen till Gaza har idag ställt in undervisningen av säkerhetsskäl, efter att den palestinska terroristorganisationen Islamiska jihad och Israels försvarsstyrkor (IDF) under det senaste dygnet turades om att beskjuta varandra. Våldsupptrappningen började tidigt igår morse, när två palestinska terrorister försökte placera en sprängladdning intill gränsstaktetet mellan Gaza och Israel. IDF öppnade eld och dödade en av terroristerna, medan den andra skadades svårt. En kort stund därefter körde en israelisk bepansrad hjullastare in i Gaza och skopade upp kvarlevorna av den dödade terroristen. Den mycket ovanliga händelsen fångades på video och spreds sedan snabbt i sociala medier.

Israels försvarsminister Naftali Bennett försvarade IDF:s agerande genom att hänvisa till de två stupade israeliska soldaterna Oron Shaul och Hadar Goldin, vars kvarlevor hålls av terroristorganisationen Hamas i Gaza sedan kriget sommaren 2014. Enligt Bennett hoppas alltså Israel på detta sätt att öka pressen på Hamas att återlämna de båda soldaternas kvarlevor.

Sent igår eftermiddag började Islamiska jihad i Gaza att beskjuta södra Israel med raketer. Under kvällen och natten avfyrade terroristorganisationen över 30 raketer, vilket tvingade hundratusentals israeler att söka sig till skyddsrum. IDF besvarade raketattackerna med massiva flygbombningar av Islamiska jihads installationer i Gaza, men också mot terroristorganisationens tillgångar i Syriens huvudstad Damaskus. Två av organisationens medlemmar uppges ha dödats i Syrien, och minst fyra människor skadades i Gaza.

Två ovanliga faktum kunde noteras i IDF:s agerande under nattens bombattacker, det ena ovanligare än det andra:

För det första tog Israel omgående på sig ansvaret för attackerna i Damaskus, vilket man annars bara brukar göra när man besvarar attacker som utgår från just Syrien. Att Israel på detta sätt öppet erkände en flygattack mot Syrien med hänvisning till något som hände i Gaza ökar risken för en vedergällning från regimen i Damaskus.

För det andra brukar Israel vanligtvis hålla terroristorganisationen Hamas ansvarig för allt våld som utgår från Gaza, då Hamas de facto styr området sedan 2007. Inatt undvek dock IDF att attackera Hamas, då man visste att det var Islamiska jihad som låg bakom försöket att placera en sprängladdning intill gränsstaketet tidigt igår morse, liksom även gårdagens raketattacker. Israel och Hamas har under en längre tid försökt nå en informell vapenvila med hjälp av egyptiska medlare. Islamiska jihad har för sin del försökt sabotera vapenvilan vid upprepade tillfällen, exempelvis genom den sorters incidenter som utlöste den nu pågående våldsupptrappningen. Hittills har därför Hamas hållit sig utanför stridigheterna, även om organisationens sedvanliga våldsretorik är oförändrad.

Islamiska jihad har lovat att vedergälla nattens israeliska bombattacker och återupptog raketbeskjutningen mot södra Israel strax efter tolvslaget på måndagen. En kort stund dessförinnan varnade IDF att ytterligare raketattacker kommer att besvaras med ännu mer omfattande bombräder mot Gaza, även mot installationer tillhörande Hamas. Israel verkar därmed hoppas att Hamas ska förmå Islamiska jihad att inte trappa upp våldet ytterligare, men eftersom Islamiska jihads motivation alltså delvis är att provocera Israel att attackera just Hamas är det tveksamt om detta hot kommer att få önskad effekt.

Paul Widen

Jerusalem

Israels missade tillfälle?

USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu i Vita huset den 27 januari 2020 (foto: Koby Gideon, GPO)

Trots att det bara har gått lite mer än en vecka sedan USA:s president Donald Trump presenterade sin plan för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna råder det redan stor förvirring kring när och hur planen ska implementeras. Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som entusiastiskt välkomnade planen, lovade redan samma kväll som planen offentliggjordes att sammankalla sin tillförordnade regering följande vecka för att formellt godkänna annekteringen av de delar av Västbanken som enligt planen skulle tillfalla Israel. Ett par timmar därefter sa USA:s israelambassadör David Friedman att det inte förelåg några hinder för detta, men motsades sedan dagen därpå av Trumps rådgivare, tillika svärson, Jared Kushner, fredsplanens chefsarkitekt, som sa att USA inte ämnade godkänna en israelisk annektering förrän en permanent regering är på plats i Jerusalem, dvs. efter valet den 2 mars, och då först efter noggranna konsultationer med USA för att klarlägga alla detaljer, vilket beräknas ta flera månader. Friedman gav honom då medhåll, vilket tvingade Netanyahu att ställa in den planerade regeringsomröstningen och istället lova att formalisera annekteringen så fort han vunnit valet. Hans rival Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, lovade för sin del att avancera Trumps plan direkt efter valet om hans parti vinner, men betonade samtidigt att han ämnade fortskrida “i full koordination med regeringarna i USA, Jordanien, Egypten, andra länder i regionen, samt med palestinierna”. Det låter kanske fint, men efter att Netanyahu (och till en början även Friedman) genast började prata om omedelbar israelisk annektering av 30% av Västbanken – Trumps fredsplan nämner ingenstans en sådan omedelbar annektering – drog även inledningsvis försiktigt positiva arabländer åt sig öronen och ställde sig bakom Arabförbundets förkastande av fredsplanen i lördags. I skrivande stund finns det alltså ingen regering i regionen som Gantz skulle kunna avancera fredsplanen med när och om han vinner valet den 2 mars.

Hur de annars så väl samkoordinerade ledarskapen för USA och Israel lyckades klanta till detta så fullständigt är ännu oklart. Att det palestinska ledarskapet förkastade planen innan de ens hade läst den var förstås föga förvånande: de brukar som bekant förkasta alla fredsförslag som inte stipulerar israeliska eftergifter som försvars- och befolkningsmässigt garanterar slutet på Israel som en judisk stat. Arabförbundets enhälliga förkastande, som skedde på anmodan av den palestinska myndigheten, var dock inte givet på förhand. Jared Kushner har nära relationer till flera gulfstater, och representanter för tre av dessa var närvarande när Trump offentliggjorde sin fredsplan i Vita huset. Direkt efter offentliggörandet uppmanade Egypten det palestinska ledarskapet att studera planen ingående, vilket orsakade stor vrede och besvikelse i den palestinska myndigheten. Detta implicita och delvis nästan explicita stöd från delar av arabvärlden som inledningsvis kunde noteras tycks emellertid nu helt ha evaporerat, och mycket tyder på att orsaken till denna vändning är att fredsplanen omedelbart kom att överskuggas av Netanyahus tvärsäkra uttalanden om att omedelbart eller inom mycket kort tid annektera nästan en tredjedel av Västbanken. Rimligtvis ingick inte detta någonstans i Kushners fleråriga samtal med Saudiarabien och övriga gulfstater innan offentliggörandet av fredsplanen, då det ju inte nämns någonstans i det detaljerade 181-sidiga dokumentet. Ändå är det på denna punkt som samtalet nu har kört fast.

Det är också viktigt att påpeka att Netanyahu förmodligen inte skulle få stöd från medlemmarna i sitt eget Likud-parti om hans annekteringsplaner skulle presenteras i regeringen för omröstning. En stor del av Likud, inklusive flera ministrar, har nämligen öppet motsatt sig Trumps fredsplan, då den stipulerar en palestinsk stat i Gaza och omkring 70% av Västbanken. Även om palestinierna först måste uppfylla en mängd villkor innan denna stat skulle bli verklighet – däribland demilitarisering av Gaza och erkännande av Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad, dvs. fullt rimliga krav som förmodligen aldrig kommer att uppfyllas – kan denna fallang av Likud inte ställa sig bakom fredsplanen, då den av princip motsätter sig bildandet av en palestinsk stat väster om jordanfloden. Trots att fallangen helhjärtat stöder annekteringen av Israels bosättningar på Västbanken kan den alltså inte stödja en sådan annektering om den sker inom ramen av en fredsplan som i teorin också förespråkar bildandet av en palestinsk stat.

“Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle”, sa Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban under fredskonferensen i Genève i december 1973. Det som utspelar sig nu kan visa sig vara något så ovanligt som ett tillfälle då Israel missar ett tillfälle, och inte vilket tillfälle som helst: en unikt positivt inställd amerikansk president som vågar ifrågasätta parametrarna av årtiondens misslyckade fredsförhandlingar, som slutligen avfärdar de palestinska krav som per definition skulle innebära slutet på staten Israel som en judisk stat, och som med detta som utgångspunkt presenterar en fredsplan som – hör och häpna! – både tillgodoser Israels samtliga krav och förespråkar en palestinsk stat som teoretiskt sett har alla chanser att bli framgångsrik, och som på förhand till och med lyckas säkra ett försiktigt stöd för sin plan från flera arabstater. Och allt detta håller nu snabbt på att rinna ut i sanden för att Netanyahu försökte plocka russinen ur kakan istället för att tålmodigt låta palestinierna göra det de annars är så bra på: att missa ett tillfälle.

Givetvis var Trumps fredsplan dödsdömd på förhand, precis som alla delningsplaner och fredsförslag de senaste 100 åren, och av precis samma anledning: det palestinska ledarskapet vill bara ha självständighet om det sker på bekostnad av staten Israels existens. Så har det alltid varit och så kommer det av allt att döma alltid att förbli. Poängen här är alltså inte att Netanyahu håller på att sabotera en fredsplan som hade en chans att lyckas, utan att han gör det palestinska ledarskapet en stor tjänst genom att sabotera den i deras ställe.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1047498Läsningar totalt:
  • 188Läsningar idag:
  • 857012Besökare totalt:
  • 180Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen