Paul Widén

IDF slår tillbaka Hizballah-angrepp

Israelisk patrull på gränsen till Libanon (foto: Gal Liran, IDF)

Israels försvarsstyrkor (IDF) slog sent i eftermiddags tillbaka ett angrepp av den libanesiska terroristorganisationen Hizballah i området Har Dov på Golanhöjderna. Enligt motstridiga uppgifter i media försökte en Hizballah-patrull bestående av tre eller fyra beväpnade män infiltrera israeliskkontrollerat territorium längs en del av gränsen som saknar stängsel. Libanesisk media citerade inledningsvis Hizballah-företrädare som påstod att patrullen lyckades avfyra en rysktillverkad Kornet-missil mot en israelisk pansarvagn. Detta tillbakavisades av IDF, som istället menade att patrullen hade upptäckts medan den fortfarande befann sig på libanesiskt territorium och sedan hade beskjutits så fort den korsade gränsen. Patrullen slog då till reträtt, utan att några israeliska soldater kom till skada. En kort stund därefter förnekade en talesman för Hizballah att några av dess medlemmar överhuvudtaget hade varit inblandade i händelsen och att alltsammans var ett israeliskt påhitt för att skapa en illusion av seger.

IDF höjde beredskapen längs med hela gränsen i slutet av förra veckan, efter att Hizballah uppgav att en av dess medlemmar hade dödats i en israelisk flygattack i Syrien den 22 juli. Terroristorganisationen har tidigare lovat att hämnas varje medlem som stupar i israeliska attacker, vilket gjorde att Hizballahs tillkännagivande tolkades som en varning att en attack var nära förestående. Israels försvarsminister Benny Gantz har vid upprepade tillfällen de senaste dagarna via media varnat Hizballah att varje attack mot Israel kommer att bemötas mycket hårt. Han uppges även ha skickat samma budskap direkt till Hizballahs ledarskap via FN.

Gantz och israels premiärminister Binyamin Netanyahu sammanträdde under kvällen med IDF:s ledarskap i försvarshögkvarteret i Tel Aviv. I en gemensam presskonferens en kort stund därpå varnade de att Libanon och Syrien kommer att hållas ansvariga för alla terroristattacker som utgår från deras respektive territorier.

“Hizballah måste förstå att de leker med elden”, sa Netanyahu.

“Den som vågar utmana IDF:s styrka försätter sig själv och landet från vilket han verkar i fara”, sa Gantz. “Alla attacker mot staten Israel kommer att besvaras kraftfullt, skarpt och smärtsamt”.

Ett spänt lugn råder nu ikväll längs med gränsen mellan Israel och Libanon. Det återstår att se hur länge detta lugn varar. IDF betraktar ännu inte dagens händelse som överspelad, och man bibehåller därför högsta beredskap.

Paul Widen

Jerusalem

Socialdemokraternas one-trick pony

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj (foto: Riksdagen)

“Regeringen bör stå upp för att skydda det palestinska folkets territorium och genom EU verka för att den planerade katastrofen den 1 juli avvärjs”, skrev den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj i en debattartikel i Helsingbords Dagblad den 28 juni. Det han syftade på var Israels premiärminister Benjamin Netanyahus avsikt att 1 juli inleda den juridiska processen för att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken. Att detta ännu inte har hänt är föga förvånande för alla som har den minsta kunskap om israelisk inrikes-och säkerhetspolitik. El-Haj valde dock att utnyttja det befarade israeliska beslutet för att sprida en grovt förenklad bild av konflikten mellan Israel och palestinierna som tidvis övergår i rena lögner. Budskapet är enkelt: Israel är en illegal ockupationsmakt som rutinmässigt beslagtar palestinsk mark och fördriver dess befolkning, medan palestinierna är oskyldiga och hjälplösa offer.

I åratal har detta budskap upprepats gång på gång av El-Haj och hans gelikar i “debattartiklar” varje gång konflikten mellan Israel och palestinierna återaktualiseras. Litanior över israeliska oförrätter som samtidigt försöker sammanfatta en mer än 100-årig konflikt på en dryg A4-sida är dock inte debattinlägg, utan propaganda med halvsanningar och lögner blandade om vartannat. Syftet är inte att informera eller att driva civiliserad opinion, utan att agitera mot Israel.

Att gå i replik mot den här typen av “debattartiklar” och på punkt efter punkt visa hur de förenklar och förvränger verkligheten är förstås möjligt, men fundamentalt kontraproduktivt, eftersom det förutsätter att de faktiskt är inlägg i en saklig debatt. Att gång efter annan behöva konstatera historiska faktum ger dock bara legitimitet åt El-Hajs verklighetsförvrängningar, eftersom intrycket därmed skapas att dessa historiska faktum bara är en åsikt, medan El-Hajs svepande anklagelser är en annan. Sammantaget bidrar denna “debatt” bara till att ständigt fler människor associerar Israel med arrogans, brutalitet och orättvisor. Detta förstår El-Haj och hans gelikar mycket väl, och det är därför de år efter år skriver “debattartiklar” på samma tema med minimala variationer i vilka de öser invektiv över Israel. 

När man undersöker El-Hajs politiska gärning inser man mycket snabbt att han är en one-trick pony: det är palestinaaktivism för nästan hela slanten. Att en folkvald politiker från en konkursmässig kommun som Malmö har valt att engagera sig så fullständigt i en fråga som helt saknar praktisk betydelse för hans valkrets kan kanske tyckas besynnerligt. Borde inte politiker som representerar Malmö istället satsa på integration, utbildning, tillväxt och jobb, frågor som är synnerligen relevanta för Malmö och i vilka staden har ett nästan gränslöst utrymme för förbättring?

Svaret på detta mysterium hittar man utan svårighet när man studerar Mellanösterns misslyckade stater, där antiisraelisk retorik är ett väl beprövat sätt att utnyttja allmänhetens judefientliga attityder för att distrahera medborgarna från ländernas interna ekonomiska och sociala missförhållanden. El-Haj har helt enkelt noterat de stora sociala, politiska och demografiska likheterna mellan dessa misslyckade stater och den i mångt och mycket misslyckade staden Malmö. Hans palestinaaktivism må vara geniun, men den är också det enklaste sättet att tillförsäkra sig politiskt makt i sådana miljöer.

Det vi ser här är alltså ännu ett exempel på mellanösterniseringen av svensk politik. Inte mindre än 3360 malmöiter ansåg att Jamal El-Haj var så förträfflig att de kryssade hans namn på socialdemokraternas valsedlar i riksdagsvalet 2018, trots att han av allt att döma är helt likgiltig inför de enorma problem som staden lider av. Hans socialdemokratiska kollegor har bevisligen fattat vinken, då hans enda uppdrag i riksdagen är att vara suppleant i diverse utskott. Detta ger honom en massa tid över att skriva “debattartiklar” och riksdagsmotioner som agiterar mot Israel, vilket med största sannolikhet kommer att innebära ännu fler röster i nästa riksdagsval.

Paul Widen

Jerusalem

Kraftig ökning av nya virusfall i Israel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (mitten) under det så kallade corona-kabinettets sammanträde den 8 juni (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Den 3 juni registrerades över 200 nya covid-19 fall i Israel för första gången på över en månad. De föregående två månadernas drastiska åtgärder medförde en reducering av antalet nya dagliga fall till under 20 under större delen av maj, men när åtgärderna lättades vände kurvan på kort varsel upp igen. Den senaste veckan har mellan 200 och 300 människor testats postivit nästan varje dag, vilket bekräftar det dystra trendbrottet. I söndags varnade Israels premiärminister Binyamin Netanyahu att ännu en total nedstängning av hela landet kan bli nödvändig om antalet nya fall inte vänder ner igen.

Netanyahu signalerade även att det även kan bli nödvändigt att återinföra det kontroversiella digitala övervakningsprogrammet som från mitten av mars till början av juni användes för att spåra bärare av coronaviruset och identifiera människor som dessa hade varit i kontakt med. Övervakningsprogrammet är egentligen utvecklat för terrorbekämpning och kontrolleras av Israels interna säkerhetstjänst Shin Bet, som motvilligt gick med på att använda det för att övervaka Israels civilbefolkning. Högsta domstolen beslutade dock att regeringen behövde lagstadga användningen av den digitala övervakningen för att få fortsätta att använda den, och eftersom antalet nya virusfall per dag i det läget var på en relativt låg nivå valde regeringen istället att upphäva övervakningsprogrammet. Även om alla är överens om att programmet är mycket effektivt i bekämpningen av viruset, är det många som menar att en sådan övervakning av befolkningen hör hemma i diktaturer och därför aldrig bör betraktas som legitim. Det är därför oklart om det finns en majoritet i Knesset för en lag som ger regeringen denna makt.

Igår måndag beslutade regeringens så kallade corona-kabinett, bestående av ministrar som är direkt inblandade i hanteringen av pandemin, att hälsoministeriet ska förbereda landet för ett scenario i vilket 7500 covid-19-patienter är inlagda på sjukhus, varav 2000 i behov av respiratorer. I nuläget vårdas bara 27 personer i respiratorer. Scenariot utgör inte en prognos, utan är baserat på en modell som beräknar den värsta tänkbara utveckligen, vilket regeringen alltså vill vara förberedd för. Man betonade samtidigt att Israel kan undvika detta öde om alla bär ansiktsmask, är noga med handhygienen och upprätthåller social distansiering.

När man går runt i centrala Jerusalem inser man dock att väldigt många människor tycks ta situationen med ro. Trots att man riskerar böter på motsvarande över 1350 kr om man inte har på sig en ansiktsmask är det många som går omkring helt utan mask, eller med masken på hakan. Väldigt många som bär mask väljer att inte täcka sina näsor. Även på bussar och i affärer, där risken för smittspridning är högre, är det inte ovanligt att se människor utan ansiktsmasker.

Jämfört med Sverige är situationen i Israel fortfarande betydligt bättre. Hittills har 307 människor avlidit i sviterna av covid-19 i Israel, medan motsvarande siffra i Sverige ligger på över 5150, trots att de båda länderna har jämförbar befolkningsstorlek. Israels låga dödstal beror dock till stor del på de drastiska åtgärder som togs i mars och april och som helt lamslog landets ekonomi. Även om detta visade sig vara effektivt var alltså priset mycket högt. När antalet nya virusfall nu ökar igen finns det naturligtvis de som frågar sig om detta höga pris betalades förgäves.

Paul Widen

Jerusalem

Guds nonchalanta generositet

(Some stop here.) (Others continue.)

Den gångna sabbaten lästes Torah-avsnittet Naso i synagogor i Israel, 4 Mosebok 4:21-7:89. I diasporan sammanföll dock den sabbaten med firandet av Shavuot (den judiska pingsten, som firas en dag i Israel och två dagar i diasporan), vilket innebar att ett annat Torah-avsnitt då lästes där. Kommande sabbat, dvs imorgon, kommer därför Naso att läsas i diasporan istället. Detta textstycke råkar ligga mig extra varmt om hjärtat, vilket jag har påpekat tidigare. Det som följer nedan är en lätt reviderad version av en artikel jag skrev här för sju år sedan.

I den sista versen i Torah-avsnittet Naso förekommer en mycket ovanlig form av verbet “att tala” som lätt går läsaren förbi, inte minst pga att avsittet är årets längsta, med hela 176 verser som mot slutet känns ganska repetitiva. Texten i Torah-rullen består som bekant enbart av konsonanter, och dessa indikerar inget ovanligt: M-D-B-R, den aktiva formen av verbet “att tala”:

“Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet […] hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna”. Den masoretiska traditionen gör dock gällande att ordet här ska uttalas MiDDaBeR istället för det brukliga MeDaBeR. Den medeltida judiska bibelkommentatorn Rashi förklarar att MiDDaBeR är samma sak som MiTDABER, dvs verbets reflexiva form. “Redend zu sich”, menade även Martin Luther när han översatte texten till tyska 500 år senare. Rösten som Mose hörde talade alltså inte till Mose, utan till sig själv.

Få människor kan sanningsenligt hävda att de inte har problem att relatera till Bibelns beskrivning av kommunikationen mellan Gud och människa. “Gud sa si, Gud sa så”, upprepas till leda i texten. Att ateister betraktar profetia som i bästa fall inbillning och i värsta fall patologisk psykos är en sak, men faktum är att många så kallat troende människor egentligen inte alls tror på det de läser i Bibeln om att Guds talar till oss människor. På sin höjd önskar de att det vore sant när de ligger i fosterställning under sina täcken om natten och ber sin förtvivlansbön om att Gud ska höra och svara och liksom träda in i deras tillvaro. Implikationen av denna bön är att Gud ibland, oftast, eller till och med alltid är tyst.

Ordet MiDDaBeR gör dock gällande att Gud aldrig är tyst. Det är bara det att han aldrig talar till människan, utan bara till sig själv. När en människa hör Guds röst är det alltså inte pga att Gud plötsligt fått för sig att yttra sig i ett givet ämne, utan för att människan på något sätt har blivit tillgänglig för att höra något som pågår hela tiden.

Oftast är vi emellertid för otåliga för att lyssna, och i brist på verkliga teofanier måste vi istället hålla till godo med verkliga eller inbillade tecken som bekräftar vår gudstro när allt känns hopplöst. Av en händelse råkade detta hända mig för några år sedan just veckan innan den sabbat då man läser avsnittet Naso. Jag gick som vanligt till morgongudstjänsten i min synagoga i Jerusalem en måndagmorgon, men detta var en dag när allt kändes extra svart, så där Pär Lagerkvistiskt ångestfyllt som det bara kan kännas på en måndag. Torah-rullen togs fram och som seden påbjuder läste man det första stycket ur kommande sabbats avsnitt, vilket alltså i det här fallet var Naso. Jag tvingade mig själv att följa läsningen i min egen bönebok, men plötsligt var det som om texten talade direkt till mig och sa exakt det jag behövde höra. Jag blev helt upprymd av något som samtidigt var både iskallt och brännhett. Mellan två verser i ett avsnitt som beskriver de meraritiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet stod en anspråkslös textanvisning:

(Some stop here.)

                                                                                                                              (Others continue.)

I dessa ord, i den oavsiktliga undertexten, erfor jag för ett ögonblick Guds nonchalanta generositet, för att citera min gode vän och föregångare Dick Haas, av välsignat minne. “Här kan du ge upp. Eller fortsätta”.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1104712Läsningar totalt:
  • 276Läsningar idag:
  • 907105Besökare totalt:
  • 251Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen