Paul Widén

Israel, Iran och det stundande maktskiftet i USA

Ett israeliskt stridsflygplan av modell F-35I under en övning 2019 (foto: IAF)

Syrisk statskontrollerad media uppgav natten till onsdagen att israeliska stridsflygplan hade utfört bombräder mot militära mål utanför huvudstaden Damaskus, samt i närheten av vapenstilleståndsgränsen mellan Israel och Syrien på Golanhöjderna. Israel har i vanlig ordning inte kommenterat uppgifterna, men bombräderna följer samma mönster som liknande attacker mot militära mål i Syrien tillhörande den libanesiska terroristorganisationen Hezballah och Irans republikanska garde och som Israel allmänt tros ligga bakom.

Inga människor uppges ha dödats i nattens bombräder. För precis en vecka sedan uppgav dock den syriska regimen att tre av dess soldater hade dödats i liknande en flygattack. Israel tog då ovanligt nog på sig ansvaret för attacken och förklarade att den hade utförts som svar på att tre försåtsmineringar hade placerats ut längs med en gränsväg som brukar patrulleras av israeliska soldater. Enligt obekräftade uppgifter ska även minst 10 iranska soldater ha dödats i under den nattens bombräder. Saeed Khatibzadeh, en talesperson för Irans utrikesministerium, utlovade då ett “förkrossande” svar om Israel fortsätter att attackera Irans installationer i Syrien. Han sa att Israel förstår att tiden har runnit ut för den här typen av attacker, en förmodad hänvisning till att Joe Biden kommer att efterträda Donald Trump som USA:s president den 20 januari nästa år och då förväntas anta en mindre generös hållning gentemot Israel.

Det nära stundande maktskiftet i USA lär emellertid inte påverka Israels policy i Syrien, som i princip har varit oförändrad sedan 2011. Israels uttalade mål är att förvägra Iran fotfäste i landet, samt att förhindra att avancerade vapen överförs till Hezballah. Även under Barack Obamas presidentperiod var USA införstådd med detta. Troligen kommer därför inga större förändringar att ske på detta område när Joe Biden flyttar in i Vita huset om knappt två månader.

Den punkt på vilken Israel och den tillträdande Biden-administrationen däremot har starkt skilda åsikter är Irans kärnenergiprogram. Biden har för avsikt att försöka återansluta USA till det så kallade JCPOA-avtalet som nåddes 2015 P5+1-nationerna och Iran, som kritiserades mycket starkt av Israel och flera arabstater. Under ledning av Donald Trump lämnade USA avtalet 2017, för att sedan successivt öka pressen på Iran genom bland annat ekonomiska sanktioner. USA:s och Israels gemensamma och kompromisslösa hållning gentemot Iran de senaste fyra åren anses allmän ha spelat en nyckelroll i fredsavtalen mellan Israel och Förenade arabemiraten och Bahrain, som också uppfattar Iran som det största hotet mot freden i regionen.

Den stora frågan är därför om Israel kommer att utnyttja den korta tid som återstår av Donald Trumps presidentperiod för att en gång för alla eliminera kärnvapenhotet från Iran genom att förstöra landets samtliga kärnenergiinstallationer. Många bedömare menar att detta inte längre vore möjligt med de konventionella vapen som Israel har tillgång till, då minst en viktig anläggning har byggts djupt ner i berggrunden för att skydda den mot eventuella bombattacker. Däremot har USA flera olika så kallade “bunker busters”, som är kapabla att förstöra djupt belägna mål med mycket kraftfulla konventionella sprägmedel. Om Israel inte vill riskera en attack som bara skadar men inte förstör alla installationer behöver man alltså troligtvis USA:s hjälp.

Stämningen i Israel påminner på många sätt om stämningen efter Barack Obamas seger i presidentvalet 2008. Även då spekulerades det att de drygt 10 veckorna som återstod innan maktskiftet i Washington var Israels sista realistiska chans att slå till mot Iran. Det stora skillnaden är att USA:s dåvarande president George W. Bush tydligt hade markerat att han motsatte sig en attack. President Trump uppges dock i förra veckan ha diskuterat med sina närmaste rådgivare om det vore möjligt att attackera Irans kärnenergiinstallationer innan han lämnar ifrån sig makten i januari. Även om han avråddes från detta tyder händelsen på att den sittande presidenten har en helt annan inställning till Iran än Bush.

Paul Widen

Jerusalem

Snacka går ju inte

Den brutala halshuggningen av den franske högstadieläraren Samuel Paty den 16 oktober har chockat många människor runt om i världen. Paty hade som en del av sin undervisning om åsiktsfrihet visat sina elever ett antal karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. Detta väckte starka reaktioner hos några muslimska elevers föräldrar, trots att Patys syfte inte hade varit att provocera eller förolämpa muslimer, och trots att muslimska elever hade fått tillfälle att, om de så ville, lämna klassrummet innan karikatyrerna visades. Den islamistiske terroristen som mördade Paty hade av allt att döma ingen koppling till skolan där undervisningen skedde och uppges ha rest 100 km enkom för att utföra dådet.

Reaktionerna i både Frankrike och resten av världen har varit förutsägbara, då detta ju inte är första gången som en muslim avrättar en ickemuslim anklagad för hädelse: chock, som hos vissa blandades med vrede mot invandingspolitiken som uppfattas som grundorsaken till dådet, och som hos andra varvades med uppmaningar om samhällelig enhet och styrka.

En viktig aspekt av fenomenet hädelse inom islam som dock i princip aldrig blir belyst i dessa tragiska sammanhang är att islam, både som religion och som kultursfär, i allmänhet inte gör skillnad mellan deskriptivt och preskriptivt språkbruk. Att beskriva hädelse, genom citat eller genom att visa karikatyrer som har skapats av andra i syfte att markera, provocera eller rentav häda, uppfattas alltså i sig som hädelse. Detta tar sig absurda och farliga uttryck i exempelvis Pakistan, där hädelselagstiftningen inte preciserar var som är att betrakta som hädelse, eftersom själva lagtexten då hade varit hädisk. Detta förhindrar dock inte att människor ändå åtalas för hädelse i Pakistan, utan att någon kan peka på exakt hur de har brutit mot lagen, eftersom lagtexten är medvetet oprecis. Problemet med den här typen av lagar är alltså inte bara att de inskränker på åsiktsfriheten, utan att de gör det omöjligt att garantera rättssäkerheten.  

I den arabisk-israeliska konfliken brukar deskriptivt språkbruk ofta modifieras för att inte uppfattas som preskriptivt. I muslimska sammanhang vägrar man exempelvis konsekvent att säga eller skriva exempelvis orden Israel och Tel Aviv. I tal säger man istället “den sionistiska fienden” eller “det så kallade Israel” och i skrift sätter man ord i citationstecken (“Tel Aviv”) för att markera att man inte accepterar deras existens. Att konstatera att något existerar uppfattas alltså som att godkänna – och godtycka till – dess existens.

Detta tycks Samuel Paty inte ha varit medveten om. Genom att betona att karikatyrerna visades för att låta eleverna diskutera åsiktsfrihet och genom att ge muslimska elever en chans att lämna klassrummet om de fann detta stötande, trodde han att han hade vidtagit alla nödvändiga försiktighetsåtgärder. Men bara genom att låta sina elever diskutera åsiktsfrihet blev han anklagad för hädelse, vilket numera är liktydigt med en dödsdom i snart sagt hela västeuropa, trots att det inte finns någon hädelselagstiftning där. Från ett strikt muslimskt perspektiv är det alltså inte möjligt att vara neutral i den här frågan: om man inte aktivt motsätter sig hädelse uppfattas man som medskyldig till hädelse. En tydlig parallell kan ses i debatten om rasism, där kategorin “icke-rasist” har börjat förkastas. Man är antingen “anti-rasist” (med all den extrema ideologi detta begrepp medför) eller “rasist”.

I debatten som nu pågår finns det många människor som tycks inbilla sig att de inte har något att frukta så länge de själva inte bränner koranen eller distribuerar nidbilder av profeten Muhammed. Om dessa människor fick tänka efter skulle de förmodligen definiera sig som icke-hädare av muslimska sensibiliteter, vilket tycks vara den absolut vanligaste inställningen till den här frågan i större delen av den icke-muslimska världen. Det som nu händer är emellertid att radikala muslimer genom våld och hot om våld försöker få kontroll över problemformuleringsprivilegiet för att därigenom förkasta kategorin icke-hädare och tvinga precis alla att bekänna färg: antingen är man en anti-hädare, dvs. en muslim eller en icke-muslim som erkänner islams överhöghet, eller också är man en hädare, direkt eller indirekt. I denna ekvation existerar alltså inte neutralitet som ett alternativ.

Det kan vara bra att påminna sig om att närmare 200 människor dödades runt om i världen efter att Jyllandsposten publicerade karikatyrer av profeten Muhammed i februari 2006. Merparten av dödsoffren var kristna i muslimska länder, mördade som hämnd för att de råkade vara kristna (Danmark uppfattas som ett kristet land). Inga av dessa människor hade själva gjort sig skydliga till hädelse: man skulle kunna säga att de mördades därför att de inte uttryckligen hade definierat sig som anti-hädare. Inte heller Samuel Paty eller de tre människorna som sedan mördades i en kyrka i Nice den 29 oktober hade gjort sig skyldiga till hädelse: de föll offer för ett samhälle som har börjat förlora greppet om problemformuleringsprivilegiet och i vilket man därför inte längre går säker om man “bara” betraktar sig som icke-hädare.

Paul Widen

Jerusalem

Byggplaner med baktankar?

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Israels bostadsministerium och lantmäteri öppnade igår morse budgivningen för 1257 lägenheter i en byggplan i södra Jerusalem som har legat på is sedan 2012. Byggplanen gäller ett område kallat Giv’at Hamatos (“flygplanskullen”), som ligger mellan de judiska bostadsområdena Gilo (till väster) och Talpiot/Arnona (till öster). Precis norr om Giv’at Hamatos ligger det arabiska bostadsområdet Beit Safafa. Samtliga dessa bostadsområden ligger söder om den gröna linjen, dvs. vapenstilleståndsgränsen som rådde mellan 1949 och 1967 (länk till en Google-karta över det aktuella området).

Emedan Israel kontinuerligt expanderar befintliga judiska bostadsområden i östra, norra och södra Jerusalem har inga nya bostadsområden etablerats där sedan år 2000. När byggplanen för Giv’at Hamatos ursprungligen offentliggjordes 2012 orsakade den skarp inhemsk och internationell kritik. Kritikerna menade att planen allvarligt skulle försvåra en tvåstatslösning, då den i praktiken skulle skära av det arabiska bostadsområdet Beit Safafa söderifrån och därmed förhindra kontinuerlig arabisk bebyggelse mellan Beit Safafa och Betlehem, vars norra utkanter ligger några hundra meter söderut. Detta skulle omöjliggöra en delning av Jerusalem i vilken Beit Safafa och övriga arabiska bostadsområden i Jerusalem hypotetiskt skulle tillfalla en framtida palestinsk stat. Kritiken tvingade så småningom Israels regering att lägga byggplanen på is.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har konsekvent vidhållit att Israels byggpolicy i Jerusalem har varit oförändrad sedan 1967, dvs. att Israel betraktar hela Jerusalem som israeliskt territorium och att det därför inte angår det internationella samfundet var Israel bygger bostäder. I praktiken är dock Netanyahu mycket lyhörd för internationell kritik, i synnerhet när den kommer från USA, och efter kritikerstormen 2012 från bland andra USA:s dåvarande president Barack Obama såg han till att byggplanen för Giv’at Hamatos lades på is.

Att byggplanen återaktiverades just nu är förstås inte en tillfällighet. USA:s president Donald Trump förlorade valet för knappt två veckor sedan och den 20 januari nästa år kommer han (om inget oförutsett inträffar) att efterträdas av Joe Biden, som var vicepresident när byggplanen för Giv’at Hamatos ursprungligen offentliggjordes 2012. Budgivningen för de planerade lägenheterna stänger den 18 januari, och även om inget är skrivet i sten skulle det bli betydligt svårare för israeliska myndigheter att stoppa byggplanen efter att en byggfirma har säkrat budgivningen. De två månader som återstår innan maktskiftet i USA erbjuder alltså Netanyahu en sista chans att flytta fram sina positioner och presentera Biden med ett fullbordat faktum.

Netanyahu har ännu inte ringt Biden och gratulerat till segern, vilket har kritiserats av både oppositionen och delar av hans egen regeringskoalition. Mot bakgrund av detta ter sig beslutet att öppna budgivning för ett nytt bostadsområde på andra sidan gröna linjen nästan som en medveten provokation, då det sannolikt kommer att leda till konflikt med den tillträdande amerikanska administrationen – som Netanyahu alltså formellt sett inte ens har erkänt. Detta bådar förstås inte väl för relationen mellan Israel och USA under kommande fyraårsperiod.

Man ska dock komma ihåg att Netanyahu i princip aldrig är så vårdslös som han ibland förefaller (och oftare felaktigt utmålas i övernitisk och undermålig nyhetsrapportering). Gårdagens beslut var en formalitet som snabbt kan reverseras och var därför inte fullt så ödesdigert som det påstods. Den förutsägbara kritikerstormen från stora delar av det internationella samfundet (däribland en tweet på sedvanligt knagglig engelska av Sveriges utrikesminister Ann Linde) upprepade samma dramatiska formuleringar som vanligt om att tvåstatslösningen är hotad, men som en bred majoritet av Israels befolkning inte längre uppfattar som realistiska. Ett litet barn har tillräckligt med vett att förstå att det största hindret mot en fredlig lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna är den korrumperade och kroniskt konkursmässiga palestinska myndigheten, som har förhindrat demokratiska val i 14 år därför att den vet att den då skulle förlora makten till terroristorganisationen Hamas, som öppet förespråkar folkmord mot judar. 1257 nya lägenheter på en kulle i södra Jerusalem är ett extremt obetydligt faktum i sammanhanget.

Paul Widen

Jerusalem

Valresultatet i USA: bra för judarna?

77% av de judiska väljarna i USA uppgav innan valet att de planerade att rösta på Joe Biden (t.h.) och Kamala Harris (t.v.) i presidentvalet.

Rösträkningen efter valet i USA är fortfarande inte helt avslutad, men i nuläget tyder nästan allting på att utmanaren Joe Biden vann över den sittande presidenten Donald Trump. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att en förkrossande majoritet av den judiska väljarkåren i USA röstade på Biden (77%), medan bara en liten minoritet röstade på Trump (21%). Men när judiska israeler nyligen tillfrågades vilken av de två kandidaterna de tror vore bäst för Israel blev resultatet nästan exakt det omvända: 70% svarade Trump, medan bara 13% svarade Biden.

Den iögonfallande diskrepansen i denna viktiga fråga mellan judarna i USA och judarna i Israel har jag funderat på väldigt mycket de senaste fyra åren. I debatten i Israel har den ofta lyfts fram som en stark indikation på det snabbt växande ideologiska avståndet mellan Israel och den judiska diasporan, ett avstånd som riskerar att äventyra den starka relationen mellan de två länderna. Samförståndet mellan Israel och den judiska diasporan har nämligen en säkerhetspolitisk dimension som i princip alla i Israel är överens om. Eftersom det ideologiska avståndet har blivit tydligare än någonsin de senaste fyra åren fruktar många israeliska beslutsfattare att det nära samarbetet mellan den republikanske Trump och regeringen i Jerusalem på längre sikt kan komma att medföra ett alltför högt pris.

Grunden för hela den här diskussionen är en fråga som har varit aktuell inom judendomen sedan Salomos tempel i Jerusalem förstördes för över 2500 år sedan: hur bör judar förhålla sig till den politiska makten i diasporan? Det hebreiska Bibeln (dvs Gamla testamentet) presenterar flera möjliga förhållningssätt, bland annat i berättelserna om Josef och Daniel, men det är utan tvekan Esters bok som historiskt sett har ansetts erbjuda det bästa svaret.

Esters bok nämner som bekant inte Gud en enda gång. Den beskriver hur det judiska folket motvilligt tvingas in i en politisk intrig med extremt höga insatser (det judiska folkets själva existens) men där Gud är helt tyst: han ger inga tecken, erbjuder ingen vägledning och utför inga mirakel. Istället tvingas judarna själva ta ensamt ansvar för sin överlevnad genom att definiera sina politiska målsättningar, identifiera hot, besluta vilka principer som bör vara orubbliga och vilka man är villig att kompromissa om, föreslå lösningar, planera och intrigera. När det judiska folket räddas undan den onde Hamans planerade folkmord sker det alltså inte genom ett under från Gud, utan som ett resultat av ett mycket skickligt utfört politiskt spel, i vilket kung Ahasveros tålmodigt manipuleras av Ester och Mordechai, samtidigt som den onde Haman luras in i en fälla.

När man läser Esters bok idag inser man att den innehåller slående paralleller till nutiden. President Trump är i allt väsentligt kung Ahasveros: narcissistisk, osäker, impulsiv, lättmanipulerad och otålig. Och i Trumps närmaste krets finns det, precis som i kung Ahasveros hov, judar med mycket stort inflytande.

Det faktum att flera av Trumps rådgivare är judar har orsakat stort obehag bland just judar, vilket jag har uppmärksammat tidigare, judar som anser det vara missklädsamt för judar att beblanda sig med vad man anser vara en moraliskt förkastlig politisk aktör. Varje jude vid Trumps sida uppfattas därför som en shanda (jiddisch för “skam”), ett brott mot det moraliska imperativ som den judiska identiteten anses medföra. Att Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har varit en av Trumps mest okritiska supportrar de senaste fyra åren har därför varit mycket penibelt för dessa judar. Även om många av Trumps beslut har varit enormt gynnsamma för Israel och har välkomnats av en bred majoritet av landets befolkning, är man beklämd över att besluten är ett resultat av det nära samarbetet mellan Trump och Netanyahu. Man vill alltså inte stå i tacksamhetsskuld till någon som man uppfattar som förhatlig.

I Esters bok uttrycker emellertid varken Ester eller “juden Mordechai” några som helst invändningar mot att tjäna kung Ahasveros, vars moraliska förkastlighet faktiskt överträffar Trumps dito. Det finns visserligen en gräns, vilket har påpekats av den israeliske politiske filosofen Yoram Hazony i hans excellenta bok God and Politics in Esther, men denna gräns har inget med kungens moraliska kaliber att göra. Politik är som bekant det möjligas konst. När man hotas av folkmord måste man befatta sig med de som besitter den politiska makten, oavsett hur moraliskt förkastliga man må finna dem. Och hot mot judars säkerhet har varit en återkommande angelägenhet i diasporan lika länge som diasporan har existerat. “Är det bra för judarna?” har därför alltid varit den viktigaste frågeställningen i judisk diasporapolitik.

De som har följt det navelskådande judiska resonemanget till denna punkt (grattis!) inser den historiska ironin i det som nu utspelar sig framför våra ögon. Netanyahu, som i egenskap av Israels premiärminister ska representera en ny sorts jude – den israeliske sabra-juden, stark, självsäker och oberoende – har de senaste fyra åren agerat ack så pragmatiskt som en undergiven diaspora-jude för att vinna Trumps favör, med hämningslöst smicker och hatten i hand. Samtidigt har den absoluta merparten av den amerikanska judenheten, den judiska diasporan par excellence, i all sin neurotiska och matallergiska småborgerlighet, faktiskt agerat som helt oberoende politiska aktörer och känt sig fria att öppet motarbeta Trump av rent ideologiska skäl. Rollerna är alltså helt omvända.

Fascinerande, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1127490Läsningar totalt:
  • 107Läsningar idag:
  • 927495Besökare totalt:
  • 102Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen