Paul Widén

Netanyahus privatliv under lupp i Israel

Sara och Binyamin Netanyahu (foto: Kobi Gideon, GPO)

Israels ställföreträdande premiärminister Binyamin Netanyahu tvingades igår ställa in sin planerade blixtvisit till Förenade arabemiraten efter att Jordanien medvetet dröjde att ge klartecken till Netanyahus planerade flygrutt, som gick genom jordanskt luftrum. När överflygningen slutligen godkändes var det redan för sent.

Netanyahu lade skulden för incidenten på Jordanien. Svårigheterna att koordinera överflygningen “hade uppenbarligen sin grund i att den jordanska kronprinsens besök till Tempelberget avbröts på grund av oenighet om säkerhetsförfaranden på platsen”, hette det i ett pressmeddelande som skickades ut på torsdagseftermiddagen. I onsdags hade nämligen Jordaniens kronprins Hussein bin Abdullah planerat att besöka al Aqsa-moskén i Jerusalem, som den jordanska kungafamiljen väktar över. Enligt israelisk media hade dock kronprinsen anlänt till Allenby-gränsövergången med betydligt fler och tyngre beväpnade livvakter än vad de båda länderna tidigare hade kommit överens om. När Israel insisterade att säkerhetsstyrkan behövde begränsas valde kronprinsen att avbryta besöket.

Jordaniens utrikesminister Ayman Safadi lade emellertid skulden för incidenten på Israel. “Vi hade nått en överenskommelse för besöket med den israeliska sidan”, sa han under en presskonferens på torsdagen. “Vi blev förvånade när de försökte införa nya arrangemang och ändra planen för besöket på ett sätt som skulle ha besvärat Jerusalems befolkning under denna natt av tillbedjan”. Safadi riktade även en diplomatisk känga åt Netanyahu: “Saken förvärras av de som leker med regionen och dess människors rätt att leva i fred, och som gör detta av valtaktiska och populistiska skäl, vilket förstör förtroendet som är grunden för avslutandet av konflikten”.

Om Netanyahu och det jordanska kungahuset inte hade gnabbats över pilgrimsfärder och flygrutter är det dock troligt att Netanyahu ändå hade tvingats ställa in sitt besök till Förenade arabemiraten, då hans fru Sara hastigt blev inlagd på sjukhus natten till torsdagen pga blindtarmsinflammation. Denna händelse föregicks av att ett explosivt videoklipp (länk, på hebreiska) spreds i sociala medier i vilket den amerikanske journalisten Dan Raviv intervjuade David Arzi, före detta vice VD för en civil gren av det israeliska flyg- och rymdföretaget IAI. I intervjun hävdar Arzi att han 1999 tilläts läsa igenom ett topphemligt juridiskt kontrakt mellan Binyamin Netanyahu och dennes fru Sara som hade sammanställts av David Shimron, Binyamin Netanyahus personlige advokat och tillika kusin. Kontraktet stipulerar att 1. Binyamin inte får göra resor som inkluderar en övernattning om inte Sara åtföljer honom; 2. Sara får delta i alla regeringens sammanträden; 3. Sara måste ge sitt skriftliga godkännande till tillsättningar av chefsposten för spionorganisationen Mossad, chefsposten för den interna säkerhetstjänsten Shin Bet, samt posten som överbefälhavare för Israels försvarsstyrkor (IDF). I kontraktet ges Sara även full kontroll över parets ekonomi, och om kontraktet bryts av Binyamin ska parets samtliga ekonomiska tillgångar tillfalla henne. Intervjun avslutas med att Arzi förklarar att han själv röstar på Likud, partiet som Netanyahu leder, och har gjort det i hela sitt liv.

David Shimron, Netanyahus personlige advokat som ska ha sammanställt dokumentet och även visat det för David Arzi (för att imponera på honom och visa hur nära han stod till Netanyahu), har tillbakavisat alla uppgifter. Det har även Binyamin Netanyahu, som anklagade Arzi för att ljuga och lovade att stämma honom för förtal. Enligt israelisk media ska David Arzi ha genomgått två lögndetektortester som visade att han talade sanning (lögndetektortester används flitigt i Israel för att styrka uppgiftlämnares trovärdighet, men de får inte användas som bevis i domstol). Arzi ska även ha utmanat Shimron att också genomgå ett lögndetektortest för att se vem av dem som talar sanning.

Att de extremt graverande anklagelserna mot paret Netanyahu direkt föregick Saras plötsliga inläggning på sjukhus har naturligtvis orsakat intensiva spekulationer i Israel. Lider hon av blindtarmsinflammation eller nervsammanbrott? Är Saras sjukhusvistelse den egentliga orsaken till Binyamins inställda resa till Förenade arabemiraten (enligt kontraktet ska han ju inte få övernatta någonstans utan henne)? Var bråket med Jordanien i själva verket framtvingat för att ge Netanyahu en annan förevändning för den inställda resan? Binyamin Netanyahu tycktes för sin del göra en poäng av att förefalla Mycket Upptagen under torsdagen och hans långa och högljudda bilkortege for kors och tvärs över staden för möten med bland andra Tjeckiens premiärminister Andrej Babis och Ungerns premiärminister Viktor Orban.

Detta är ingalunda första gången som Sara Netanyahus inflytande över sin make har hamnat i strålkastarljuset i Israel. Hon anses allmänt ligga bakom flera förgiftade relationer mellan Netanyahu och andra israeliska toppolitiker, exempelvis med president Reuven Rivlin, liksom med partiledaren för Yamina, Naftali Bennett, samt dennes trogna sekond Ayelet Shaked. Otaliga berättelser har i många år florerat i Israel om Saras hysteriska humör och krav på inflytande och hon betraktas därför ofta som Israels mest hatade kvinna. Den israeliska väljarkåren är därför ganska luttrad, och även om många förfasade sig över de nya uppgifterna är det oklart om skandalen kommer att påverka valet om 11 dagar. De som vill ersätta Netanyahu har redan en bestämd uppfattning om honom, och de som fortfarande stödjer honom – “det finns inget trovärdigt alternativ” är den vanligaste motiveringen – rycker mest på axlarna åt alltsammans.

Paul Widen

Jerusalem

Högsta domstolens bombnedslag

Högsta domstolen i Israel beslutade i måndags att landets inrikesministerium måste erkänna konverteringar till judendomen utförda i Israel inom ramen för reformrörelsen och den konservativa rörelsen, och att dessa konvertiter har rätt till israeliskt medborgarskap.

Beslutet kan ur svensk synvinkel kanske uppfattas som svårbegripligt och irrelevant, men i Israel betraktas det som ett bombnedslag, då det för första gången låter icke-ortodoxa rörelser i Israel svara på den i den judiska staten ständigt aktuella frågan om vem som är att betrakta som judisk för medborgarskapsändamål.

Enligt halakhah (traditionell judisk lag) är man en jude om man är född av en judisk mor, eller om man konverterar till judendomen inom ramen för halakhah. Detta brukar oftast innebära minst ett års studier av halakhah och judiska seder, varefter konvertiten formellt underkastar sig “himmelrikets ok” – dvs förpliktigar sig till halakhah – inför en panel bestående av tre kunniga och religiöst observanta manliga judiska vittnen, oftast – men inte nödvändigtvis – rabbiner. Manliga konvertiter genomgår därefter omskärelse, eller ett symboliskt nålstick om konvertiten redan är omskuren. Det sista steget, för både män och kvinnor, är ett rituellt dop, också detta inför tre kunniga och religiöst observanta manliga judiska vittnen.

Reformrörelsen och den konservativa rörelsen har en mycket begränsad närvaro i Israel, men i den judiska diasporan är de i klar majoritet. Dessa icke-ortodoxa rörelser ställer naturligtvis också krav på potentiella konvertiter, men deras tolkningar av halakhah skiljer sig från den ortodoxa traditionen som är helt dominant i Israel. Israels chefsrabbinat, som är strikt ortodoxt, accepterar därför i princip aldrig dessa konverteringar.

1950 instiftades den så kallade “lagen om återvändande” i Israel, som gav alla världens judar (enligt halakhah) rätt att invandra till Israel och få medborgarskap. 1970 utökades denna lag till att även omfatta alla som har en judisk förälder, en judisk mor- eller farförälder, eller som är gifta med en jude – med undantag av personer som frivilligt har konverterat till en annan religion. Staten Israel erbjuder alltså medborgarskap till personer med judiskt påbrå och/eller som har en nära judisk anhörig, men som inte är judar enligt halakhah. Idag faller mer än 300 000 israeliska medborgare inom denna kategori.

Konvertiter omfattas också av lagen om återvändande. Ursprungligen accepterades enbart halakhiska konverteringar, men även här har lagen successivt utökats till att även omfatta konverteringar utförda inom reformrörelsen och den konservativa rörelsen – men bara om konverteringen utfördes utanför Israel. Det var på denna punkt som måndagens beslut i Högsta domstolen befattade sig med, då den fastslog att landets inrikesministerium måste erkänna konverteringar till judendomen utförda i Israel inom ramen för reformrörelsen och den konservativa rörelsen, och att dessa konvertiter har rätt till israeliskt medborgarskap.

I praktiken omfattar beslutet ytterst få människor, då enbart omkring 40 människor brukar konvertera till judendomen inom reformrörelsen eller den konservativa rörelsen i Israel varje år. Det är även viktigt att poängtera att dessa konvertiter alltjämt inte kommer att betraktas som judar av Israels chefsrabbinat, och därmed inte har rätt att gifta sig i Israel. När de dör får de inte heller begravas på judiska begravningsplatser.

Trots detta har måndagens beslut i Högsta domstolen beskrivits som ett bombnedslag, då det är kulmen på en utdragen rättsprocess som har pågått i över 15 år, under vilken HD har avvaktat att ta ställning i frågan och istället gång på gång uppmanat Knesset (Israels parlament) att avgöra saken. Ett kompromissförslag utarbetades till slut 2018, som i praktiken hade inneburit ett ortodoxt monopol på konverteringar, dock utan att specificera att konverteringarna behövde ske under chefsrabbinatets överinseende. Efter påtryckningar från de ultraortodoxa partierna i Knesset röstades därför förslaget ner, varpå frågan lämnades obesvarad. Även om måndagens HD-beslut kom som en överraskning var det alltså inte på något sätt förhastat, utan ett resultat av att Knesset i över 15 år skjutit frågan på framtiden.

Även om beslutet i praktiken alltså bara påverkar ett mycket litet antal människor har det återaktualliserat en annan känslig fråga i Israel, nämligen den om maktbalansen mellan Knesset och Högsta domstolen. Delar av den israeliska högern, framförallt den religiösa högern, har länge krävt att HD:s makt ska begränsas, då man anser det odemokratiskt när den på detta sätt inkräktar på Knessets mandat att stifta landets lagar. (I just detta fall har HD för sin del påpekat att Knesset hade mer än 15 år på sig att stifta en konverteringslag, men istället valde att sitta på sina händer.) Inför det israeliska valet den 23 mars har därför flera höger- och ultraortodoxa partier utfärdat vallöften om ett lagförslag som skulle innebära att en majoritet av Knesset kan ogiltigförklara ett HD-beslut. Centern och vänstern, men även det strängt sekulära högernationalistiska partiet Yisrael Beitenu, har för sin del välkomnat HD-beslutet och den religiösa pluralism det symboliserar. Detta är alltså inte en enkel höger-vänsterfråga, då en klar majoritet av Israels medborgare är sekulära och många bland dem, oavsett om de sympatiserar med höger- eller vänsterpartier, starkt motsätter sig det ortodoxa religiösa etablissemangets monopol i religionsfrågor. HD-beslutet har därför alla förutsättningar att bli ett av valets främsta “wild cards”: det kommer att både mobilisera och skrämma bort väljare, men inte nödvändigtvis enligt några tydliga partilinjer.

Paul Widen

Jerusalem

Besynnerlig fångutväxling mellan Israel och Syrien

En FN-soldat på gränsen mellan Israel och Syrien (foto: Paul Widen)

En 25-årig israelisk kvinna har de senaste två veckorna hållits fången i Syrien efter att hon av misstag vandrade över gränsen mellan länderna under ett oväder. Så lyder den officiella israeliska versionen av den osannolika händelsen, som fram tills igår eftermiddag var censurbelagd i Israel för att inte försvåra de indirekta förhandlingarna med Syrien via ryska medlare. Varför den israeliska kvinnan lämnade sitt hem i den ultraortodoxa bosättningen Modi’in Illit på Västbanken och hur hon lyckades korsa den hårt bevakade gränsen till Syrien obemärkt är inte klarlagt.

Klart är däremot att den syriska regimen valde att utnyttja händelsen för att säkerställa frigivningen av ett antal syriska fångar som sitter fängslade i Israel. Igår morse flög därför en israelisk delegation bestående av bland andra rådgivaren i nationella säkerhetsfrågor Meir Ben-Shabbat och koordinatören för krigsfångar Yaron Bloom till Moskva, enligt uppgift för att slutföra de indirekta förhandlingarna. De återvände senare samma dag efter ett bakslag: de två syriska terrordömda medborgarna som Syrien krävde i utbyte mot den tillfångatagna israeliska kvinnan ska enligt uppgift ha vägrat att låta sig deporteras till Damaskus. Båda två är nämligen hemmahörande i de israelkontrollerade Golanhöjderna, där många drusiska invånare fortfarande är lojala till den syriska regimen och därför har syriskt medborgarskap.

På torsdagskvällen blev det dock känt att den israeliska kvinnan redan igår fördes från Syrien till Moskva och att den israeliska delegationen, i vilken det också ingick en doktor, hade fått träffa henne. Tydligen hade de israeliska förhandlarna förväntat sig att kvinnan skulle få återvända till Israel med dem, men bakslaget i förhandlingarna gjorde att de istället återvände tomhänta. Idag frigav Israel två andra syriska medborgare som har suttit häktade sedan de vandrade över gränsen mellan länderna för några veckor sedan. Samtidigt uppges en av de två terrordömda syrierna ha frigivits från husarrest, men det är änu oklart om och i så fall till vilket land den andra terrordömda syriern kommer att friges. Koordinatören för krigsfångar Yaron Bloom uppges ikväll ha avrest till Moskva ännu en gång. Förhoppningen är att han ska återvända senare inatt tillsammans med den israeliska kvinnan. En slutgiltig förhandlingslösning tycks alltså vara nära förestående, även om de exakta detaljerna fortfarande inte har offentliggjorts.

Fångutväxlingar mellan Israel och dess fiender brukar annars vara betydligt mindre jämlika än den som nu ser ut att ta form. När den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit frigavs i oktober 2011 efter nästan fem och ett halvt års fångenskap i Gaza, krävde den palestinska terroristorganisationen Hamas inte mindre än 1027 palestinska fångar i utbyte, varav mer än 300 hade dömts till livstids fängelse för terrorbrott. I juli 2008 frigav Israel fem Hezballah-terrorister, däribland den ökände barnmördaren Samir Kuntar, i utbyte mot kvarlevorna av två israeliska soldater. Att den syriska regimen nu bara tycks få fyra fångar, varav två inte ens har några terroranknytningar, i utbyte mot en levande israelisk medborgare väcker därför många frågor.

Paul Widen

Jerusalem

Nyvalets laguppställningar klara

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset efter valet i april 2019 (Mark Neiman, GPO)

Den fjärde valkampanjen på bara två år är nu i full gång i Israel och hela 39 partier kämpar denna gång om Knessets 120 mandat. Högst 13 av dem beräknas dock få tillräckligt många röster för att nå över valspärren, som ligger på 3.25%. Enligt de senaste opinionsundersökningarna befinner sig flera partier, både nya politiska konstellationer och äldre, mer anrika partier, väldigt nära denna spärr. Här märks framförallt det socialdemokratiska arbetarpartiet Avodah, som helt dominerade israelisk politik fram till 1977, men som nu i bästa fall beräknas vinna högst sju mandat. Samtidigt ser det helt nya högerpartiet Tikvah Chadashah ut att bli tredje största parti. Sådana politiska omskakningar hör dock inte till ovanligheterna i Israels dynamiska politiska klimat, där nya politiska partier ständigt uppstår, ibland varaktigt och ibland helt flyktigt.

Enligt i princip alla opinionsundersökningar kommer högerpartiet Likud, med Israels ställföreträdande premiärminister Binyamin Netanyahu i spetsen, att än en gång vinna en pluralitet av rösterna i valet den 23 mars. Men trots att Likud och övriga högerpartier ser ut att vinna en större andel av rösterna än i något tidigare val pekar mycket på att det kan bli svårt för Netanyahu att bilda en koalitionsregering. Högerpartierna Tikvah Chadashah och Yisrael Beitenu har nämligen lovat att aldrig sitta i samma regering som honom, medan Yamina lutar åt samma håll. Ledarna för dessa tre partier hyser en djup misstro mot Netanyahu, en misstro som bara överträffas av deras förakt mot densamme. Sådana känslor har förstås aldrig tidigare utgjort ett oöverkomligt hinder för politiska överenskommelser, men Netanyahus upprepade löftesbrott de senaste två åren har resulterat i att hans förtroendekapital nu är nästan helt förbrukat.

Valet om knappt sex veckor har därför alla förutsättningar att sluta oavgjort. En koalitionsregering utan Likud vore näst intill omöjlig att bilda. Även om flera koalitionskonstellationer vore teoretiskt möjliga baserat på ideologi och partistorlek kommer Netanyahu att kräva att få fortsätta som premiärminister även denna gång, dels för att Likud ser ut att bli det i särklass största partiet, men framförallt för att de tre åtalen mot Netanyahu enligt lag förbjuder honom från att inneha någon annan ministerpost. Om han skulle misslyckas med att samla en majoritet av Knessets ledamöter bakom sig skulle han dock ändå få fortsätta som ställföreträdande premiärminister, medan Israel skulle gå mot ännu ett nyval, det femte i rad sedan april 2019. Även om Netanyahu skulle gå miste om en avgörande valseger skulle han alltså inte nödvändigtvis förlora premiärministerposten. Åtskilliga politiska kommentatorer har indikerat att ett sådant scenario inte går att utesluta.

Ytterligare två politiska händelser i Israel är värda att notera i upptakten till valet. Den ena rör det arabiska samlingspartiet, som fram tills helt nyligen bestod av fyra olika partigrupper. De kunde emellertid inte enas om vissa grundläggande principer inför det kommande valet, varför den islamistiska partifraktionen Ra’am valde att gå sin egen väg. Den som har satt käppar i hjulet för fortsatt samarbete är Ra’ams partiledare Mansour Abbas, som de senaste månaderna har sagt sig vara öppen för att stödja Netanyahu om detta skulle gynna partiets väljare. Netanyahu har själv gjort flera positiva utspel mot Israels arabiska befolkning den senaste tiden, i skarp kontrast till hans retorik under valet i mars 2015, då han ökända varning om att “araberna går man ur huse” till valurnorna kritiserades hårt både inrikes och utrikes. Nästan alla opinionsunersökningar indikerar dock att Ra’am inte kommer att klara sig över valspärren denna gång, medan det arabiska samlingspartiet ser ut att försvagas avsevärt efter splittringen, från 15 mandat i valet i mars 2020 till mellan nio och tio mandat kommande val. Det kan förstås inte uteslutas att det var just detta Netanyahu eftersträvade när han började uppvakta Mansour Abbas för några månader sedan.

Den andra politiska händelsen som är värd att notera är sammanslagningen mellan det lilla religiösa högerpartiet Hatzionut Hadatit och de två ännu mindre ultranationalistiska partierna Otzmah Yehudit och Noam. Enligt flera opinionsundersökningar kommer detta samarbetsparti att nå över valspärren och säkra mellan fyra och fem mandat. Sammanslagningen skedde efter påtryckningar från Netanyahu, som vill undvika att högerröster går till spillo på småpartier som inte har en chans att klara sig över valspärren. Detta har dock kritiserats hårt av politiker tvärs över det politiska spektrat i Israel, som pekar på de två småpartiernas extremistiska ståndpunkter i flera frågor. Itamar Ben-Gvir, ledaren för Otzmah Yehudit, brukade exempelvis ha en inramad bild på den judiske terroristen Baruch Goldstein upphängd på sin vardagsrumsvägg (Goldstein mördade 29 palestinier i en moské i Hebron i februari 1994). I sin ungdom var Ben-Gvir dessutom ordförande i ungdomsförbundet för det ultranationalistiska Kach-partiet, som terrorstämplades av Israels regering 1994. Övriga högerpartier i Israel har därför vägrat att befatta sig med Otzmah Yehudit och flera av Netanyahus egna partikamrater i Likud har sagt sig vara ovilliga att sitta i samma regering som Ben-Gvir. Netanyahu själv motsätter sig inte att inkludera Hatzionut Hadatit i nästa koalitionsregering, men har samtidigt lovat att inte ge någon ministerpost till Ben-Gvir. Att Netanyahu överhuvudtaget överväger att göra sig beroende av “kahanister”, som rasistiska högerextremister brukar kallas i den politiska jargongen i Israel, kan dock göra det ännu svårare för honom att bilda en koalitionsregering, eftersom den absoluta merparten av den israeliska högern inte vill ha något samröre med ultranationalister.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1156036Läsningar totalt:
  • 175Läsningar idag:
  • 952889Besökare totalt:
  • 157Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen