Paul Widén

Kung Bibis “annekteringsplaner”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Efter mer än 16 månaders politiskt dödläge och tre nyval fick så Israel i söndags kväll äntligen en ny regering. Vid rodret står än en gång Binyamin Netanyahu – som ibland kallas för “kung Bibi”, ömsom med beundran, ömsom med förakt – vars nya regering är så stor (inalles 51 ministrar och biträdande ministrar) att den tekniskt sett inte kan sammanträda utan att bryta mot hälsoministeriets föreskrifter, som fortfarande förbjuder folksamlingar som omfattar mer än 50 personer. Den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen i presidentens residens har därför ännu inte ägt rum, och det är oklart när den kommer att göra det.

Det finns med andra ord gott om saker att kritisera och göra sig lustig över i Netanyahus nya regering, hans fjärde i rad och femte sammanlagt. Sveriges etablerade israelhatare väntade dock inte på regeringsinvigningen, utan började skräna redan för flera veckor sedan i syfte att trumma upp opinionen mot den. Inte för att den leds av en person som står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, och vars rättgång inleds nästa vecka. Inte heller för dess massiva slöseri av israeliska skattepengar på låtsasministrar när arbetslösheten i landet ligger på över 25%. Det israelhatarna ondgör sig över är istället Netanyahus planer på att, som de påstår, “annektera delar av Västbanken” till sommaren.

“EU måste vara redo för sanktioner mot Israel”, skrev de välkända socialdemokratiska terroristapologeterna Marita Ulvskog och Pierre Schori i en debattartikel i Aftonbladet redan den 6 maj. Ytterligare ett antal personer som ofta dyker upp i koleriska israelhatarsammanhang skrev under artikeln, i vilken de argumenterar som om Israels påstådda annekteringsplaner i princip bara vore en tidsfråga. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén delade för sin del den 15 maj ett upprop på Twitter utfärdat av bland annat Kyrkornas världsråd, innehållande samma vädjan som debattartikeln: EU måste förbereda sanktioner mot Israel i händelse av att landet beslutar “att annektera ockuperat palestinskt territorium på Västbanken”.

Låt oss nu ta ett antal steg tillbaka för att reda ut några grundläggande begrepp som det ofta uppstår förvirring kring när israelhatarna går igång, eftersom de inte bara är hatfyllda utan också, med försvinnande få undantag, extremt okunniga. Ingen israelisk företrädare, varken Binyamin Netanyahu eller någon annan, har mig veterligen i någon officiell kapacitet förespråkat att Israel ska annektera någon del av Västbanken, varken i den omedelbara eller i den avlägsna framtiden. Det föreligger inga annekteringsplaner alls. Inte ens litegrann. Israel använder nämligen inte begreppet “annektering” i dessa sammanhang, eftersom det implicerar att man tar kontroll över land som man inte har något rättsligt anspråk till.

Det som nu har återaktiverat israelhatarna är, om man ska vara korrekt, Netanyahus vallöfte att han, om han blir omvald, omgående kommer att “tillämpa suveränitet” (hebreiska: lehachil ribonut) på de delar av Västbanken som Israel redan kontrollerar sedan mer än ett halvsekel tillbaka och där det idag bor mer än en halv miljon israeliska medborgare (och jämförelsevis få palestinier). Ingen israelisk regering någonsin har hyst åsikten att dessa områden egentligen tillhör någon annan och man har därför aldrig har haft för avsikt, implicit eller uttryckligt, att evakuera dem. Ulvskog, Schori, Jackelén och patrasket kring dem må skrika “ockuperat palestinskt territorium” tills helvetet fryser till is, men faktum kvarstår att ingen del av Västbanken någonsin har varit “palestinskt territorium”. Givetvis skulle Netanyahus vallöfte, om det infrias, i praktiken få samma konsekvens som en annektering, men eftersom det i juridisk bemärkelse är en öppen fråga vem området egentligen tillhör är det alltså inkorrekt att använda detta begrepp i sammanhanget. Det är därför mycket talande att israelhatarna använder just detta begrepp.

Israel har kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) Västbanken sedan 1967, som ett resultat av Sexdagarskriget. Den palestinska myndigheten har i sin tur kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) de delar av Västbanken som Israel drog sig tillbaka ifrån som ett resultat av Osloavtalet 1994. Israel har dock sedan 1967 entydigt förklarat att man aldrig kommer att retirera hela vägen tillbaka till den vapenstilleståndslinje som rådde mellan 1949 och 1967, som Israels dåvarande utrikesminister Abba Eban i en tidningsintervju 1969 kallade för Israels “Auschwitz-gräns”. Exakt var gränsen kommer att gå om och när Israel och palestinierna når ett slutligt fredsavtal är de flesta överens om att de båda parterna själva måste komma överens om. Därav fredsförhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO. Begreppet “förhandlingar” ger en viktig fingervisning om vad det handlar om: parterna är nämligen tänkta att förhandla, dvs. framföra sina respektive anspråk, lyssna på motpartens anspråk, och sedan försöka nå en kompromisslösning. Förhandlingar innebär alltså inte, som Ulvskog, Schori, Jackelén och kompani tycks tro, att alla bara väntar på att Israel plötsligt ska överge alla sina anspråk och ge allt till palestinierna.

Exakt var den framtida gränsen kommer att gå är det alltså ingen som vet, men en sak är säker: den kommer bara att sammanfalla helt med vapenstilleståndslinjen som rådde mellan 1949 och 1967 om staten Israel är så dödligt försvagad att den frivilligt retirerar till “Auschwitz-gränsen”. Och varför kallar man den för detta? Därför att den är oförsvarlig och därmed skulle hota statens själva existens. De som förespråkar en sådan reträtt tillhör endera av två grupper: 1. De som i sin brottsliga naivitet inte förstår att Israel i längden omöjligt kan försvara en oförsvarlig gräns, eller 2. De som förstår detta mycket väl, och som tålmodigt och med fagert tal om “folkrätten” och “det palestinska folkets lidande” förespråkar det ändå. Vilken grupp den nu aktuella israelhatartrion och dess korgossar tillhör kan inte sägas vara helt säkerställt, men den slutgiltiga konsekvensen av deras förhoppningar, oavsett om de drivs av brottslig naivitet eller av folkmordsfantasier, kan alltså sammanfattas med ordet “Auschwitz”.

Dessa helt elementära faktum, som alla minimalt pålästa människor med ärligt uppsåt är fullt medvetna om, måste tyvärr upprepas gång på gång till allas leda eftersom israelhatarna ständigt försöker blanda bort korten och lika ständigt söker efter nya förevändningar för att trumma upp folkopinionen mot Israel. (Därav längden på denna artikel, som jag ber om ursäkt för.) Den nu aktuella förevändningen – Netanyahus påstådda “annekteringsplaner” – avslöjar dock en komisk aspekt av israelhatarnas okunnighet: alltsomoftast ljuger de så mycket att de börjar tro på sina egna lögner. En sådan lögn är att Binyamin Netanyahu är en rabiat högernationalist vars främsta mål är ett Storisrael etniskt rensat från palestinier. Den som följt nyheterna sedan Netanyahu tillträdde som premiärminister i slutet av mars 2009 vet emellertid att detta är ljusår från sanningen. Netanyahu har haft mer än 11 år på sig (14 år om man också räknar hans tid som premiärminister på 1990-talet) att tillämpa suveränitet över hela eller delar av Västbanken, men har – föga överraskande för de minimalt insatta – inte lyft ett finger för att genomdriva detta. Inga tal, inga handlingar, ingenting, trots att över 60 lagförslag med detta som mål har lagts fram bara sedan 2015 av hans egna koalitionspartners i Knesset. Samtliga dessa lagförslag har Netanyahu låtit självdö i diverse remissinstanser. Inte förrän han stod inför ett ödesdigert nyval i april 2019 och det i princip bara var en tidsfråga innan åtal skulle väckas mot honom blev ämnet plötsligt aktuellt: om han vann valet skulle han omedelbart börja tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Detta vallöfte har sedan blivit allt mer vidlyftigt för varje valkampanj som gått (tre på mindre än ett år), och inför det senaste valet nu i mars utlovade Netanyahu israelisk suveränitet över hela Jordandalen, samtliga bosättarblock och varje vindpinad bosättarutpost, bara väljarna gav honom förnyat förtroende.

Även om många naiva högerväljare bevisligen lät sig övertygas av Netanyahus löften var Israels politikerkår desto mer skeptisk. Varför vänta tills efter valet? frågade högerpartiet Yamina utmanande när Netanyahu inledde sin löfteskampanj. Gör det genast! Du har redan en majoritet i Knesset! Det faktum att det inte hände där och då övertygade partiet att Netanyahu inte heller hade för avsikt att göra det efter en hypotetisk valseger. Utmanarpartiet Kachol Velavan, som ligger lite till vänster om Netanyahus Likud-parti, lät för sin del meddela att de till fullo stödde Netanyahus planer på att tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Om Netanyahu kan slingra sig ur kategoriska vallöften efter valet kan väl vi också göra det? resonerade partiets ledarskap fräckt.

Det som israeler både till höger och vänster om Netanyahu länge har insett men som Sveriges israelhatare vägrar förstå är alltså att det största hindret för en israelisk “annektering” av Västbanken inte är FN eller EU eller någon annan reflexmässigt antiisraelisk organisation. Det är istället Netanyahu själv som utgör detta hinder. Om israelhatarnas verkliga målsättning är att förhindra en “annektering” borde de alltså betrakta Netanyahu som sin närmsta bundsförvant. Han har nu i över 11 år i sträck visat att hans övergripande mål alltid har varit status quo: politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig stabilitet, både för israeler och palestinier, så långt detta är möjligt. Att börja tillämpa suveränitet på stora delar av Västbanken skulle knappast medföra några praktiska fördelar för Israel, men däremot skulle det riskera säkerheten och stabiliteten för både israeler och palestinier. Ingen kan förstås säga någonting med absolut säkerhet om framtiden, men varför skulle en så försiktig politiker som Netanyahu, med sin högutvecklade överlevnadsinstinkt och sin nästan oöverträffade strategiska analysförmåga, genomdriva ett beslut som inte medför några praktiska fördelar, men med nästan garanterade massiva nackdelar?

Paul Widen

Jerusalem

Plot twist: Regeringsinvigningsuppskjutning

Demonstranter utanför premiärministerns residens i centrala Jerusalem (foto: Paul Widen)

Det mer än 16 månader långa politiska dödläget i Israel såg officiellt ut att ha brutits sent på onsdagskvällen när landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu meddelade talmannen för Knesset (Israels parlament) Benny Gantz att han till slut hade lyckats bilda en ny regering. Klockan 18.00 idag torsdag var det sedan tänkt att Knesset skulle sammanträda för att hålla en förtroendeomröstning, som regeringen, den 35:e i staten Israels historia, väntades vinna med bred marginal. Så blev det emellertid inte, då Netanyahu i sista minuten beslutade att skjuta upp invigningen tills på söndag. Orsaken till detta uppges ha varit ett djupt och utbrett missnöje bland de egna partikamraterna i Likud, där flera tunga namn tvingats avstå från ministerposter som de hade förväntat sig, medan andra har fått ministerposter som de inte ansåg anstå deras höga rang. Några ska ha planerat att bojkotta kvällens omröstning i Knesset i protest, vilket till slut tvingade Netanyahu att senarelägga invigningen knappt tre dygn för att försöka blidka rebellerna i partiet. Han har nu tills på söndag klockan 13.00 på sig att ordna rättning i de egna leden.

Att partiupproret i Likud aktualiserades först sent på torsdagseftermiddagen berodde på att den exakta sammansättningen av den nya koalitionsregeringen började klarna först då. Följande partier hade anslutit sig vid lunchtid på torsdagen: Likud (36 mandat), Kachol Velavan (15 mandat), Shas (nio mandat), samt Yahadut Hatorah (sju mandat). Dessutom hade flera samlings- och småpartier splittrats efter att enskilda representanter hade lockats över till den nya koalitionen. Avodah (arbetarpartiet, som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz under valrörelsen) och Derekh Eretz (en utbrytarfraktion ur Telem, som i sin tur ingick i Kachol Velavan under valrörelsen) såg ut att bidra med två mandat vardera, liksom ett vardera från Gesher (se ovan) och Yamina (det nationalreligiösa samlingspartiet). Sammanlagt var det alltså tänkt att den nya koalitionsregeringen skulle kontrollera 73 av Knessets 120 mandat. För att tillfredsställa så många som möjligt i denna spretiga skara utökades antalet ministerposter från 21 till 36, liksom även 16 biträdande ministrar, den största regeringen i Israels historia. Säkrandet av denna politiska bredd skedde dock på bekostnad av Likuds inflytande, och när det började stå klart att många lojala partimedlemmar i Likud såg ut att bli utan ministerposter nådde till slut det interna missnöjet en kritisk massa som Netanyahu inte kunde ignorera.

Det är emellertid inte bara bland Likuds ministerpretendenter som missnöjet sjuder. Stora delar av den israeliska väljarkåren känner sig grundlurad efter valet den 2 mars, i vilket en klar majoritet röstade på partier som svor dyrt och heligt att inte under några omständigheter ansluta sig till en regering under Netanyahus ledning. De enda partierna som ställde upp i valet och som inte på något sätt ingår i den tilltänkta nya regeringen är dock det arabiska samlingspartiet (15 mandat) och Yisrael Beitenu (sju mandat). Samtliga övriga partilistor innehåller namn på knessetledamöter som ser ut att komma att ingå i den nya regeringen. Till och med en röst på det hårtfört sekulära vänsterpartiet Meretz (som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz) blev i praktiken en röst på Netanyahu. Det nationalreligiösa högerpartiet Yamina, å andra sidan, som lojalt anslöt sig till Netanyahus högerblock direkt efter nyvalet den 17 september, övergavs av Netanyahu i samma ögonblick som han inte längre behövde dem för sin politiska överlevnad. Och inte nog med det: Netanyahu lyckades dessutom splittra partiet genom att locka till sig en av dess ledamöter med en ministerpost, för att sedan försöka omförhandla erbjudandet när avhoppet var ett faktum.

Trots att många israeler såg fram emot att äntligen få dra en lättnadens suck över att landet åtminstone skulle ha en fungerande regering igen var därför besvikelsen mycket utbredd under torsdagen. Binyamin Netanyahu – som en klar majoritet av väljarna trodde att de hade lagt sina röster emot, som har suttit vid makten sedan 2009 och som står åtalad för förskingring och trolöshet mot huvudman i tre olika rättsfall, och i ett av dem även för mutbrott – såg ut att få fortsätta som premiärminister i åtminstone 18 månader till. Binyamin Netanyahu – högerblockets arkitekt och främste förespråkare, som ständigt varnade för farorna som hotar om vänstern får något inflytande – såg ut att ha bildat en regering som inte inkluderar hela högerblocket och i vilken nästan hälften av ministrarna inte ens tillhör högerblocket.

Oavsett vad man anser om Binyamin Netanyahu måste man tillstå att han är en extremt skicklig politiker. Det är därför inte omöjligt att han till slut ändå lyckas knyta ihop säcken tillräckligt mycket för att kunna presentera sin nya koalitionsregering för en förtroendeomröstning i Knesset på söndag. Tills vidare står dock Israel utan en ordinarie regering, som man har gjort sedan den 26 december 2018.

Paul Widen

Jerusalem

Högsta domstolen avvaktar om koalitionsavtal

Högsta domstolens ordförande Esther Hayut (t.h.) och hennes kollega Hanan Melcer (t.v.) under tisdagens överläggningar (foto: skärmdump, GPO)

Lite drygt två dygn återstår innan Knesset (Israels parlament) måste informera president Reuven Rivlin om en majoritet av ledamöterna stöder det extremt detaljerade koalitionsavtalet som har utarbetats av de tills nyligen rivaliserande partierna Likud och Kachol Velavan. Teoretiskt sett finns en sådan majoritet, men innan den kan presenteras för presidenten måste Knesset först rösta igenom ett antal lagändringar, då koalitionsavtalet innehåller en mängd klausuler som inte har stöd i nuvarande lagstiftning. De föreslagna lagändringarna saknar motstycke i staten Israels historia och har mött hård kritik, både från den blivande oppositionen och från oberoende organisationer i det israeliska civilsamhället. Högsta domstolen (HD) har därför tagit emot inte mindre än åtta framställanden som ifrågasätter koalitionsavtalets giltighet.

HD har en dubbel roll i Israel, dels som högsta appellationsdomstol (Beit HaMishpat HaEliyon) och dels som domstol i första instans (Beit Mishpat Gavoah Letzedek). Som första instans avgör den exempelvis om myndighetsbeslut är lagliga eller inte, och det var i denna egenskap som HD igår och idag höll överläggningar om lagligheten i koalitionsavtalet. Pga den pågående coronapandemin och de rådande restriktionerna på folksamlingar sändes överläggningarna i direktsändning.

Söndagens överläggningar ägnades åt huruvida den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu överhuvudtaget kan utses till ordinarie premiärminister, då åtal väcktes mot honom den 28 januari i tre olika rättsfall. Israelisk lag kräver inte att en sittande premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom/henne, men den är oklar på huruvida en tillförordnad premiärminister mot vilken åtal har väckts kan bilda en ny regering. Måndagens överläggningar ägnades åt de många klausulerna i koalitionsavtalet, vars uttalade syfte är att säkerställa den politiska stabiliteten under hanteringen av coronapandemin, men som kritiker menar begränsar Knessets makt på ett otillbörligt sätt, då avtalet exempelvis föreskriver att i princip alla lagförslag som inte är relaterade till coronakrisen läggs på is i minst sex månader.

Den som hade hoppats på ett omgående avgörande hoppades dock förgäves. Först i slutet av veckan väntas ett domslut i ärendet, men redan idag förklarade domarpanelen (återigen) att den inte kan ta ställning till hypotetiska situationer. De föreslagna lagändringarna är ännu just bara förslag, och HD kan bara ta ställning till existerande lagar. Först efter att de har röstats igenom i Knesset kan alltså HD ta sig an frågan om de strider mot lagen, efter att en ny framställan har gjorts till HD – och efter att den nya koalitionsregeringen har presenterats för president Reuven Rivlin (om allt går som planerat). Att döma av domarnas resonemang under överläggningarna igår och idag är det dock troligt att åtminstone några klausuler i koalitionsavtalet kommer att ogiltigförklaras. Om så sker riskerar hela avtalet att kollapsa, uppger Likud och Kachol Velavan, eftersom varje detalj är avgörande för att säkerställa maktbalansen mellan de båda partierna. Helheten är helt beroende av varje individuell del, hävdar man. Det föreligger alltså en reell risk att koalitionsregeringen som nu är i antågande kan bli mycket kortlivad och att ännu ett nyval kan komma att utlysas inom en snar framtid.

Paul Widen

Jerusalem

Israel får en nationell nödlägesregering

Israels president Reuven Rivlin (mitten) bjöd in Binyamin Netanyahu (t.v.) och Benny Gantz (t.h.) till sitt residens den 15 mars och uppmanade dem att försöka nå en överenskommelse (foto: Koby Gideon, GPO)

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan Benny Gantz undertecknade på måndagskvällen en mycket detaljerad överenskommelse som innebär att Israel efter 16 månader med en tillförordnad regering ser ut att få en ny koalitionsregering. De två politiska rivalerna nådde överenskommelsen i syfte att bilda en nationell nödlägesregering som effektivt kan leda landet under den pågående coronapandemin. Båda parterna tvingades därför till långtgående kompromisser, och inga lagförslag som är orelaterade till den pågående hälsokrisen kommer att tas upp för diskussion under de första sex månaderna. Överenskommelsen nåddes samtidigt som Israel inledde högtidlighållandet av Yom hazikaron lashoah velagvurah, den israeliska minnesdagen för Förintelsen offer.

Alla detaljer i kvällens överenskommelse är ännu inte offentliggjorda, men klart är att Kachol Velavan (som krympt till 17 mandat efter att ha splittrats från Yesh Atid/Telem) och Arbetarpartiet (två mandat) tillsammans ska få lika många ministerposter som Netanyahus högerblock, dvs Likud och de två ultraortodoxa partierna Yahadut Hatorah och Shas. Det nationalreligiösa partiet Yamina ser dock i nuläget ut att inte ansluta sig till den nya koalitionsregeringen, då det anser att Netanyahu har svikit alltför många högerprinciper i förhandlingarna med Gantz. Partiet såg dessutom ut att bara få en eller möjligen två ministerposter i den nya koalitionsregeringen, vilket talar för att det ansluter sig till oppositionen.

Enligt överenskommelsen kommer Binyamin Netanyahu att sitta kvar som premiärminister, medan Benny Gantz blir försvarsminister. Efter 18 månader är det sedan tänkt att Gantz ska överta rollen som premiärminister. Netanyahu kommer då istället att få titeln “vice premiärminister”, då lagen förbjuder honom från att inneha en ordinarie ministerpost eftersom han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott. Titeln kommer alltså att göra det tekniskt möjligt för Netanyahu att fortsätta vara en del av regeringen, men exakt vilken roll han då kommer att spela är ännu oklart.

Förutom försvarsministerposten kommer Kachol Velavan att få ytterligare ett antal tunga ministerposter, däribland utrikes- och justitieministerposterna. Partiets krav på inflytande har annars koncentrerats till de områden där man ansett att demokratiska principer under en längte tid har urholkats, exempelvis kommunikationsministeriet och kulturministeriet. Sammanlagt ser Kachol Velavan och Arbetarpartiet ut att få 16 ministerposter, i en regering bestående av 32 ministrar och 16 viceministrar – Israels genom tiderna största regering.

Yahadut Hatorah och Shas har ännu inte skrivit under överenskommelsen som nåddes ikväll, men väntas göra det inom kort. En formell koalitionsöverenskommelse ser dock ut att dröja tills nästa vecka. När det nu står klart att Netanyahu har fått mandat att fortsätta som premiärminister lär dessutom högsta domstolen (HD) slutligen ta ställning till om åtalen mot honom utgör ett hinder för detta. Om HD fattar ett sådant beslut föreskriver överenskommelsen mellan Netanyahu och Gantz att man river upp hela avtalet och istället utlyser nyval igen. Mycket annat kan sätta käppar i hjulen för den nya koalitionsregeringen innan den formellt tillsätts, vilket gör att det ännu är för tidigt att andas ut – varken av lättnad eller i uppgivenhet.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1085408Läsningar totalt:
  • 33Läsningar idag:
  • 889991Besökare totalt:
  • 31Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen