Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. ”Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att ”Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet ”fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. ”Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. ”Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. ”Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att ”Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet ”fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga ”om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte ”i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och ”Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av ”den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): ”Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet ”ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: ”Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna ”reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller ”mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att ”internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. ”Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har ”internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en ”hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om ”internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll ”internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem