Analyser

Svenska kyrkans inställning till Israel: en fallstudie

Prästen Annika Borg försökte nyligen i en debattartikel i tidningen Dagen ställa ärkebiskop Antje Jackelén till svars för de åsikter om Israel som hon och Svenska kyrkan sprider. Borgs 12 raka frågor om de ofta direkt israelfientliga ståndpunkter som Jackelén och Svenska kyrkan ofta ger uttryck för besvarades emellertid med samma ihåliga deklarationer som Svenska kyrkan alltid använder sig av när de bemöter den här sortens kritik: “folkrätten är ett fungerande rättesnöre… stöd för en tvåstatslösning… man kan stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess ockupationspolitik… fortsatt arbete mot antisemitism…” ad nauseam. Jo, vi vet alla vad Svenska kyrkans officiella ståndpunkter är i de aktuella frågorna. Problemet som Borg påtalar är dock att det brukar låta på ett helt annat sätt när Jackelén och andra företrädare för Svenska kyrkan går igång om Israel.

I samband med debatten mellan Borg och Jackelén passade Israels Sverige-ambassadör Ilan Ben Dov på att ge sin syn på saken. “De som under senare år följt vad som sagts och skrivits [om Israel] från Svenska kyrkans håll kan lätt få intrycket att dessa uttalanden formulerats av Hamas och inte av Svenska kyrkan”, skrev han i sin debattartikel i Dagen. Även om Borg inte går fullt så långt i sin kritik konstaterade hon i sin slutreplik att retoriken mot Israel bland många av Svenska kyrkans företrädare präglas av fientlighet. Som exempel gav hon Svenska kyrkans officiellt utsända i “Israel/Palestina”, som tidigare var ledamot i styrelsen för den extremt israelfientliga organisationen Palestinagrupperna.

Personen Borg syftar på är Jessica Lindberg Dik, utsänd i Mellanöstern sedan 2017. Jag har personligen träffat flera höga företrädare i Svenska kyrkan som jag skulle definiera som betydligt mer Israel-fientliga än Jessica Lindberg Dik (fortsättningsvis JLD), men just därför är det intressant att titta på hennes twitterflöde de senaste månaderna, eftersom det utgör ett konkret exempel på vad Borg och Ben Dov syftar på när de kritiserar Svenska kyrkans syn på Israel.

Den 9 mars delar JLD en artikel som förespråkar en enstatslösning och som anklagar Israel för apartheid. Den 12 mars lägger hon upp bilder från en israelisk checkpoint och kommenterar, “Hur orkar man med det här varje dag?? #ockupation” utan att förklara att checkpoints förhindrar terrorister från att ta sig in i Israel. Den 24 mars delar hon en artikel om den svåra humanitära situationen i Gaza och kommenterar, “Israels gränsblockad har lett till världens högsta arbetslöshet” utan att nämna terroristorganisationen Hamas ansvar för situationen. Den 26 mars delar hon en artikel om den palestinska filmfestivalen i Haifa och kommenterar med ett citat från artikeln: “Ockupationen har försatt vår kultur i pausläge i 70 år”, vilket tyder på att hon anser att “ockupationen” inleddes 1948 och att staten Israels själva existens, oavsett var gränserna går, är illegitim.

I slutet av mars börjar JLD okritiskt dela palestinskt propagandamaterial om de palestinska massprotesterna i Gaza med den tillagda hashtaggen #GreatReturnMarch eller någon av dess varianter, bland annat en målning som visar en betongvägg med ett hål som har formen av Israels geografiska kontur (som ofta används för att symbolisera det palestinska anspråket på hela “Palestina”) och genom vilket en folkmassa marscherar med palestinska flaggor och nycklar i händerna (nyckeln är en symbol för de araber som flydde från det landområde som 1948 tillföll staten Israel). Budskapet kunde inte vara tydligare: JLD sympatiserar med den extrema palestinska ståndpunkten att Mellanösterns över fem miljoner UNRWA-flyktingar har rätt att “återvända”och därmed demografiskt förinta staten Israel, som hon här själv i samma tweet kallar “historiska Palestina”.

Den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb, som regelmässigt anklagar Israel för apartheid, återkommer ofta i JLD:s twitterflöde. (BDS är benämningen på de systematiska ansträngningarna att bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel.) Den 30 mars delar hon en av Rahebs tweets med en målning av den korsfäste Jesus, vars kropp har formen av Israels geografiska kontur. Jesus förvandlas alltså till “Palestina”, och går samma öde till mötes. Målningen är således en moderniserad variant av den urgamla kristna anklagelsen att judarna dödade Jesus.

“16 palestinier dödades (alla under 30 år) 1500 skadades. Sjukhusen i Gaza överfulla”, skriver hon om massprotesterna i Gaza den 31 mars utan att nämna att flera hundra av protestdeltagarna slungade sten och brandbomber mot de israeliska soldaterna och försökte forcera gränsstaketet. Samma dag kallar hon Israels självförsvar för övervåld. Den 5 april delar hon en artikel som hävdar att Israels hantering av de våldsamma upploppen är olaglig. Den 8 april delar hon en artikel där Israel’s agerande kallas för oproportionerligt. Samma dag delar hon en annan artikel som hävdar att alla som hade dödats under den dagen i Gaza var civila. Den 12 april delar hon en tweet i vilken israeliska soldater anklagas för att “attackera fredliga demonstranter” och “döda oskyldiga människor”, trots att det då i nästan två veckor hade stått klart att merparten av de dödade faktiskt var medlemmar i Hamas, detta enligt terroristorganisationen själv. Den 14 april delar hon en tweet som hävdar att “allt våld som pågår i Gaza är riktat mot palestinier”. JLD lägger till kommentaren, “Trots att medierna vill ge en annan bild får vi vittnesuppgifter inifrån Gaza om att demonstrationerna är övervägande fredliga fr palestiniernas håll o att icke-våld som metod för motstånd mot ockupation o förtryck är på stark frammarsch. En strimma av hopp! #nonviolence”.

Inför Israels självständighetsdag är JLD upprörd över att Google “firar med Israel”. Hon delar en bild på en skärmdump på Googles hemsida, som dagen till ära uppvisar Israels flagga, och kommenterar, “det som är Independence Day i västra Jerusalem kallas Nakba Day i den östra delen av stan. Nakba=katastrof. Google? #respekt #värdighet #solidaritet #rättvisa”. Senare delar hon en artikel som ondgör sig över att Israel inte tillåter skattefinansierade institutioner att hålla Nakba-evenemang på självständighetsdagen. “Israels självbild som ‘segrare’ är problematisk. I denna utdragna konflikt finns bara förlorare. Freden. Rättvisan. Värdigheten. Säkerheten. Demokratin. Respekten för mänskliga rättigheter. Pressfriheten. Alla är förlorare. Inklusive Israel”, reflekterar hon samma dag, som hon avslutar med att dela ytterligare en artikel som kallar Israels självständighetsdag för Nakba.

Det israeliska beslutet att inte vara behjälpliga med visum till deltagare i det palestinska propagandajippot “Jerusalem är Palestinas huvudstad” beskriver JLD som “ett krig mot palestinsk kultur“. Det israeliska beslutet att öronmärka motsvarande fem miljarder kronor till utbildning och infrastruktur i de arabiska delarna av östra Jerusalem beskriver hon som ondsint “israelisering“. När den israelhatande svenska prästen Anna-Karin Hammar skriver en text som beklagar sig över att Israels seger i eurovisionsschlagerfestivalen innebär ett bakslag för BDS-rörelsen, men sedan tröstar sig med bland annat att “allt fler folkrättsjurister menar att Israel […] begår brott mot mänskligheten i form av apartheid”, kommenterar JLD, “Tack för din hoppingivande text, Anna-Karin! Idag behövs den mer än någonsin”.

Det här är förstås bara några få axplock från JLD:s nästan 1000 tweets i egenskap av Svenska kyrkans representant i “Israel/Palestina”. Gemensamt för den absoluta merparten av alla artiklar, bilder, citat och betraktelser i hennes twitterflöde är att de väcker olust och avsmak mot Israel och judendomen. Två av hennes tweets nämner den judiska högtiden Pesach: en nämner samtidigt massprotesterna i Gaza, medan den andra nämner våldsamma judiska bosättare i Hebron. JLD kan inte ens gå till stranden i Tel Aviv utan att samtidigt nämna kontrasten till Ramalla. Hon är så övertygad om Israels totala ondsinthet att hon tror att det är ett skämt när Israels officiella Twitter-konto uppmärksammar den persiska högtiden Nowruz och önskar alla iranier gott nytt år. Tre av hennes retweets betonar att inte en enda raket har avfyrats från Gaza sedan de palestinska massprotesterna inleddes i slutet av mars, men när uppemot 200 raketer och artillerigranater avfyras mot Israel på mindre än ett dygn i slutet av maj bevärdigar hon det inte med ett enda ord. Terroristorganisationen Hamas, som styr Gaza och vars uttalade mål är att förinta staten Israel, vill hon inte heller låtsas om. Hamas-ledaren Yahya Sinwars entusiastiska förhoppningar om att protestdeltagarna i Gaza ska “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan” lyser givetvis med sin frånvaro. Däremot väljer hon att uppmärksamma en israelisk journalists surrealistiska intervju med en Hamas-företrädare precis innan starten av de palestinska massprotesterna i Gaza. “Jag tror att vi alla kan bo i det här landet – muslimer, kristna och judar – i detta välsignade land som Allah utvalde till alla goda människor i Palestina, muslimer, judar och kristna”, citerar JLD ur artikeln. Hon vill alltså få oss att tro att Hamas egentligen bara vill sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya.

Jessica Lindberg Diks uppgift är enligt Svenska kyrkans hemsida “att följa utvecklingen i Israel/Palestina och Egypten och att stärka samarbetet med partner [sic] där”. Efter att ha tittat på hennes twitterflöde kan man utan problem föreställa sig att hennes arbetsbeskrivning egentligen är “att under förevändning av att informera om Svenska kyrkans sammarbetspartners i Israel/Palestina konsekvent framhäva och upprepa verkliga och påhittade israeliska oförrätter, och samtidigt konsekvent ignorera varje antydan av kritik mot den palestinska myndigheten och Hamas”.

Paul Widen

Jerusalem

Födelsen av en symbol

Den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar.

Fredagen den 1 juni deltog flera tusen palestinier i våldsamma protester på fem platser längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel. Bildäck brändes för att lägga en rökridå och göra det möjligt för deltagarna att ta sig fram till gränsstaketet och försöka bryta sig igenom. Stenar och brandbomber kastades på de israeliska soldaterna som bevakade gränsen. De hade order om att enbart öppna eld mot personer som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt om soldaterna själva befann sig i livsfara.

Ungefär 100 meter från gränsen befann sig den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar, 21. Enligt vittnen på plats sprang hon mot gränsstaketet, iklädd en vid sjukvårdsrock och med händerna i luften, för att hjälpa en person som hade skadats i sammandrabbningarna. Plötsligt träffades hon av en kula i bröstet och föll till marken. Hon dödförklarades en kort stund senare.

Razan aj-Najjars död har fått enormt stor uppmärksamhet i internationell media. Bilder på henne har spridits på sociala medier, ofta tillsammans med påståendet att israeliska krypskyttar avsiktligt dödade henne. Kontexten i vilken dödsskjutningen inträffade, de våldsamma palestinska protesterna med brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning, har nämnts mest som en förklaring i efterhand eller inte nämnts alls.

Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav genast att dödsfallet skulle utredas, vilket alltid sker när oskyldiga civila dödas i konflikten. Man förklarade även att en arméjeep hade utsatts för skottlossning i samma område och att en palestinier hade lyckats forcera gränsstaketet och placerat en granat på den israeliska sidan innan han lyckades fly tillbaka till Gaza. Situationen var alltså extremt våldsam och kaotisk.

I tisdags offentliggjorde IDF det prelimiära resultatet av utredningen. “När händelsen inträffade avfyrades ett begränsat antal kulor och ingen skottlossning riktades direkt eller avsiktligt mot henne”, förklarade man. Samtidigt uppgav man att utredningen ännu inte är avslutad. Utöver denna utredning, som utförs av IDF:s södra befälsavdelning, har IDF:s generalstab inlett en egen utredning av händelsen.

Resultatet av IDF:s preliminära utredning tycks inte nämnvärt ha påverkat spridningen av påståendet att Razan al-Najjar avsiktligt dödades av israeliska krypskyttar. Bilder av den unga beslöjade kvinnan med den vita rocken passar perfekt in i det palestinska narrativet om oprovocerat israeliskt övervåld mot obeväpnade och försvarslösa palestinier. Bilder som uttrycker detta narrativ blir snabbt till symboler som sedan effektivt används för att överrösta alla försök till analys och kritisk granskning av det inträffade.

I Gaza är de konkurrerande palestinska fraktionerna mycket väl medvetna om värdet av dessa symboler. Razan al-Najjar hade inte anknytning till någon av dem, men när Fatah-rörelsen höll en ceremoni för att hedra hennes minne stormades den av Hamas-terrorister, som rev ner bilder på henne, slog sönder stolar, förstörde ljudutrustning och misshandlade 10 deltagare, enligt Ashraf al-Najjar, far till Razan. Hamas gör alltså exklusivt anspråk på symbolen Razan al-Najjar, vilket är fullt begripligt: dödsskjutningen av henne har fått betydligt mer uppmärksamhet i internationell media än exempelvis det faktum att 50 av de 63 palestinier som dödades den 14 maj var medlemmar i Hamas. En sådan symbol har man helt enkelt inte råd att gå miste om.

Paul Widen

Jerusalem

“Iran ljög”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sin presentation av Irans atomarkiv (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uppgav på måndagskvällen att landets beryktade underrättelsetjänst Mossad nyligen kom över mer än 100000 dokument rörande Irans hemliga kärnvapenprogram. Tillkännagivandet gjordes under en dramatisk direktsänd presentation i försvarshögkvarteret i Tel Aviv, under vilken Netanyahu offentliggjorde en liten del av materialet med hjälp av en PowerPoint-presentation. Dokumenten visar att det iranska ledarskapet i början av 1990-talet tog beslut om att utveckla kärnvapen, att projektet, kallat AMAD, lades ner 2003 i samband med USA:s invasion av Irak, men att de då redan långt gångna planerna bevarades, medan projektets nyckelpersoner fortsatte ansträngningarna under ännu större hemlighetsmakeri. Vissa delar av projektet, exempelvis utvecklingen av långdistansraketer, fortsatte öppet.

Med hjälp av specifika dokument visade Netanyahu hur Iran systematiskt har ljugit för IAEA, den internationella atomenergikommissionen, vars uppgift det är att kontrollera att Iran inte bryter mot ickespridningsavtalet av kärnvapen som landet skrev under 1968 och ratificerade 1970. Netantahu spelade till och med upp ett blott åtta dagar gammalt videoklipp i vilket Irans utrikesminister Mohammad Zarif påstår, “Vi ville aldrig producera en [atom]bomb”. – “Det ville ni visst”, kommenterade Netanyahu. “Det vill ni visst. Det här atomarkivet bevisar det”.

Netanyahus slutsats var att det så kallade JCPOA-avtalet från 2015 mellan världssamfundet och Iran aldrig borde ha slutits. “Iran ålades i avtalet att lägga korten på bordet för IAEA beträffande sitt atomenergiprogram. Detta var ett uttryckligt villkor för genomförandet av avtalet”, förklarade han. Hela avtalet är alltså baserat på en lögn enligt Netanyahu.

Det dramatiska tillkännagivandet kom mindre än ett dygn efter att en syrisk militärbas i närheten av staden Hama attackerades med avancerade bunkerbrytande raketer. Den därpå följande explosionen, som till stor del orsakades av ammunitionen som förvarades på militärbasen, var så massiv att den orsakade ett jordskalv som mätte 2.6 på richterskalan. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men flera källor uppger att minst 11 iranska soldater fanns bland de dödade, däribland en högt uppsatt officer. Ingen har ännu tagit på sin ansvaret för attacken, men eftersom Israel har anklagats för att ligga bakom minst två liknande attacker den senaste månaden har landet nu än en gång utpekats som ansvarigt. Händelsen var förstanyhet under större delen av måndagen och bidrog till den mycket spända förväntan som präglade timmarna innan Netanyahus tillkännagivande på måndagskvällen.

Så fort Netanyahus presentation avslutades började kritiska röster höjas mot hans slutsats. Det hans PowerPoint-presentation i själva verket visade var hur viktigt det är att bevara JCPOA-avtalet, menade kritikerna, eftersom det införde begränsningar på Irans atomenergiprogram och därför förhindrar just de planer som Irans atomarkiv beskriver. Ingenting i Netanyahus tal var egentligen nytt, hävdade man vidare: man visste om Irans kärnvapenprogram, hur det lades ner 2003 men sedan fortlevde under andra former därefter. Man antog till och med att Iran inte talade sanning och JCPOA-avtalet drevs igenom just för att man inte litade på Iran.

Det kritikerna dock inte tycks kunna internalisera är att Irans atomarkiv omfattade inte mindre än 150 gigabyte, att det hölls gömt (för att kunna bevaras för framtiden) att det var aktivt (dvs. det växte hela tiden med ny information). Vilket land skulle lägga så mycket tid och pengar på detaljerade instruktioner för hur man bygger atombomber om man inte har för avsikt att förr eller senare… tja, bygga atombomber? JCPOA-avtalet är dessutom tidsbegränsat, och dess restriktioner på Irans atomenergiprogram kommer successivt att upphöra, vissa så snart som 2025. Även om avtalet fungerar just för stunden är det alltså bara en tidsfråga innan Iran kan återuppta ett helt obegränsat atomenergiprogram, bakom vilket man sedan också kan återuppta sitt välutvecklade kärnvapenprogram. Detta har alltid varit den främsta vattendelaren mellan JCPOA-avtalets supportrar och kritiker. Supportrarna framhäver att avtalet framgångsrikt begränsar Irans atomenergiprogram, och därmed också centrala bitar i ett eventuellt kärnvapenprogram. Ingenting som Iran säger eller gör kan rubba deras tilltro till avtalet. Kritikerna framhäver för sin del att avtalet är tidsbegränsat, och att det Iran säger och gör visar exakt vad som kommer att ske när avtalets restriktioner upphör.

Paul Widen

Jerusalem

Krypskytten i Gaza

Skärmdump från det kontroversiella videoklippet.

En amatörvideo filmad av en israelisk soldat på gränsen till Gaza har väckt stort internationellt mediaintresse de senaste dagarna. Videon är filmad genom en kikare och visar palestinska demonstranter ett kort stycke från gränsstaketet. I bakgrunden hör man en israelisk krypskytt och hans befäl prata om dem. “Har du en kula i loppet? Är det han? Har du honom?” – “Jag kan inte skjuta pga taggtråden.” – “Det är ett litet barn där.” – “Varför rör han sig alltid precis när jag har honom?” Sedan hörs ett skott och en av palestinierna faller till marken. “Wow! Vilken film!” jublar kameramannen. “Horunge!” Videoklippet är 85 sekunder långt och kan ses här (varning för starka bilder).

“Israeliska talesmän hade på måndagskvällen fullt upp med att parera indignerade inhemska och internationella reaktioner”, skrev Dagens Nyheters israelkorrespondent Nathan Shachar i tisdagens tidning. “Händelsen filmades av allt att döma för flera månader sedan, då eldgivningsreglerna var striktare än under de senaste veckornas palestinska demonstrationer intill stängslet”, förklarade han efter att ha sammanfattat filmens innehåll. “Militärtalesmannen säger att ‘incidenten undersöks’.”

Nathan Shachars artikel följdes sedan upp av ytterligare en av “TT-AFP” med rubriken “Ministrar försvarar soldater” i onsdagens DN. Även denna artikel sammanfattar filmens innehåll, för att sedan notera att Israels försvarsminister Avigdor Lieberman sagt att “soldaterna borde få medalj” men att kameramannen borde “degraderas”. Varför? Det förklaras inte. Vilka andra ministrar som försvarat soldaterna framkommer inte heller i artikeln, trots rubrikens löfte. Däremot citeras Likud-politikern Yehuda Glick, som uttryckt sig kritiskt till videon.

Här tycker man förstås att “TT-AFP” eller DN:s egen korrespondet hade kunnat förklara att militärens utredning blev klar tidigt på tisdagseftermiddagen och att den fann att krypskytten agerade helt rätt. Mot kameramannen däremot, en soldat som tillhörde en annan enhet som inte var förlagd till gränsen, kommer man att vidta disciplinära åtgärder: hans beteende står i strid mot “den återhållsamhet som förväntas av en israelisk soldat”, menar man. DN hade också kunnat rapportera att den filmade händelsen inträffade i samband med en våldsam palestinsk demonstration den 22 december förra året och att personen som sköts hade haft en ledande roll i våldsamheterna; att stenar och brandbomber tidigare hade kastats mot de israeliska soldaterna; och att de palestinska demonstranterna vid upprepade tillfällen hade varnats att avlägsna sig, men valde att stå kvar eller till och med gå ännu närmare gränsstaketet. Vidare hade DN kunnat ägna en större del av artikeln med rubriken “Ministrar försvarar soldater” åt att… tja, återge ministrarnas försvar. Ministrarnas ställningstaganden har nämligen hjälpt många att få ett mer nyanserat perspektiv på incidenten. “Alla som någonsin varit ute på fältet vet att det inte är seriöst att sitta i Tel Aviv eller i en TV-studio och döma ordvalet hos soldaterna som vaktar våra gränser”, sa exempelvis utbildningsminister Naftali Bennett. “Man kan inte ta en mänsklig reaktion, oavsett hur överdriven den är, från ett slagfält och sedan döma den från en fåtölj i Tel Aviv”, sa ministern för allmän säkerhet Gilad Erdan.

Det återstår att se om DN skriver mer om det ökända videoklippet, men om de gör det skulle jag helt ödmjukt vilja föreslå att de berättar om Tamer Abu Daqqa, palestiniern som träffades i benet av den israeliske krypskyttens kula. I en intervju med AFP erkänner han att han hade kastat sten mot de israeliska soldaterna under den aktuella dagen i december, men anser inte att han utgjorde ett hot just när han sköts. Det har han förstås rätt att tycka, men hans medgivande att han aktivt deltog i en våldsam demonstration innan han sköts innebär förmodligen att många gör en annan bedömning.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 883044Läsningar totalt:
  • 681Läsningar idag:
  • 718674Besökare totalt:
  • 629Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen