Analyser

Diplomatiskt töväder?

Omans utrikesminister Yusuf bin Alawi bin Abdullah och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under konferensen i Warszawa, Polen, den 13 februari (foto: GPO)

I flera år har Israels premiärminister Binyamin Netanyahu hävdat att Israel i hemlighet samarbetar med flera arabländer för att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Exakt vilka länder det skulle röra sig om har varit en hemlighet, eftersom dessa länder officiellt har motsatt sig Israels själva existens sedan 1948 och kontakter med den judiska staten därför innebär ett opinionsmässigt risktagande för de styrande. I takt med att Irans inflytande i regionen har ökat, med massivt militärt bistånd till terroristorganisationer i Gaza, Libanon, Syrien, Irak och Jemen, har det dock skett en försiktig attitydförändring gentemot Israel i den arabiska folkopinionen. Palestiniernas öde, som tidigare var högsta prioritet, har i praktiken flyttats ner på dagordningen. Istället har man betonat behovet av att bekämpa Irans aggressiva expansionspolitik, samt att göra allt för att förhindra att regimen i Teheran utvecklar kärnvapen. Att samtala – eller rentav att samarbeta – med Israel, vilket var helt otänkbart för bara 15 år sedan, har därför blivit med och mer rumsrent i arabvärlden.

De senaste månaderna har flera av dessa tidigare hemliga kontakter blivit offentliga. I slutet av oktober välkomnades Netanyahu i Oman, en resa som dessutom gjordes genom saudiarabiskt luftrum. Några dagar senare gjorde Israels kultur- och sportminister Miri Regev ett offentligt besök i Abu Dhabi i Förenade arabemiraten, där hon närvarade vid en judoturnering i vilken den israeliske judokan Sagi Muki vann guld i 81-kilosklassen. Under prisutdelningen spelades Israels nationalsång, ett minst lika starkt tecken på normaliseringen mellan länderna som ett officiellt ministerbesök. Detta följdes en kort tid därefter av att Israels kommunikationsminister Ayoub Kara deltog i en konferens i Dubai i Förenade arabemiraten.

Netanyahu har betonat att alla dessa diplomatiska framsteg är resultatet av flera års ansträngningar och hemliga förhandlingar. Det hittills största genombrottet skedde i mitten av förra veckan när Israel deltog i en konferens i Warszawa, Polen, om säkerhetsläget i Mellanöstern. Representanter från 60 länder deltog i konferensen, varav flera från arabländer som inte har några officiella diplomatiska kontakter med Israel. Trots detta uppstod det inga problem när Netanyahu satte sig bredvid Jemens utrikesminister Khaled Alyemany under deltagarnas inledningsanföranden. När Netanyahus mikrofon inte fungerade var Alyemany till och med vänlig nog att ge honom sin.

Å ena sidan innebar konferensen en mycket präktig fjäder i Netanyahus hatt, då den tydigt bekräftade det han har sagt i flera år om de allt varmare relationerna mellan Israel och arabvärlden. Å andra sidan svävade konferensen på målet – vad som egentligen stod på agendan berodde lite på vem man frågade – och resulterade i ett antal missförstånd och diplomatiska fadäser, flera pga Netanyahus agerande. Mycket tyder exempelvis på att det var hans medarbetare som läckte en video från slutna förhandlingar i vilken arabiska diplomater uttryckte sig mycket odiplomatiskt om Iran. Även om filmklippet bekräftade det Netanyahu har sagt i flera år – att hotet från Iran har en högre prioritet i arabvärlden än konflikten mellan Israel och palestinierna – är det uppenbart att Mellanösterns övriga beslutsfattare inte alls delar hans iver att säga detta offentligt. Netanyahus omsorgsfulla och långsiktiga ansträngningar att lägga grunden för ett samarbete med arabländerna för att gemensamt bekämpa Irans expansion tycktes plötsligt ha ersatts av en vårdslös och kortsiktig sensationalism.

Bakgrunden till detta är att det pågår en febril valrörelse i Israel, vilket gör att Netanyahu gärna vill framhäva de ekonomiska, diplomatiska och militära framsteg som Israel har gjort under hans tid vid makten. Problemet för premiärministern är att en del av dessa framsteg är beroende av ett visst mått av sekretess. Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, vilket gör det möjligt för honom att ta sig vissa friheter. Konferensen i Warszawa visade emellertid att det som gynnar Netanyahu inte nödvändigtvis gynnar Israel, och vice versa.

Paul Widen

Jerusalem

Operation Nordansköld avslutas

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt besök vid gränsen mot Libanon igår (foto: Haim Zach/GPO)

I lördags upptäckte Israels förvarsstyrkor (IDF) ytterligare en tunnel under gränsen till Libanon, den sjätte av sitt slag. Tunneln uppges vara omkring 800 meter lång, varav minst 50 meter sträcker sig in på den israeliska sidan av gränsen. Enligt IDF ska tunneln ha grävts på 55 meters djup, vilket gör den till den djupaste tunneln som upptäckts hittills. Den är dessutom den mest avancerade tunneln som IDF har avslöjat till dags datum, då den bland annat ska ha försetts med både elektricitet och en räls. Den är därför troligen den libanesiska terroristorganisationen Hezballahs mest värdefulla tunnel. Tunnelmynningen uppges ligga i det libanesiska samhället Ramyeh, som i sin tur ligger omkring två kilometer ostnordost om det israeliska samhället Zarit. Arbetet med att oskadliggöra tunneln påbörjades omedelbart.

I och med lördagens upptäckt uppgav IDF att man har hittat samtliga tunnlar som Hezballah har grävt under gränsen till Israel. När den sjätte tunneln har förstörts kommer man därför att avsluta Operation Nordansköld, som inleddes för lite mer än fem veckor sedan för att eliminera Hezballahs omfattande tunnelprojekt. Officiellt hävdar alltså IDF nu att det rör sig om sex tunnlar, men när operationen inleddes i början av december hävdade IDF att man var medveten om omkring 10 tunnlar. Detta tidigare uttalande ska förmodligen tolkas som att seismologiska sensorer längs med gränsen i kombination med olika sorters underrättelseuppgifter indikerade att det fanns så många tunnlar. Diskrepansen kan dels bero på att man helt enkelt inte har hittat alla tunnlar, och dels vara ett försök att vilseleda Hezballah. IDF har inte velat avslöja exakt var man har sökt eller exakt hur många platser man har sökt på. Man säger dessutom att man är medveten om att det har pågått tunnelarbete på ytterligare ett antal ställen, men att dessa tunnlar ännu inte når in på israeliskt territorium.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu besökte igår söndag norra Galiléen och de israeliska ingenjörtrupper som har varit involverade i Operation Nordansköld. Han tackade dem för ett väl utfört arbete, som han beskrev som unikt, då varken tunnelhotet eller lösningen på det har någon historisk motsvarighet. Samtidigt förklarade han att Israel kommer att fortsätta att övervaka Hezballahs samtliga aktiviteter. Netanyahu inledde emellertid sitt anförande med ett mycket ovanligt medgivande beträffande israeliska flygräder mot iranska vapenleveranser i Syrien.

“Under de senaste 48 timmarna har Israel attackerat ett iranskt vapenlager på den internationella flygplatsen i Damaskus”, uppgav Netanyahu. “Detta återspeglar vår konsekventa policy och starka beslutsamhet att hindra Iran från att förankra sig militärt i Syrien. Vid behov kommer vi att intensifiera dessa attacker”.

Israel har tidigare med få undantag valt att varken bekräfta eller förneka när man har anklagats för att ha utfört flygräder i Syrien. Enbart om flygattacker har utförts som vedergällning för syriska attacker mot Israel har man öppet erkänt sin inblandning, eller om något gått snett under en flygräd. Det är förmodligen inget sammanträffande att Netanyahu valde att medge att Israel låg bakom helgens flygräd just när han besökte de israeliska trupperna vid gränsen till Libanon. Uttalandet kan tolkas som att Israel nu betraktar den defensiva fasen av operationen mot Hezballah/Syrien/Iran som avklarad, och att man nu kommer att påbörja en mer offensiv fas.

Paul Widen

Jerusalem

Odramatiskt men oroväckande utspel av Netanyahu

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Klockan 17:00 igår eftermiddag utfärdade en talesperson för premiärminister Binyamin Netanyahu ett kort och ödesmättat pressmeddelande: klockan 20:00 ämnade Netanyahu framföra ett “dramatiskt” budskap till nationen från sitt residens i Jerusalem. Intensiv spekulation utbröt genast kring vad detta dramatiska budskap skulle komma att handla om. Hela landet satt som på nålar i tre timmar medan spekulationerna helt övertog nyhetscykeln och det nationella samtalet. Många politiska bedömare gissade att budskapet på ett eller annat sätt skulle vara relaterat till de tre undersökningar rörande mutbrott som Netanyahu är föremål för och i vilka Israels justitiekansler väntas ta beslut om åtal under kommande månader. Skulle Netanyahu rentav avgå?

Ett par minuter efter utsatt tid (han kommer nästan alltid för sent till allt) ställde sig Netanyahu framför TV-kameran som direktsände budskapet i alla israeliska nyhetskanaler (rummet var i övrigt tomt: inga journalister eller pressfotografer var närvarande) och ägnade sedan sju minuter åt att bedyra sin oskuld och anklaga “vänstern” för att konspirera mot honom. Han sa uttryckligen att brottsundersökningarna mot honom och hans familj (Sara, hans fru, och Yair, en av hans tre söner, är också misstänkta för inblandning i ett av fallen) hade avbrutits om Netanyahu “bara hade beordrat reträtt till 1967 års gränser, delat Jerusalem och övergett Israels säkerhet.  Men jag tänker aldrig göra detta”. Han begärde vidare att få konfrontera åklagarsidans vittnen i direktsänd TV “så att allmänheten kan se allt, höra allt, och förstå hela sanningen”, ett förfarande som ingen brottsmisstänkt israelisk medborgare tidigare har förunnats.

Netanyahus budskap förtjänar en mängd adjektiv, men “dramatiskt” är inte ett av dem. Israeliska kanal 10 avbröt sändningen efter lite mer än fyra minuter när de insåg att premiärministern hade lurat dem för att oemotsagd få kabla ut sin version av sanningen till den israeliska allmänheten på bästa sändningstid. Han utnyttjade den TV-länk som ger premiärministern möjlighet att förmedla livsviktig och högrelevant information direkt till den israeliska befolkningen för att positionera sig bättre inför justitiekanslerns stundande åtalsbeslut och nyvalet den 9 april. Kritiken mot Netanyahu har därför varit mycket hård och hans utspel avfärdades omedelbart som desperat, hysteriskt och patetiskt, samtidigt som många politiska bedömare har påpekat allvaret i att han så skamlöst utnyttjar sitt inflytande för att försöka påverka landets rättsordning.

Israelisk inrikespolitik har varit stormigare än vanligt sedan den 24 december när det stod klart att landet går mot nyval. Gårdagens odramatiska men samtidigt oroväckande utspel av Binyamin Netanyahu lär inte bli det sista av sitt slag, och ytterligare utspel och överraskningar från samtliga politiska läger är med stor sannolikhet att förvänta.

Paul Widen

Jerusalem

Föreligger det ett reellt hot mot Israels existens, eller är det bara prat?

En israelisk soldat ber morgonbönen på sin pansarvagn (foto: IDF)

En av mina prenumeranter hörde nyligen av sig till mig med följande undring: “Jag har en diskussion med en person om situationen i Israel. Personen hävdar att det geopolitiskt inte finns något reellt hot mot Israel eftersom de omgivande länderna, inklusive Iran, inte har några möjligheter att genomföra en framgångsrik invasion. Skadan de gör och kan göra är verklig, har stora negativa effekter, och bör tas på fullt allvar, men är inte ett existentiellt hot. Allt de kan uppnå är att såra familjer. Inget mer. När de pratar om att utplåna Israel är det just det, prat. De har inte förmågan att vinna.” Prenumeranten kände sig tveksam inför denna beskrivning av situationen och ville därför veta hur jag ställde mig till den.

Den 4 december inledde Israels försvarsstyrkor (IDF) Operation Nordansköld, med syfte att hitta och oskadliggöra ett antal tunnlar som den libanesiska terroristorganisationen Hezballah har grävt under gränsen mellan Libanon och Israel. Hittills har fyra tunnlar upptäckts, men Israel befarar att det finns ytterligare minst sex, då man i flera år har haft känslig seismologisk utrustning utplacerad längs med gränsen som har indikerat kontinuerlig underjordisk aktivitet på ett specifikt antal platser, där IDF nu systematiskt gräver/borrar för att hitta och förstöra dem.

Om alla dessa tunnlar hade färdigställts utan att ha upptäckts av Israel hade Hezballah kunnat använda dem som ett överraskningsmoment i nästa krig. I skydd av tät dimma och under intensiv raketbeskjutning av hela Israel (Hezballah har sedan 2006 byggt upp en raketarsenal som omfattar omkring 150,000 raketer, fler än Europas NATO-medlemmars samlade raketarsenaler) skulle hundratals terrorister obemärkt ha kunnat ta sig in på israeliskt territorium och tagit kontroll över delar av norra Galiléen. De tusentals israeler som bor i området hade mördats. Några hade förmodligen förts till Libanon som gisslan, att användas i psykologisk krigföring (filmad tortyr och avrättningar) och/eller i utpressningssyfte.

Med eller utan attacktunnlar beräknar israeliska experter att nästa krig mot Hezballah i Libanon kommer att kräva långt fler israeliska dödsoffer än något tidigare krig och lamslå hela landet i flera veckor. Risken är även stor att  halv- och ickestatliga aktörer i Gaza, på Västbanken, i Sinai och i Syrien, vars mål är förintelsen av staten Israel, kommer att utnyttja situationen och gå till attack. Israel skulle då tvingas utkämpa ett komplext flerfrontskrig, och detta innan Irans öppet aktiva roll ens ha börjat räknas in i ekvationen.

Skulle detta innebära slutet för staten Israel? Det beror på hur man definierar “slutet”. Om Hezballahs terrorister lyckades genomföra en massinfiltration skulle de förmodligen så småningom trängas tillbaka över gränsen. Dödssiffran på den libanesiska sidan skulle vara många gånger högre än den israeliska dödssiffran, likaså den materiella förödelsen. Både den ekonomiska och den psykologiska effekten av ett sådant krig bör dock inte underskattas. Varje land, liksom varje människa, har sin brytpunkt, och den sammanfaller inte nödvändigtvis med punkten av total förintelse. Ett land som inte återhämtar sig ekonomiskt och psykologiskt från ett krig kan ändå fortsätta att existera i flera generationer, men först efter att ha förvandlats till ett annat land, med krossad krigsmoral, stagnerad ekonomi och en helt desillusionerad befolkning.

Att sammanfatta detta skräckscenario – tusentals (långt räknat) civila dödsoffer, raketbombade städer och en lamslagen ekonomi som i bästa fall skulle ta åratal att återhämta sig – med att “allt Israels fiender kan uppnå är att såra familjer, inget mer”, är så fruktansvärt hjärtlöst och verklighetsfrånvänt att man sätter kaffet i halsen, innan man börjar undra exakt hur pass mycket värre situationen skulle behöva vara för att förtjäna ett mer realistiskt och empatiskt omdöme.

Frågan är förstås hypotetisk, och det är nog däri en stor del av problemet ligger, nämligen att staten Israel sedan 1948 systematiskt har arbetat på högtryck för att avvärja alla hypotetiska skräckscenarier innan de förverkligas. Detta kräver en snabb (och därför mycket förenklad) historisk genomgång: först byggde Israel upp IDF, en av världens starkaste och mest effektiva arméer, med allmän värnplikt för både män och kvinnor, som framgångsrikt slog tillbaka de militära invasionsförsöken 1948, 1967 och 1973. Vid samtliga dessa tre tillfällen var det många experter som kallt räknade ut den judiska staten. Israels mest inbitna fiender ändrade då strategi och började istället finansiera terroristorganisationer, som till största delen undvek att gå till direkt militär konfrontation mot IDF och istället riktade sig mot “mjuka mål”, civila israeler och judar i diasporan. Israel blev då världsledande i att både förebygga och bekämpa terrorism, och de spektakulära terroristattackerna med stora mängder dödsoffer som utfördes från början av 70-talet och en bit in på 2000-talet hör idag till ovanligheterna. Än en gång ändrade då Israels fiender taktik: man undvek direkt konfrontation med IDF, lade mindre energi på att försöka utföra spektakulära terroristattacker, och började istället attackera Israels civilbefolkning med raketer. Israel utvecklade då flera olika raketförsvarssystem, som idag kan skjuta ner båda kort-, medel- och långdistansrobotar. Man införde även byggnadsregler som kräver att varje lägenhet ska förses med sitt eget skyddsrum, och konstruerade till och med underjordiska sjukhus. Under kriget sommaren 2014 avfyrade de palestinska terroristorganisationerna i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men tack vare raketförsvarssystemet Järnkupolen och den goda tillgången till skyddsrum lyckades de bara döda sex människor. Det som visade sig vara betydligt dödligare än de palestinska raketattackerna var tunnlarna som hade grävts under gränsen mellan Gaza och Israel och genom vilka palestinska terrorister lyckades utföra flera dödliga bakhåll, som i ett fall även medförde att Hamas lade beslag på en dödad israelisk soldat, vars kropp terroristorganisationen nu använder som förhandlingsbricka. En stor del av kriget 2014 gick ut på att hitta och oskadliggöra de 14 tunnlar som nådde in på israeliskt territorium. Enligt vissa uppgifter ska Hamas ha planerat en massinfiltration genom tunnlarna senare samma år, med syfte att genomföra massakrer i israeliska gränssamhällen och föra med sig israeliska civila till Gaza som gisslan. I skrivande stund pågår därför konstruktionen av en underjordisk barriär längs med gränsen till Gaza för att eliminera hotet från attacktunnlarna. Den kostar 100 miljoner kronor per kilometer att bygga, vilket kanske låter som mycket pengar, tills man betänker att Israels försvarsbudget numera ligger på över 170 miljarder kronor om året.

Att de militära hoten mot Israel ligger på en icke existenshotande nivå beror således på Israels frenetiska ansträngningar i 70 år att alltid ligga flera steg före sina fiender, oavsett hur mycket det kostar – samt på Guds försyn. Det beror alltså inte på att de militära hoten inte är “reella”, eller att fiendens upprepade löften om snar utplåning bara är “prat”. Den nonchalans med vilken dessa reella och uppriktiga hot så ofta avfärdas bör dock inte förvåna någon: hot mot judars väl och ve brukar sällan tas på allvar. “Flera pålitliga och välinformerade källor bekräftade emellertid att Hitlers antisemitism inte är så genuin och våldsam som den låter”, rapporterade exempelvis New York Times den 21 november 1922. “De menar att han bara använder antisemitisk propaganda för att locka till sig massorna och hålla dem upphetsade och entusiastiska tills dess hans organisation har fulländats och blivit tillräckligt stark för att effektivt kunna användas i politiska syften”. Ett mer aktuellt exempel på detta, visseligen mindre dramatiskt men minst lika frapperande nonchalant, kunde noteras i FN:s säkerhetsråd igår när frågan om Hezballahs attacktunnlar togs upp till diskussion. Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog noterade att tunnlarna strider mot säkerhetsrådsresolution 1701, men tyckte ändå att det var passande att fördöma “alla överträdelser av resolution 1701 från båda sidor, inklusive de nästan dagliga israeliska kränkningarna av libanesiskt luftrum”. Olof Skoog uppfattar alltså ingen moralisk skillnad mellan israeliska rekognoceringsuppdrag, som i minst ett fall bidrog till upptäckten av en attacktunnel, och Hezballahs långtgångna planer att genomföra en omfattande massaker på israeliska civila: Israels självförsvarsansträngningar är lika förkastliga som Hezballahs massmordsfantasier.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 929098Läsningar totalt:
  • 129Läsningar idag:
  • 757103Besökare totalt:
  • 114Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen