Analyser

Fortsatt politiskt dödläge i Israel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och hans fru Sara lägger sina röster i gårdagens val (foto: Haim Zach, GPO)

Det politiska dödläget som uppstod i Israel efter valet den 9 april i år, då premiärminister Binyamin Netanyahu inte lyckades forma en koalitionsregering, ser efter gårdagens nyval ut att fortsätta. Det preliminära valresultatet efter att närmare 90% av rösterna hade räknats på slutet av onsdagseftermiddagen visar att Netanyahus parti Likud och det största utmanarpartiet Kachol Velavan blir nästan jämnstora (31-32 mandat), men att varken högerblocket (inklusive de två ultraortodoxa partierna) eller center-vänsterblocket (inklusive det arabisktdominerande samlingspartiet) omfattar en majoritet av Knessets 120 ledamöter. Precis som i april är det Yisrael Beitenu, det hårdfört sekulära högerpartiet under ledning av Avigdor Liberman, som har knipit vågmästarrollen. Med sina nio mandat har partiet nästan fördubblat sitt väljarstöd sedan förra valet, en ökning som framförallt tillskrivs Libermans vägran att i koalitionsförhandlingarna i april kompromissa om ett lagförslag som skulle innebära att den allmänna värnplikten även ska börja omfatta Israels ultraortodoxa befolkning (om än mycket långsamt till en början och i mycket begränsad omfattning). Libermans krav accepterades inte av de två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, som Netanyahu var beroende av för att kunna bilda en koalitionsregering. Under valrörelsen skärptes sedan Libermans retorik ytterligare, med löften om att använda sin vågmästarroll för att tvinga fram en sekulär samlingsregering mellan Likud och Kachol Velavan, till och med om en sådan regering inte skulle omfatta hans eget parti. Enbart en sådan regering skulle ha en chans att driva igenom de lagreformer som Yisrael Beitenu förespråkar, menar Liberman, exempevis civila vigslar, kollektivtrafik på sabbaten, krav på undervisning av sekulära kärnämnen i statligt finansierade ultraortodoxa skolor, samt ökad värnplikt bland ultraortodoxa.

Rent ideologiskt ligger inte Likud och Kachol Velavan så långt ifrån varandra, men ekvationen är naturlivis mer komplicerad än så, då Kachol Velavan bildades enkom för att besegra Likud och tvinga bort Netanyahu från premiärministerposten. Netanyahu har för sin del ägnat den nyss avslutade valrörelsen, liksom den förra, åt att utmåla Kachol Velavans partiledare Benny Gantz som en vekling som inte är kapabel att leda landet. I nuläget är det därför mycket svårt att föreställa sig en sådan regeringskonstellation, åtminstone så länge Netanyahu är ledare för Likud. Denna roll lär han inte släppa greppet om frivilligt, då Israels statsåklagare i början av oktober officiellt väntas väcka åtal mot honom i tre separata rättsfall. I två av fallen är premiärministern misstänkt för bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och i det tredje är han även misstänkt för mutbrott. Om Netanyahu skulle lyckas bilda ännu en koalitionsregering innan dess finns det en liten chans att en sådan regering skulle driva igenom en immunitetslag som förhindrar att åtal väcks mot en sittande premiärminister. Även en sådan lagändring förutan ökar Netanyahus chanser att påverka utgången av rättsfallen om han fortsätter som premiärminister, och hans partiledarskap i Likud är naturligtvis en förutsättning för att han ska kunna fortsätta som premiärminister. Inget tyder därför i nuläget på att Netanyahu frivilligt skulle kliva åt sidan för att möjliggöra en bred koalitionsregering mellan Likud och Kachol Velavan.

Av de 30 partierna som ställde upp i valet ser nio ut att ha kommit över valtröskeln på 3.25%. Så här ser det preliminära valresultatet ut i skrivande stund:

Kachol Velavan (koalition av främst sekulära center- och högerpolitiker) 32 mandat

Likud (det traditionella liberala högerpartiet) 31 mandat

Hareshima Hameshutefet (det arabiska samlingspartiet, främst bestående av kommunister, arabnationalister och islamister) 13 mandat

Shas (sefardiska ultraortodoxa judar) 9 mandat

Yisrael Beitenu (hårdfört sekulärt högerparti) 9 mandat

Yahadut Hatorah (ashkenaziska ultraortodoxa judar) 8 mandat

Yamina (koalition av nationalistiska och nationalreligiösa partier) 7 mandat

Avoda-Gesher (det traditionella arbetarpartiet i samarbete med det liberala centerpartiet Gesher) 6 mandat

Hamachane Hademokrati (vänsterpartiet Meretz i samarbete med avhoppare från arbetarpartiet) 5 mandat

 

Paul Widen

Jerusalem

Israelisk armépostering beskjuten av Hizballah

Kraftig rökutveckling efter terroristorganisationen Hizballahs raketattack mot en israelisk armépostering.

Kvart över fyra på söndagseftermiddagen avfyrade den shiamuslimska libanesiska terroristorganisationen Hizballah minst tre ryska Kornet-missiler mot en israelisk armépostering utanför gränssamhället Avivim i norra Israel. Hizballah-kontrollerade nyhetskällor hävdade omedelbart att flera israeliska soldater hade dödats och sårats i attacken, däribland en högt uppsatt befälhavare, samt att flygtrafiken till och från Ben Gurion-flygplatsen hade dirigerats om med anledning av attacken. IDF besvarade omedelbart angreppet med artillerield och beskjutning från stridshelikoptrar mot Hizballahs positioner i södra Libanon. Informationen från den israeliska sidan var inledningsvis mycket knapphändig, samtidigt som IDF (Israels försvarsstyrkor) genomförde en välplanerad skenmanöver med helikopter-evakuering av till synes sårade soldater från den angripna armébasen för att förleda Hizballah och skapa intrycket att något mycket allvarligt hade inträffat. Som väntat valde då Hizballah att betrakta angreppet som en framgång, avbröt eldgivningen och drog tillbaka sina styrkor från området.

En knapp timme senare uppgav dock IDF att inga soldater hade dödats eller skadats i attacken. Ett tomt trupptransportfordon hade förstörts och en byggnad på arméposteringen hade träffats. Givetvis hade inte heller flygtrafiken påverkats av händelsen. Innan solen gick ner hade ett spänt lugn åter lägrat sig längs med gränsen. Det israeliska hemvärnet meddelande att befolkningen i området kunde återgå till vardagsrutinen. Däremot medgav Hizballah under kvällen att minst två av terroristgruppens medlemmar hade dödats under det israeliska motangreppet. Hur stora skador gruppen åsamkats i södra Libanon är inte känt, men med största sannolikhet är de betydligt mer omfattande än skadorna på den israeliska arméposteringen.

Hizballah har poängterat att eftermiddagens angrepp är ett svar på den israeliska attacken i Syrien natten till den 25 augusti, då minst två Hizballah-medlemmar dödades. Terroristgruppen har även utlovat hämnd för den misstänkta israeliska drönarattacken i Beirut samma natt, som visserligen inte ska ha orsakat några dödsfall, men som exploderade mitt i den Hizballah-kontrollerade förorten Dahieh, en ovanligt fräck attack som gruppen inte tänker låta gå obesvarad. Ett mycket spänt läge råder därför sedan förra helgen mellan Israel och Hizballah, med Libanon i vågskålen, då Israel betonar att man inte gör någon distinktion mellan staten Libanon och terroristorganisationen som agerar helt fritt i den.

Det återstår att se om dagens Hizballah-attack mot Israel räcker för att tillgodose denna del av terroristorganisationens omedelbara hämndbegär, eller om attackens magra resultat – och det faktum att man lät sig bedras av Israels skenmanöver – gör att gruppen kommer att känna sig tvingad att utföra ytterligare en attack för att rädda ansiktet. Israeliska företrädare har under den gångna veckan varnat Hizballah och lovat att man kommer att besvara varje attack med oproportionerligt våld. Eftermiddagens händelser, då tre Kornet-missiler som bara orsakade materiella skador besvarades med 100 artillerisalvor och raketer som avfyrades från stridshelikoptrar, syftade just på att visa hur dyrt det kommer att bli för Hizballah om gruppen utför en attack i vilken israeliska medborgare kommer till skada. Terroristorganisationens ledare Hassan Nasrallah, som har bott i en underjordisk bunker sedan sommaren 2006 av rädsla för Israels långa arm, är väl medveten om att han har ett begränsat handlingsutrymme. Ändå valde han efter den misstänkta israeliska drönarattacken att skruva upp krigsretoriken ytterligare, vilket har skapat en förväntan bland hans sympatisörer som han nu måste leva upp till. Israel tycks för sin del inte ha någon som helst avsikt att backa, vilket gör att det mycket spända läget längs med landets norra gräns lär fortsätta under överskådlig framtid.

Paul Widen

Jerusalem

Israel medger flygattack mot Damaskus

Ett israeliskt stridsflygplan av typ F-35 (foto: IAF)

Strax efter midnatt i natt utfärdade Israels premiärminister (och tillika försvarsminister) Binyamin Netanyahu ett mycket ovanligt pressmeddelande: “Genom en stor operativ ansträngning har vi förhindrat en attack mot Israel av den iranska Quds-styrkan och shiitiska miliser [hyperlänk inkluderad i pressmeddelandet]. Jag upprepar: Iran har ingen immunitet någonstans. Våra styrkor är verksamma i varje sektor mot den iranska aggressionen. ‘Om någon reser sig för att döda dig, döda honom först’ [BT Sanhedrin 72a]. Jag har beordrat våra styrkor att vara förberedda på alla scenarier. Vi kommer att fortsätta vidta beslutsamma och ansvarsfulla åtgärder mot Iran och dess ombud för Israels säkerhet”.

Hyperlänken i pressmeddelandet ledde till en då tio minuter gammal tweet på IDF:s (Israels försvarsstyrkors) officiella engelska Twitter-konto: “JUST NU: Vi förhindrade nyss en nära förestående, storskalig attack med flera mördardrönare mot Israel genom att attackera medlemmar i den iranska Quds-styrkan och mål tillhörande shiitiska miliser i Syrien”.

Sedan det syriska inbördeskriget bröt ut 2011 misstänks Israel ha utfört tusentals bombräder mot militära mål i landet med kopplingar till Iran och den libanesiska terroristorganisationen Hezballah. Det händer dock ytterst sällan att israeliska företrädare överhuvudtaget kommenterar dessa attacker, än mindre tar på sig ansvaret för dem som Netanyahu gjorde nu inatt. När israeliska beslutsfattare rycker på axlarna och vägrar säga något brukar också landets militärcensur i regel förbjuda all inhemsk rapportering kring attackerna, vilket israeliska journalister lika regelmässigt kringgår genom att hänvisa till “rapporter i utländska medier”. Tanken bakom denna teater är att “rädda ansiktet” på Syrien, Iran och Hezballah: ett direkt och öppet erkännande anses öka risken för vedergällning mot Israel.

Nattens attack skiljer sig på ytterligare en punkt från den absoluta merparten av alla tidigare attacker, då IDF nu säger sig ha agerat för att förhindra ett nära förestående angrepp med “mördardrönare” mot Israel, dvs. obemannade flygfarkoster packade med sprängmedel. IDF:s attacker brukar annars nästan uteslutande riktas mot vapendepåer eller vapenleveranser och utgör då ett led i Israels strategiska ansträngningar att begränsa Irans inflytande och expansion i regionen. Nattens attack ska istället ha varit ett taktiskt drag för att förhindra ett omfattande angrepp mot Israel. Detta skulle i sig utgöra en dramatisk upptrappning, och kan vara en möjlig förklaring till varför Israel frångår tidigare praxis och nu öppet medger att man ligger bakom flygangreppet.

Enligt oberoende källor i Syrien var målet för den israeliska attacken en militärbas i de sydöstra utkanterna av Damaskus, som ska ha träffats av ett flertal raketer. Den statskontrollerade syriska nyhetsbyrån SANA hävdade under natten att en attack hade utförts, men att nästan alla raketer hade skjutits ner av syrisk luftvärnseld. Detta påstående bör emellertid tas med en stor näve salt. Iranska företrädare har för sin del förnekat att några iranska mål ska ha träffats överhuvudtaget. Under söndagen har Hezballah i sin tur namngivit två medlemmar som ska ha dödats i attacken.

Samtidigt som IDF angrep militära mål utanför Damaskus rapporterades det från Libanon att en misstänkt israelisk drönare hade skjutits ner över centrala Beirut, medan ytterligare en drönare hade exploderat precis utanför Hezballahs PR-kontor i staden, med omfattande skador som följd. Denna händelse har talande nog inte kommenterats av IDF. Bilder på den nedskjutna drönaren som spridits på internet har dock av säkerhetsexperter bedömts ha en alldeles för kort räckvidd för att ha utgått från Israel. Om det ändå är Israel som ligger bakom även denna attack kan man därför misstänka att den främst hade en psykologisk avsikt: israeliska agenter befinner sig inne i Libanon, kanske rentav inne i Beirut, och har möjlighet att genomföra drönarattacker mot Hezballah tämligen obehindrat. Att denna attack skedde samtidigt som attacken i Syrien kan därför ha varit avsett som en varning till Hezballahs ledarskap: ni är inte säkra någonstans. Om ni lägger er i våra förehavanden i Syrien sätter ni era egna liv på spel.

Ytterligare en dimension av nattens händelser har påpekats på hemmaplan i Israel, och den är det närstående israeliska nyvalet. Oppositionspolitikern Ofer Shelah från partiet centerpartiet Yesh Atid, tidigare ledamot i Knessets säkerhetsutskott, konstaterade imorse under en paneldebatt i militärradion att “pladdret kring våra militära operationer har ökat avsevärt de senaste åren, och det är omöjligt att inte hänföra detta till politiska motiv”. Netanyahus beslut att ta på sig ansvaret för attacken mot Damaskus kritiserades även av Avigdor Liberman, som var försvarsminister fram till mitten av november 2018, när han avgick i protest mot det han då kallade Netanyahus “kaputulation till terrorn” i Gaza. I en intervju i den israeliska militärradion under förmiddagen konstaterade Liberman att IDF inte hade uttalat sig om nattens händelser utan att ha fått uttryckliga order från försvarsministern, dvs. Netanyahu. “Det finns ingen anledning att skryta”, menade Liberman. “Vi måste bibehålla vår tvetydighet”.

Paul Widen

Jerusalem

Brottsrubricering: “Bjöd in judar till sin sons bröllop”

Palestinier och israeler dansar tillsammans under ett palestinskt bröllop på Västbanken (foto: skärmpdump YouTube)

Förra torsdagen firades ett stort bröllop i det palestinska samhället Deir Kadis på Västbanken. Mitt under festligheterna dök det upp fyra ultraortodoxa judar, som prompt började dansa med de övriga bröllopsgästerna. Händelsen fångades på film och spreds sedan snabbt i sociala medier av många palestinier, där många förfasade sig över att judar – därtill bosättare, påstods det – deltog i bröllopsdansen. Dagen därpå blev festens värd, tillika brudgummens far, Radi Nasser, utesluten ur Fatah-partiet, fråntagen ordförandeskapet i det lokala byrådet och avskedad från sin tjänst vid det palestinska utbildningsdepartementet. “Det här är en svidande kränkning av alla våra nationella värderingar och en skymf mot alla palestinier”, hette det i ett uttalande som senare samma dag utfärdades av det palestinska utbildningsdepartementet. Brottet som han hade gjort sig skyldig till var alltså att han hade bjudit in judar till sin sons bröllop.

Radi Nasser bedyrade genast att judarna hade dykt upp oinbjudna efter midnatt för att skada hans och hans sons rykte. “Så fort jag fick höra att fyra judar hade anslutit sig till festen gick jag till dem och kastade ut dem”, uppger han i palestinsk media. Detta är naturligtvis en lögn: ingen jude vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin få för sig att sätta sin fot i ett palestinskt samhälle obeväpnad, än mindre dyka upp oinbjuden på ett palestinskt bröllop. De fyra judarna var alltså med största sannolikhet inbjudna, av Radi Nasser själv eller under hans fulla överinseende. Goda kontakter mellan israeliska bosättare och palestinier hör nämligen till vardagen på Västbanken, men eftersom det styrande Fatah-partiets officiella linje är att allt socialt umgänge med israeler är att betrakta som landsförräderi sker dessa kontakter under radarn. Problemet var alltså inte att judarna var inbjudna: problemet uppstod när händelsen filmades och spreds i sociala medier. Enda sättet för Radi Nasser att nu rädda sitt skinn är att blåneka att han har en aning om vilka de fyra fräcka judarna är som våldgästade hans sons bröllop.

Målsättningen med Sveriges bistånd till den palestinska myndigheten är enligt regeringens hemsida “att Palestina ska bli […] en demokratisk stat som lever sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”, men i realiteten motverkar den palestinska myndigheten systematiskt all så kallad normalisering med Israel. Hur fred ska kunna uppnås när det i praktiken är brottsligt för palestinier att ha någon form av socialt umgänge med israeler är emellertid inget som verkar bekymra svenska beslutsfattare: de ovillkorade biståndsmiljonerna fortsätter att strömma in till den palestinska myndigheten.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1002445Läsningar totalt:
  • 104Läsningar idag:
  • 820729Besökare totalt:
  • 103Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen