Analyser

Soleimani: hjärnan bakom Irans förintelseplaner

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu innan avfärd till Grekland i torsdags. Netanyahus ord vid detta tillfälle har i efterhand tolkats som att han redan då visste att USA planerade att döda Qassem Solemani bara några timmar senare. (foto: Haim Zach/GPO)

Snart sagt hela Mellanöstern har varit på helspänn sedan tidigt i fredags morse när en amerikansk Reaper-drönare avfyrade fyra målsökande raketer av typen Hellfire (“helveteseld”) mot den iranske generalmajoren Qassem Soleimanis bilkonvoj i närheten av flygplatsen i Baghdad, Irak. Sammanlagt tio människor dödades i attacken, däribland Soleimani och Jamal Jafar Muhammad Ali al-Ibrahim (även känd som Abu Mahdi al-Mohandes), befälhavaren för den irakiska shi’itiska milisgruppen Al-Hashd Al-Sha’abi. Det amerikanska försvarsdepartementet utfärdade ett kort pressmeddelande några timmar efter attacken, i vilket man förklarade att den hade utförts på order av USA:s president Donald Trump för att avskräcka Iran från att utföra ytterligare attacker mot amerikanska trupper i regionen.

Israels politiska och militära ledarskap, som sannolikt informerades på förhand om USA:s avsikt att döda Soleimani, har hållit en låg profil sedan attacken utfördes. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var på statsbesök i Grekland när händelsen inträffade och beslöt sig för att återvända hem tidigare än planerat, då Israel omedelbart höjde sin militära beredskap efter attacken. “Precis som Israel har rätt att försvara sig, har USA exakt samma rätt”, sa han under ett mycket kort pressmeddelande innan han gick ombord sitt flygplan i Aten. “Qassem Soleimani var ansvarig för dödandet av amerikanska medborgare och många andra oskyldiga människor. Han planerade fler sådana attacker. President Trump förtjänar all ära för att ha agerat snabbt, kraftfullt och beslutsamt. Israel står sida vid sida med USA i dess rättmätiga kamp för fred, säkerhet och självförsvar”. Först igår måndag kommenterade IDF (Israels försvarsstyrkor) händelsen, då befälhavaren för styrkorna i landets södra region, generalmajor Herzi Halevi, underströk att Soleimani dödades av USA för hans aktiva roll i dödandet av amerikaner. Han medgav att attacken kommer att medföra konsekvenser också för Israel och att man därför måste följa händelseutvecklingen mycket noga, men att Israel “inte är en del av berättelsen”, samt att det var bra att attacken inträffade långt borta från landets gränser.

Denna låga profil ska dock inte misstolkas som likgiltighet, utan som ett sätt att undvika att provocera Iran i onödan. Irans ledarskap och dess allierade i regionen har de senaste dagarna lovat att hämnas Soleimanis blod, men genom att betona att det inträffade är en sak mellan USA och Iran försöker man hålla sig utanför Irans vedergällningsplaner. Även om israeliska städer regelmässigt har inkluderats i de tilltänkta mål som Iran nu säger sig överväga att attackera, uppskattar Israels militära ledarskap att Iran sannolikt inte kommer att dra in Israel i striden, åtminstone inte i nuläget. Irans huvudsakliga målsättning är att utföra en hämndattack som räddar landets ansikte utan att provocera en ännu kraftigare motattack, och en sådan attack bör i första hand riktas mot den part som beordrade dödandet av Soleimani, dvs. USA. En hämndattack mot Israel skulle inte få den psykologiska effekt som krävs för att Iran ska kunna hävda att man har återupprättat sin heder. Israel skulle för sin del uppfatta varje attack i sammanhanget som helt oprovocerad och därmed gå till massiv motattack, vilket Iran vill undvika. Israels förhöjda militära beredskap till trots befarar man alltså att risken för krig inte är överhängande.

Med detta sagt går det inte att överdriva betydelsen av dödandet av Soleimani för Israel. Ehud Yaari, en av landets mest respekterade militäranalytiker, sa i lördags kväll att “neutraliseringen av Soleimani är från ett judiskt perspektiv den viktigaste neutraliseringen sedan neutraliseringen av Reinhard Heydrich, arkitekten bakom ‘den slutliga lösningen’ i Prag 1942”. (Begreppet “neutralisering” är en eufemism som används i Israel för preemptivt dödande.) Yaari förklarade sedan hur Soleimani var “hjärnan och motorn” bakom planen att långsamt placera en snara runt hela Israel. Enligt Yaari planerade alltså Soleimani bokstavligt talat ytterligare en förintelse av det judiska folket, och det är i ljuset av detta som dödandet av honom bör tolkas.

Kontrasten mellan detta perspektiv och de skarpa ifrågasättanden av USA:s agerande som har yttrats på många håll i världen de senaste dagarna kunde inte vara skarpare. Liksom i förbigående har man medgett att Soleimani naturligtvis inte var något helgon, men sedan hävdat att detta faktum inte på något sätt berättigade USA:s dödliga attack. De som driver denna tes kan inte heller föreställa sig att något gott kan komma från det inträffade, utan bara ytterligare destabilisering och ökad risk för ett storkrig, kanske rentav ett världskrig. Desperat manar de nu därför alla sidor att avstå från ytterligare ord och handlingar som kan riskera att trappa upp situationen.

Problemet med detta perspektiv är den totala oförmågan att inse att USA redan befinner sig i en lågintensiv väpnad konflikt med Iran, vars uttalade mål är att sprida den islamiska revolutionen över hela världen med våld. Iran har med hjälp av de miliser och terroristorganisationer i Mellanöstern som regimen i Teheran kontrollerar attackerat amerikanska positioner och USA:s allierade i regionen ett stort antal gånger det senaste halvåret. USA avstod konsekvent från att gå till väpnad motattack ända tills en raketattack mot en amerikansk flygbas utanför Kirkuk i norra Irak den 27 december förra året krävde livet på en amerikansk medborgare. Att tro att amerikansk passivitet och undfallenhet leder till fred är alltså rent önsketänkande, och de som nu sammalunda låtit sig övertygas av Irans propaganda att USA genom sitt agerande har öppnat helvetets portar på vid gavel bör därför förslagsvis tas med en stor näve salt.

Paul Widen

Jerusalem

Intensiva militära överläggningar mellan Israel och USA

USA:s generalstabschef Mark A. Milley (t.v.) skakar hand med Israels generalstabschef Aviv Kochavi (t.h.). Foto: IDF

De senaste veckorna har minst tre amerikanska militärdelegationer besökt Israel. Först ut var chefen för USA:s centralkommando general Kenneth F. McKenzie Jr., som landade den 10 november för överläggningar med IDF (Israels försvarsstyrkor). Bara vid ett tidigare tillfälle har en chef för USA:s centralkommando besökt Israel, vilket gjorde att flera ögonbryn höjdes över händelsen. Fyra dagar senare landade chefen för det amerikanska flygvapnet general David Goldfein, ett besök som var mindre uppseendeväckande då det skedde inom ramen för den internationella flygvapenövningen Blue Flag som genomförs i Israel vartannat år. Den senaste i raden av besökande amerikanska militärdelegationer leddes av general Mark Milley, den amerikanska militärens generalstabschef, som landade den 24 november.

Flera israeliska bedömare har påpekat att en sådan strid ström av högt uppsatta amerikanska generaler inte har besökt landet sedan 2012, när USA:s dåvarande president Barack Obama fruktade ett nära förestående israeliskt anfall mot Irans atomenergi- och kärnvapenanläggningar. Samma bedömare sätter också de nu aktuella besöken i samband med två telefonsamtal mellan USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, ett samtal den 19 november och ytterligare ett den 1 december. Imorgon onsdag kommer Netanyahu dessutom att träffa USA:s utrikesminister Mike Pompeo under ett extrainsatt möte i Lissabon (Pompeo besökte för övrigt också Israel nyligen, den 23 oktober).

Det mest angelägna samtalspunkten under samtliga besök och telefonsamtal var, föga överraskande, hotet från Iran. I början av september uppgav diplomatiska källor att det internationella atomenergiorganet IAEA hade hittat spår av uran i den lagerlokal i Teheran där regimen fram till i maj förra året gömde sitt hemliga atomarktiv (innan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades tömma hela arkivet och frakta det till Israel). Senare samma månad attackerades flera oljeraffinaderier i Saudiarabien med kryssningsmissiler och drönare, vilket resulterade i att hälften av landets oljeproduktion slogs ut i nästan två veckor. Iran tros allmänt ha legat bakom attackerna. Under hösten har Iran dessutom återaktiverat flera atomenergianläggningar som man stängde ner 2015 som ett led i det så kallade JCPOA-avtalet, och demonstrativt skruvat upp krigsretoriken mot både USA och Israel.

Samtidigt befinner sig regimen i Teheran under hård press på hemmaplan, då omfattande folkliga protester inom landet har pågått i flera veckor. Liknande protester pågår även i Irak och Libanon. Protesternas utlösande faktor skiljer sig delvis mellan de olika länderna, men udden är i samtliga fall riktad mot regimen i Teheran och dess korruption och destruktiva inflytande. I Iran och Irak har polis och militär bemött protesterna med skarp ammunition, vilket har resulterat i hundratals dödsfall.

Än så länge utgör inte protesterna något reellt hot mot regimen i Teheran, men de visar att många människor i Mellanöstern, både perser och araber, sunniter och shiiter, har fått nog av mullornas styre. Klart är också att inget tyder på att Iran har för avsikt att backa, varken i sitt kompromisslösa förhållningssätt till protesterna eller i sitt krigshetsande förhållningssätt till Israel. Detta har tydligt uppfattats i Israel, där den bittert utdragna kampen om regeringsmakten som nu pågår är tydligt underställd allt som har med nationens säkerhet att göra.

Paul Widen

Jerusalem

Massiva israeliska bombräder i Syrien

Israeliska stridsflygplan (foto: IAF)

Natten till onsdagen gick israeliska stridsflygplan till attack mot ett stort antal militära mål i Syrien tillhörande det iranska republikanska gardets Quds-enhet och den syriska armén. Enligt IDF (Israels försvarsstyrkor) utfördes de massiva bombräderna som ett svar på raketbeskjutningen från Syrien tidigt igår morse. Fyra raketer avfyrades då mot Israel, men samtliga sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, utan att någon människa kom till skada. Nattens israeliska bombräder riktades både mot de enheter som låg bakom gårdagens raketbeskjutning och mot andra militära mål, bland annat sambandscentraler, militärbaser och vapenlager. Enligt syriska källor ska minst 23 människor ha dödats i attackerna, däribland 16 “utländska medborgare” (förmodligen iranier).

Israel har de senaste åren enligt egen utsago genomfört hundratals bombräder mot militära mål i Syrien tillhörande främst Iran och den libanesiska terroristorganisationen Hezballah. I somras rapporterades även flera bombräder mot iranska styrkor i Irak, som Israel misstänktes ligga bakom. Efter den iranska drönar- och kryssningsmissilattacken mot saudiarabiska oljeraffinaderier den 14 september i år har det dock inte rapporterats en enda israelisk bombräd i varken Irak eller Syrien, med undantag för missilattacken mot Akram al-Ajouri, en högt uppsatt företrädare i Islamiska jihads politiska gren, i Damaskus den 12 november. Detta plötsliga avbrott har av flera militäranalytiker satts i samband med dels en hårdnande retorik i Irak och Iran mot de misstänkta israeliska flygräderna, och dels frånvaron av ett kraftfullt amerikansk svar på de iranska attacken mot Saudiarabien, som slog ut hälften av kungarikets oljeproduktion. I Israel har man befarat att en iransk vedergällningsattack bara är en tidsfråga, och mot bakgrund av USA:s tydliga ovilja att konfrontera Irans aggression har man därför valt att hålla en lägre profil.

Gårdagens raketattack från Syrien erbjöd emellertid Israel ett gyllene tillfälle att gå till massiv motattack utan att anklagas för att ha inlett sammanstötningen. Varför Syrien och/eller Iran plötsligt valde att avfyra ett fåtal raketer mot Israel igår morse är dock svårare att förklara. Motstridiga rapporter i syrisk statskontrollerad media gjorde inledningsvis gällande att Israel hade utfört en bombräd mot Damaskus tidigt igår morse, men dessa rapporter kom först efter raketbeskjutningen från Syrien och dementerades omedelbart av Israel. Kryptiska antydningar och raderade tweets bland israeliska militärkorrespondenter tyder på att bakgrunden till den syriska raketbeskjutningen har hemligstämplats av den israeliska militärcensuren. Klart är dock att det råder ett mycket spänt läge i hela regionen, vilket samtidigt förvärras av de omfattande våldsamma folkliga protesterna i Libanon, Irak och Iran. Den osäkra politiska situationen i Israel riskerar givetvis också att utnyttjas av landets fiender, då ett tredje nyval inom loppet av mindre än ett år kan komma att utlysas om mindre än en månad.

Paul Widen

Jerusalem

Terroristledare dödad i israelisk attack

Baha Abu al-Ata (markerad med en röd cirkel) dödades i morgonens israeliska attack (foto: IDF)

Tidigt imorse avfyrade IDF (Israels försvarsstyrkor) en precisionsraket mot en lägenhet i Gaza där en högt uppsatt befälhavare för den palestinska terroristorganisationen Islamiska jihad befann sig. Befälhavaren, Baha Abu al-Ata, och hans fru, som befann sig i samma rum, dödades omedelbart. Inga andra människor uppges ha skadats i attacken.

I ett uttalande en kort stund efter attacken uppgav IDF att al-Ata var ytterst ansvarig för hundratals raketattacker mot Israel och att han stod i begrepp att utföra ytterligare attacker inom kort.

Detta är första gången sedan kriget sommaren 2014 som IDF har riktat dödligt våld mot en ledande företrädare för en terroristorganisation i Gaza. Trots att sporadisk raketbeskjutning mot samhällen i sydvästra Israel har blivit en del av vardagsrutinen brukar IDF nöja sig med att besvara raketelden med beskjutning av terroristorganisationernas infrastruktur. I ett fåtal fall har man även beskjutit terrorister som stått i begrepp att avfyra raketer. Högre befäl i terroristorganisationerna har undantagsvis även dödats när de har befunnit sig i en stridszon, men i övrigt har ledarskapet i Gaza kunnat sova lugnt i sina sängar i flera år.

Reaktionen i Gaza på den ovanliga israeliska attacken kom nästan omedelbart. Strax innan klockan sex imorse inleddes en omfattande raketbeskjutning mot sydvästra Israel, som successivt expanderade öster- och norrut. Raketlarmet ljöd även i Tel Aviv under morgonen, vilket tvingade alla skolor i staden att ställa in undervisningen, något som inte har hänt sedan kriget sommaren 2014. Miljontals människor har tagit betäckning i skyddsrum.

För tillfället är det enbart Islamiska jihad som ligger bakom den ursinniga raketbeskjutningen, då Hamas ännu försöker hålla sig utanför sammandrabbningen. Under begravningen av al-Ata i Gaza nu på morgonen utlovade Islamiska jihads ledare fullt krig mot Israel. IDF, som annars brukar besvara varje raketattack mot Israel med attacker riktade mot Hamas infrastruktur, har för sin del tillbakavisat palestinska uppgifter om att man har utfört motattacker i Gaza under morgonen, vilket tyder på att man ännu försöker undvika att dra in Hamas i striderna. Om inte Hamas lyckas återställa lugnet inom kort är det dock sannolikt att IDF kommer att gå till motattack mot både Islamiska jihad och Hamas. Risken för ett ännu mer omfattande våldsutbrott är därför överhängande.

Mindre än en timme efter IDF:s beskjutning av al-Atas bostad i Gaza inträffade en annan dödlig attack, som dock har överskuggats av det plötsliga våldsutbrottet i Gaza. Denna attack skedde i Damaskus i Syrien och riktades mot Akram al-Ajouri, en högt uppsatt företrädare i Islamiska jihads politiska gren. Enligt uppgifter i syriska statsmedier ska al-Ajouri dock ha överlevt attacken. Däremot ska en av hans söner och en av hans livvakter ha dödats. Sex personer, däribland Akram al-Ajouri själv, ska ha skadats i attacken.

IDF har inte kommenterat attacken i Damaskus. Det är dock ytterst ovanligt att Israel utan omsvep erkänner att man har utfört attacker i Syrien, och mycket pekar på ett samband mellan nattens attacker i Gaza och i Damaskus.

Den plötsliga upptrappningen av våldet inträffade bara några timmar innan högerpolitikern Naftali Bennett officiellt tillträder som försvarsminister i Israel. Denna ministerpost har sedan i december 2018 innehafts av premiärminister Binyamin Netanyahu. Enligt IDF ska beslutet att döda al-Ata ha tagits förra veckan efter att ha godkänts av Israel säkerhetskabinett. Därefter inväntade man bara rätt tillfälle att utföra attacken. Våldsupptrappningen sker dock mot bakgrund av en politisk situation i Israel som saknar motstycke, med ett utdraget politiskt dödläge som grundar sig i att inget av de två största partierna ännu har lyckats samla en majoritet bakom sig, samtidigt som nästan allt pekar på att åtal kommer att väckas mot den ställföreträdande premiärministern Netanyahu inom några veckor. Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, har uttryckt sitt odelade stöd för regeringens beslut att utföra attacken mot al-Ata, liksom även Israels president Reuven Rivlin, som under morgonen utfärdade ett pressmeddelande i vilket han betonade att regeringen enbart hade nationens säkerhet i åtanke när den godkände nattens operation. Det återstår att se om, och i så fall hur, morgonens våldsutbrott kommer att påverka den politiska situationen i Israel.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1075643Läsningar totalt:
  • 217Läsningar idag:
  • 881586Besökare totalt:
  • 204Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen