USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu i Vita huset den 27 januari 2020 (foto: Koby Gideon, GPO)

Trots att det bara har gått lite mer än en vecka sedan USA:s president Donald Trump presenterade sin plan för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna råder det redan stor förvirring kring när och hur planen ska implementeras. Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som entusiastiskt välkomnade planen, lovade redan samma kväll som planen offentliggjordes att sammankalla sin tillförordnade regering följande vecka för att formellt godkänna annekteringen av de delar av Västbanken som enligt planen skulle tillfalla Israel. Ett par timmar därefter sa USA:s israelambassadör David Friedman att det inte förelåg några hinder för detta, men motsades sedan dagen därpå av Trumps rådgivare, tillika svärson, Jared Kushner, fredsplanens chefsarkitekt, som sa att USA inte ämnade godkänna en israelisk annektering förrän en permanent regering är på plats i Jerusalem, dvs. efter valet den 2 mars, och då först efter noggranna konsultationer med USA för att klarlägga alla detaljer, vilket beräknas ta flera månader. Friedman gav honom då medhåll, vilket tvingade Netanyahu att ställa in den planerade regeringsomröstningen och istället lova att formalisera annekteringen så fort han vunnit valet. Hans rival Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, lovade för sin del att avancera Trumps plan direkt efter valet om hans parti vinner, men betonade samtidigt att han ämnade fortskrida ”i full koordination med regeringarna i USA, Jordanien, Egypten, andra länder i regionen, samt med palestinierna”. Det låter kanske fint, men efter att Netanyahu (och till en början även Friedman) genast började prata om omedelbar israelisk annektering av 30% av Västbanken – Trumps fredsplan nämner ingenstans en sådan omedelbar annektering – drog även inledningsvis försiktigt positiva arabländer åt sig öronen och ställde sig bakom Arabförbundets förkastande av fredsplanen i lördags. I skrivande stund finns det alltså ingen regering i regionen som Gantz skulle kunna avancera fredsplanen med när och om han vinner valet den 2 mars.

Hur de annars så väl samkoordinerade ledarskapen för USA och Israel lyckades klanta till detta så fullständigt är ännu oklart. Att det palestinska ledarskapet förkastade planen innan de ens hade läst den var förstås föga förvånande: de brukar som bekant förkasta alla fredsförslag som inte stipulerar israeliska eftergifter som försvars- och befolkningsmässigt garanterar slutet på Israel som en judisk stat. Arabförbundets enhälliga förkastande, som skedde på anmodan av den palestinska myndigheten, var dock inte givet på förhand. Jared Kushner har nära relationer till flera gulfstater, och representanter för tre av dessa var närvarande när Trump offentliggjorde sin fredsplan i Vita huset. Direkt efter offentliggörandet uppmanade Egypten det palestinska ledarskapet att studera planen ingående, vilket orsakade stor vrede och besvikelse i den palestinska myndigheten. Detta implicita och delvis nästan explicita stöd från delar av arabvärlden som inledningsvis kunde noteras tycks emellertid nu helt ha evaporerat, och mycket tyder på att orsaken till denna vändning är att fredsplanen omedelbart kom att överskuggas av Netanyahus tvärsäkra uttalanden om att omedelbart eller inom mycket kort tid annektera nästan en tredjedel av Västbanken. Rimligtvis ingick inte detta någonstans i Kushners fleråriga samtal med Saudiarabien och övriga gulfstater innan offentliggörandet av fredsplanen, då det ju inte nämns någonstans i det detaljerade 181-sidiga dokumentet. Ändå är det på denna punkt som samtalet nu har kört fast.

Det är också viktigt att påpeka att Netanyahu förmodligen inte skulle få stöd från medlemmarna i sitt eget Likud-parti om hans annekteringsplaner skulle presenteras i regeringen för omröstning. En stor del av Likud, inklusive flera ministrar, har nämligen öppet motsatt sig Trumps fredsplan, då den stipulerar en palestinsk stat i Gaza och omkring 70% av Västbanken. Även om palestinierna först måste uppfylla en mängd villkor innan denna stat skulle bli verklighet – däribland demilitarisering av Gaza och erkännande av Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad, dvs. fullt rimliga krav som förmodligen aldrig kommer att uppfyllas – kan denna fallang av Likud inte ställa sig bakom fredsplanen, då den av princip motsätter sig bildandet av en palestinsk stat väster om jordanfloden. Trots att fallangen helhjärtat stöder annekteringen av Israels bosättningar på Västbanken kan den alltså inte stödja en sådan annektering om den sker inom ramen av en fredsplan som i teorin också förespråkar bildandet av en palestinsk stat.

”Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle”, sa Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban under fredskonferensen i Genève i december 1973. Det som utspelar sig nu kan visa sig vara något så ovanligt som ett tillfälle då Israel missar ett tillfälle, och inte vilket tillfälle som helst: en unikt positivt inställd amerikansk president som vågar ifrågasätta parametrarna av årtiondens misslyckade fredsförhandlingar, som slutligen avfärdar de palestinska krav som per definition skulle innebära slutet på staten Israel som en judisk stat, och som med detta som utgångspunkt presenterar en fredsplan som – hör och häpna! – både tillgodoser Israels samtliga krav och förespråkar en palestinsk stat som teoretiskt sett har alla chanser att bli framgångsrik, och som på förhand till och med lyckas säkra ett försiktigt stöd för sin plan från flera arabstater. Och allt detta håller nu snabbt på att rinna ut i sanden för att Netanyahu försökte plocka russinen ur kakan istället för att tålmodigt låta palestinierna göra det de annars är så bra på: att missa ett tillfälle.

Givetvis var Trumps fredsplan dödsdömd på förhand, precis som alla delningsplaner och fredsförslag de senaste 100 åren, och av precis samma anledning: det palestinska ledarskapet vill bara ha självständighet om det sker på bekostnad av staten Israels existens. Så har det alltid varit och så kommer det av allt att döma alltid att förbli. Poängen här är alltså inte att Netanyahu håller på att sabotera en fredsplan som hade en chans att lyckas, utan att han gör det palestinska ledarskapet en stor tjänst genom att sabotera den i deras ställe.

Paul Widen

Jerusalem

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under presentationen av USA:s fredsplan (foto: Vita huset)

Som väntat gick merparten av världens självutnämnda mellanösternexperter i taket när USA:s president Donald Trump presenterade sin fredsvision i Vita huset igår. Man kan utan större svårighet föreställa sig hur paniken växte när de hörde att planen är ”fundamentalt olik tidigare fredsförslag” och hur deras fasa sedan bara växte och växte i takt med att Trump sammanfattade konturerna av det han kallade ”en realistisk tvåstatslösning”, med Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu – glad som en lärka trots att han bara ett par timmar tidigare formellt åtalades för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott – vid sin sida:

– ett sammanhängande territorium för en framtida palestinsk stat ”när villkoren för uppförandet av en stat är uppfyllda, inklusive ett bestämt fördömande av terrorism”

– Ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad

– Amerikanskt erkännande av israelisk suveränitet över de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla Israel

– En palestinsk huvudstad i de delar av östra Jerusalem som för närvarande ligger utanför Israels säkerhetsbarriär

– Fortsatt jordansk administration av Tempelberget och ett bevarande av rådande status quo där

– En injektion av 50 miljarder dollar (mer än 480 miljarder svenska kronor) under en 10-årsperiod för att bygga upp det palestinska samhället

– En frysning av all israelisk byggnation i de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla den palestinska staten

– Inga israeler eller palestinier kommer att tvingas lämna sina hem inom ramen för fredsplanen

”Det är dags för den muslimska världen att fixa det misstag som den gjorde 1948 när den valde att attackera, istället för att erkänna, den nya staten Israel”, sa president Trump avslutningsvis. ”Det är dags”.

Ett detaljerat 181-sidigt dokument med rubriken Fred till välstånd beskriver planens övriga delar och offentliggjordes samtidigt som Trump inledde sitt tal. Tre viktiga aspekter som presidenten inte specifikt nämnde i talet var att hela jordandalen kommer att tillfalla Israel, att en framtida palestinsk stat måste vara demilitariserad, samt att inga palestinska flyktingar kommer att få återvända till staten Israel.

När Trump hade avslutat sitt tal gick ordet till en helt överväldigad Binyamin Netanyahu, som tackade presidenten och många av de närvarande vid namn och som jämförde stundens historiska vikt med USA:s erkännande av staten Israel den 14 maj 1948. Utan några som helst invändningar lovade Netanyahu att förhandla med palestinierna med Trumps fredsplan som utgångspunkt, som han beskrev som ”en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”.

Vid det här laget låg nog mången mellanösternexpert på golvet i svåra konvulsioner och kippade efter andan. Ytterst få noterade stundens bittra ironi, nämligen att Trumps fredsvision med ytterst få undantag är identisk med den vision som Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin presenterade i sitt sista tal i Knesset (Israels parlament) den 5 oktober 1995 inför ratificeringen av del andra delen av Oslo-avtalet. Rabin förespråkade ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad, bevarandet av status quo på de heliga platserna, samt israelisk annektering av jordandalen och bosättningsblocken på Västbanken. Faktum är att Trumps fredsplan är mer generös än den Rabin förespråkade, eftersom Rabin uttryckligen motsatte sig upprättandet av en palestinsk stat, medan Trump uttryckligen (om än villkorligt) stöder bildandet av en palestinsk stat. Efter Rabins tal röstade Knesset med minsta möjliga majoritet, 61-59, igenom Oslo-avtalet. En av dem som röstade emot avtalet var den dåvarande oppositionsledaren Binyamin Netanyahu, som följande månad deltog i massdemonstationer mot Oslo-avtalet under vilka Rabin utmålades som en landsförrädare. Netanyahu uttryckte sig försiktigare, men han hörde ropen utan att motsätta sig dem. Den 4 november 1994, bara en månad efter sitt sista tal i Knesset, mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som såg det som sin plikt att eliminera denne påstådde landsförrädare.

Det har gått mindre än 25 år sedan dess, men otroligt mycket har alltså hänt, eftersom det som Netanyahu å det mest bestämdaste motsatte sig 1995 och då beskrev som ett existentiellt hot mot staten Israel idag plötsligt är ”en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”. Det är samtidigt fascinerande att se att många av dem som regelmässigt hänvisar till Yitzhak Rabin som en fredskämpe och en visionär uppenbarligen inte har en aning om vad han faktiskt förespråkade. Om Rabins fredssträvan förtjänade Nobels fredspris, varför beskriver nu många så kallade mellanösternexperter Trumps i princip identiska fredsvision som ett hån mot det palestinska folket, ett hot mot världsfreden och diverse andra hysteriska tillmälen och invektiv? Det är nästan att man börjar misstänka att de faktiskt inte alls är experter på Mellanöstern.

Paul Widen

Jerusalem

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu innan avfärd till Grekland i torsdags. Netanyahus ord vid detta tillfälle har i efterhand tolkats som att han redan då visste att USA planerade att döda Qassem Solemani bara några timmar senare. (foto: Haim Zach/GPO)

Snart sagt hela Mellanöstern har varit på helspänn sedan tidigt i fredags morse när en amerikansk Reaper-drönare avfyrade fyra målsökande raketer av typen Hellfire (”helveteseld”) mot den iranske generalmajoren Qassem Soleimanis bilkonvoj i närheten av flygplatsen i Baghdad, Irak. Sammanlagt tio människor dödades i attacken, däribland Soleimani och Jamal Jafar Muhammad Ali al-Ibrahim (även känd som Abu Mahdi al-Mohandes), befälhavaren för den irakiska shi’itiska milisgruppen Al-Hashd Al-Sha’abi. Det amerikanska försvarsdepartementet utfärdade ett kort pressmeddelande några timmar efter attacken, i vilket man förklarade att den hade utförts på order av USA:s president Donald Trump för att avskräcka Iran från att utföra ytterligare attacker mot amerikanska trupper i regionen.

Israels politiska och militära ledarskap, som sannolikt informerades på förhand om USA:s avsikt att döda Soleimani, har hållit en låg profil sedan attacken utfördes. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var på statsbesök i Grekland när händelsen inträffade och beslöt sig för att återvända hem tidigare än planerat, då Israel omedelbart höjde sin militära beredskap efter attacken. ”Precis som Israel har rätt att försvara sig, har USA exakt samma rätt”, sa han under ett mycket kort pressmeddelande innan han gick ombord sitt flygplan i Aten. ”Qassem Soleimani var ansvarig för dödandet av amerikanska medborgare och många andra oskyldiga människor. Han planerade fler sådana attacker. President Trump förtjänar all ära för att ha agerat snabbt, kraftfullt och beslutsamt. Israel står sida vid sida med USA i dess rättmätiga kamp för fred, säkerhet och självförsvar”. Först igår måndag kommenterade IDF (Israels försvarsstyrkor) händelsen, då befälhavaren för styrkorna i landets södra region, generalmajor Herzi Halevi, underströk att Soleimani dödades av USA för hans aktiva roll i dödandet av amerikaner. Han medgav att attacken kommer att medföra konsekvenser också för Israel och att man därför måste följa händelseutvecklingen mycket noga, men att Israel ”inte är en del av berättelsen”, samt att det var bra att attacken inträffade långt borta från landets gränser.

Denna låga profil ska dock inte misstolkas som likgiltighet, utan som ett sätt att undvika att provocera Iran i onödan. Irans ledarskap och dess allierade i regionen har de senaste dagarna lovat att hämnas Soleimanis blod, men genom att betona att det inträffade är en sak mellan USA och Iran försöker man hålla sig utanför Irans vedergällningsplaner. Även om israeliska städer regelmässigt har inkluderats i de tilltänkta mål som Iran nu säger sig överväga att attackera, uppskattar Israels militära ledarskap att Iran sannolikt inte kommer att dra in Israel i striden, åtminstone inte i nuläget. Irans huvudsakliga målsättning är att utföra en hämndattack som räddar landets ansikte utan att provocera en ännu kraftigare motattack, och en sådan attack bör i första hand riktas mot den part som beordrade dödandet av Soleimani, dvs. USA. En hämndattack mot Israel skulle inte få den psykologiska effekt som krävs för att Iran ska kunna hävda att man har återupprättat sin heder. Israel skulle för sin del uppfatta varje attack i sammanhanget som helt oprovocerad och därmed gå till massiv motattack, vilket Iran vill undvika. Israels förhöjda militära beredskap till trots befarar man alltså att risken för krig inte är överhängande.

Med detta sagt går det inte att överdriva betydelsen av dödandet av Soleimani för Israel. Ehud Yaari, en av landets mest respekterade militäranalytiker, sa i lördags kväll att ”neutraliseringen av Soleimani är från ett judiskt perspektiv den viktigaste neutraliseringen sedan neutraliseringen av Reinhard Heydrich, arkitekten bakom ’den slutliga lösningen’ i Prag 1942”. (Begreppet ”neutralisering” är en eufemism som används i Israel för preemptivt dödande.) Yaari förklarade sedan hur Soleimani var ”hjärnan och motorn” bakom planen att långsamt placera en snara runt hela Israel. Enligt Yaari planerade alltså Soleimani bokstavligt talat ytterligare en förintelse av det judiska folket, och det är i ljuset av detta som dödandet av honom bör tolkas.

Kontrasten mellan detta perspektiv och de skarpa ifrågasättanden av USA:s agerande som har yttrats på många håll i världen de senaste dagarna kunde inte vara skarpare. Liksom i förbigående har man medgett att Soleimani naturligtvis inte var något helgon, men sedan hävdat att detta faktum inte på något sätt berättigade USA:s dödliga attack. De som driver denna tes kan inte heller föreställa sig att något gott kan komma från det inträffade, utan bara ytterligare destabilisering och ökad risk för ett storkrig, kanske rentav ett världskrig. Desperat manar de nu därför alla sidor att avstå från ytterligare ord och handlingar som kan riskera att trappa upp situationen.

Problemet med detta perspektiv är den totala oförmågan att inse att USA redan befinner sig i en lågintensiv väpnad konflikt med Iran, vars uttalade mål är att sprida den islamiska revolutionen över hela världen med våld. Iran har med hjälp av de miliser och terroristorganisationer i Mellanöstern som regimen i Teheran kontrollerar attackerat amerikanska positioner och USA:s allierade i regionen ett stort antal gånger det senaste halvåret. USA avstod konsekvent från att gå till väpnad motattack ända tills en raketattack mot en amerikansk flygbas utanför Kirkuk i norra Irak den 27 december förra året krävde livet på en amerikansk medborgare. Att tro att amerikansk passivitet och undfallenhet leder till fred är alltså rent önsketänkande, och de som nu sammalunda låtit sig övertygas av Irans propaganda att USA genom sitt agerande har öppnat helvetets portar på vid gavel bör därför förslagsvis tas med en stor näve salt.

Paul Widen

Jerusalem