Analyser

Logiken bakom våldet mellan Israel och Hamas

Två 8-åriga palestinska pojkar som tog sig över gränsen från Gaza beväpnade med en kniv samtalar med en israelisk soldat innan de återvänder till Gaza via gränsövergången Erez den 30 mars 2019 (foto: COGAT)

Strax efter midnatt avfyrades fem raketer från Gaza mot Israel. De utlöste raketlarmet i flera samhällen nära gränsen men slog ner på öppna fält utan att orsaka några materiella skador. Israels försvarsstyrkor (IDF) besvarade attacken med eldgivning från pansarvagnar mot flera Hamas-positioner. Inga palestinier rapporteras ha dödats eller skadats i den israeliska motattacken.

Ingen palestinsk terroristgrupp har ännu tagit på sig ansvaret för raketattacken, men IDF uppges misstänka att Islamiska jihad ligger bakom den. Detta sedan fem palestinier dödades under lördagens massdemonstration längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel, något som terroristorganisationen tidigare hade sagt skulle resultera i en hämndattack i form av raketbeskjutning. Närmare 150 människor uppges även ha skadats i lördagens protester, som markerade årsdagen för den så kallade stora återvändarmarschen. Omkring 40000 palestinier deltog i demonstrationen, men enligt IDF ska terroristorganisationen Hamas ha uppvisat en återhållsamhet utan motstycke och till och med försökt förhindra deltagare från att komma nära gränsstaketet. Den våldsamma urladdning som befarades på årsdagen uteblev alltså, vilket med stor sannolikhet är ett resultat av de egyptiska medlingsansträngningarna mellan Israel och Hamas. IDF:s återhållsamma reaktion på nattens raketattack visar att även Israel försöker trappa ner våldet.

Den senaste veckans händelser visar hur snabbt en upptrappning kan ske, trots att varken Israel eller Hamas i nuläget är intresserade av ytterligare en storskalig militär sammandrabbning i Gaza. Samtidigt måste både Israel och Hamas agera på ett någorlunda trovärdigt sätt för den inhemska opinionen i Israel respektive Gaza: de måste utstråla styrka och kunna hävda att det är motståndarsidan som betalar det högsta priset. Men eftersom man är beroende av varandra för att kunna trappa ner våldet behöver båda parterna också vara beredda att absorbera ett visst mått av våld från motståndarsidan. Det vi ser är alltså, som jag skrev i min krönika i torsdags i Världen Idag, en sorts dyr och våldsam teater med ett sedan länge förutbestämt resultat: status quo ante bellum, en återgång till situationen som rådde innan våldsupptrappningen, möjligtvis med någon liten justering här och där. Insatserna är förstås mycket höga, och en felberäkning, exempelvis i form av en raket som resulterar i israeliska dödsoffer, eller en markant ökning av palestinska dödsoffer, kan utan förvarning förändra hela ekvationen. Israels märkbara ovilja att inleda en bred offensiv mot Hamas innebär dessutom att Hamas ständigt kommer att utmana Israels smärtgräns, vilket naturligtvis ökar risken för en felberäkning.

Samtidigt som ledarskapet på båda sidorna alltså håller sina huvuden kalla pågår ett propagandakrig för fullt, som syftar till att påverka världsopinionen åt det ena eller det andra hållet. En intressant inblick i denna kamp fick man igår, när IDF omhändertog två 8-åriga palestinska pojkar som hade lyckats ta sig över gränsen till Israel från Gaza, varav en var beväpnad med kniv. Det som hade kunnat sluta i en tragedi – två ihjälskjutna barn – och därmed en palestinsk propagandaseger, slutade emellertid istället i en israelisk propagandaseger: de två pojkarna fotograferades och filmades (med pixlade ansikten) när de drack vatten och  småpratade med israeliska soldater, som vänligt klappade dem på huvudet innan de fördes tillbaka till Gaza via gränsövergången Erez.

Paul Widen

Jerusalem

Netanyahus flört med extremhögern

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Ett extremistiskt högerparti i Israel, Otzma Yehudit (“judisk styrka”), har fått stor uppmärksamhet både på hemmaplan och internationellt sedan det i onsdags lät sig övertalas av premiärminister Binyamin Netanyahu att ingå ett tekniskt valsamarbete med det nationalreligiösa högerpartiet Habayit Hayehudi. Otzma Yehudit har i de flesta opinionsundersökningar hamnat under valspärren, som ligger på 3.25%. Habayit Hayehudi har för sin del legat precis på gränsen sedan partiet i slutet av december övergavs av sina två toppnamn Naftali Bennett och Ayelet Shaked. Partiernas förhoppning är att samarbetet ska öka chanserna för dem att gemensamt ta sig över spärren och därigenom förhindra att högerröster går förlorade. Dessa förhoppningar delas av Netanyahu, som är beroende av den övriga högern i Israel för att kunna bilda ytterligare en koalitionsregering efter nyvalet den 9 april.

Otzma Yehudit är dock inte bara ett högerparti som alla andra. Partiledaren Michael Ben-Ari har tidigare varit medlem i det numera terroriststämplade ultranationalistiska Kach-partiet och betraktar sig fortfarande som en efterföljare av partiets grundare Meir Kahane. Ben-Ari är känd för sina utstuderat extremistiska uttalanden och utspel, exempelvis en årlig fest vid massmördaren Baruch Goldsteins grav (också han en efterföljare av Kahane). Han förespråkar en omedelbar israelisk annexering av hela Västbanken, samt att Israel deporterar “extremistiska araber”, ett medvetet vagt begrepp som är menat att kringgå israelisk lagstiftning som förbjuder rasistisk uppvigling. Vid minst två tillfällen har han nekats visum till USA pga. sin anknytning till Kach, som är terroriststämplat även där.

2009 valdes Michael Ben-Ari in i Knesset för partiet Haichud Haleumi, dock utan att ingå i Binyamin Netanyahus koalitionsregering. Han ägnade följande fyraårsperiod åt provokationer tillsammans med sina två politiska sekreterare Baruch Marzel och Itamar Ben-Gvir. Trots att hans utspel fick stor uppmärksamhet i media lyckades han i praktiken inte åstadkomma någonting. Inför valet 2013 bildade han partiet Otzma Le’yisrael (“Styrka till Israel”) tillsammans med Marzel och Ben-Gvir men lyckades inte ta sig över valspärren, som då låg på 2%. I valet 2015 ställde partiet upp igen, denna gång under det nya namnet Otzma Yehudit och i samarbete med det ultraortodoxa partiet Yachad, också denna gång utan att lyckas ta sig över spärren, som då hade höjts till 3.25%.

Valsamarbetet med Habayit Hayehudi innebär att Otzma Yehudit tilldelas den femte och åttonde platsen på partiets valsedel. För detta har Habayit Hayehudi utlovats två ministerposter av Netanyahu om han får i upprag att bilda nästa regering. Trots att Otzma Yehudits inflytande i regeringsbildningen förmodligen kommer att vara obefintligt har mycket skarp kritik riktats mot att Netanyahu på detta sätt försöker säkra ett extremistpartis överlevnad för att öka sina chanser att sitta kvar vid makten. Det är dock inte bara Netanyahus politiska rivaler till både höger och till vänster om Likud-partiet som har fördömt hans agerande, utan även personer och organisationer som sällan eller aldrig gör offentliga politiska ställningstaganden. I ett uttalande i torsdags kväll hävdade American Jewish Committee (AJC) att Otzma Yehudits ståndpunkter är förkastliga och att de inte reflekterar den värdegrund som staten Israel vilar på. Uttalandet fick genast medhåll från American Israel Public Action Committee (AIPAC), som betonade att man sedan länge har en policy att inte träffa representanter för partiet, som man kallade för både förkastligt och rasistiskt. Visserligen nämnde varken AJC eller AIPAC Netanyahu vid namn i sina fördömanden, men implikationen gick det inte att ta miste på. Detta har i sin tur medfört ännu mer kritik mot Netanyahu från hans politiska rivaler, som menar att hans cyniska maktspel utgör ett hot mot det tvärpolitiska stödet som Israel åtnjuter i USA.

Netanyahu själv har inte kommenterat AJC:s och AIPAC:s uttalanden, men avvisade på lördagskvällen kategoriskt all kritik mot uppgörelsen mellan Otzma Yehudit och Habayit Hayehudi. “Vilket hyckleri och vilka dubbla måttstockar från vänstern”, skrev han på Facebook en kvart efter sabbatens utgång. “De motsätter sig ett högerblock utgjort av högerpartier samtidigt som de stöder extremistiska islamister för att kunna bilda en vänstermajoritet” fortsatte han, och gav sedan flera exempel på vänsterpolitiker som genom åren har gett legitimitet till arabiska politiker som sedermera har visat sig vara extremt israelfientliga.

Netanyahus försök att utmåla sitt agerande som oskyldigt står sig dock inte vid en närmare granskning. Likud har alltid vägrat att befatta sig med Kach och partiets diverse reinkarnationer. När Meir Kahane blev invald i Knesset 1984 var det den dåvarande Likud-ledaren Yitzhak Shamir som ledde sina partikamrater i bojkotten av Kahanes tal. Ingen tidigare Likud-ledare skulle ens ha drömt om att anta en pragmatisk hållning gentemot Kahanes efterföljare.

Sex veckor återstår nu till valdagen. Det återstår att se om Netanyahus flört med extremhögern ger den avkastning han hoppas på, eller om den feltänder och istället straffas av väljarna.

Paul Widen

Jerusalem

Diplomatiskt töväder?

Omans utrikesminister Yusuf bin Alawi bin Abdullah och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under konferensen i Warszawa, Polen, den 13 februari (foto: GPO)

I flera år har Israels premiärminister Binyamin Netanyahu hävdat att Israel i hemlighet samarbetar med flera arabländer för att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Exakt vilka länder det skulle röra sig om har varit en hemlighet, eftersom dessa länder officiellt har motsatt sig Israels själva existens sedan 1948 och kontakter med den judiska staten därför innebär ett opinionsmässigt risktagande för de styrande. I takt med att Irans inflytande i regionen har ökat, med massivt militärt bistånd till terroristorganisationer i Gaza, Libanon, Syrien, Irak och Jemen, har det dock skett en försiktig attitydförändring gentemot Israel i den arabiska folkopinionen. Palestiniernas öde, som tidigare var högsta prioritet, har i praktiken flyttats ner på dagordningen. Istället har man betonat behovet av att bekämpa Irans aggressiva expansionspolitik, samt att göra allt för att förhindra att regimen i Teheran utvecklar kärnvapen. Att samtala – eller rentav att samarbeta – med Israel, vilket var helt otänkbart för bara 15 år sedan, har därför blivit med och mer rumsrent i arabvärlden.

De senaste månaderna har flera av dessa tidigare hemliga kontakter blivit offentliga. I slutet av oktober välkomnades Netanyahu i Oman, en resa som dessutom gjordes genom saudiarabiskt luftrum. Några dagar senare gjorde Israels kultur- och sportminister Miri Regev ett offentligt besök i Abu Dhabi i Förenade arabemiraten, där hon närvarade vid en judoturnering i vilken den israeliske judokan Sagi Muki vann guld i 81-kilosklassen. Under prisutdelningen spelades Israels nationalsång, ett minst lika starkt tecken på normaliseringen mellan länderna som ett officiellt ministerbesök. Detta följdes en kort tid därefter av att Israels kommunikationsminister Ayoub Kara deltog i en konferens i Dubai i Förenade arabemiraten.

Netanyahu har betonat att alla dessa diplomatiska framsteg är resultatet av flera års ansträngningar och hemliga förhandlingar. Det hittills största genombrottet skedde i mitten av förra veckan när Israel deltog i en konferens i Warszawa, Polen, om säkerhetsläget i Mellanöstern. Representanter från 60 länder deltog i konferensen, varav flera från arabländer som inte har några officiella diplomatiska kontakter med Israel. Trots detta uppstod det inga problem när Netanyahu satte sig bredvid Jemens utrikesminister Khaled Alyemany under deltagarnas inledningsanföranden. När Netanyahus mikrofon inte fungerade var Alyemany till och med vänlig nog att ge honom sin.

Å ena sidan innebar konferensen en mycket präktig fjäder i Netanyahus hatt, då den tydigt bekräftade det han har sagt i flera år om de allt varmare relationerna mellan Israel och arabvärlden. Å andra sidan svävade konferensen på målet – vad som egentligen stod på agendan berodde lite på vem man frågade – och resulterade i ett antal missförstånd och diplomatiska fadäser, flera pga Netanyahus agerande. Mycket tyder exempelvis på att det var hans medarbetare som läckte en video från slutna förhandlingar i vilken arabiska diplomater uttryckte sig mycket odiplomatiskt om Iran. Även om filmklippet bekräftade det Netanyahu har sagt i flera år – att hotet från Iran har en högre prioritet i arabvärlden än konflikten mellan Israel och palestinierna – är det uppenbart att Mellanösterns övriga beslutsfattare inte alls delar hans iver att säga detta offentligt. Netanyahus omsorgsfulla och långsiktiga ansträngningar att lägga grunden för ett samarbete med arabländerna för att gemensamt bekämpa Irans expansion tycktes plötsligt ha ersatts av en vårdslös och kortsiktig sensationalism.

Bakgrunden till detta är att det pågår en febril valrörelse i Israel, vilket gör att Netanyahu gärna vill framhäva de ekonomiska, diplomatiska och militära framsteg som Israel har gjort under hans tid vid makten. Problemet för premiärministern är att en del av dessa framsteg är beroende av ett visst mått av sekretess. Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, vilket gör det möjligt för honom att ta sig vissa friheter. Konferensen i Warszawa visade emellertid att det som gynnar Netanyahu inte nödvändigtvis gynnar Israel, och vice versa.

Paul Widen

Jerusalem

Operation Nordansköld avslutas

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt besök vid gränsen mot Libanon igår (foto: Haim Zach/GPO)

I lördags upptäckte Israels förvarsstyrkor (IDF) ytterligare en tunnel under gränsen till Libanon, den sjätte av sitt slag. Tunneln uppges vara omkring 800 meter lång, varav minst 50 meter sträcker sig in på den israeliska sidan av gränsen. Enligt IDF ska tunneln ha grävts på 55 meters djup, vilket gör den till den djupaste tunneln som upptäckts hittills. Den är dessutom den mest avancerade tunneln som IDF har avslöjat till dags datum, då den bland annat ska ha försetts med både elektricitet och en räls. Den är därför troligen den libanesiska terroristorganisationen Hezballahs mest värdefulla tunnel. Tunnelmynningen uppges ligga i det libanesiska samhället Ramyeh, som i sin tur ligger omkring två kilometer ostnordost om det israeliska samhället Zarit. Arbetet med att oskadliggöra tunneln påbörjades omedelbart.

I och med lördagens upptäckt uppgav IDF att man har hittat samtliga tunnlar som Hezballah har grävt under gränsen till Israel. När den sjätte tunneln har förstörts kommer man därför att avsluta Operation Nordansköld, som inleddes för lite mer än fem veckor sedan för att eliminera Hezballahs omfattande tunnelprojekt. Officiellt hävdar alltså IDF nu att det rör sig om sex tunnlar, men när operationen inleddes i början av december hävdade IDF att man var medveten om omkring 10 tunnlar. Detta tidigare uttalande ska förmodligen tolkas som att seismologiska sensorer längs med gränsen i kombination med olika sorters underrättelseuppgifter indikerade att det fanns så många tunnlar. Diskrepansen kan dels bero på att man helt enkelt inte har hittat alla tunnlar, och dels vara ett försök att vilseleda Hezballah. IDF har inte velat avslöja exakt var man har sökt eller exakt hur många platser man har sökt på. Man säger dessutom att man är medveten om att det har pågått tunnelarbete på ytterligare ett antal ställen, men att dessa tunnlar ännu inte når in på israeliskt territorium.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu besökte igår söndag norra Galiléen och de israeliska ingenjörtrupper som har varit involverade i Operation Nordansköld. Han tackade dem för ett väl utfört arbete, som han beskrev som unikt, då varken tunnelhotet eller lösningen på det har någon historisk motsvarighet. Samtidigt förklarade han att Israel kommer att fortsätta att övervaka Hezballahs samtliga aktiviteter. Netanyahu inledde emellertid sitt anförande med ett mycket ovanligt medgivande beträffande israeliska flygräder mot iranska vapenleveranser i Syrien.

“Under de senaste 48 timmarna har Israel attackerat ett iranskt vapenlager på den internationella flygplatsen i Damaskus”, uppgav Netanyahu. “Detta återspeglar vår konsekventa policy och starka beslutsamhet att hindra Iran från att förankra sig militärt i Syrien. Vid behov kommer vi att intensifiera dessa attacker”.

Israel har tidigare med få undantag valt att varken bekräfta eller förneka när man har anklagats för att ha utfört flygräder i Syrien. Enbart om flygattacker har utförts som vedergällning för syriska attacker mot Israel har man öppet erkänt sin inblandning, eller om något gått snett under en flygräd. Det är förmodligen inget sammanträffande att Netanyahu valde att medge att Israel låg bakom helgens flygräd just när han besökte de israeliska trupperna vid gränsen till Libanon. Uttalandet kan tolkas som att Israel nu betraktar den defensiva fasen av operationen mot Hezballah/Syrien/Iran som avklarad, och att man nu kommer att påbörja en mer offensiv fas.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 982364Läsningar totalt:
  • 44Läsningar idag:
  • 803884Besökare totalt:
  • 42Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen