Analyser

Odramatiskt men oroväckande utspel av Netanyahu

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Klockan 17:00 igår eftermiddag utfärdade en talesperson för premiärminister Binyamin Netanyahu ett kort och ödesmättat pressmeddelande: klockan 20:00 ämnade Netanyahu framföra ett “dramatiskt” budskap till nationen från sitt residens i Jerusalem. Intensiv spekulation utbröt genast kring vad detta dramatiska budskap skulle komma att handla om. Hela landet satt som på nålar i tre timmar medan spekulationerna helt övertog nyhetscykeln och det nationella samtalet. Många politiska bedömare gissade att budskapet på ett eller annat sätt skulle vara relaterat till de tre undersökningar rörande mutbrott som Netanyahu är föremål för och i vilka Israels justitiekansler väntas ta beslut om åtal under kommande månader. Skulle Netanyahu rentav avgå?

Ett par minuter efter utsatt tid (han kommer nästan alltid för sent till allt) ställde sig Netanyahu framför TV-kameran som direktsände budskapet i alla israeliska nyhetskanaler (rummet var i övrigt tomt: inga journalister eller pressfotografer var närvarande) och ägnade sedan sju minuter åt att bedyra sin oskuld och anklaga “vänstern” för att konspirera mot honom. Han sa uttryckligen att brottsundersökningarna mot honom och hans familj (Sara, hans fru, och Yair, en av hans tre söner, är också misstänkta för inblandning i ett av fallen) hade avbrutits om Netanyahu “bara hade beordrat reträtt till 1967 års gränser, delat Jerusalem och övergett Israels säkerhet.  Men jag tänker aldrig göra detta”. Han begärde vidare att få konfrontera åklagarsidans vittnen i direktsänd TV “så att allmänheten kan se allt, höra allt, och förstå hela sanningen”, ett förfarande som ingen brottsmisstänkt israelisk medborgare tidigare har förunnats.

Netanyahus budskap förtjänar en mängd adjektiv, men “dramatiskt” är inte ett av dem. Israeliska kanal 10 avbröt sändningen efter lite mer än fyra minuter när de insåg att premiärministern hade lurat dem för att oemotsagd få kabla ut sin version av sanningen till den israeliska allmänheten på bästa sändningstid. Han utnyttjade den TV-länk som ger premiärministern möjlighet att förmedla livsviktig och högrelevant information direkt till den israeliska befolkningen för att positionera sig bättre inför justitiekanslerns stundande åtalsbeslut och nyvalet den 9 april. Kritiken mot Netanyahu har därför varit mycket hård och hans utspel avfärdades omedelbart som desperat, hysteriskt och patetiskt, samtidigt som många politiska bedömare har påpekat allvaret i att han så skamlöst utnyttjar sitt inflytande för att försöka påverka landets rättsordning.

Israelisk inrikespolitik har varit stormigare än vanligt sedan den 24 december när det stod klart att landet går mot nyval. Gårdagens odramatiska men samtidigt oroväckande utspel av Binyamin Netanyahu lär inte bli det sista av sitt slag, och ytterligare utspel och överraskningar från samtliga politiska läger är med stor sannolikhet att förvänta.

Paul Widen

Jerusalem

Föreligger det ett reellt hot mot Israels existens, eller är det bara prat?

En israelisk soldat ber morgonbönen på sin pansarvagn (foto: IDF)

En av mina prenumeranter hörde nyligen av sig till mig med följande undring: “Jag har en diskussion med en person om situationen i Israel. Personen hävdar att det geopolitiskt inte finns något reellt hot mot Israel eftersom de omgivande länderna, inklusive Iran, inte har några möjligheter att genomföra en framgångsrik invasion. Skadan de gör och kan göra är verklig, har stora negativa effekter, och bör tas på fullt allvar, men är inte ett existentiellt hot. Allt de kan uppnå är att såra familjer. Inget mer. När de pratar om att utplåna Israel är det just det, prat. De har inte förmågan att vinna.” Prenumeranten kände sig tveksam inför denna beskrivning av situationen och ville därför veta hur jag ställde mig till den.

Den 4 december inledde Israels försvarsstyrkor (IDF) Operation Nordansköld, med syfte att hitta och oskadliggöra ett antal tunnlar som den libanesiska terroristorganisationen Hezballah har grävt under gränsen mellan Libanon och Israel. Hittills har fyra tunnlar upptäckts, men Israel befarar att det finns ytterligare minst sex, då man i flera år har haft känslig seismologisk utrustning utplacerad längs med gränsen som har indikerat kontinuerlig underjordisk aktivitet på ett specifikt antal platser, där IDF nu systematiskt gräver/borrar för att hitta och förstöra dem.

Om alla dessa tunnlar hade färdigställts utan att ha upptäckts av Israel hade Hezballah kunnat använda dem som ett överraskningsmoment i nästa krig. I skydd av tät dimma och under intensiv raketbeskjutning av hela Israel (Hezballah har sedan 2006 byggt upp en raketarsenal som omfattar omkring 150,000 raketer, fler än Europas NATO-medlemmars samlade raketarsenaler) skulle hundratals terrorister obemärkt ha kunnat ta sig in på israeliskt territorium och tagit kontroll över delar av norra Galiléen. De tusentals israeler som bor i området hade mördats. Några hade förmodligen förts till Libanon som gisslan, att användas i psykologisk krigföring (filmad tortyr och avrättningar) och/eller i utpressningssyfte.

Med eller utan attacktunnlar beräknar israeliska experter att nästa krig mot Hezballah i Libanon kommer att kräva långt fler israeliska dödsoffer än något tidigare krig och lamslå hela landet i flera veckor. Risken är även stor att  halv- och ickestatliga aktörer i Gaza, på Västbanken, i Sinai och i Syrien, vars mål är förintelsen av staten Israel, kommer att utnyttja situationen och gå till attack. Israel skulle då tvingas utkämpa ett komplext flerfrontskrig, och detta innan Irans öppet aktiva roll ens ha börjat räknas in i ekvationen.

Skulle detta innebära slutet för staten Israel? Det beror på hur man definierar “slutet”. Om Hezballahs terrorister lyckades genomföra en massinfiltration skulle de förmodligen så småningom trängas tillbaka över gränsen. Dödssiffran på den libanesiska sidan skulle vara många gånger högre än den israeliska dödssiffran, likaså den materiella förödelsen. Både den ekonomiska och den psykologiska effekten av ett sådant krig bör dock inte underskattas. Varje land, liksom varje människa, har sin brytpunkt, och den sammanfaller inte nödvändigtvis med punkten av total förintelse. Ett land som inte återhämtar sig ekonomiskt och psykologiskt från ett krig kan ändå fortsätta att existera i flera generationer, men först efter att ha förvandlats till ett annat land, med krossad krigsmoral, stagnerad ekonomi och en helt desillusionerad befolkning.

Att sammanfatta detta skräckscenario – tusentals (långt räknat) civila dödsoffer, raketbombade städer och en lamslagen ekonomi som i bästa fall skulle ta åratal att återhämta sig – med att “allt Israels fiender kan uppnå är att såra familjer, inget mer”, är så fruktansvärt hjärtlöst och verklighetsfrånvänt att man sätter kaffet i halsen, innan man börjar undra exakt hur pass mycket värre situationen skulle behöva vara för att förtjäna ett mer realistiskt och empatiskt omdöme.

Frågan är förstås hypotetisk, och det är nog däri en stor del av problemet ligger, nämligen att staten Israel sedan 1948 systematiskt har arbetat på högtryck för att avvärja alla hypotetiska skräckscenarier innan de förverkligas. Detta kräver en snabb (och därför mycket förenklad) historisk genomgång: först byggde Israel upp IDF, en av världens starkaste och mest effektiva arméer, med allmän värnplikt för både män och kvinnor, som framgångsrikt slog tillbaka de militära invasionsförsöken 1948, 1967 och 1973. Vid samtliga dessa tre tillfällen var det många experter som kallt räknade ut den judiska staten. Israels mest inbitna fiender ändrade då strategi och började istället finansiera terroristorganisationer, som till största delen undvek att gå till direkt militär konfrontation mot IDF och istället riktade sig mot “mjuka mål”, civila israeler och judar i diasporan. Israel blev då världsledande i att både förebygga och bekämpa terrorism, och de spektakulära terroristattackerna med stora mängder dödsoffer som utfördes från början av 70-talet och en bit in på 2000-talet hör idag till ovanligheterna. Än en gång ändrade då Israels fiender taktik: man undvek direkt konfrontation med IDF, lade mindre energi på att försöka utföra spektakulära terroristattacker, och började istället attackera Israels civilbefolkning med raketer. Israel utvecklade då flera olika raketförsvarssystem, som idag kan skjuta ner båda kort-, medel- och långdistansrobotar. Man införde även byggnadsregler som kräver att varje lägenhet ska förses med sitt eget skyddsrum, och konstruerade till och med underjordiska sjukhus. Under kriget sommaren 2014 avfyrade de palestinska terroristorganisationerna i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men tack vare raketförsvarssystemet Järnkupolen och den goda tillgången till skyddsrum lyckades de bara döda sex människor. Det som visade sig vara betydligt dödligare än de palestinska raketattackerna var tunnlarna som hade grävts under gränsen mellan Gaza och Israel och genom vilka palestinska terrorister lyckades utföra flera dödliga bakhåll, som i ett fall även medförde att Hamas lade beslag på en dödad israelisk soldat, vars kropp terroristorganisationen nu använder som förhandlingsbricka. En stor del av kriget 2014 gick ut på att hitta och oskadliggöra de 14 tunnlar som nådde in på israeliskt territorium. Enligt vissa uppgifter ska Hamas ha planerat en massinfiltration genom tunnlarna senare samma år, med syfte att genomföra massakrer i israeliska gränssamhällen och föra med sig israeliska civila till Gaza som gisslan. I skrivande stund pågår därför konstruktionen av en underjordisk barriär längs med gränsen till Gaza för att eliminera hotet från attacktunnlarna. Den kostar 100 miljoner kronor per kilometer att bygga, vilket kanske låter som mycket pengar, tills man betänker att Israels försvarsbudget numera ligger på över 170 miljarder kronor om året.

Att de militära hoten mot Israel ligger på en icke existenshotande nivå beror således på Israels frenetiska ansträngningar i 70 år att alltid ligga flera steg före sina fiender, oavsett hur mycket det kostar – samt på Guds försyn. Det beror alltså inte på att de militära hoten inte är “reella”, eller att fiendens upprepade löften om snar utplåning bara är “prat”. Den nonchalans med vilken dessa reella och uppriktiga hot så ofta avfärdas bör dock inte förvåna någon: hot mot judars väl och ve brukar sällan tas på allvar. “Flera pålitliga och välinformerade källor bekräftade emellertid att Hitlers antisemitism inte är så genuin och våldsam som den låter”, rapporterade exempelvis New York Times den 21 november 1922. “De menar att han bara använder antisemitisk propaganda för att locka till sig massorna och hålla dem upphetsade och entusiastiska tills dess hans organisation har fulländats och blivit tillräckligt stark för att effektivt kunna användas i politiska syften”. Ett mer aktuellt exempel på detta, visseligen mindre dramatiskt men minst lika frapperande nonchalant, kunde noteras i FN:s säkerhetsråd igår när frågan om Hezballahs attacktunnlar togs upp till diskussion. Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog noterade att tunnlarna strider mot säkerhetsrådsresolution 1701, men tyckte ändå att det var passande att fördöma “alla överträdelser av resolution 1701 från båda sidor, inklusive de nästan dagliga israeliska kränkningarna av libanesiskt luftrum”. Olof Skoog uppfattar alltså ingen moralisk skillnad mellan israeliska rekognoceringsuppdrag, som i minst ett fall bidrog till upptäckten av en attacktunnel, och Hezballahs långtgångna planer att genomföra en omfattande massaker på israeliska civila: Israels självförsvarsansträngningar är lika förkastliga som Hezballahs massmordsfantasier.

Paul Widen

Jerusalem

Vad är det som händer i Israel egentligen?

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under ett extrainsatt sammanträde i Knessets utrikes- och försvarsutskott den 19 november 2018 (foto: Amos Ben-Gershom GPO)

Fram tills klockan 10:30 på måndagsförmiddagen såg det ut som att Israel var på väg mot nyval. Försvarsminister Avigdor Liberman avgick i förra veckan och reducerade därmed koalitionsregeringen till minsta möjliga majoritet (61 av 120 mandat i Knesset, Israels parlament). Koalitionspartierna Kulanu och Shas uppgav att en sådan situation är ohållbar i längden, vilket illustrerades av att en av ledarna för koalitionspartiet Habayit Hayehudi, Naftali Bennett, krävde att få överta försvarsministerposten om hans parti skulle stanna kvar.

Premiärminister Binyamin Netanyahu hade på söndagen förklarat att han inte ämnade ge efter för Bennetts krav att överta försvarsministerporten. På söndagskvällen hårdnade hans linje ytterligare. “Vi befinner oss mitt i en militär kampanj”, sa han då under en mycket uppmärksammad presskonferens i militärhögkvarteret i Tel Aviv. “Man överger inte regeringen mitt i en sådan kampanj och man spelar inte heller politiska spel”, fortsatte han, de hårda orden riktade mot både Liberman som just hade övergett regeringen, och Bennett som ställde politiska krav på fortsatt samarbete. Netanyahu hävdade att Israel befinner sig i en av sina svåraste säkerhetsperioder någonsin, vilket gör det ansvarslöst att utlösa nyval. Samtidigt visade han förståelse för den djupa frustration som råder bland den israeliska allmänheten inför den ingångna vapenvilan med terroristorganisationerna i Gaza efter att närmare 500 raketer avfyrades mot sydvästra Israel under ett enda dygn i början av förra veckan. “Ni ser bara en del av helhetsbilden av den pågående operationen som vi befinner oss i”, förklarade han kryptiskt. “Det är inte möjligt att offentliggöra all information. Jag kan i nuläget inte berätta när vi kommer att agera eller vad vi kommer att göra, men jag har en tydlig plan”.

Netanyahus implikation kunde inte ha varit tydligare: något stort är på gång, något betydligt större och viktigare än till och med 500 raketer från Gaza. Det vore därför ett allvarligt misstag att i nuläget inleda ytterligare ett krig i där, när IDF (Israels försvarsstyrkor) behöver vara tillgängliga om/när något händer på en annan front. Det han syftar på är givetvis hotet i norr, från terroristorganisationen Hezballah i Libanon, samt från Irans styrkor i Syrien. Hans analys bekräftas av uttalanden från andra ministrar, som utan att gå in på detaljer har uppgett att Israels militära ledarskap och samtliga underrättelsetjänster utan undantag rådde säkerhetskabinettet att gå med på vapenvilan i förra veckan.

Tidigare på söndagen hade Habayit Hayehudis båda partiledare Naftali Bennett och Ayelet Shaked kallat till presskonferens klockan 10:30 på måndagsförmiddagen. Där förväntades de offentliggöra att de lämnar koalitionsregeringen. Istället tog de överraskande tillbaka sitt krav på att Bennett skulle få överta försvarsministerposten. Under sina respektive tal framförde de visserligen svidande kritik mot den riktining som Israel har tagit under Netanyahus ledarskap, specifikt mot det faktum att Israel under över ett decennium “har slutat att segra”, som Bennett uttryckte det, dvs. att en stor del av landets ledarskap inte ens tycks kunna föreställa sig något annat än den rådande situationen med överhängande hot i både norr och söder. Trots detta förklarade sig de båda partiledarna villiga att fortsätta stå vid Netanyahus sida, i förhoppningen att de tillsammans ska kunna vända trenden och leda Israel till seger igen.

Beskedet från Habayit Hayehudi innebär att koalitionsregeringen trots allt består. Kulanu-partiet är visserligen fortsatt skeptiskt till dess livskraft, men har indikerat att man i nuläget inte ämnar vara den koalitionspart som uttdelar dödsstöten mot samarbetet.

Den dramatiska politiska händelseutveckligen beskrivs av många bedömare som ytterligare ett skickligt drag av Netanyahu, som iskallt synade Bennetts bluff. Samtidigt tror dock mindre än en tredjedel av den israeliska väljarkåren att det främst är landets säkerhetsläge som motiverar Netanyahu att försöka förhindra nyval, enligt en opinionsundersökning som utfördes igår av den israeliska arméradion. Nästan 60% tror istället att hans motiv främst är politiska,  dvs. att han helt enkelt vill hålla sig kvar vid makten till varje pris.

Det som talar emot denna cyniska analys är att Netanyahu förmodligen skulle gå mot ytterligare en seger om det utlystes nyval idag. Ingen annan partiledare kommer ens i närheten av den popularitet som han alltjämt åtnjuter i Israel. Och även om Netanyahu inte brukar dra sig för fulspel för sin egen politiska vinning är det tydligt att om landets samlade säkerhetsetablissemang manade till återhållsamhet trots förra veckans massiva raketangrepp från Gaza som helt saknade motstycke, då kan det finnas anledning till besinning.

Paul Widen

Jerusalem

Alltså… hur tänkte ni nu?

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

Fredagen den 12 oktober meddelade Centrum för teologi och religionsstudier (CTR) vid Lunds universitet (LU) att Krister Stendahls professur i religionsteologi kommer att upphöra den 31 december 2018. Tjänsten har innehafts av Jesper Svartvik sedan 2009, som delat sin tid mellan CTR och Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem. “Beslutet bygger på strategiska överväganden” lyder en av de välgenomtänkta och intetsägande formuleringarna i det officiella tillkännagivandet.

Den 18 oktober uppmärksammades händelsen av Kyrkans tidning och Dagen, som även nämnde att Jesper Svartvik i samband med beskedet från CTR hade sagt upp sig. “En av orsakerna till att han valt att säga upp sig är den brist på respekt för judisk tro och tradition som han upplevt vid STI”, rapporterade Dagen. Mystiken tätnade efter att Dagen publicerade ytterligare en artikel i ämnet den 24 oktober med rubriken “Svartvik kritiseras för dålig närvaro i Jerusalem”, som redan samma dag kompletterades med ännu en artikel, denna med rubriken “Svartvik bemöter kritik för dålig närvaro – frias av ansvarsnämnd”. CTR:s och Svenska kyrkans uttalanden i samtliga artiklar har präglats av samma välgenomtänkta och intetsägande formuleringar som beskedet den 12 oktober om att Krister Stendahls professur i religionsteologi kommer att upphöra från och med årsskiftet. Och från STI har det inte hörts ett knyst.

Oklarheterna kring vad som egentligen har hänt och varför blev sedan ännu större när Kyrkans tidning i fredags publicerade ett debattinlägg skrivet av åtta svensk-anknutna judar som under många år har samarbetat med Jesper Svartvik i hans ansträngningar att förbättra relationerna mellan Svenska Kyrkan och det judiska folket. “Förtroendet att samtala kring känsliga frågor har förstörts”, löd rubriken. “Det gångna året har vi bokstavligen stått vid Jespers sida när han under förödmjukande former tvingats tömma sitt arbetsrum och sin lägenhet i Jerusalem. Vi har sett honom kämpa i en kafkaliknande process där Kyrkan, Lunds Universitet och STI alla hänvisar till varandra och friskriver sig själva från ansvar”, står det bland annat i debattinlägget.

Själv hörde jag först talas om att Jesper Svartvik “fått sparken” för snart en månad sedan. “Han blev tillsagd att tömma sitt kontor på STI”, berättade en av Svartviks kollegor för mig då. “Det skedde under mycket förödmjukande former: han tilläts inte vara ensam utan övervakades hela tiden av en STI-anställd”. Jag har sedan dess varit i kontakt med ett stort antal människor både här i Jerusalem och i Sverige för att försöka förstå vad som har hänt. Det som följer nedan är resultatet av mina efterforskningar hittills.

Någon gång tidigt i våras blev Jesper Svartvik föremål för ett personalärende på CTR i Lund, hans arbetsgivare. “Lunds universitet förvarnade honom om en tilltänkt uppsägning av personliga skäl”, rapporterade Dagen den 24 oktober. “Orsaken till förvarningen var att professor Svartvik hade alldeles för låg närvaro i Jerusalem, och därmed inte fullgjort sina arbetsuppgifter, enligt arbetsgivaren”.

I april meddelades Jesper Svartvik av STI, via CTR i Lund, att hyreskontraktet till hans tjänstelägenhet i Jerusalem hade sagts upp och att han behövde flytta ut innan sommaren. Ingen på CTR ifrågasatte STI:s agerande. Inte heller verkar någon på Svenska kyrkans kansli i Uppsala ha opponerat sig (Svenska kyrkan har sedan 2009 bekostat den absoluta merparten av Svartviks tjänst och bör därför rimligtvis ha informerats i förväg). En chockad och bedrövad Jesper Svartvik reste därför till Jerusalem i maj för att packa ihop sina tillhörigheter. När han i samband med detta ville tömma sitt kontor på STI fick han reda på att låset till hans arbetsrum hade bytts ut. Han tilläts sedan inte ens hämta sina tillhörigheter utan att ständigt övervakas av en STI-anställd. “Han behandlades som en kriminell”, är ett vanligt omdöme jag har fått höra av chockade vänner och kollegor.

Jesper Svartvik avtackades aldrig på STI och hans plötsliga försvinnande offentliggjordes aldrig. Det enda som hände var att fotografiet av honom diskret togs bort från anslagstavlan vid toan i gången bakom trappan i STI:s entré, där all personal presenteras. Efter nästan 10 års tjänst.

Först när Jesper Svartvik var tillbaka i Sverige och återfick fotfästet valde han att överklaga personalärendet till Lunds universitets personalansvarsnämnd. Den 18 juni beslutades det där att att det inte fanns någon grund för uppsägning, som CTR hade önskat, men vid det laget hade Jesper Svartvik alltså redan tömt både sin tjänstelägenhet och sitt kontor i Jerusalem. I mitten av augusti ska sedan CTR och Svartvik efter förhandlingar ha enats om att han under innevarande höst ska ha Lund som sin tjänstgöringsort. Samtidigt meddelades Svartvik av CTR att det fanns en osäkerhet i fråga om finansieringen av professuren från och med februari 2019, och den 12 oktober meddelade alltså CTR att hans tjänst kommer att upphöra vid årsskiftet.

När Kyrkans tidning och Dagen nu har börjat ställa kritiska frågor kring hanteringen av det här ärendet skyller alla på alla i ett ytterst välkoreograferat skådespel: STI skyller på CTR (“han har aldrig varit anställd här, så det får CTR svara på”), CTR skyller på Svenska kyrkan (“de valde att inte förnya avtalet”), och Svenska kyrkan skyller på STI och CTR (“det rådde oenighet om hur tjänsten skulle delas mellan Lund och Jerusalem). När jag själv har vänt mig till de ansvariga på STI och CTR med specifika frågor har man givit synnerligen oförargliga – och för Jesper Svartvik konsekvent oturliga – förklaringar på den utstuderat förödmjukande behandlingen av honom:

– Uppsägningen av lägenhetskontraktet hade ingenting med personalärendet att göra, förklarar CTR, och hänvisar till STI. STI förklarar vidare att man inte längre kunde hyra bostaden i STI:s namn och att lägenheten sades upp i samband med att hyreskontraktet behövde omförhandlas. “Däremot fanns möjlighet för Jesper Svartvik att hyra bostad på samma villkor som övrig svensk personal vid STI i Jerusalem”, menar STI (notera att Svartvik nu plötsligt räknas som “personal vid STI”). Det var alltså bara ett sammanträffande att Jesper Svartvik blev av med sin tjänstebostad i Jerusalem samtidigt som CTR försökte avskeda honom.

– Bytet av lås på Jesper Svartviks arbetsrum skedde “inom ramen för STI:s säkerhetsarbete”, uppger STI, då det “planerades att 2018 byta samtliga lås inom STI administration, så också Jesper Svartviks tjänsterum”. Det var alltså bara ett sammanträffande att Jesper Svartvik blev utelåst från sitt tjänsterum i Jerusalem samtidigt som CTR försökte avskeda honom.

– När personalansvarsnämnden vid Lunds universitet den 18 juni inte fann giltiga skäl för uppsägning tvingades CTR hitta en lösning för Jesper Svartvik i Lund. Då dök plötsligt Svenska kyrkan upp ur skuggorna och utdelade nådastöten genom att besluta att inte förnya avtalet med CTR och därmed strypa finansieringen av tjänsten. Men även detta var alltså bara ett sammanträffande: man bara råkade ta detta avgörande beslut efter att CTR:s ansträngningar att slutgiltigt bli av med Jesper Svartvik hade misslyckats.

Mot bakgrund av dessa koordinerade axelryckningar är det intressant att titta på den bild med fem leende personer som STI lade upp på sin Facebooksida den 11 april. “STI har haft gäster från Lunds universitet och fört givande samtal med Alexander Maurits och Johanna Gustafsson Lundberg tillsammans med Erik Lysén (SvK) om utveckling av samarbetet med Centrum för teologi och religionsvetenskap”, löd bildtexten. De övriga två personerna på bilden var STI:s direktor Maria Leppäkari och STI:s intendent Jonny Nilsson.

Mindre än två månader efter att bilden togs fanns det inte kvar ett enda spår av Jesper Svartvik på STI, och ett halvår efter att den togs meddelade slutligen CTR att hans tjänst upphör. Eftersom ingen av de fem personerna på bilden hittills har yttrat ett enda kritiskt ord om hur Svartvik behandlades under hela den här processen förefaller det rimligt att anta att de redan då, den 11 april, visste vilket öde som väntade honom. Var det rentav därför de var så muntra?

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 961598Läsningar totalt:
  • 134Läsningar idag:
  • 785998Besökare totalt:
  • 126Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen