Analyser

Sanningens ögonblick närmar sig för Netanyahu

Israel premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

I juni 2016 inledde den israeliska polisens antikorruptionsenhet Lahav 433 en förundersökning mot premiärminister Binyamin Netanyahu. Exakt vad han misstänkes för var inledningsvis oklart pga sekretessen kring fallet, men media rapporterade att det rörde sig om ett helt nytt fall. Netanyahu var nämligen vid den tidpunkten insvept i ett antal kontroverser, bland annat för att ha mottagit olagliga donationer till sina politiska kampanjer och för han och hans familjs dyra matvanor på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom hade hans fru Sara en längre tid varit föremål för en förundersökning rörande misshushållning med allmänna medel.

Efter att förundersökningen hade pågått i mer än ett halvår beslutade Israels justitiekansler Avichai Mandelblit att lägga ner delar av den och fokusera polisens ansträngningar på två olika fall, samtidigt som misstankarna i dessa två fall offentliggjordes. I rättsfall 1000 (som det kallas i israelisk media) misstänks Netanyahu och hans fru ha mottagit gåvor i form av cigarrer och champagne till ett sammanlagt värde av motsvarande minst en miljon kronor från Hollywoodproducenten Arnon Milchan. I ersättning ska Netanyahu ha säkrat ett amerikanskt 10-årsvisum åt Milchan, som är en israelisk medborgare. I rättsfall 2000 misstänks Netanyahu ha haft hemliga överläggningar med Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot, med syfte att minska den Netanyahuvänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårt kritiska linje mot Netanyahu.

Netanyahu har förhörts av polis vid åtta tillfällen och varje förhör har pågått i flera timmar. Trots att förhören är sekretessbelagda har det läckt ut nya detaljer efter varje förhörsomgång, till den skandaltörstande pressens förtjusning och Netanyahus frustration och vrede.

Samtidigt som detaljerna kring rättsfall 1000 och 2000 offentliggjordes började det även läcka ut uppgifter till israelisk media om ytterligare en förundersökning, dock utan direkt koppling till Netanyahu, men väl till flera personer i hans innersta krets. Detta fall, kallat rättsfall 3000, rör upphandlingen av en avancerad ubåt och flera mindre krigsfartyg från den tyska skeppstillverkaren Thyssenkrupp, en upphandling som drevs igenom av nära bundsförvanter till Netanyahu och i strid mot både den dåvarande försvarsministern Moshe Ya’alons och den samlade försvarsledningens rekommendationer. Polisen har noga poängterat att Netanyahu inte misstänkt i fallet, men i förra veckan rapporterades det för första gången att Netanyahu kommer att kallas till förhör också i denna skandal.

Sedan dess har ytterligare en förundersökning kommit att inbegripa Netanyahu, detta fall kallat 4000. Det rör hans agerande under sin tid som ställföreträdande kommunikationsminister 2015-16, då han misstänkts ha agerat på ett sätt som gynnade hans personlige vän Shaul Elovitz, vd för den israeliska telekomjätten Bezeq. Netanyahu godkände företagets omfattande upphandlingar av konkurrerande telekomföretag, utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få för den redan bristande konkurrensen i branschen.

I början av augusti förra året uppgav polisen för första gången att misstänkarna mot Netanyahu omfattar mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Trots att den ursprungliga förundersökningen inleddes för mer än ett och ett halvt år sedan har dock inga åtal väckts än i något av fallen, vilket har lett till stor frustration bland den israeliska allmänheten. I över ett år har det därför anordnats demonstrationer varje lördagskväll i närheten av justitiekanslern Avichai Mandelblits bostad i Petach Tikvah, då man menar att han borde ha väckt åtal för länge sedan. Dessa demonstrationer har även spridit sig till andra städer, exempelvis Tel Aviv, där tusentals människor samlas varje lördagskväll för att demonstrera mot Netanyahu och korruptionen i landet. Mandelblit själv försvarar sitt agerande och menar att förundersökningarna måste få ta den tid de tar. Idag onsdag uppgav han dock att förundersökningarna i rättsfall 1000 och 2000 närmar sig sitt slutstadium och att frågan om eventuellt väckande av åtal är nära förestående.

Binyamin Netanyahu har för sin del konsekvent bedyrat sin oskuld och menar att medias intensiva rapportering och spekulation kring förundersökningarna utgör en häxjakt på honom och hans familj. För varje nytt avslöjande har han upprepat frasen Lo ihyeh klum, ki ein klum, ungefär “Inget kommer att uppdagas, för det finns inget att uppdaga”.

Vad som kommer att hända om åtal väcks är i nuläget en öppen fråga. Netanyahu har sagt att det inte föreligger några hinder för honom att fortsätta som premiärminister om åtal väcks, men en del av hans partikamrater och företrädare för de andra koalitionspartierna har uppgett att han då genast borde avgå. Och när Netanyahus föregångare Ehud Olmert stod i begrepp att åtalas i flera korruptionshärvor för 10 år sedan var Netanyahu själv en av de ledande rösterna som krävde att Olmert skulle avgå om åtal väcktes. När så skedde och Olmert också avgick utlyste han samtidigt nyval.

Paul Widen

Jerusalem

När barn utnyttjas som propagandaverktyg

Ahed Tamimi (foto: Facebook)

Den 16-åriga palestinska aktivisten Ahed Tamimi har återigen skapat rubriker världen över, efter att hon i mitten av december filmades när hon örfilade och sparkade en israelisk soldat i Nabi Saleh på Västbanken. Händelsen spelades in av hennes egen mamma, Nariman, som också samsände förloppet via Facebook Live. I klippet ser man hur Ahed Tamimi och hennes 21-åriga kusin Nour Tamimi går fram till två soldater och börjar knuffa och glåporda dem. Soldaternas reaktioner är ytterst behärskade: det värsta de kan ses göra är att slå bort händer och knytnävar som slungas mot dem.

Istället för att arrestera de våldsamma provokatörerna inför kamerorna på stället valde de israeliska soldaterna att göra det under en nattlig räd några dygn senare. Förutom Ahed och Nour Tamimi arresterades även Nariman, anklagad för uppvigling för att ha spelat in och samsänt konfrontationen på internet. Nour åtalades för grovt överfall men försattes på fri fot i väntan på rättegång. Även Nariman försattes på fri fot efter att åtal mot henne hade väckts, men Ahed, som det utöver grovt överfall och olaga hot föreligger ytterligare 10 åtalspunkter mot, kommer att sitta häktad tills rättegången är avklarad och domen fastställs.

Omedelbart efter den nattliga arresteringsräden påbörjade Aheds pappa, Basem Tamimi, en kampanj för att få sin dotter frisläppt, bland annat genom en namninsamling på aktivistsajten Avaaz. “För några dagar sedan stormade soldater in i mitt hus mitt i natten och slet med sig min 16-åriga dotter till fängelse”, inleder han sin appell. “Nu sitter min lilla flicka i en kall cell”. Basem påstår att han har vigt sitt liv åt “civilt motstånd”, men i själva verket är han en professionell agitator som tidigare har dömts för bland annat stenkastning och uppvigling och som i flera år har kommenderat ut sina egna barn och syskonbarn i våldsamma konfrontationer med israeliska soldater. Han har nekats inresevisum till både USA och Australien, i det förra fallet för att han inte informerade om fängelsedomen mot honom och i det senare fallet för att man misstänkte att han hade för avsikt att “uppvigla till missämja”. Under en tidigare föreläsningsturné i USA var det just detta Basem Tamimi gjorde, då han inför publik förklarade att videofilmer på våldsamma konfrontationer mellan palestinska barn och israeliska soldater kan användas “till enastående effekt”: “När tillräckligt många människor ser dessa videoklipp och hör våra historier kan det utlösa en sorts intifada mot Israel i USA”.

Detta sa Basem Tamimi lite mer än en månad efter en annan mycket uppmärksammad sammandrabbing mellan barnen Tamimi och en israelisk soldat den 28 augusti 2015. Efter att ha gripit den då 12-årige Muhammed Tamimi för stenkastning övermannades soldaten av två äldre palestinska kvinnor och Ahed, som tillsammans bet, klöste och slog honom tills han släppte Muhammed och drog sig tillbaka, allt inför aktivisternas och den internationella pressens kameror. Ahed var dock välkänd redan då: tre år tidigare hade hon som blott 11-åring filmats av en fotograf från nyhetsbyrån AFP när hon stod på en israelisk arméjeep och hytte en knytnäve mot en israelisk soldat.

Ahed Tamimi, liksom flera av hennes syskon och kusiner, ser inte ut som typiska palestinier. De har ljust hår, ljus ögonfärg och klär sig västerländskt. Detta har påtalats i flera år av mindre godtrogna bedömare, som menar att de upprepade konfrontationerna mellan barnen Tamimi och israeliska soldater i själva verket är utstuderade provokationer, planerade och regisserade för maximal medial effekt. Ett underutskott till det israeliska utrikes- och säkerhetsutskottet har till och med undersökt huruvida familjen Tamimi verkligen är en familj, eller om det i själva verket rör sig om unga skådespelare, utvalda för sitt västerländska utseende för att maximera propagandaeffekten. Inga säkra slutsatser har kunnat dras, men man anser det för sannolikt att flera av barnen förmodligen inte är biologiska barn till de påstådda föräldrarna. Ovedersägligt är dock att dessa barn i flera år har uppmuntrats av vuxna människor att delta i våldsamma sammandrabbningar med israeliska soldater, som de vuxna sedan på säkert avstånd har fotograferat och filmat för att producera propagandamaterial mot Israel. När barnen oundvikligen skadas betraktas detta av de vuxna som en propagandatillgång: bilderna på blodiga barn kan ju användas “till enastående effekt”. Och när barnen till slut hamnar i fängelse som Ahed Tamimi, går propagandamaskinen på högtryck. “Min lilla flicka sitter i en kall cell”, snyftar nu Basem Tamimi, som själv kommenderade ut henne mot de israeliska soldaterna, fullt medveten om vilka konsekvenser det kunde få, och vars fru istället för att stoppa henne gick för att hämta kameran.

Paul Widen

Jerusalem

Klassisk palestinsk utrikespolitisk såpopera

USA:s vicepresident Mike Pence och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Mark Neiman, GPO)

USA:s vicepresident Mike Pence befinner sig på besök i Israel, där han har fått ett blandat mottagande. President Reuven Rivlin, premiärminister Binyamin Netanyahu och merparten av oppositionen välkomnade honom som en sann vän av Israel och tackade honom för den amerikanska administrationens erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. När Pence igår skulle tala inför Knesset (Israels parlament) blev han dock avbruten av flera arabisk-israeliska ledamöter, som skrek och höll upp skyltar med en bild på Klippdomen och texten “Jerusalem är Palestinas huvudstad” på arabiska och engelska. De blev snabbt eskorterade från plenisalen av de vaktmästare som ser till att talmannens beslut efterlevs. Det är visserligen inte ovanligt att vaktmästarna måste ingripa för att återställa ordningen i Knesset, men eftersom det skedde när det var USA:s vicepresident som talade uppmärksammades förstås händelsen internationellt.

I talet som Pence sedermera höll lovade han bland annat att flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem kommer att verkställas innan slutet av 2019. Samtidigt uppmanade han det palestinska ledarskapet att återvända till förhandlingsbordet och försöka nå ett fredsavtal med Israel. I förra veckan avfärdade som bekant den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas USA som medlare i förhandlingarna. Trots Abbas många hårda ord mot den amerikanska administrationen och mot president Donald Trump personligen antog alltså Pence en försonlig ton.

Nästan samtidigt som Pence talade inför Knesset befann sig Abbas i Bryssel för att träffa EU:s samlade utrikesministrar, som han uppmanade att erkänna “Palestina” och överta rollen som medlare i fredsförhandlingarna. Han bad även EU att skjuta till de pengar som USA nyligen beslutade att tills vidare inte betala ut till UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar. Under en ordrik presskonferens efter sammanträdet nämnde emellertid inte EU:s högsta representant för utrikes- och säkerhetsfrågor Federica Mogherini frågan om ett erkännande av “Palestina”. Hon nämnde istället tidigare förhandlingar mellan den palestinska myndigheten och EU om en eventuell “associationsöverenskommelse”, men förklarade att detta ämne inte hade legat på dagordningen. Fokus hade istället legat på att “återuppliva en internationell ram för direkta förhandlingar” mellan parterna. Mogherini förklarade att EU:s position i frågan har varit oförändrad i “årtionden”: att varken USA eller EU var för sig kan få till stånd meningsfulla förhandlingar mellan parterna och att man därför måste agera gemensamt. I frågan om stödet till UNRWA betonade hon hur viktigt organisationens arbete är, både för de människor som betjänas och för regionens stabilitet. EU-länderna står sammantaget för merparten av biståndet till palestinierna och man har även ökat detta bistånd de senaste åren, fortsatte hon. Nu ska man “se över sätt att göra ännu mer”, sa hon sedan, för att därefter leverera de tämligen förödande avslutningsorden, “det är inte möjligt att föreställa sig att vi ska kunna kompensera för de beslut eller avsteg som andra länder gör som tidigare har bidragit en betydelsefull del av UNRWA:s budget”.

Budskapet till Abbas var alltså att inget gemensamt erkännande av “Palestina” är att vänta av EU. Inte heller är en uteslutning av USA från fredsförhandlingarna aktuell. Och inte tänker EU kollektivt skjuta till 65 miljoner dollar till UNRWA:s verksamhet. Trots detta hävdade den palestinska myndighetens utrikesminister Riyad Malki i en intervju med den PLO-kontrollerande nyhetsbyrån Wafa att Abbas möte med EU:s utrikesministrar var “framgångsrikt”. Det här är ett utmärkt exempel på klassisk palestinsk utrikespolitisk såpopera: skrik som en tvååring att du har blivit förorättad; avres i vredesmod till ett Viktigt Möte med Viktika Människor och framför dina absurda krav; bli lyssnad på och ge intryck av att bli tagen på allvar av sagda Viktiga Människor, som bakom lyckta dörrar avvisar samtliga dina krav men sedan döljer detta i en utdragen och osammanhängande presskonferens; res hem igen och konstatera för media som du själv kontrollerar att ditt uppdrag är utfört och att det var Mycket Framgångsrikt. I bästa fall kommer indicenten att tillåta Abbas att börja klättra ner från det träd han frivilligt klättrade upp i genom sitt besinningslösa fördömande av USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Han har ju haft ett framgångsrikt möte i Bryssel! Han har visat var skåpet ska stå! Visserligen står det någon helt annanstans, men ändå…

Paul Widen

Jerusalem

I väntan på en deklaration om Jerusalem

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under ett möte i FN-skrapan den 2 oktober 2017 (foto: Vita Huset)

I måndags löpte tidsfristen ut för USA:s president Donald Trump att aktivera dispensklausulen i den amerikanska lag från 1995 som föreskriver att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem. Klausulen ger presidenten rätt att skjuta upp implementeringen av lagen i sex månader om han bedömer att en ambassadflytt skulle skada nationens säkerhet. Denna bedömning gjorde Trump den 1 juni i år, men beslutet är alltså bara giltigt i sex månader. Därefter måste presidenten aktivera klausulen igen. Att så inte skedde under måndagen är mycket uppseendeväckande och har orsakat vilda spekulationer och farhågor om ett nytt palestinskt våldsutbrott.

Varje amerikansk president sedan 1995 har konsekvent utnyttjat sin laggivna rätt att avvakta med ambassadflytten, då man på goda grunder fruktat att en sådan flytt skulle orsaka våldsamma protester inte bara bland palestinier, utan över hela den muslimska världen. Var sjätte månad skrev alltså Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama under ett papper som sköt upp flytten ytterligare ett halvår, ett agerande som var så väntat att det i princip inte uppmärksammades i media. För ett halvår sedan skrev även Donald Trump under ett sådant papper, men den gången var det osäkert in i det sista om så skulle ske, eller om den oförutsägbare presidenten faktiskt skulle göra det han hade lovat under valkampanjen. När Trump ändå sköt på implementeringen var besvikelsen stor bland dem som hade hoppats på en förändring efter mer än 20 år av välregisserat politiskt hyckleri i frågan.

I Israel har det alltid rått bred politisk konsensus bland beslutsfattare att inte bara USA utan alla länder bör flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem och därigenom markera att man accepterar staden som Israels huvudstad. Även i USA råder det bred konsensus i frågan, vilket inte minst reflekteras i den nu aktuella lagen från 1995 som föreskriver en ambassadflytt och som röstades igenom med röstsiffrorna 93-5 i senaten och 374-37 i representanthuset. Vidare brukar amerikanska presidentkandidater rutinmässigt lova att de kommer att flytta ambassaden så fort de klivit över tröskeln till Ovala Rummet. Att detta sedan inte har gjorts har varit lika förutsägbart som valkampanjernas dyra löften.

Och i måndags var det alltså dags igen för USA:s president att inte flytta ambassaden. I takt med att dagen närmade sig surrade intensiva rykten även denna gång om att Trump inte skulle aktivera dispensklausulen, alternativt att han skulle göra det men samtidigt erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och presentera en tidsplan för ambassadflytten. När tidsfristen löpte ut utan att någon dispensåtgärd vidtogs eller att saken ens kommenterades ökade förväntningarna/farhågorna på det tal som det har utannonserats att presidenten ska framföra idag onsdag. Under tisdagskvällen rapporterades det att Trump har varit i kontakt med den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas och Jordaniens kung Abdullah för att i förväg förklara sina avsikter för dem. En odramatisk återgång till status quo ante är alltså i nuläget inte trolig.

Det palestinska ledarskapet har varnat att en amerikansk ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kommer att innebära dödsstöten för fredsprocessen och resultera i våldsamma protester. Det är emellertid samma palestinska ledarskap, både Fatah och terroristorganisationen Hamas, som ligger bakom planeringen av dessa protester. “Varningen” är alltså i princip bara ett förtäckt hot: “Gör som vi säger, annars startar vi ett våldsamt upplopp”.

Den mest intressanta frågan i allt detta men som lätt hamnar i skymundan pga de dramatiska spekulationerna är frågan om vad USA i nuläget skulle tjäna på en ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. I 22 långa år har amerikanska presidenter gjort en enkel kostnadsanalys och snabbt dragit slutsaten att man inte har något att vinna på att erkänna något som de facto redan är såsom erkännandet erkänner att det är. Hur har denna kostnadsanalys förändrats?

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 883024Läsningar totalt:
  • 661Läsningar idag:
  • 718655Besökare totalt:
  • 610Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen