Analyser

Alternativa sanningar

Lögner och åter lögner.

Lögner och åter lögner.

Den 29 augusti publicerade nyhetsportalen Mint Press News (MPN) en rapport från Syrien som gjorde gällande att syriska rebeller var ansvariga för stridsgasattacken i östra Damaskus den 21 augusti. Den saudiarabiska prinsen Bandar bin Sultan ska ha försett ovetande al-Qaida-rebeller med stridsgasen, som rebellerna sedan råkade detonera av misstag. Bara några timmar efter publiceringen av rapporten överbelastades MPN:s nyhetsportal av trafik från nyfikna läsare, vilket gjorde att den sedan låg nere i ett par dagar.

Bland vissa kritiker till USA:s militära interventionsplaner betraktas MPN-rapporten som ett bergfast bevis på att USA antingen försöker manipulera världsopinionen för att få stöd för en attack, eller att USA håller på att manipuleras av andra aktörer för att dras in i det syriska inbördeskriget.

En mängd frågetecken uppstår dock när man börjar gräva i härvan av motstridiga uppgifter. MPN sysslar med en form av politiskt färgad journalistisk aktivism som gör det svårt betrakta den som en tillförlitlig nyhetskälla. Den aktuella rapporten ska ha författats av journalisterna Dale Gavlak och Yahya Ababneh, vilket är ett ganska udda par: Gavlak har i nästan 10 år rapporterat från Mellanöstern för nyhetsbyrån Associated Press (AP), medan Ababneh är en för många helt okänd frilansjournalist som skriver för Al-Quds Al-Arabi. Många som refererar till uppgifterna i rapporten nämner inte MPN och gör istället en stor sak av att Gavlak normalt skriver för AP, men AP verkar inte ens vilja ta i rapportens uppgifter med tång. Samtidigt tycks Gavlaks Twitter-konto ha deaktiverats, och hennes MPN-rapport har inte åtföljts av ytterligare artiklar, trots den massiva uppmärksamheten som den ursprungliga rapporten har fått.

Det är inte bara AP som har valt att inte befatta sig med MPN-rapporten, utan i princip varje nyhetsbyrå som i västvärlden betraktas som tillförlitlig. Däremot citeras rapporten flitigt av ryska medier, iranska regimkontrollerade PressTV, samt bland diverse “alternativa” nyhetsportaler i USA och Europa som i likhet med MPN sysslar med politisk färgad journalistisk aktivism och som nästan alltid ligger bara ett par musklick bort från sajter ägnade åt ogenerade konspirationsteorier om 9/11-attackerna mot USA och NASA:s fejkade månlandning (den trickfilmades i en Hollywood-studio, om ni inte redan visste det).

Att en mängd konspirationsteoretiker sväljer en story med hull och hår är emellertid inte bevis för att den inte är sann. Även om MPN-rapporten innehåller uppgifter som inte går att bekräfta innehåller den även referenser till seriösa nyhetskällor som The Telegraph och Wall Street Journal som visar vilka enorma insatser som står på spel för Ryssland och Saudiarabien i Syrien. Enligt The Telegraph ska prins Bandar i ett möte med Rysslands president Vladimir Putin ha sagt att han kan garantera att vinter-OS i ryska Sochi inte utsätts för terroristattentat. “De tjetjenska grupperna som hotar spelens säkerhet kontrolleras av oss,” sa han lakoniskt och föreslog sedan att Ryssland, i utbyte mot OS-beskydd, drar tillbaka sitt stöd till Syriens diktator Bashar Assad. Ren och skär utpressning alltså.

Det finns all anledning att vara djupt skeptisk till MPN-rapporten. Samma djupa skepsis är dock berättigad beträffande den amerikanska administrationens tvärsäkra konstaterande att den syriska regimen bär skulden för stridsgasattacken den 21 augusti. I februari 2003 presenterade USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell bevis i FN:s säkerhetsråd på att Saddam Hussein kontrollerade stora mängder biologiska och kemiska stridsmedel och stod i begrepp att utveckla kärnvapen. Bevisen som framlades då var mer konkreta än de som USA:s nuvarande utrikesminister John Kerry hittills har kunnat presentera, och ändå visade det sig att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen alls.

Vi kan alltså inte säga någonting med säkerhet om vad som hände i östra Damaskus den 21 augusti i år. Däremot kan vi konstatera att över 100000 människor har dödats hittills i det syriska inbördeskriget och att den syriska regimen urskiljningslöst har bombat civila områden som kontrolleras av rebeller. Vi kan också konstatera att de syriska rebellernas brutalitet ibland överträffar regimens övergrepp, vilket förklarar omvärldens tveksamhet till en militär intervention. Man är inte så sugen på att sälla sig till rebellgrupper som halshugger katolska präster och sprättar upp liken på syriska soldater för att äta deras hjärtan. Det känns liksom inte helt rätt.

Israels roll i den här ekvationen görs sällan rättvisa i den intensiva nyhetsrapporteringen kring det syriska inbördeskriget. Faktum är att Israels ledarskap har antagit en mycket försiktig hållning till Syrien och vinnlagt sig om att inte dras in i konflikten, eftersom det är omöjligt att förutse vad som skulle hända om Bashar Assad störtas från makten. “Hellre den djävul man känner än den djävul man inte känner,” har många i det israeliska ledarskapet cyniskt resonerat. Anledningen till att man nu förespråkar en amerikansk intervention beror nästan inte alls på Assad eller stridsgasattacken den 21 augusti, utan nästan helt och hållet på rädslan för att USA:s garantier ska visa sig bara vara tomma ord. Till viss del har Israel alltså låtit sig målas in i samma hörn som USA, där man nu öppet förespråkar en kortsiktig handlingsplan som strider mot både USA:s och Israels långsiktiga intressen. Och därmed infinner sig frågan igen, helt otvunget: hamnade man i den här soppan helt på eget bevåg, eller har man naivt låtit sig manipuleras av Iran och/eller Ryssland och/eller Saudiarabien att ge sig in i en konflikt som omöjligt kan lösas, förbättras, eller ens lindras av en internationell bombningskampanj?

Paul Widen

Efrat

Krig till helgen då, gott folk?

Israeliska stridsflygplan över Masadas ruiner (foto: IDF)

Israeliska stridsflygplan över Masadas ruiner (foto: IDF)

Ett internationellt ingripande under ledning av USA mot den syriska regimen ser nu ut att bara vara en tidsfråga. Under de kommande dagarna planerar Washington att lägga fram bevis för att Bashar Assad låg bakom förra veckans stridsgasattack mot civila i östra Damaskus, uppenbarligen utan att invänta resultatet från den pågående utredningen av FN:s vapeninspektörer på plats i Syrien. I Storbrittanien har parlamentet återkallats från sin semester för att diskutera huruvida stridsåtgärder bör tas mot den syriska regimen. Anfallet kommer troligen att följa ganska tätt därpå, medan vreden över stridsgasattacken fortfarande brinner varm i det internationella samfundet.

I måndags hotade både syriska och iranska företrädare att Israel kommer att attackeras om den USA-ledda koalitionen gör verklighet av sina hot. Israeliska ledare uppger emellertid att risken för ett syriskt direktangrepp mot Israel är låg. Man menar att USA:s förväntade attack inte kommer att vara ämnad att knäcka Assad-regimen, bara att ge honom en ordentlig smäll på fingrarna som straff för förra veckans stridsgasattack. Assad beräknas inse detta och förväntas därför helt enkelt bita i det sura äpplet under de dryga 48 timmar som den USA-ledda attacken väntas pågå. Sannolikheten är nämligen stor att det israeliska svaret på en syrisk attack mot Israel skulle innebära slutet för Bashar Assads styre. I nuläget har han därför ingen anledning att göra saken värre genom att blanda in Israel i ekvationen: det kortet är bättre att gömma i skjortärmen tills han verkligen står vid avgrundens rand.

Ryssland, som har stått vid Syriens sida i vått och torrt, motsätter sig helt ett internationellt militärt ingripande. Kravet på att det internationella samfundet måste invänta resultatet från utredningen av FN:s vapeninspektörer innan man drar ut på en straffexpedition kan visserligen avskrivas som ett mindre trovärdigt sätt att bara vinna tid, men Rysslands reservationer är inte enbart baserade på sådana teknikaliteter. Vid upprepande tillfällen har man påpekat att det är omöjligt att få ett slut på dödandet i Syrien genom att attackera regimen. Risken är snarare att saken bara blir värre då och att takten på dödandet snarare skulle öka om regimen i Damaskus föll.

Även i USA och bland USA:s allierade finns det kritiska röster mot planerna på ett internationellt militärt ingripande. Även här påpekar man att FN:s vapeninspektörer först måste få avsluta sitt jobb och att FN:s säkerhetsråd sedan måste ge klartecken för en militär intervention. En attack mot Syrien utan säkerhetsrådets mandat skulle strida mot internationell rätt. Den brådska med vilken administrationen i Washington nu närmar sig ett attack bör kanske därför bäst förstås mot bakgrund av dessa kritiska röster: president Barack Obama vill slå till innan eftertankens proverbiala kranka blekhet besudlar den internationella initiativförmågan.

Häri ligger förmodligen det mest beklämmande med situationen som nu råder i Mellanöstern. Över 100000 människor har dödats i det syriska inbördeskriget sedan utbrottet i mars 2011 och USA har i princip inte gjort någonting åt saken. För ett år sedan förklarade president Barack Obama att ett militärt ingripande skulle vara nödvändigt om regimen började använda stridsgas mot rebellerna. När detta sedan skedde i april i år valde Washington att vänta på en officiell FN-utredning vars reslutat tog exakt den tid det krävdes för att den internationella opinionen skulle hinna distraheras av något annat. Förra veckans attack var betydligt mer omfattande, samtidigt som detaljerad information om attacken framkom snabbt och utan hjälp av FN:s vapeninspektörer (och mycket tack vare Israels signalspaning). Faktum kvarstår dock att president Barack Obamas främsta motivation att attackera den syriska regimen inte härrör från vare sig omsorg om den syriska civilbefolkningen, upprätthållandet av internationell rätt eller moralisk indignation över den syriska regimens kallblodiga massaker på oskyldiga civila: han är primärt intresserad av att återupprätta sin trovärdighet, som uppfattas som nästan obefintlig av i princip alla ledare i regionen. Och medan ingen sansad bedömare på allvar tror att USA:s inblandning kommer att göra saken bättre, kräver samma bedömare att president Barack Obama nu ger klartecken för en militär attack. Därmed kommer han återigen bevisa att hans administration saknar en övergripande strategi i Mellanöstern: man reagerar bara, alltmer tafatt, på kris efter kris.

De som framförallt tjänar på detta är naturligtvis mullorna i Iran. En USA-ledd attack mot Syrien gör det ännu mindre troligt att USA om några månader skulle ge sig in i ett militärt äventyr i Iran för att slå ut regimens kärnvapenprogram. Det spekuleras även att Ryssland och Kina kan komma att protestera mot en USA-ledd attack mot Syrien genom att häva alla sina sanktioner mot Iran. En lösning på detta vore om den USA-ledda koalitionen använde sitt nuvarande manöverutrymme och gick till attack mot Iran samtidigt som man attackerade Syrien. Därmed skulle USA drastiskt förändra maktbalansen i Mellanöstern till fördel för både sig själv och sina allierade i regionen: Israel, Saudiarabien, Egypten, Turkiet och Jordanien, för att bara nämna några. Hittills har dock president Barack Obama aldrig visat sig besitta ens en bråkdel av den inre moraliska övertygelse som skulle krävas för en sådan handling.

I Israel råder det absurda lugn som bara kan prägla ett samhälle som ständigt lever under ett förintelsehot. Igår studerade jag instruktionsboken till min sons gasmask medan han tapetserade köket i tomatsås. Sedan gick vi ut och sparkade boll. Högt över våra huvuden dånade israeliska stridsflygplan. Ibland hajade lillkillen till, pekade uppåt och utbrast, “Fyfa!” Ja, något åt det hållet.

Paul Widen

Efrat

Den öronbedövande tystnaden

Fredsförhandlarna (foto: USA:s utrikesdepartement)

Fredsförhandlarna (foto: USA:s utrikesdepartement)

“Vårt folk i det ockuperade Palestina, vårt folk i Akko, Nasaret, Tiberias, Haifa och Jaffa: en dag kommer Palestina att åter bli Palestina!” Detta budskap kunde höras för ett par veckor sedan på statskontrollerad palestinsk radio. Programmet spelades in och översattes till engelska av organisation Palestinian Media Watch (PMW), som dokumenterar antiisraelisk och antijudisk uppvigling i palestinsk media.

Städerna som räknades upp i radioinslaget ligger alla inom inom Israels internationellt erkända gränser. Det “ockuperade Palestina” som hänsyftas är alltså inte Västbanken och/eller Gaza, utan Staten Israel, en politisk entitet vars slut man entusiastiskt hoppas på. Radiokanalen “Palestinas röst” styrs av den palestinska myndigheten.

PMW publicerar nästan dagligen bulletiner med exempel på liknande och ibland ännu värre typer av uppvigling mot Israel. Just detta inslag uppmärksammades idag av Mark Regev, talesman för Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. “Medan denna uppvigling pågår hör vi en öronbedövande tystnad från det internationella samfundet,” sa han enligt Jerusalem Post. “När Israel bygger på områden som alla inser att Israel kommer att behålla i en slutgiltig fredsöverenskommelse uppfattas detta av någon anledning som ett hinder för fred. När palestinierna indoktrinerar sitt folk att hata Israel, och därigenom direkt undergräver försoning, ignoreras detta.”

I palestinsk statskontrollerad media glorifieras självmordsbombare och andra terrorister som har dödat israeliska civila, medan man visar skolflickor som reciterar dikter om hur judar är “de ondaste av skapelser, barbariska apor, vidriga grisar”. Israeliska städer, inklusive Tel Aviv, beskrivs som “palestinska” och på kartor över Mellanöstern har Israel helt raderats bort och istället ersatts av “Palestina”. Israeler och judar avhumaniseras och demoniseras och själva existensen av en judisk stat, oavsett storlek, beskrivs som skymf mot allt som är gott och rättvist, och allt detta sägs alltså i statskontrollerad TV, radio och tidningar. Detta är således den palestinska myndighetens officiella budskap till den egna befolkningen.

Då kanske man undrar hur stor chansen är att den palestinska befolkningen kommer att acceptera ett fredsavtal med “barbariska apor” och “vidriga grisar”. I princip obefintlig, om man får tro Khaled Abu Toameh, en arabisk-israelisk journalist. “Palestinska ledare har helt enkelt inte förberett sitt folk för fred,” konstaterar han.

Trots att denna helt ogenerade uppvigling har pågått dagligen, år ut och år in, helt öppet, får den i princip ingen uppmärksamhet alls i den svenska nyhetsrapporteringen. En snabb googlesökning visar att en reporter på Aftonbladet citerade uppgifter från Palestinian Media Watch i en (1) artikel 2011. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet publicerade en (1) TT-artikel 2007 som hänvisade till “PMW, en israelisk intresseorganisation”. Därmed tyckte uppenbarligen den svenska journalistkåren att ämnet var avhandlat, kanske rentav lite uttjatat.

Paul Widen

Efrat

Det flerdimensionella schackspelet

multidimensionalchessIsraels justitieminister Tzipi Livni och den palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat träffades informellt under måndagen i USA:s utrikesminister John Kerrys residens som ett första försiktigt steg i den återupptagna fredsprocessen. Idag tisdag träffades parterna under formella omständigheter i tre timmar. Alla inblandade är svurna till tystnad, vilket innebär att sanningens ögonblick nu har kommit för världens alla mellanösternexperter: besitter de tillräckligt mycket historisk kunskap och politisk intuition för att kunna säga något insiktsfullt om det som sker utan att ha tillgång till parternas respektive perspektiv?

Två tämligen okontroversiella saker är värda att nämnas i sammanhanget. För det första är i princip alla förvånade över att israeliska och palestinska representanter har kommit överens om att återuppta fredsförhandlingarna som legat på is i snart tre år och som under decenniet dessförinnan ledde till ytterst få konkreta framsteg. För det andra är nästan alla djupt skeptiska till att förhandlingarna kommer att leda till en permanent fredsuppgörelse mellan parterna. Summa summarum: ingen förstår riktigt varför de pratar, alla tror att det i princip är lönlöst att det pratar, samtidigt som pratmakarna själva har lovat varandra att inte berätta för någon vart deras prat bär hän förrän det är slutpratat.

Några faktabitar har emellertid gjorts kända för allmänheten. Dels uppges parterna ha kommit överens om att ägna minst nio månader åt samtalen, oavsett om det faktiskt sker framsteg i förhandlingarna eller ej. Dels uppges formeln för förhandlingarna vara att inget är färdigt förrän allt är färdigt, dvs att man inte kommer att sträva efter att uppnå några interrim-avtal. Alla konfliktpunkter ligger alltså på förhandlingsbordet samtidigt: gränsfrågan, bosättningarna, de palestinska flyktingarna, Jerusalems status, ett formellt palestinskt erkännande av Israel som en judisk stat, demilitariseringen av Västbanken, Gazas framtid, samt ödet för de över 5000 palestinier som sitter i israeliskt fängelse. En enda liten detalj kan sänka hela skeppet, även om man skulle komma överens på alla andra detaljer.

Fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO kan närmast liknas vid ett flerdimensionellt schackspel där de båda parterna har radikalt olika prioriteringar och mål. För Israels del handlar det främst eller till och med enbart om internationell skadebegränsning. Det internationella samfundet med USA:s president Barack Obama i spetsen är besatt av att hitta en lösning på en av världens just nu minst angelägna konflikter, vilket gör att Israels premiärminister Binyamin Netanyahu slutligen kände sig tvingad att göra smärtsamma eftergifter (som att frige över 100 terrorister) för att locka tillbaka palestinierna till förhandlingsbordet. Visserligen menar han att Israel har ett strategiskt intresse av att nå en fredsöverenskommelse med palestinierna och har sedan han tillträdde som premiärminister 2009 upprepat detta vid varje tillfälle som givits. Trots detta tyder nästan allt på att Netanyahu inte tror att det är möjligt att i nuläget faktiskt nå en fredsöverenskommelse med PLO, eftersom det han själv som mest är villig att erbjuda är mindre än det PLO:s företrädare som minst säger sig vara villiga att acceptera. Så länge förhandlingarna pågår hoppas emellertid Netanyahu att retoriken från både palestinierna och från Israels många internationella kritiker kommer att dämpas avsevärt, så att han kan ägna all sin uppmärksamhet åt det som verkligen utgör ett hot mot Israel, nämligen kärnvapenhotet från Iran.

PLO, eller kanske rättare sagt PLO:s ordförande Mahmoud Abbas och hans närmaste män, har naturligtvis helt andra tankar kring fredsförhandlingarna. Det mandat som den palestinska väljarkåren gav Abbas löpte ut i januari 2009. Han vägrar att utlysa nya val eftersom risken är för stor att den islamistiska terroristorganisationen Hamas då skulle vinna. Samtidigt som han alltså är den palestinska myndighetens odemokratiskt kvarsittande president är han ordförande i PLO, och det är tekniskt sett i denna egenskap som han har gett klartecken till de återupptagna fredsförhandlingarna med Israel. PLO består dock av ett veritabelt potpuri av palestinska partier (eller terroristfraktioner, om man ska vara helt ärlig) utöver hans eget Fatah-parti. Ett av de större partierna, PFLP, har öppet förklarat att Abbas inte har stöd från resten av PLO för att återuppta fredsprocessen med Israel. Det går alltså inte riktigt att överdriva hur löst Mahmoud Abbas sitter i sin egen sadel som “palestiniernas president”, som det slentrianmässigt heter i svensk massmedia. Två saker håller honom kvar vid makten: den israeliska arméns närvaro på Västbanken (som förhindrar att Hamas tar över makten med våld på samma sätt som i Gaza 2007) och omvärldens biståndspengar. Mahmoud Abbas företräder alltså i princip bara sig själv och sina närmaste män. Anledningen till att de nu har gått med på att återuppta fredsförhandlingarna med Israel är att de kyligt räknar med att de kan tvinga till sig ytterligare några eftergifter innan det blir uppenbart att det inte går att nå en överenskommelse och samtalen havererar. De över 100 terroristerna som Israel igår gick med på att frige innebär exempelvis att Abbas kan hävda sig lite bättre mot Hamas, som ju fick över 1000 terrorister i utbyte mot Gilad Shalit för lite mer än ett år sedan.

Allt detta är naturligtvis Binyamin Netanyahu medveten om, men ändå väljer han att spela med, eftersom han kyligt räknar med att skulden för de havererade fredsförhandlingarna kommer att hamna på palestinierna, precis som den gjorde sommaren 2000 när Ehud Barak erbjöd Yassir Arafat mer än någon tidigare eller senare premiärminister någonsin gjort eller kommer att göra, och Arafat ändå sa nej, utan att ens presentera ett motförslag. Med andra ord: Netanyahu vet det som resten av världen borde ha fattat vid det här laget, nämligen att PLO aldrig har velat ha fred, och han räknar med att Abbas i fredsförhandlingarna kommer att vara ovis nog att göra detta uppenbart för världssamfundet.

PLO:s ordförande och Israels premiärminister är emellertid inte de enda spelarna i detta schackspel, eftersom det finns fler dimensioner med ytterligare spelare, som i sin tur har sina egna prioriteringar och mål. Under förmiddagen avfyrades exempelvis en Kassam-raket från den Hamas-kontrollerade Gazaremsan mot Israel, bara några timmar innan det första officiella mötet mellan israeliska och palestinska representanter i Vita Huset. Att förhandla med den sionistiska entiteten betraktas av Hamas som högförräderi. Vi kan alltså räkna med fler raketer mot israeliska civila om Hamas misstänker att fredsförhandlingarna går åt rätt håll. På så sätt skulle man tvinga fram en militär konfrontation med Israel, vilket i sin tur skulle tvinga Abbas att lämna förhandlingarna för att inte på något sätt uppfattas som en partner till Israel när palestinier dör i Gaza. Samma sak gäller i Libanon, där terroristorganisationen Hizballa sitter på tiotusentals raketer som kan starta ett krig som effektivt skulle döda alla fredsutsikter. Syrien spelar fortfarande en roll, trots kaoset som orsakats av inbördeskriget, liksom Iran. De vill inte se en fredlig lösning eftersom demoniseringen av Israel spelar en central roll i det narrativ som de matar sina respektive befolkningar med. Jordaniens kungahus spelar naturligtvis också en roll, liksom även landets befolkning, där palestinierna faktisk är i majoritet. Egypten, arabvärldens folkrikaste land, har givetvis starka åsikter om vad som sker inpå deras husknut, inte minst för att Hamas är en utväxt ur det nyligen avsatta muslimska brödraskapet. Både i det israeliska och i det palestinska samhället finns det ytterligare aktörer och krafter som i vissa fall inte alls vill att parterna ska komma överens. Varje gång en av alla dessa spelare flyttar en spelpjäs på det flerdimensionella schackbrädet flyttar resten av spelarna också sina pjäser. Regelboken är tjock som en Bibel, men spelarna bryter rutinmässigt mot den. Ja, ni fattar: situationen är, med ett ord, komplicerad.

Paul Widen

Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1077064Läsningar totalt:
  • 207Läsningar idag:
  • 882894Besökare totalt:
  • 196Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen