Analyser

Ship to Gaza: epiolog

Trots att Ship to Gaza-äventyret slutade som de flesta av oss hade väntat fortsätter de misslyckade blockadbrytarna att generera rubriker i svenska tidningar. I onsdags publicerade DN en artikel av Nurit Peled-Elhanan, mor till en av de israeliska passagerarna på Ship to Gaza-fartyget Estelle, tillika agitatör på den extrema israeliska vänsterkanten. Låt oss helt kort titta närmare på vem hon är, vad hon skriver i DN och hur detta relaterar till den svenska debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna, som för länge sedan förlorade all sans och vett.

Peled-Elhanan är professor i språkutbildning vid Hebrew University i Jerusalem och aktiv i den extrema vänsterorganisationen Gush Shalom, som ofta felaktigt kallas för en fredsorganisation. 1997 dödades Peled-Elhanans 14-åriga dotter Smadar i en självmordsattack i Jerusalem. Till begravningen inbjöds en representant för PLO, som i sitt griftetal hävdade att Israel bar det yttersta ansvaret för flickans död. Denna åsikt delas alltjämt av Peled-Elhanan själv: Israels påstått rasistiska skolundervisning och Israels “hänsynslösa ockupation av Palestina” skapar en sådan frustration bland palestinier att de drivs till att begå brutala terroristattacker, hävdar hon.

Här har vi alltså att göra med en människa som saknar den mest grundläggande intellektuella förmågan att ompröva sin solidaritet med den palestinska saken ens efter att hennes egen dotter har sprängts i bitar av en palestinsk terrorist. Verbal argumentation, logisk deduktion, analys av statistik och historiska fakta, kort och gott: det goda samtalet, det sunda resonemanget – allt är fundamentalt lönlöst. Nurit Peled-Elhanan kan inte rubbas ur sin övertygelse att sionismen, det judiska folkets strävan efter stälvbestämmande, är roten till allt ont i Mellanöstern.

I en illa skriven och hastigt översatt artikel i DN Kultur får vi en liten inblick i hur denna intellektuella oförmåga har ärvts av hennes son Yonatan, en av tre israeliska medborgade ombord på Estelle. Under de två veckor som Yonatan och kompani var till sjöss skeppades tonvis med mat och bränsle in i Gaza från Israel via de befintliga och aktiva gränsövergångarna. Dagarna efter att Estelle bordades av den israeliska flottan besökte Qatars emir sheikh Hamad ibn Khalifa al-Thani det Hamas-kontrollerade området, via gränsövergången till Egypten, med löften om hundratals miljoner dollar i bistånd. Hamas och övriga terroristorganisationer trappade i samband med detta upp sitt bombardemang av den israeliska civilbefolkningen med över hundra raketer under loppet av ett par dagar. Trots detta – trots att Israel med råge uppfyller det eventuella humanitära ansvar som man kan tänkas ha, trots att andra aktörer formligen vräker kontanter över terroristerna som styr området och trots att terroristerna själva helt oblygt gör allt för att döda så många judar som möjligt medelst raketattacker – trots detta kräver Yonatan och kompani att Israel ska bryta sin sjöblockad och öppna sin gräns mot Gaza. Verkligheten är alltså helt irrelevant för de som anammar Ship to Gazas resonemang. Det är till och med fel att kalla det för “resonemang”, eftersom det helt saknar all reson. Vad vi har att göra med är en patologisk besatthet, ett gränslöst och irrationellt hat som gör att jag personligen tackar Gud att jag tryggt får bo på en liten västbanksbosättning omgiven av judar med en massa vapen.

Nurit Peled-Elhanans verklighetsbild saknar alltså verklighetsförankring. Man har därför all anledning att betvivla allt hon säger, inte minst när hon i DN påstår att hennes son torterades under förhören med israelisk polis. Anklagelserna är mycket allvarliga, men de kan inte tas på allvar när de kommer från en människa som systematiskt blandar ihop offer och förövare, orsak och verkan, sanning och lögn. Och det är detta som jag vill komma fram till: Den svenska debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan förlorat all sans och vett. På ena sidan står israelvännerna beväpnade med statistik över de Gaza-baserade terroristgruppernas raketattacker mot israeliska civila och statistik över hur många tusentals ton av förnödenheter som dagligen förs in i Gaza från Israel; de har videoklipp som visar hur den mest brutala rännstensantisemitismen kablas ut i palestinska barnprogram; och de har kopior av Hamas stadgar, där denna folkmordiska dödskult uttrycker tydligare än Hitler vad judarna har att vänta. Med en patetisk iver försöker israelvännerna på fullt allvar överbevisa sina meningsmotståndare, precis som om de faktiskt vore engagerade i ett rationellt samtal. Men det rationella samtalet har för länge sedan kollapsat i Sverige. På den andra sidan står nämligen de som på fullt allvar tror att Ship to Gaza var en legitim humanitär hjälpaktion, människor som har infekterats av den absoluta avgrundsvänsterns mest häpnadsväckande svador och för vilka fakta alltid kan avfärdas som sionistisk propaganda.

Paul Widen, Efrat

Några ord beträffande Israels påstådda förstörelse av EU-finansierade biståndsprojekt

Västbanken

EU:s utrikesministermöte under måndagen gav Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecila Uddén ännu ett tillfälle att presentera sina israelfientliga vanföreställningar som om de vore nyheter. “Israel förstör EU-finansierade biståndsprojekt,” påstår hon. Cecilia Uddén förklarar Israels beteende genom att hänvisa till en icke namngiven “expert från FN”, som i tidningen The Guardian skulle ha påstått att Israel “systematisk förstör el- och vattenprojekt i syfte att göra livet så surt för palestinierna att de ger upp och flyttar.” Uddéns slutsats överensstämmer visserligen med uppgifter som förekommit i hundratals år om att judar förgiftar brunnar, men låt oss ändå ta en lite närmare titt för att se om hennes argument håller tätt.

Resten av uppgifterna i reportaget kommer från FN-organet OCHA, vilket dock Cecilia Uddén inte nämner. OCHA hamnade nyligen i blåsväder när dess jerusalemchef Khulood Badawi spred en bild på Twitter där en palestinsk man bär på ett blodigt barn. Badawi påstod att barnet hade dödats av israeliska soldater. Det visade sig dock att bilden var tagen redan 2006 och att flickan hade dött i en trafikolycka. Trots Israels protester sitter Khulood Badawi kvar på sin OCHA-post, utan att ens ha bett om ursäkt. Man kan därför utgå från att hennes bristande omdöme och dokumenterade entusiasm för att sprida fördomar om Israel spelade en roll i OCHA-rapporten som ligger till grund för Cecilia Uddéns reportage.

Enligt OCHA-rapporten ska Israel ha förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt på Område C på Västbanken sedan början av 2011. Uppdelningen av Västbanken i Område A, B och C definierades i osloavtalet mellan Israel och PLO och har därför samma status som internationell lag. Område C styrs av Israel och om någon vill bygga något på detta område, vare sig de är judar eller araber, måste de först få tillstånd från israeliska myndigheter. Om byggtillstånd saknas sker det som sker i alla civilicerade länder när det byggs utan tillstånd: myndigheterna kliver in och river bygget.

Med tanke på att OCHA avlönar en dokumenterad lögnare har vi all anledning att betvivla organisationens uppgifter om antalet förstörda biståndsprojekt. Låt oss dock för argumentets skull anta att över 60 EU-finansierade biståndsprojekt har förstörts av Israel sedan januari 2011. Detta skulle innebära att EU systematiskt ignorerar Israels överhöghet på Område C, som genom osloavtalet har stöd i internationell lag. Det man alltså i så fall bör uppröras över är att EU:s biståndspengar går till projekt som medvetet bryter mot gällande lag.

I Cecilia Uddéns reportage påstås det vidare att Israel rutinmässigt avslår palestinska ansökningar om bygglov i Område C. Israels utrikesministerium skickade under måndagen ut ett pressmeddelande där man uppgav att 119 biståndsprojekt godkändes under 2011 i Område C. Vem har rätt? Bevisbördan torde i detta fall ligga på Cecilia Uddén. Eller tycker Sveriges Radio att hon kan få sitta i sitt lyxhotell i Kairo och säga vad hon vill?

Om vi avslutningsvis återgår till den anonyma “experten från FN” som i likhet med den beprövade “grönsakshandlaren i Gaza” fungerar som Cecilia Uddéns språkrör: Sedan 1967, då Israel segrade i ett försvarskrig mot sina folkmordiska grannar och erövrade fiendens uppmarschområden har det med israelisk hjälp byggts över 30 universitet och högskolor på Västbanken och i Gaza. Medellivslängden har ökat markant och barnadödligheten har minskat drastiskt. När Israel tog över Västbanken fanns det bara el- och vattennät i de större palestinska städerna: idag har en överväldigande majoritet av palestinierna tillgång till el och vatten, till skillnad från befolkningen på landsbygden i de omgivande arabländerna. Om Israel hade för avsikt att göra livet surt för palestinierna för att få dem att flytta måste man tillstå att Israels folkfördrivningspolicy de senaste 45 åren lämnar en hel del övrigt att önska.

Paul Widen, Jerusalem

Medan Syrien brinner

Under den så kallade arabiska vårens första skälvande dagar för lite mer än ett år sedan såg jag vid ett tillfälle på Facebook att en demonstration hade planerats på Sergels Torg i Stockholm. Syftet med demonstrationen var att protestera mot Egyptens diktator Hosni Mubarak, som då ännu var kvar vid makten. “Kom och protestera mot militärdiktaturen i Egypten!” stod det att läsa i inbjudan. I kommentarfältet inunder hade en kvinna, till synes övertygad om sin egen förträfflighet och rättrådighet, skrivit, “Jag kommer att vara där…” Jag kunde inte låta bli att helt kort kommentera, “Tjena, var har du befunnit dig de senaste 40 åren?”

Inte för att jag hade så mycket till övers för Hosni Mubarak, men jag blir akut allergisk när pöbelvälde maskerar sig som civilkurage. Kvinnan som plötsligt hade känt sig manad att demonstrera mot Mubarak i Stockholm hade förmodligen levt hela sitt liv utan att ägna en tanke åt de människor som förföljts, torterats och dödats av Mubaraks regim och dess föregångare i decennier. Det var först när det blev populärt i Sverige att gå man ur huse för att kräva regimskifte i Egypten, Libyen och övriga vårrusiga arabdiktaturer som kvinnan i fråga vaknade ur sin moraliska slummer. Nu skulle det minsann skanderas på Sergels Torg!

Den här kvinnans plötsliga patos för demokrati och mänskliga rättigheter i Egypten är på många sätt symptomatisk för hur större delen av Västvärlden har reagerat på den så kallade arabiska våren. I årtionden har kvasisocialistiska arabiska militärdiktaturer fått härja ganska fritt i Mellanöstern. Situationen i slutet av 2010 var i princip lika glåmigt grym och orättvis som den hade varit 1955, men genom en rad omständigheter och sammanträffanden reste sig plötsligt de förtryckta folkmassorna och krävde förändring. Medan detta regionala folkuppror bokstavligen tog alla på sängen var Västvärldens reaktion tröttsamt förutsägbar: med minimal insikt om de uppdämda krafter som nu hade satts i rörelse i Mellanöstern stämde man in i de arabiska folkmassornas krav.

Misstaget som så många västerlänningar begick var att man drog likhetstecken mellan lidande och dygd. I ena vågskålen hade man dokumenterat grymma, odemokratiska, folkrättsvidriga och maktfullkomliga militärdiktatorer på livstid. Den andra vågskålen, resonerade man intuitivt, måste därför bestå av motsatsen till dessa diktatorer: demokrati, mänskliga rättigheter, religiös tolerans och jämställdhet.

Man tycker kanske att folk borde ha börjat ompröva denna tes när exempelvis Libyens frihetskämpar först lynchade Gaddafi och sedan började döda varandra. Ytterligare ett tillfälle för omprövning gavs när Tunisiens hatade diktator Ben Ali störtades och ersattes av en premiärminister som utropade det sjätte kalifatet och sade sig vilja befria Jerusalem från dess judiska ockupanter. Den åttonde januari i år uttryckte visserligen Sveriges utrikesminister Carl Bildt en viss oro över att kvinnor bara utgjorde 2% av Egyptens nya parlament, men av allt att döma är han ändå, liksom större delen av Västvärlden, alltjämt övertygad om att en av världens mest komplicerade och konfliktfyllda regioner i allt väsentligt bara har två sidor: en ond (Mubarak, Gaddafi och kompani) och en god (de demokrati- och mänskliga rättighetstörstande medborgarna).

Just nu är världens uppmärksamhet av förklarliga skäl riktad mot Syrien. Sedan den så kallade arabiska våren nådde landet för ett år sedan har närmare 9000 människor dödats där. Över 200 000 människor har tvingats fly från sina hem, då Syriens militär urskiljningslöst har artilleribeskjutit civila bostadsområden för att komma åt de rebeller som förskansat sig där. Hundratals myterianklagade soldater har dödats och överlevare har vittnat om systematisk tortyr av tillfångatagna regimmotståndare.

Den tragiska sanningen är dock att den grymhet med vilken regimen försöker kväva det pågående upproret står i direkt proportion till den grymhet som man på goda grunder fruktar att man själv kommer att utsättas för om man förlorar. Om Bashar Assads regim störtas kommer alltså blodbadet inte att upphöra: det är snarare då det kommer att sätta igång på riktigt. Alawiter, druser och kristna, alla som gynnats av Assads regim, riskerar att drabbas. Detta innebär naturligtvis inte att Bashar Assad på något sätt har rätten på sin sida när han slaktar sin egen befolkning, men det borde väcka ett visst mått av betänksamhet bland alla som nu kräver regimskifte.

Paul Widen, Jerusalem

Amalek

“Kom ihåg.”

Ikväll infaller den judiska högtiden Purim, då man läser Esters bok och firar det judiska folkets räddning undan ett folkmordsdekret i det antika Persien för ungefär 2500 år sedan. Då, precis som nu, framträdde en persisk diktator som var besatt av tanken att döda alla judar. Den extremt uppskruvade spänningen som nu råder mellan Israel och Iran har alltså en övertydlig historisk parallell, vilket också uppmärksammades av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu när han talade inför den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC:s policykonferens i måndags.

Sabbaten innan Purim kallas i den judiska traditionen för Shabbat Zachor, eftersom Torah-läsningens sista avsnitt börjar på just ordet zachor: “Kom ihåg”. Stycket är hämtat ur 5 Mosebok 25:17-19. “Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen när I drogen ut ur Egypten, huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen. Förgät icke detta.”

Detta bud, att komma ihåg Amalek, är så centralt i den judiska traditionen man är ålagd att påminna sig om det varje dag. Det är det enda bibelstycke som kvinnor är ålagda att närvara och lyssna till när det läses i synagogorna. Judendomen uppmanar alltså att man dagligen ska påminna sig om att det finns ren och skär ondska i mänsklig form, en ondska som uttrycker sig i att värnlösa civila attackeras utan något som helst militärt syfte. Denna ondska har man inte bara är en rättighet utan också en skyldighet att bekämpa.

Profetläsningen för Shabbat Zachor är hämtad ur 1 Samuel 15, som berättar hur kung Saul flera hundra år senare beordrades av profeten Samuel att utplåna amalekiterna. Denna berättelse fungerar som en brygga mellan det ovannämnda Torah-avsnittet och Purim-högtiden, eftersom amalekiternas kung i Samuelsboken hette Agag, och den onde Haman i Esters bok identifieras som just “agagiten”. Haman är alltså en sorts reinkarnation av Amalek, israeliternas mytomspunna fiende. Hans kvalifikation är inte så mycket hans släktskap med Agag som hans identiska modus operandi, dvs. hans skoningslösa plan att döda alla judar, trots att de inte utgjorde något som helst militärt hot mot kung Ahasveros.

I den politiska diskursen i Staten Israel är det mycket ovanligt att begreppet Amalek åberopas för att beskriva en fiende. Medan det är relativt okontroversiellt att retroaktivt tillämpa jämförelsen på exempelvis Hitler (dvs. en fiende som redan har besegrats) bemöts den ofta med mycket hård kritik när den tillämpas på en motståndare i någon av de konflikter som Staten Israel står inför idag, eftersom implikationen med jämförelsen är att denna motståndare därmed måste utrotas. Att åberopa Amalek innebär att en gång för alla utesluta möjligheten till någon form av samexistens, vilket per definition innebär att man inte lämnar något utrymme för konstruktivt politiskt handlande. Man förhandlar inte med Amalek, man kompromissar inte med Amalek. Eftersom viljan till samexistens uttrycktes redan i Israels självständighetsförklaring finns det i Israels politiska etablissemang en stark förhoppning att ingen av landets motståndare, oavsett hur skoningslösa de må vara, riktigt kvalificerar sig som Amalek.

Just därför är det synnerligen anmärkningsvärt att Binyamin Netanyahu i slutet av sitt tal inför AIPAC:s policykonferens, ett tal som enbart handlade om hotet från Iran, indirekt åberopade just Amalek. Det skedde nästan omärkligt, på slutet av anförandet när Netanyahu uppsluppet påminde åhörarna att man i veckan kommer att fira Purim, och kanske just därför tycks kommentaren ha passerat i princip obemärkt bland alla bedömare som har tillbringat hela veckan med att dissekera alla hans övriga ordval. Det är dock svårt att tro att Netanyahu, som kommer från en mycket bibelkunnig släkt, inte skulle ha förstått kopplingen mellan Haman-Agag-Amalek och den bibliska uppmaningen att utplåna minnet av Amalek. Att han därtill inte ens sa “Haman” utan bara “en persisk antisemit som försökte förinta det judiska folket” förstärkte bara uppfattningen att han egentligen pratade om en helt annan persisk antisemit som nästan dagligen uttrycker sin önskan att förinta det judiska folket. “Förgät icke detta.”

Paul Widen, Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 954864Läsningar totalt:
  • 88Läsningar idag:
  • 779728Besökare totalt:
  • 77Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen