Analyser

Medan Syrien brinner

Under den så kallade arabiska vårens första skälvande dagar för lite mer än ett år sedan såg jag vid ett tillfälle på Facebook att en demonstration hade planerats på Sergels Torg i Stockholm. Syftet med demonstrationen var att protestera mot Egyptens diktator Hosni Mubarak, som då ännu var kvar vid makten. “Kom och protestera mot militärdiktaturen i Egypten!” stod det att läsa i inbjudan. I kommentarfältet inunder hade en kvinna, till synes övertygad om sin egen förträfflighet och rättrådighet, skrivit, “Jag kommer att vara där…” Jag kunde inte låta bli att helt kort kommentera, “Tjena, var har du befunnit dig de senaste 40 åren?”

Inte för att jag hade så mycket till övers för Hosni Mubarak, men jag blir akut allergisk när pöbelvälde maskerar sig som civilkurage. Kvinnan som plötsligt hade känt sig manad att demonstrera mot Mubarak i Stockholm hade förmodligen levt hela sitt liv utan att ägna en tanke åt de människor som förföljts, torterats och dödats av Mubaraks regim och dess föregångare i decennier. Det var först när det blev populärt i Sverige att gå man ur huse för att kräva regimskifte i Egypten, Libyen och övriga vårrusiga arabdiktaturer som kvinnan i fråga vaknade ur sin moraliska slummer. Nu skulle det minsann skanderas på Sergels Torg!

Den här kvinnans plötsliga patos för demokrati och mänskliga rättigheter i Egypten är på många sätt symptomatisk för hur större delen av Västvärlden har reagerat på den så kallade arabiska våren. I årtionden har kvasisocialistiska arabiska militärdiktaturer fått härja ganska fritt i Mellanöstern. Situationen i slutet av 2010 var i princip lika glåmigt grym och orättvis som den hade varit 1955, men genom en rad omständigheter och sammanträffanden reste sig plötsligt de förtryckta folkmassorna och krävde förändring. Medan detta regionala folkuppror bokstavligen tog alla på sängen var Västvärldens reaktion tröttsamt förutsägbar: med minimal insikt om de uppdämda krafter som nu hade satts i rörelse i Mellanöstern stämde man in i de arabiska folkmassornas krav.

Misstaget som så många västerlänningar begick var att man drog likhetstecken mellan lidande och dygd. I ena vågskålen hade man dokumenterat grymma, odemokratiska, folkrättsvidriga och maktfullkomliga militärdiktatorer på livstid. Den andra vågskålen, resonerade man intuitivt, måste därför bestå av motsatsen till dessa diktatorer: demokrati, mänskliga rättigheter, religiös tolerans och jämställdhet.

Man tycker kanske att folk borde ha börjat ompröva denna tes när exempelvis Libyens frihetskämpar först lynchade Gaddafi och sedan började döda varandra. Ytterligare ett tillfälle för omprövning gavs när Tunisiens hatade diktator Ben Ali störtades och ersattes av en premiärminister som utropade det sjätte kalifatet och sade sig vilja befria Jerusalem från dess judiska ockupanter. Den åttonde januari i år uttryckte visserligen Sveriges utrikesminister Carl Bildt en viss oro över att kvinnor bara utgjorde 2% av Egyptens nya parlament, men av allt att döma är han ändå, liksom större delen av Västvärlden, alltjämt övertygad om att en av världens mest komplicerade och konfliktfyllda regioner i allt väsentligt bara har två sidor: en ond (Mubarak, Gaddafi och kompani) och en god (de demokrati- och mänskliga rättighetstörstande medborgarna).

Just nu är världens uppmärksamhet av förklarliga skäl riktad mot Syrien. Sedan den så kallade arabiska våren nådde landet för ett år sedan har närmare 9000 människor dödats där. Över 200 000 människor har tvingats fly från sina hem, då Syriens militär urskiljningslöst har artilleribeskjutit civila bostadsområden för att komma åt de rebeller som förskansat sig där. Hundratals myterianklagade soldater har dödats och överlevare har vittnat om systematisk tortyr av tillfångatagna regimmotståndare.

Den tragiska sanningen är dock att den grymhet med vilken regimen försöker kväva det pågående upproret står i direkt proportion till den grymhet som man på goda grunder fruktar att man själv kommer att utsättas för om man förlorar. Om Bashar Assads regim störtas kommer alltså blodbadet inte att upphöra: det är snarare då det kommer att sätta igång på riktigt. Alawiter, druser och kristna, alla som gynnats av Assads regim, riskerar att drabbas. Detta innebär naturligtvis inte att Bashar Assad på något sätt har rätten på sin sida när han slaktar sin egen befolkning, men det borde väcka ett visst mått av betänksamhet bland alla som nu kräver regimskifte.

Paul Widen, Jerusalem

Amalek

“Kom ihåg.”

Ikväll infaller den judiska högtiden Purim, då man läser Esters bok och firar det judiska folkets räddning undan ett folkmordsdekret i det antika Persien för ungefär 2500 år sedan. Då, precis som nu, framträdde en persisk diktator som var besatt av tanken att döda alla judar. Den extremt uppskruvade spänningen som nu råder mellan Israel och Iran har alltså en övertydlig historisk parallell, vilket också uppmärksammades av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu när han talade inför den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC:s policykonferens i måndags.

Sabbaten innan Purim kallas i den judiska traditionen för Shabbat Zachor, eftersom Torah-läsningens sista avsnitt börjar på just ordet zachor: “Kom ihåg”. Stycket är hämtat ur 5 Mosebok 25:17-19. “Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen när I drogen ut ur Egypten, huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen. Förgät icke detta.”

Detta bud, att komma ihåg Amalek, är så centralt i den judiska traditionen man är ålagd att påminna sig om det varje dag. Det är det enda bibelstycke som kvinnor är ålagda att närvara och lyssna till när det läses i synagogorna. Judendomen uppmanar alltså att man dagligen ska påminna sig om att det finns ren och skär ondska i mänsklig form, en ondska som uttrycker sig i att värnlösa civila attackeras utan något som helst militärt syfte. Denna ondska har man inte bara är en rättighet utan också en skyldighet att bekämpa.

Profetläsningen för Shabbat Zachor är hämtad ur 1 Samuel 15, som berättar hur kung Saul flera hundra år senare beordrades av profeten Samuel att utplåna amalekiterna. Denna berättelse fungerar som en brygga mellan det ovannämnda Torah-avsnittet och Purim-högtiden, eftersom amalekiternas kung i Samuelsboken hette Agag, och den onde Haman i Esters bok identifieras som just “agagiten”. Haman är alltså en sorts reinkarnation av Amalek, israeliternas mytomspunna fiende. Hans kvalifikation är inte så mycket hans släktskap med Agag som hans identiska modus operandi, dvs. hans skoningslösa plan att döda alla judar, trots att de inte utgjorde något som helst militärt hot mot kung Ahasveros.

I den politiska diskursen i Staten Israel är det mycket ovanligt att begreppet Amalek åberopas för att beskriva en fiende. Medan det är relativt okontroversiellt att retroaktivt tillämpa jämförelsen på exempelvis Hitler (dvs. en fiende som redan har besegrats) bemöts den ofta med mycket hård kritik när den tillämpas på en motståndare i någon av de konflikter som Staten Israel står inför idag, eftersom implikationen med jämförelsen är att denna motståndare därmed måste utrotas. Att åberopa Amalek innebär att en gång för alla utesluta möjligheten till någon form av samexistens, vilket per definition innebär att man inte lämnar något utrymme för konstruktivt politiskt handlande. Man förhandlar inte med Amalek, man kompromissar inte med Amalek. Eftersom viljan till samexistens uttrycktes redan i Israels självständighetsförklaring finns det i Israels politiska etablissemang en stark förhoppning att ingen av landets motståndare, oavsett hur skoningslösa de må vara, riktigt kvalificerar sig som Amalek.

Just därför är det synnerligen anmärkningsvärt att Binyamin Netanyahu i slutet av sitt tal inför AIPAC:s policykonferens, ett tal som enbart handlade om hotet från Iran, indirekt åberopade just Amalek. Det skedde nästan omärkligt, på slutet av anförandet när Netanyahu uppsluppet påminde åhörarna att man i veckan kommer att fira Purim, och kanske just därför tycks kommentaren ha passerat i princip obemärkt bland alla bedömare som har tillbringat hela veckan med att dissekera alla hans övriga ordval. Det är dock svårt att tro att Netanyahu, som kommer från en mycket bibelkunnig släkt, inte skulle ha förstått kopplingen mellan Haman-Agag-Amalek och den bibliska uppmaningen att utplåna minnet av Amalek. Att han därtill inte ens sa “Haman” utan bara “en persisk antisemit som försökte förinta det judiska folket” förstärkte bara uppfattningen att han egentligen pratade om en helt annan persisk antisemit som nästan dagligen uttrycker sin önskan att förinta det judiska folket. “Förgät icke detta.”

Paul Widen, Jerusalem

Noteringar i marginalen

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, publicerade i fredags ett intressant inlägg på sin blogg med anledning av Svea Hovrätts dom den 10 februari i rättegången mot en svensk-libanesisk kvinna som anklagats för hets mot folkgrupp under en demonstration i Uppsala. Kvinnan, som är medlem i Palestinska folkets förening i Uppsala, erkände att hon skrikit “död åt alla judar” under demonstrationen. Det Gudmundsom uppmärksammar är att kvinnan enligt förhörsprotokollet, “menar att hon inte kan rå för att hon hatar judar.”

Gudmundson kopplar kvinnans resonemang till rättegången mot Ahmed Rami och Radio Islam 1989-90. Enligt Gudmundson framförde Rami ett liknande resonemang, dvs. att han inte kunde rå för att han hatar judar. Under rättegången mot Rami vittnade bland andra professorn i islamologi Jan Hjärpe och religionshistorikern Jan Bergman till Ramis försvar. Hjärpe konstaterade bland annat att fundamentalism och bokstavstro är mycket utbredd bland muslimer, medan Bergman menade att det i Mellanöstern inte går att skilja mellan religion och politik. De båda akademikernas vittnesmål i Radio Islam-rättegången får alltså Ramis judehat (och i förlängningen även den nyligen dömda uppsalakvinnans judehat) att framstå som “helt naturligt, och inget den enskilde kan påverka.”

“Intressant”, kallar Gudmundson detta resonemang, vilket kanske ska förstås som en lakonisk underdrift menad att lämna utrymme för den fasa som anständiga människor rimligtvis upplever när de hör detta. För visst måste väl judehat vara onaturligt och något den enskilde kan påverka?

Från en juridisk ståndpunkt borde det rimligtvis vara irrelevant vad Rami eller uppsalakvinnan hyser för känslor mot judar. I Sverige är det nämligen tack och lov helt lagligt att hata vem man vill. Det som är olagligt är att ge uttryck för det hat man eventuellt hyser och det var därför Rami och uppsalakvinnan ställdes inför rätta och även dömdes för hets mot folkgrupp.

Från en filosofisk ståndpunkt är det dock ytterst intressant att fråga sig om judehat kan betraktas som naturligt. I D.D. Guttenplans bok ‘Förintelsen inför rätta’ slår exempelvis domaren vid ett tillfälle fast att en antisemit inte per definition kan kallas för en lögnare: en person kan vara en ärligt övertygad antisemit och lögn är inte en nödvändig komponent i vare sig hans ideologiska utveckling eller i hans ideologiska övertygelse. En antisemitisk övertygelse är nämligen inte alltid, eller ens oftast, resultatet av en ideologisk felkalkyl som kan rättas till med exempelvis historiska fakta. Den är snarare ett kulturellt och historiskt betingat hat som går som en röd tråd genom hela det judiska historien och som inte har förändrats nämnvärt sedan dagen då Farao sa, “Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.”

Här gör många människor (exempelvis herrarna Hjärpe och Bergman) misstaget att tro att detta på något sätt skulle göra antisemiten i fråga mindre anstötlig, eftersom han så att säga “inte kan rå för att han hatar judar.” I själva verket är det tvärtom. Det är detta naturliga hat som exponerar ondskans sanna ansikte. Inte den ömkansvärde unge skinnskallen som i brist på positiv uppmärksamhet väljer att söka negativ uppmärksamhet, inte den stackars marginaliserade invandraren som saknar retoriska redskap för att uttrycka sin frustration på ett för samhället acceptabelt sätt, utan istället den för vilken judehatet är en sorts etisk grundsyn, en helt central punkt i förståelsen av historia, politik och religion, med ett ord: en livsuppfattning.

Paul Widen, Jerusalem

Urgamla politiska knep

"Jag vet: vi skyller på judarna!"

De tre svenska oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skrev igår i en debattartikel i Svenska Dagbladet att Sverige bör erkänna en palestinsk stat. Artikeln består till lika delar av floskler och iögonfallande lögner. Kanske mest uppseendeväckande är artikelförfattarnas påstående att Israel ensidigt avvisar fredsförhandlingar. Låt oss helt kort nämna bara några få av de tillfällen de senaste tre åren som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har förklarat sig villig att förhandla villkorslöst med palestinierna.

Den 31 mars 2009, samma dag som Binyamin Netanyahu bildade den nu sittande regeringen, uppmanade han den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återuppta fredsförhandlingarna med Israel. Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 4 juli 2010 sa Binyamin Netanyahu, “Låt mig än en gång ta tillfället i akt och uppmana president Abbas att möta mig ansikte mot ansikte och inleda direkta fredsförhandlingar.” Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 21 juli 2011 intervjuades Binyamin Netanyahu på TV-kanalen al-Arabiya och sa, “Jag är villig att i detta ögonblick sätta mig ner med president Abbas och förhandla villkorslöst.” Abbas ignorerade inviten.

Den 26 juli 2011 laddade Binyamin Netanyahu upp en video på YouTube i vilken han önskade alla världens muslimer glad ramadan. Han tog även tillfället i akt att uppmana Mahmoud Abbas att “sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu.” Abbas ignorerade inviten.

Den 5 september 2011, under en gemensam presskonferens med Belgiens premiärminister Yves Leterme, upprepade Binyamin Netanyahu sin uppmaning till Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. “Han kan komma till Jerusalem, jag kan åka till Ramalla, eller också kan vi båda åka till Bryssel,” föreslog han. Abbas ignorerade Netanyahus inbjudan.

Den 23 september 2011, under sitt tal inför FN:s Generalkonferens, sa Netanyahu, “President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas att du vill ta emot den handen.” Abbas tog inte emot den.

Den 18 januari 2012, i sitt tal i den portugisiska synagogan i Amsterdam, sa Binyamin Netanyahu, “Jag har varit tydlig från dag ett att jag är beredd att möta president Abbas var som helst och när som helst för att förhandla om fred. Jag vill göra detta tydligt även idag: Jag välkomnar honom att sätta sig ner och förhandla om fred för våra två folk. President Abbas: gå inte bort från freden; fortsätt förhandlingarna.” Abbas gick bort från freden och slöt istället ännu ett försoningsavtal med den antisemitiska och öppet folkmordiska terroristorganisationen Hamas.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har alltså de senaste tre åren konsekvent och otvetydligt vid varje tillfälle som givits upprepat till leda att han är redo att träffa Mahmoud Abbas var som helst och när som helst för att villkorslöst förhandla om fred. När tre av Sveriges oppositionspartier får detta till att “Israel ensidigt avvisar fredsförhandlingar” sprider de alltså medvetet rena lögner för att förgifta den svenska opinionen mot Israel. Resten av debattartikeln går i samma anda och är ett uttryck för ett urgammalt knep som politiker brukar ta till när de är desperata och vill elda upp massorna: skyll på judarna.

Paul Widen, Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 929088Läsningar totalt:
  • 119Läsningar idag:
  • 757094Besökare totalt:
  • 105Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen