Analyser

Motstridiga uppgifter från palestinska företrädare

Knesset, Israels parlament

Knesset, Israels parlament

Företrädare för den palestinska myndigheten förnekade under gårdagen att fredsförhandlingarna med Israel kommer att återupptas i Washingon senare i veckan. Flera palestinier med höga befattningar, däribland Mahmoud Abbas talesman Yassir Abed Rabbo, hävdade istället att man bara kommer att skicka en delegation “för ytterligare konsultationer” med amerikanska och israeliska representanter. Man har alltså bara kommit överens om att samtala om hur fredssamtalen ska se ut. För att fredsförhandlingarna ska kunna återupptas måste Israel först gå med på att införa ett totalt byggstopp på bosättningarna på Västbanken och i Östra Jerusalem, samt gå med på att förhandla på basis av 1949 års stillståndslinje, hävdade han, ett uttalande som bekräftades av flera andra palestinska företrädare.

De palestinska företrädarnas uttalanden går stick i stäv mot både USA:s utrikesminister John Kerrys uttalande i fredags och Israels premiärminister Binyamin Netanyahus uttalanden sent i lördags och sedan igen under gårdagens regeringssammanträde. USA och Israel påstår alltså att fredsförhandlingarna kommer att återupptas, medan PLO/den palestinska myndigheten säger raka motsatsen.

Förvirringen, som redan inledningsvis var tämligen omfattande, har således bara ökat under den gångna helgen. Palestiniernas uttalanden kan dock tolkas på en mängd olika sätt. Dels kan det röra sig om taktiska förhandlingsknep, skrämseltaktik för att pressa både israelerna och amerikanerna till eftergifter. Uttalandena kan också syfta till att lugna hemmaopinionen, där fredsförhandlingar med Israel inte står högt i kurs.

Även i det israeliska ledarskapet knakar det lite i fogarna. Naftali Bennett, ekonomiminister och ledare för det nationalreligiösa partiet HaBayit HaYehudi, hotar med en regeringskris om en eventuell fredsöverenskommelse med palestinierna inte slutgiltigt får avgöras av väljarna i en folkomröstning. Detta var ett av partiets krav inför bildandet av den sittande koalitionsregeringen och har således formellt accepterats av premiärminister Binyamin Netanyahu. Bennetts hot syftar därför kanske främst till att lugna partiets egna väljare, som till stor del bor på Israels bosättningar på Västbanken. I ett uttalande igår uttryckte sig Netanyahu själv positivt till att förankra en eventuell fredsöverenskommelse i en folkomröstning, för att på så sätt ge beslutet den legitimitet det förtjänar. Premiärministerns uttalande kritiserades dock hårt av både Tzipi Livni och Avigdor Lieberman, som menade att regeringen redan har fått det mandat som krävs av väljarna och att en folkomröstning bara är ett sätt för politiker att smita från sitt ansvar att ta svåra beslut.

De israeliska politikernas käbbel är dock aningen förhastat, eftersom det inte kommer att bli fråga om en folkomröstning i Israel förrän palestinierna kommer till förhandlingsbordet, vilket alltså ännu inte är säkert, och sedan dessutom visar sig villiga att förhandla seriöst, vilket inte heller är säkert. Medan den israeliska opinionen sedan länge har förlikat sig med tanken på någon form av tvåstatslösning är det palestinska samhället djupt splittrat i frågan. Extreministena som kräver allt eller inget i konflikten med Israel tystar de få röster som uttrycker stöd för fred och försoning. Även de palestinska ledare som är genuint intresserade av en fredlig lösning är därför smärtsamt medvetna om att de sätter sina liv på spel när de sätter sig ner och förhandlar med Israel.

Paul Widen
Efrat

Perfekt tajming

“Förstörelsen av Templet i Jerusalem” av Francesco Hayez

Under gårdagen uppmärksammade man inom judendomen Tisha b’Av, fastedagen till minne av förstörelsen av det första (586 fvt) och det andra (70 vt) templet i Jerusalem. Under treveckorsperioden som föregår fastedagen påbjuder traditionen ett successivt ökade av de liturgiska och rituella sorgeuttrycken. Under de sista nio dagarna av denna period firas inga bröllop, man går inte på bio eller konserter, man badar inte, äter inte kött och dricker inte vin, allt för att påminna sig om att saker inte står rätt till i världen, att någonting fundamentalt är brustet och har varit brustet i snart 2000 år.

För att riktigt understryka EU:s bristfälliga insikt i situationen i Mellanöstern informerades Israels utrikesministerium i början av veckan att EU har formulerat nya direktiv för allt framtida samarbete med Israel. Från och med den 19 juli kommer det att vara förbjudet för EU:s 28 medlemsländer att samarbeta med israeliska motparter som bor eller befinner sig i Östra Jerusalem och Västbanken. Samtidigt som torget framför Västra Muren var packat med människor som läste Klagovisorna och sörjde Jerusalems förstörelse tyckte alltså EU:s utrikesministrar att det var lämpligt att kräva att Israels regering på papper deklarerar att judar inte hör hemma vid Västra Muren eller någon annanstans i Galma stan.

EU hävdar att det nya direktivet inte skiljer sig från den linje som man har drivit i flera år, nämligen att Israels bosättningar i Östra Jerusalem och Västbanken strider mot internationell lag. Detta är man naturligtvis väl medveten om i Israel, men tidigare har denna position ackommoderats i tyst samförstånd. Det nya direktivet kräver att alla framtida samarbetsavtal explicit specificerar att Östra Jerusalem och Västbanken inte tillhör Israel. Det är alltså extremt förljuget av EU:s byråkrater att hävda att inget har förändrats: man kräver med några få dagars varsel att Israel ska deklarera att alla anspråk som man har på Östra Jerusalem och Västbanken är utan all kraft och verkan, samt att över 400 000 israeliska medborgare helt saknar laglig rätt till sina hem.

Det ska betonas att EU naturligtvis har all rätt att hysa denna åsikt. Man kan dock framföra vissa invändningar. För det första kan man undra varför EU envisas att hävda att konflikten mellan Israel och palestinierna är komplicerad när man bevisligen tycker att den är busenkel: Israel har helt fel och palestinierna har helt rätt. För det andra kan man undra hur EU tror sig kunna spela en framtida roll i förhandlingarna mellan Israel och palestinierna när man på detta sätt kräver mer av Israel än palestinierna själva krävde och fick i Osloavtalet. För det tredje kan man undra om det inte finns mer pressande behov i regionen, exempelvis inbördeskriget i Syrien som nu har krävt över 100 000 människors liv, eller Egypten som verkar stå på gränsen till ett eget inbördeskrig, eller Libanon, vars regering styrs av Hizballa, en terroristorganisation som av någon outgrundlig anledning inte anses kvalificera som en terroristorganisation av EU:s utrikesministrar. Jag vill inte göra den här listan av invändningar för lång, så jag avslutar med en fjärde och sista, helt ödmjuk undran: historiskt sett har det funnits en tendens i ett antal länder och imperier att försöka lösa sina problem genom att fördriva eller döda judarna som bor bland dem. Ekonomisk kräftgång, sjukdomsepidemier och sociala motsättningar är bara tre exempel på den ändlösa lista av samhällsproblem som på en uppsjö av sinnrika sätt har kopplats till den lokala judiska befolkningen, och lösningen som har föreslagits har alltid varit densamma: allt kommer att bli bra om vi bara blir av med judarna. I princip alla anständiga människor (och till och med många människor som bara låtsas vara anständiga) som idag ser tillbaka på historien anser att logiken i detta resonemang inte bara är felaktig, utan rentav skändlig: människorättsvidrig, omoralisk och ja, rentav antisemitisk. Det är därför nästan komiskt att EU med historiens facit i hand ändå lyckas dra exakt samma antisemitiska slutsats: om vi bara lyckas få bort judarna från “Palestina” kommer allt att bli frid och fröjd. Det där med att Farao slängde judiska gossebarn i Nilen för att begränsa den judiska befolkningsökningen var förstås fel, liksom Ahasveros folkmordsdekret som beskrivs i Esters bok, liksom romarns omfattande och nitiska judeutrotning, fördrivningen från Spanien 1492, progromerna i Östeuropa, och ja, Hitlers industrialiserade folkmord mitt i hjärtat av den europeiska civilisationen… Usch, inte bra, helt fel.

Men det slutade inte med Hitler. Enligt den hebreiska kalendern är det idag åtta år sedan den judiska befolkningen i Gaza fördrevs från sina hem. Den israeliska regeringens djupt kontroversiella beslut påhejades av EU och resten av det internationella samfundet, eftersom alla trodde (som man alltid gjort) att allt skulle bli bra i Gaza bara man blev av med judarna. Och blev det bra? Inte precis. Området styrs av terroristorganisation Hamas, som visserligen vann ett demokratiskt val med större marginal än Hitlers valseger 1933, men som precis som Hitler tyckte att valsegern gav dem mandat att kasta ut oliktänkande från höghus mot en säker död i asfalten. Hamas är en utväxt ur det Muslimska Brödraskapet, en antisemitisk dödskult som öppet proklamerar att alla judar måste dö, dö, dö. Ett antal tusen palestinier har dött i de två minikrig som har utkämpats mellan Israel och Hamas sedan organisationen dödade och fördrev sina rivaler i den Palestinska myndigheten sommaren 2007. Terroristorganisationens själva raison d’être är att döda judar. Allt blev alltså inte frid och fröjd när judarna fördrevs: faktum är att allt blev mycket värre.

Men nu tycker alltså EU att man har hittat precis rätt formel för att skapa fred mellan Israel och palestinierna: alla judar som bor i Östra Jerusalem och på Västbanken måste bort. “Vi lovar,” säger EU, “det är för allas bästa. Allt kommer att bli bra bara vi får bort judarna. Och låt inte så förvånad, hörrö du: Denna linje har vi faktiskt drivit i flera år.” Jo, vi vet.

Paul Widen

Efrat

Bilder som dödar, del 2

madFör några månader sedan skrev jag om den franska mediaanalytikern Philippe Karsenty som i en uppmärksammad och utdragen rättegång i Paris anklagades för ärekränkning av tv-journalisten Charles Enderlin. Domen skulle ha kommit den 3 april, men domarna bad om förlängning till den 22 april, sedan ytterligare en till den 26 juni. När domen slutligen tillkännagjordes publicerades inte själva domslutets text, bara utslaget: Philippe Karsenty befanns skyldig till ärekränkning och dömdes till att betala 7000 euro i skadestånd till Chales Enderlin.

Först en vecka senare blev domslutets text tillgänglig för allmänheten. Därmed fick domarnas resonemang nästan ingen uppmärksamhet alls, eftersom själva utslaget redan hade givits en entydig tolkning: Karsenty hade fel och Enderlin hade rätt.

Om man sätter sig in i domen inser man dock att denna tolkning är missvisande. Philippe Karsenty dömdes för ärekränkning av Charles Enderlin för att domstolen menade att han vid tidpunkten för den ursprungliga publiceringen av ifrågasättandet av Enderlins tv-reportage inte kunde styrka sina påståenden. Domarna menade alltså att Karsenty publicerade anklagelser mot Enderlin som han först efteråt hittade bevis för. Eller som han själv uttrycker saken med bitter ironi: “Om jag hade publicerat exakt samma artikel idag, nu när alla fakta ligger på bordet, hade jag inte befunnits skyldig.”

Domstolen beordrade därför inte Karsenty att plocka ner sin ursprungliga artikel från sin hemsida, trots att det var med just denna artikel som domstolen menade att han hade gjort sig skyldig till ärekränkning, eftersom man inte hävdade att artikeln innehåller några felaktigheter. Detta har dock gått en överväldigande majoritet av nyhetsproducenterna och -konsumenterna förbi, och Enderlin betraktas därför som rentvådd, medan Karsenty har ställts i skamvrån.

Philippe Karsenty påpekar själv att domslutets text på flera punkter ger honom rätt, men är djupt kritisk till att domarna helt ignorerade den kanske viktigaste meningen i hans ursprungliga artikel: “Charles Enderlin, i det här fallet, har fel, och därmed leder han oss fel.” Att en privatperson inte offentligt får framföra sakliga invändningar och ifrågasättanden av nyhetsrapportering utan att riskera att ställas inför rätta för ärekränkning är naturligtvis djupt oroväckande. Visserligen fälldes Karsenty på grund av en juridisk teknikalitet, men resultatet av domen riskerar ändå att allvarligt hämma debatten i Frankrike. Nästa gång en nyhetskonsument uppfattar felaktigheter eller motsägelser i ett nyhetsinslag kommer sagda nyhetskonsument naturligtvis hellre välja att hålla tyst än att vädra sina åsikter offentligt.

Philippe Karsenty har för sin del förlorat förtroendet för det franska rättsväsendet och hoppas istället driva fallet vidare på annat sätt. En ljuspunkt för honom är att Israels officiella utredning kring händelserna vid Netzarim-korsningen i Gaza den 30 september 2000 publicerades medan han själv satt och väntade på domen i Paris, och denna utredning går helt på Karsentys linje. Det sista kapitlet i den här historien är alltså långt ifrån färdigskrivet.

Paul Widen

Efrat

Zombiekonjektur

(Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i Times of Israel.)

worldwarzbookcoverSurret kring sommarens “mest angelägna och högast IQ-förunnade actionrulle” World War Z fångade min uppmärksamhet redan för över ett år sedan, när det rapporterades att en del av filmen skulle förläggas i Israel. En lite udda plats för en zombiefilm, kan tyckas. När världspremiären närmade sig och surret blev öronbedövande kunde jag omöjligt motstå frestelsen att beställa en kopia av boken som filmen uppges vara baserad på, World War Z – an oral history of the zombie war. Boken råkade dimpa ner i min brevlåda dagen innan den såkallade presidentkonferensen, Shimon Peres extravaganta 90-årskalas i Jerusalem. Självfallet struntade jag i konferensen för att istället stanna hemma och sträckläsa boken.

Medan filmen är apokalyptisk är boken post-apokalyptisk, ett antal personliga vittnesmål sammanställda tio år efter att mänskligheten utropat sig som segrare i kriget mot en världsvid zombiepandemi. Den politiska världskartan har fullkomligt ställts på ända: Kuba är världens rikaste land, Ryssland är en teokrati, medan Israel och “Palestina” lever sida vid sida i fred. Betlehem beskrivs som “en av Mellanösterns mest förmögna städer”.

Filmen är visserligen bara ytterst löst baserad på boken, men både film och bok delar detta särdrag: Israel. Jerusalem spelar en väldigt framträdande roll i filmen, medan boken ger lika mycket utrymme åt den judiska staten som åt alla andra länder som den beskriver. Unika aspekter i den judiska historien gav Israel möjlighet att bemöta zombiehotet fortare än många andra länder, men uppenbarligen klarade sig ändå Kuba bättre tack vare det landets unika historia. Sydafrikas historia spelade i sin tur en central roll i formandet av en stridsdoktrin som snabbt togs efter av många andra länder i världen. Det som är uppseendeväckande i beskrivningen av Israel i boken är alltså att landet inte är uppseendeväckande, åtminstone inte mer uppseendeväckande än något annat land.

Det var just detta som väckte min nyfikenhet för över ett år sedan: det tydliga hänskjutandet av den nu pågående politiska konflikten mellan Israel och palestinierna till en så obetydlig plats i händelseförloppet att den knappt bevärdigas med ett omnämnande. Även om filmen redan har kallats för “det mest storslagna stycke cinematisk israelpropaganda sedan filmen Exodus”, döljer boken detta bakom konjektur (om än konjektur som bara en stolle skulle avfärda utan vidare). Israel är plötsligt som vilket annat normalt, zombiebekämpande land som helst, vilket ju i princip är det budskap som Israel har försökt förmedla i åratal, om än med betydligt mindre framgång.

Men det blir ännu bättre: bokens vittnesmål från Betlehem kommer från en professor i stadsplanering som växte upp som en palestinsk flykting i Kuwait. Han beskriver hur han försökte förhindra sin familj från att söka sin tillflykt till den fristad i Israel som var öppen för både judiska och palestinska ättligar, eftersom han var övertygad om att allt var en del av en ondsint israelisk plan som var menad att utdela det sista dödande slaget mot araberna. Hans far gav honom en omgång som fick honom på bättre tankar och så småningom nådde familjen Israel, där de överlevde kriget. “Jag insåg att jag i princip inte visste någonting om de här människorna som jag hade hatat i hela mitt liv”, säger professorn.

När jag läste den raden slog det min att boken inte enbart beskriver en postapokalyptisk värld, utan betecknande nog även en postantisemitisk värld. Denna värld är långt ifrån perfekt: den har sin beskärda del av religiös fundamentalism, självmordsepidemier, och “speciella ekonomiska zoner” som präglas av “en kultur av kaotiskt våld och brutalitet”, men detta gör bara avsaknaden av antijudisk paranoia än mer uppseendeväckande, eftersom antisemitism vanligtvis frodas just i samhällen som befinner sig på gränsen till upplösning. Men i det här fallet, bara ett årtionde efter ett krig som förde mänskligheten till randen av total utrotning, när mänskligheten bara med nöd och näppe står på benen igen, möter vi bara antisemitism som en relik, ett nostalgiskt minne av ungdomlig dumhet.

Allt detta är naturligtvis baserat på konjektur och jag gör inte anspråk på att ha upptäckt något sorts kodat meddelande i Max Brooks bok. Den är bara lustigt hur väl kriget mot zombieanstormningen fungerar som en metafor för kampen mot antisemitismen, vilket filmen sedan grafiskt gestaltar genom att visa hur Jerusalems murar stormas av horder av odöda, medan fina judiska soldater plockar dem en efter en medelst skott mot huvudet. Konjektur, konjektur.

Paul Widen

Efrat

(Filmen World War Z har sverigepremiär imorgon, fredagen den 12 juli.)

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1077075Läsningar totalt:
  • 218Läsningar idag:
  • 882904Besökare totalt:
  • 206Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen