Krönikor

Kumbaya

Sheikh Farid al-Jabari

Sheikh Farid al-Jabari

Israeliska kanal 2 visade igår kväll en video i vilken uniformerade och beväpnade israeliska soldater dansade med palestier på en bröllopsfest i staden Hebron på Västbanken. Unga palestinska män ses lyfta upp minst en soldat på sina axlar medan resten av de palestinska bröllopsfirarna dansar och klappar takten till den olidliga sydkoreanska slagdängan Gangnam Style av PSY.

Kanal 2 förfasade sig över spektaklet och menade att bröllopsfirarna tillhör Jabari-klanen, som har starka kopplingar till Hamas. IDF (Israels försvarsstyrkor) uppger att soldaterna därför har tagits ur aktiv tjänst och att disciplinära åtgärder är att vänta.

Naturligtvis är det inte bara olämpligt utan direkt livsfarligt för israeliska soldater att placera sig i en sådan miljö i Hebron, där spänningarna mellan israeler och palestinier resulterar i nästan dagliga våldsutbrott. Ofta kan en fredlig situation urarta i våld inom loppet av några få sekunder: ena stunden är det idel leenden och ryggdunkningar, medan det i nästa stund är lynchstämning med dragna påkar och knivar. Judar och araber levde fredligt sida vid sida i staden i flera hundra år, tills plötsligt en solig augustidag för 84 år sedan då 67 judar massakrerades av sina arabiska grannar. IDF har alltså all anledning till betänksamhet över soldaternas beteende.

Samtidigt är det missvisande att kollektivt svartmåla hela Jabari-klanen och avfärda dess medlemmar som Hamas-terrorister. Ledaren för klanen, sheikh Farid al-Jabari, som jag tidigare har skrivit om här, har under flera år odlat konstruktiva kontakter med både lokala judiska bosättare och israeliska miltära och civila myndigheter. Kontakterna inleddes efter att han förhindrade palestinska och internationella aktivister från att riva en bosättarutpost i utkanten av Hebron för sex år sedan. Därefter bjöd han in representanter för IDF och Hebrons bosättare till sitt hem, där alla sedan satte sig på vackert broderade kuddar på golvet, sörplade sött te och åt frukt, medan de talade uppriktigt med varandra.

Sheikh Jabari visade alltså att precis som en fredlig situation kan urarta i våld inom loppet av några få sekunder, precis lika fort kan en fientlig situation övergå i fredligt samspråk om det bara finns en modig person närvarande som tar initiativet. De israeliska soldaterna som igår kväll dansade med palestinier på ett bröllop i Hebron är ett exempel på detta. Visst, de utsatte sig för livsfara, men det gjorde faktiskt sheikh Jabari också när han bjöd in bosättare på te. Och ändå gjorde han det.

Därmed behöver man inte inbilla sig att fred är alldeles runt hörnet och att “innerst inne vill alla bara ha en slut på konflikten” och liknande floskler. Om man lyssnar på sheikh Jabaris framtidsvision inser man snabbt att en avgrund skiljer honom från den absoluta merparten av den israeliska samhället. På det nationella planet är konflikten alltså fundamentalt olöslig, men det innebär ju inte att människor på det lokala planet inte kan mötas och behandla varandra som folk. Mina personliga reservationer till de israeliska soldaternas dans på den palestinska bröllopsfesten är helt begränsade till sången som soldaterna valde att dansa till.

Paul Widen

Efrat

Orden som fyller världen

Om man befinner sig i Israel och även råkar vara utrustad med en rudimentär bibelhebreiska inser man ganska snart att Bibelns ord står skrivna snart sagt överallt, på klisterlappar, annonspelare, bildekaler, tröjtryck, inristade i husfasader osv. Den allmänna bibelkännedomen i landet är så utbredd att ett eller bara några få ord från en bibelvers ibland räcker för att förmedla ett djupare budskap:

veahavta“Du ska älska.” I Bibeln inleder detta ord både uppmaningen att älska Gud och att älska sin nästa. Läsaren utmanas att själv avgöra vem som åsyftas, eller uppmanas kanske helt enkelt bara till att älska, att älska mer, att älska djupare och ärligare. Budskapet står att läsa på en klisterlapp på en vägg i Jerusalems centrala busstation.

Fyra ord från Fjärde Mosebok 14 kan ses på en husfasad i kvarteret Nachlaot:

tovahaaretzmeomeod“Ett i övermåttan gott land.” Orden åberopar inte bara berättelsen om de 12 spejarna som Moses skickade ut för att få en lägesrapport från Kanans land, utan också berättelsens centrala pedagogiska poäng, nämligen att vi formar verkligheten genom de ord vi uttrycker. Om vi låter oss hänföras av det vackra som omger oss och tror på den förmåga som vi besitter finns det ingen gräns för vad vi kan uppnå. Om vi å andra sidan väljer att vara pessimistiska och tjura i ett hörn kommer vi att dö i öknen.

Innevarande hebreiska månad, årets sista, kallas för elul. I den judiska liturgin läser man under denna månad pslam 27 efter varje morgon- och kvällsgudstjänst. I det israeliska försvarshögkvarteret står en del av en av pslamens verser skrivna på en vägg i ett centralt sammanträdesrum:

loiralibi“Mitt hjärta fruktar icke om så krig uppstår mot mig.” Bara en del av en vers åberopar hela psalmens innehåll, som förmedlar en fullkomlig förtröstan till Guds omsorg.

För fem år sedan fick jag följande vykort från min mor just under elul:

varstarkfattamodPsalmens sista vers är svår att översätta eftersom man i svenskan väldigt sällan använder imperativformen verbet att hoppas, men så lyder alltså versens budskap: “Hoppas!” Hoppas på Herren. Två gånger till och med. När jag blev far för lite mer än 20 månader sedan och personalen på det högteknologiska israeliska sjukhuset övertygade min fru om att både hon och vår son skulle dö, klamrade jag mig fast vid orden i denna vers. När mor och son slutligen var välbehållna hemma och det lilla livet skulle få ett namn valde vi därför det första ordet i denna vers: Kaveh. Hoppas.

Paul Widen

Efrat

När Dick Haas sjöng på sin egen begravning

Dick Haas hade en svaghet för hembakade kanelbullar (foto: Monica Öholm)

Dick Haas hade en svaghet för hembakade kanelbullar (foto: Monica Öholm)

Idag är det tre år sedan Dick Haas avled. Här i Israel uppmärksammade hans familj och vänner dödsdagen redan i söndags, den sjunde dagen i månaden Av enligt den hebreiska kalendern. Som bekant är den här nyhetsbloggen en spin-off på Dicks populära nyhetsbrev som många av er prenumererade på. Jag vill därför passa på att uppmärksamma detta datum och dela med mig några av mina minnen av honom.

Jag tog kontakt med Dick i Jerusalem sommaren 2008, i förhoppning att få lite goda råd från en äldre och mer erfaren journalistkollega, eftersom jag hade förstått att han under 70-talet och början av 80-talet hade varit Dagens Nyheters korrespondent i Israel. Han hade få konkreta råd att ge, men vi blev ganska snabbt goda vänner och träffades tidvis flera gånger i veckan.

Som bekant var Dick mycket envis och hade ett ganska häftigt humör. Ibland när vi satt på hans balkong och drack kaffe brukade han berätta om kontakten han hade med sina prenumeranter.

– Hon skrev något i stil med, “Det är så bra att läsa dina nyhetsbrev, de balanserar det perspektiv vi ofta får i svensk media.” Jag blev helt vansinnig! Vadå ‘balanserar’? Jag har rätt, och det hon läser i svenska tidningar är fel!

När Dicks nyhetsrapportering var som mest populär, exempelvis under minikriget mellan Israel och Hamas december 2008 och januari 2009, var det dagligen flera hundra människor som surfade in på hans hemsida. Utöver detta hade han över 1000 prenumeranter som i teorin betalade för sig, men om så inte skedde brukade han skicka ut vänliga påminnelser om att han faktiskt försörjde sig på sin nyhetsrapportering.

– Allt finns tillgängligt gratis på nätet, men om ni väljer att få breven hemskickade förväntar jag mig att ni betalar, förmanade han. Ibland fick han då tafatta svar från en och annan stackars prenumerant som tyckte att det var för dyrt eller som inte alls hade fattat att de förväntades betala, och då kunde Dick vara helt skoningslös och medelst svordommar och förbannelser förklara var skåpet ska stå. Prenumerantens epostadress raderades sedan utan ceremonier från utskickslistan.

Trots att Dick inte var rädd för att ryta till betraktade han flera av sina prenumeranter som personliga vänner. Han bemötte alltid människor med ett stort mått av nyfikenhet, vilket gjorde att hans vänskapskrets bestod av en mycket brokig skara, personer i alla åldrar och från olika sorters bakgrund. Jag tror inte att jag någonsin har träffat en person som hyste ett så genuint intresse av att helt enkelt lära känna människor som Dick gjorde, att höra vad de hade att säga och att utmana deras åsikter.

Ett av mina starkaste minnen av Dick var när han berättade om hur han som 17-åring lyckades spåra upp sin biologiska pappa. Pappan hade aldrig själv försökt ta kontakt med Dick, men istället för att hysa bitterhet över detta var Dick helt förundrad över att det kunde finnas en människa som var hans far och som bara hade suttit och väntat på honom i 17 år.

– Och då slog det mig: tänk om det då också finns en Gud som bara väntar på att jag ska söka efter honom?

Så inleddes Dicks religiösa resa, som så småningom ledde honom till att flytta till Israel med sin fru och deras två döttrar. Precis som Dicks övriga relationer var hans relation till Gud präglad av en kompromisslös ärlighet, med höga känslotoppar och djupa dalar av vrede och mörker. Jag minns en gång när jag besökte honom några veckor innan han dog. Cancern hade gjort att han drastiskt hade gått ner i vikt, vilket i sin tur gjorde honom mycket svag. Ändå hade han ork att ondgöra sig över Israels president Shimon Peres, som han inte hade något till övers för och som han som bekant vägrade att nämna vid namn i sina nyhetsbrev.

– Om jag dör innan Shimon Peres kommer jag aldrig att förlåta Gud, sa han och liksom häpnade över sin egen vanvördighet under ett kort ögonblick innan han vek sig dubbel av skratt.

Jag tror ändå att Dick fick frid med sin Skapare till sist, och detta baserar jag inte på någon sorts krampaktig optimism, utan på konkreta bevis. Dick dog mitt på dagen den 18 juli, och som seden är i Jerusalem begravdes han samma dag, dock först sent på kvällen. Begravningsplatsen var beckmörk och stämningen bland familj och vänner naturligtvis outsägligt sorgsen. Precis när hans stoft, invirat i en enkel judisk bönesjal, hade sänkts ner i graven och jord hade börjat skyfflas över den ljöd någons mobiltelefon på maximal volym, och ringsignalen var James Browns sång “I feel good”:

– Aow! I feel good! vrålade alltså James Brown över den nattsvarta begravningsplatsen. Först blev jag förstås rosenrasande. Vad var det för komplett idiot som hade glömt att stänga av mobilen under en begravning?! Men nästan genast insåg jag att det i själva verket var Dick som skrek att han mådde bra. Medan vi stod och snyftade nere på marken svävade han omkring några meter över våra huvuden och tjoade av glädje: I feel good!

Paul Widen

Efrat

Preexisterande hårdvara

magendavid“Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken under dem, och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och allt Koras folk och alla deras ägodelar.” Dessa verser från 4 Mosebok 16 ingick i gårdagens judiska textläsning. Stycket beskriver ett uppror mot Mose under ledning av en viss Kora, som alltså slutar med att marken under Koras fötter rämnar och han far ner i dödsriket alldeles levande.

När jag satt i synagogan igår och Torah-läsningen nådde dessa verser grymtade en man som satt strax intill mig. “Vad är det här för mirakel?” viskade han irriterat till mannen som satt bredvid honom, som viskade tillbaka någonting om att Koras uppror utgjorde en mycket allvarlig politisk utmaning mot Mose ledarskap, vilket både förtjänade och nödgade ett kraftfullt gudomligt gensvar. Den irriterade mannen verkade inte särskilt övertygad.

Läsningen fortsatte, och tro det eller ej, stycket innehöll ännu fler mirakel: “När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då grönskade Arons stav” (4 Mosebok 17:8). Än en gång grymtade mannen strax intill mig och började diskutera livligt med mannen bredvid. Han gillade inte alls förekomsten av övernaturliga fenomen i den politiska maktkampen mellan Mose och de motsträviga israeliterna.

Det kan kanske tyckas märkligt att en person som väljer att gå till synagogan för att lyssna på Torah-läsningen kan bli irriterad över just förekomsten av övernaturliga fenomen i bibeltexten, men faktum är att den irriterade mannen faktiskt är i gott judiskt sällskap. I Talmud kan man exempelvis läsa följande märkliga stycke: “Tio saker skapades om aftonen innan sabbaten, vid skymningen. Dessa var: 1. jordens mun, 2. brunnens mun, 3. åsnans mun, 4. regnbågen, 5. mannan, 6. staven, 7. shamir, 8. texten, 9. inskriften och 10. tavlorna. Vissa säger: även demonerna, Mose begravningsplats och vår fader Abrahams vädur. Och vissa säger: även tänger gjorda av tänger.” (Pirke Avot 5:8)

På Talmuds typiskt konkreta och extremt kortfattade stil sammanfattar detta stycke alla Bibelns övernaturliga fenomen och hävdar att förutsättningarna för dem skapades precis innan solen gick ner på den sjätte dagen i skapelseveckan. Chefen injicerade alltså skapelsen med lite extra hårdvara precis innan han stängde butiken innan sabbaten. Bibelns mirakel är således preexisterande delar av den naturliga tillvaron och i den här listan på preexisterande fenomen ser vi just de två saker som irriterade mannen i synagogan: 1. jordens mun [som uppslukade Kora och kompani] och 6. staven [som mirakulöst grönskade]. (Bonuspoäng till alla er som kan identifiera resten av fenomenen på listan.)

Talmud-styckets förklaring på övernaturliga fenomen i Bibeln kan lätt uppfattas som provocerande och rent löjeväckande, men den döljer en fundamental grundbult i det judiska förhållningssättet till den fysiska tillvaron, nämligen att Gud inte lägger sig i. Guds omsorg är nämligen större än så, vilket kanske uttrycktes bäst av den persiska poeten Omar Khayyam för ungefär 900 år sedan:

Var lugn. Han skrev ditt ödes lag – igår.

Han mätt ditt hjärtas ångestslag – igår.

Var glad! Din bön blir aldrig hörd!

Han sörjde för ditt imorgon och ditt idag – igår.

Paul Widen

Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1083634Läsningar totalt:
  • 214Läsningar idag:
  • 888559Besökare totalt:
  • 194Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen