En drusisk delegat registrerar sig på konferensen (foto: GPO)

I veckan som gick träffades representanter från olika organisationer och forskningsinstitut samt inbjudna delegater från en mängd olika länder på en konferens i Jerusalem för att diskutera hur antisemitism yttrar sig idag i media, på internet och i utbildningssammanhang. Detta var den fjärde internationella konferensen för bekämpning av antisemitism som anordnats av Israels utrikesministerium i samarbete med ministeriet för Jerusalem- och Diasporaangelägenheter.

Som en händelse sammanföll invigningen av konferensen med att jag fick en bok på posten som jag nyligen beställde. ”The Sons of Pigs and Apes” – Muslim Antisemitism and the Conspiracy of Silence av Neil J. Kressel, en bok som bör läsas av alla som vill bekämpa antisemitism. Just antisemitismen bland muslimer och i den muslimska världen är ett problem som tacklades av en speciell arbetsgrupp på konferensen i Jerusalem. I Sverige har man som bekant nyligen också varit och nosat kring ämnet, sedan Socialdemokraterna valde in Omar Mustafa i sin partistyrelse, en person som enligt Svenska kommittén mot antisemitism både har ”legitimerat och prisat antisemitiska demagoger”. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven menade dock att Mustafa hade sagt ”att han står upp mot all antisemitism” och att det därför var helt okej att han nu satt i partistyrelsen. Det som till slut fick Mustafa att avgå var att HTB-socialdemokrater sällade sig till kritikerkören, vilket gjorde att den svenska diskussionen om muslimskt motiverad antisemitism ganska snabbt kom av sig.

Överhuvudtaget tycks diskussioner om antisemitism i Sverige alltsomoftast komma av sig, vilket gör att man aldrig kommer till botten av problemet med de antisemitiska föreställningar och attityder som florerar under ytan i det svenska samhället. Man kan ofta skönja samma mönster i detta upprepande drama: en framträdande person säger/skriver något tydligt judefientligt. Någon kontrar att uttalandet är antisemitiskt. Den framträdande personen gör total avbön, en hel pudel: han/hon har uttryckt sig klumpigt, alternativt helt missförståtts. Vid det här punkten brukar någon, ibland en vän till den framträdande personen men lika ofta en debattmotståndare, säga, ”Jag tror inte att han/hon är en antisemit, men uttalandet var antisemitiskt.” Sverige drar en kollektiv lättnadssuck och tycker därmed att diskussionen är avslutad.

I Sverge finns det alltså ingen som är antisemit. Ibland råkar bara en och annan medborgare (till exempel Ilmar Reepalu, Veronica Palm, Gina Dirawi eller Omar Mustafa) uttrycka antisemitiska åsikter, men därmed kvalificerar de sig inte som antisemiter. I den svenska debatten inbillar man sig nämligen att bara fradgande tyskar i bruna skjortor är antisemiter, människor som utan omsvep inte bara skulle erkänna att de hatar judar, utan som till och med skryter om att de hatar judar. De som själva säger att de inte är antisemiter kan ju per definition inte vara antisemiter, precis som de som säger att de inte är socialdemokrater inte heller bör betraktas som socialdemokrater. Det fattar väl vem som helst!

Denna extremt naiva uppfattning tycks nästan vara allenarådande i Sverige, även bland många människor som tydligt har markerat sitt motstånd mot antisemitiska uppfattningar. Man förstår alltså inte att antisemiter i princip aldrig uppfattar sig själva som motiverade av hat mot judar, utan som förkämpar för goda och nobla värden. Antisemiter hatar nämligen alltid judar av en god anledning, vare sig denna är teologisk (”judarna dödade Jesus”/”Allahs förbannelse vilar över judarna”), biologisk (”judarna besudlar den ariska rasen”) eller politisk (”judarna stjäl palestiniernas land”). De ljuger således inte medvetet när de nekar till anklagelsen att de är antisemiter, eftersom de helt enkelt saknar sjukdomsinsikt. De tror sig rentav vara goda.

Paul Widen

Efrat

Stenkastande palestinier på Västbanken (foto: IDF)

Folkets hus här på bosättningen Efrat var igårkväll packad med folk som kommit för att höra representanter för armén och polisen ge en lägesrapport om den senaste tidens stenkastning mot bilister i området. Det är framförallt vid bosättningens norra utfart som problemen har varit störst, med en skarp ökning av våldsamma incidenter sedan årsskiftet. Missnöjet bland de församlade medborgarna var stort: man klagade på att det sällan eller aldrig sker någon uppföljning från arméns eller polisens sida när man rapporterar stenkastning, samt att inga konkreta åtgärder, bortsett från sporadisk patrullering, har vidtagits för att förhindra stenkastningen. En person hävdade att våldsamheterna ibland är organiserade av israeliska och internationella anarkister och frågade argt varför myndigheterna inte ingriper när dessa aktiviteter sker helt öppet. Många undrade också varför föräldrarna till stenkastarna inte själva ingriper.

Arméns representant, områdets högst rankade officer, försökte sätta situationen i sitt rätta sammanhang. Samtliga terroristorganisationer, Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, DFLP och PFLP håller sig på mattan, påpekade han. Stenkastningen utförs nästan uteslutande av tonåringar. Den är inte mindre farlig för det, men personerna som ligger bakom den är inte organiserade eller ens politiskt medvetna. Som ett exempel på detta berättade han om arresteringen av en 14-årig palestinier som hade kastat en brandbomb: pojken tiggade och bad om att inte bli häktad eftersom han hade ett viktigt prov i skolan dagen därpå. Vidare berättade arméns representant att han ibland har tvingats gå in och skydda palestinska barn när deras föräldrar kommit för att hämta upp barnen från fängsligt förvar: föräldrarna är allt annat än glada när barnen ägnar sig åt stenkastning istället för att gå till skolan och misslandlar dem därför skoningslöst. Trots att stenkastning mot bilar är livsfarligt förklarade han att armén måste vara mycket försiktig när den bemöter fenomenet, eftersom stenkastarna ibland bara är 12 år gamla eller till och med yngre än så. Hårdare tag skulle kunna leda till dödsfall, och det måste undvikas till varje pris.

Vid Efrats norra utfart har situationen förvärrats sedan den börjat få medial uppmärksamhet. När israelisk TV skickar ut team för att filma i området kommer brinnande däck och stenregn som på beställning. Detta mönster rapporterades även under den andra intifadans våldsammaste period, då västerländska pressfotografter satt på lyxhotellet American Colony i Jerusalem och sippade kall öl i sommarvärmen, innan de tog bilen ut på Västbanken för att leta efter bråk som de kunde plåta. Så fort de dök upp på en given plats började våldsamheterna: palestinska ungdomar var måna om att vara fotograferna till lags och tillmötesgick artigt sina gäster med det våld som förväntades av dem.

Mötet i Folkets hus i Efrat var otillfredsställande på många sätt: många medborgare uttryckte rädsla, vrede och hjälplöshet inför våldet och trots att representanterna för armén och polisen menade att de har läget under kontroll och att situationen faktiskt har förbättrats lyckades de inte nämnvärt mildra dessa känslor. Själv slogs jag av parallellerna mellan situationen här och den som för tillfället råder i flera svenska förorter. Samma saker diskuterades här som i Sverige: våldsverkarnas unga ålder och avsaknad av politiskt medvetande, föräldrarnas ansvar och myndigheternas bristande respons. Om man till detta även lägger diskussionen om medias oavsiktliga medverkan i våldsutveckligen verkar det som att vissa svenska förorter och vissa israeliska bosättningar på Västbanken för tillfället tampas med exakt samma problem. Jag vädrar samverkan och kommunalt erfarenhetsutbyte.

Paul Widen, Efrat

Den gångna sabbaten lästes Torah-avsnittet Naso i synagogor världen över, 4 Mosebok 4:21-7:89. I avsnittets sista vers förekommer en mycket ovanligt form av verbet att tala som lätt går läsaren förbi, inte minst pga att avsittet är årets längsta, med hela 176 verser som mot slutet känns ganska repetitiva. Texten i Torah-rullen består som bekant enbart av konsonanter, och dessa indikerar inget ovanligt: M-D-B-R, den aktiva formen av verbet att tala. ”Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet […] hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna.” Den masoretiska traditionen gör dock gällande att ordet här ska uttalas MiDDaBeR istället för MeDaBeR. Den medeltida judiska bibelkommentatorn Rashi förklarar att MiDDaBeR är samma sak som MiTDABER, dvs verbets reflexiva form. ”Redend zu sich,” menade även Martin Luther när han översatte texten till tyska 500 år senare. Rösten som Mose hörde talade alltså inte till Mose, utan till sig själv.

Få människor kan sanningsenligt hävda att de inte har problem att relatera till Bibelns beskrivning av kommunikationen mellan Gud och människa. ”Gud sa si, Gud sa så,” upprepas till leda. Att ateister betraktar profetia som i bästa fall inbillning och i värsta fall patologisk psykos är en sak, men faktum är att många så kallat ”troende” människor egentligen inte alls tror på det de läser i Bibeln om att Guds talar till oss människor. På sin höjd önskar de att det vore sant när de ligger i fosterställning under sina täcken om natten och ber sin förtvivlansbön om att Gud ska höra och svara och liksom träda in i deras tillvaro. Implikationen av denna bön är att Gud ibland, oftast, eller till och med alltid är tyst.

Ordet MiDDaBeR gör dock gällande att Gud aldrig är tyst. Det är bara det att han aldrig talar till människan, utan bara till sig själv. När en människa hör Guds röst är det alltså inte pga att Gud plötsligt fått för sig att yttra sig i ett givet ämne, utan för att människan på något sätt har blivit tillgänglig för att höra något som pågår hela tiden.

Oftast är vi emellertid för otåliga för att lyssna och i brist på verkliga teofanier måste vi istället hålla till godo med verkliga eller inbillade tecken som bekräftar vår gudstro när allt känns hopplöst. Av en händelse råkade detta hända mig för några år sedan just veckan innan den sabbat då man läser avsnittet Naso. Jag gick som vanligt till morgongudstjänsten i min synagoga i Jerusalem en måndagmorgon, men detta var en dag när allt kändes extra svart, så där Pär Lagerkvistiskt ångestfyllt som det bara kan kännas på en måndag. Torah-rullen togs fram och som seden påbjuder läste man det första stycket ur kommande sabbats avsnitt, vilket alltså i det här fallet var Naso. Jag tvingade mig själv att följa läsningen i min egen bönebok, men plötsligt var det som om texten talade direkt till mig och sa exakt det jag behövde höra. Jag blev helt upprymd av något som samtidigt var både iskallt och brännhett och när jag kom hem grep jag tag om min dåvanade lägenhetskamrat och pekade i Torah-texten i min bönebok. ”Ser du?!” nästan skrek jag till honom, ”ser du vad det står?” Min lägenhetskamrat ögnade igenom texten medan han mumlade orden för sig själv. ”Vadå?” sa han till slut, helt oförstående. ”Här!” svarade jag och pekade otåligt i texten som beskrev de meraritiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet:

(Some stop here.)

(Others continue.)

I styckets oavsiktliga undertext, i den anspråkslösa textanvisningen, erfor jag för ett ögonblick Guds nonchalanta generositet, för att citera den framlidne journalisten Dick Haas. ”Här kan du ge upp. Eller fortsätta.”

Paul Widen, Efrat