Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza. (foto: IDF)

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade ”återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att ”bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för ”kalkylerat dödande av protestdeltagare” och ”övergrepp”. Bildt påpekade att ”alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. ”Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: ”Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. ”Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: ”När vi pratar om ’fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. ”Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. ”Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widen

Jerusalem

Igår publicerade det israeliska försvarsdepartementet statistik över hur mycket gods som transporterades från Israel till Gaza genom gränsövergången Kerem Shalom under 2017. Sammanlagt 160000 lastbilslaster med byggmaterial, livsmedel, kläder, medicin och andra detaljhandelsprodukter nådde Gaza, med en topp i april månad då mer än 1000 lastbilslaster överfördes dagligen. Kerem Shalom är den enda gränsövergången till Gaza som är byggd för godstraffik och är därför livsviktig för Gazas över två miljoner invånare.

Det israeliska försvarsdepartementets pressmeddelande informerade även om att hundratals smugglingsförsök hade avslöjats vid Kerem Shalom under föregående år. Gaza styrs som bekant av terroristorganisationen Hamas, som outtröttligt försöker föra in krigsmateriel till området. Bland de beslagtagna produkterna kan bland annat nämnas lasersikten, militäruniformer, militärstövlar och dykarutrustningar. Produkterna hade ofta inhandlats på internet, bland annat på den populära nätaffären Ali Express. Flera ton material som bedömdes som farligt och som skulle kunna användas för vapentillverkning beslagtogs också.

Två saker som redan är välkända framgår tydligt i pressmeddelandet: att det finns en fungerande gränsövergång för godstraffik till Gaza som opererar sex dagar i veckan och som har möjlighet att tillgodose Gazas befolkning med allt den behöver, samt att Israels kontroll över denna gränsövergång förhindrar Hamas från att importera krigsmateriel menad att användas i dess kamp mot Israel.

Den som vill skicka humanitärt stöd till någon av den uppsjö av hjälporganisationer som är aktiva i Gaza kan alltså utan svårighet göra det. Försändelsen kommer att undersökas av säkerhetspersonalen vid Kerem Shalom och sedan placeras på det nya transportband som Israel förra året lät installera till en kostnad av flera miljoner kronor, och därefter föras in i Gaza för vidare transport till dess slutdestination.

Trots att uppemot 1000 lastbilslaster med humanitär hjälp når Gaza varje dag höll organisationen Freedom Flotilla Coalition nyligen ett möte i Göteborg för att planera årets Ship to Gaza-seglats. Den svenska grenen av organisationen har köpt in en 22 meter lång segelbåt som håller på att rustas upp i Stenungsund. Någon gång i maj beräknar man lätta ankar och segla ner längs med Europas västkust, där andra båtar kommer att ansluta sig. Hittills har Ship to Gazas planer främst uppmärksammats av berörda lokaltidningar och vänsterpressen, men av tidigare års mediebevakning att döma lär snart rikligt med strålkastarljus riktas mot förberedelserna och sedan seglatsen och sist den oundvikliga sammandrabbningen med den israeliska flottan, vars uppgift det är att förhindra införseln av kontraband till Gaza.

Om alla de pengar som svenska Ship to Gaza kommer att investera i årets seglats istället skulle användas för att köpa in mat, medicin och kläder som sedan skickades till Gaza på konventionellt sätt hade organisationens påstående att man vill ”förse invånarna med humanitärt bistånd” varit trovärdigt. Men istället investerar man i ett välregisserat mediajippo som man redan på förväg vet inte har en chans att nå Gaza. Syftet med Ship to Gaza är alltså inte att ”bryta blockaden”, utan att väcka avsky mot Israel för att landet har fräckheten att försöka förhindra att terroristorganisationen Hamas beväpnar sig ytterligare. Och samtidigt som alla kameror och mikrofoner sedan riktas mot Ship to Gazas snyftande deltagare efter att de har avvisats från Israel kommer gränsövergången Kerem Shalom att operera som vanligt, till verklig hjälp för Gazas extremt utsatta befolkning, utan att bevärdigas med ens en notis i svensk media.

Paul Widen

Jerusalem

Carl Bildts inlägg på Twitter på söndagskvällen.

”Stark bild av en palestinsk flicka arresterad av israeliska styrkor efter protester i ockuperade Hebron”, kommenterade Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt en bild som han delade på Twitter på söndagskvällen. På bilden ser man uppemot 20 israeliska soldater i full stridsmundering föra iväg en ögonbindelförsedd yngling. Varför ynglingen förs bort av soldater bryr sig Bildt inte om att förtälja. Inte heller skottlossningen mot en skolbuss med israeliska ungdommar samma kväll, knivöverfallet i Jerusalem några timmar tidigare, eller raketerna från Gaza som slog ner i ett dagis i Sderot samma helg bevärdigas en kommentar. Bara denna ”starka bild”.

Den ”starka bild” som Carl Bildt sprider på Twitter passar perfekt i den svartvita beskrivningen av konflikten mellan Israel och palestinierna som utgör den mest grundläggande motivationsfaktorn i palestinska våldsbrott riktade mot Israel: Israel är en orättvis, våldsam och samtidigt feg maktapparat som ger sig på svaga och försvarslösa barn. Att Bildt påstår att ynglingen på bilden är en flicka när det är helt uppenbart att det rör sig om en pojke utgör ett tafatt försök att ytterligare understryka den israeliska fegheten och den palestinska utsattheten och oskulden: 20 tungt beväpnade soldater mot en enda stackars flicka!

Denna svartvita beskrivning av konflikten är näranog allenarådande i stora delar av Mellanöstern, där demonisering av Israel är en politisk självklarhet. Den är starkt dominerande bland flyktingar från Mellanöstern som har bosatt sig i Europa, där den även anammas av stora delar av det politiska etablissemanget. En av många gemensamma nämnare för alla som tilltalas av denna grova förenkling är att de gillar att sprida ”starka bilder” på försvarslösa palestinier och utstuderat våldsamma israeler som bekräftar den grova förenklingen. Bakgrunden till dessa ”starka bilder” utelämnas lika självklart som man ignorerar själva konfliktens bakgrund och historia, eftersom man inte sysslar med kritisk analys. Man sysslar med uppvigling.

Samtidigt som Carl Bildt spred den ”starka bilden” på Twitter kämpade en israelisk säkerhetsvakt för sitt liv på ett sjukhus i Jerusalem efter att ha blivit knivhuggen i bröstet av en palestinsk terrorist, motiverad av samma uppvigling. Och i Sverige tävlande politiker om vem som hårdast kunde fördöma lördagskvällens brandbombning av synagogan i Göteborg och fredagens demonstration i Malmö där deltagare kunde höras skrika ”slakta judarna”, två händelser motiverade av exakt samma uppvigling. Människor som avfyrar raketer från Gaza mot israeliska samhällen och som hugger ner israeliska medborgare på Jerusalems gator, människor som uppmanar till slakt på judar i Malmö och som försöker bränna ner synagogor i Göteborg, dessa människor är själva övertygade om att deras handlingar är rättfärdiga, eftersom de har blivit hjärntvättade av ”starka bilder” som visar att fienden (Israel, och därmed också alla judar) är en alltigenom ond maktapparat som sadistiskt förtrycker den hjälplösa palestinska befolkningen och som därför måste bekämpas med alla medel. Raketbombning mot deras städer, knivmord på deras gator, slakt av deras trosbröder runt om i världen och mordbränder mot deras bönehus är alltså i förövarnas ögon helt rimliga och försvarliga reaktioner på denna ondska.

När Carl Bildts enda reaktion på de senaste dagarnas händelser i Israel och de palestinskkontrollerade områdena på Västbanken och i Gaza är att dela en ”stark bild” som utmålar Israel som feg och förtryckande och palestinierna som oskyldiga och hjälplösa spelar han dessa krafter i händerna. Det är med andra ord inte så hemskt förvånande att två av helgens antiisraeliska demonstrationer i Sverige urartade i våldsuppvigling mot judar och försök till mordbrand.

Paul Widen

Jerusalem