Krönikor

Anna-Karin Hammar och pinkwashing

Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman under Stockholms Pridefestival i augusti (foto: Facebook)

Under sommarens Pridefestival i Stockholm deltog en israelisk delegation, vilket uppmärksammades på Twitter av Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman. “En fantastisk prideparad i år med högt vajande israeliska flaggor och ett varmt välkomnande från allmänheten”, skrev han i en kommentar. Israel är som bekant det enda landet i Mellanöstern där homosexualitet är lagligt och Pridefestivalen i Tel Aviv lockar årligen till sig tiotusentals besökare.

Anna-Karin Hammar, präst i Svenska Kyrkan och en drivande kraft bakom kyrkans israelfientliga hållning, kunde naturligtvis inte låta ambassadör Bachmans fryntliga tweet få gå oemotsagd. “Pinkwashing kallas det”, kommenterade hon på knagglig engelska. Begreppet pinkwashing myntades för att “beskriva olika sorters marknadsföringsstrategier som syftar till att främja företag, personer eller länder genom att utmåla dem som queervänliga [därav “pink”, dvs. färgen rosa] och därigenom få dem att uppfattas som progressiva, moderna och toleranta”, enligt Wikipedia. Hammar ville alltså få det till att ambassadör Bachman och den israeliska delegationen bara deltog i Stockholm Pride för att få Israel att framstå i god dager och avleda uppmärksamheten från det Hammar kallar “ockupationen av Palestina”.

Till och med när Israel gör rätt gör alltså Israel fel, enligt Hammar. Det finns gott om exempel på den här sortens parodiska israelhat. Min favorit är annars när israeliska soldater anklagas för rasism för att de inte våldtar palestinska kvinnor: “Ni IDF-soldater våldtar inte palestinier för att israeler är så rasistiska och äcklade av dem att de vägrar att röra dem”, hävdade en professor när den före detta israeliske soldaten Hen Mazzig höll ett föredrag på ett amerikanskt universitet. På den nivån ligger alltså Hammars israelhat.

Under gårdagens SVT Agenda visade emellertid Hammar själv prov på pinkwashing när hon påstod “att kyrkan har varit före politiken […] i HBTQ-frågor. Det var inte så att samhället kom först och släpade in kyrkan efteråt”, påstod hon under en diskussion om Svenska Kyrkans politisering och vänstervridning. Enligt Hammar hade Svenska Kyrkan en utredning 1975 som bejakade samkönade par. Vilken utredning hon syftar på är oklart, liksom vilka praktiska konsekvenser den hade för Svenska Kyrkans arbete. Faktum är dock att Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter redan 1944, dvs. mer än 30 år innan den utredning som Hammar syftar till. 1995 fick två personer av samma kön rätt att ingå registrerat partnerskap i Sverige – men inte i Svenska Kyrkan. 1 maj 2009 legaliserade Sverige vigsel mellan två personer av samma kön – men först fem månader senare kunde vigslarna ske i Svenska Kyrkan. Helt uppenbart är det alltså så att det svensk lagstiftning alltid har haft en mer liberal hållning till homosexuellas rättigheter än Svenska Kyrkan. Att som Anna-Karin Hammar påstå något annat är ren och skär (!) pinkwashing.

Paul Widen

Jerusalem

Tusentals hemligstämplade dokument från Sexdagarskriget offentliggjorda

Israeliska trupper på Olivbegret strax innan Gamla Stan erövrades.

Israels statsarkiv offentliggjorde på torsdagen en stor mängd dokument från Sexdagarskriget som har varit sekretessbelagda i 50 år. Dokumenten, som även inkluderar bilder samt ljud- och filmklipp, ger en unik och aldrig tidigare skådad inblick i upptakten till det ödesdigra kriget och hur det sedan utspelade sig. Den israeliska regeringens överläggningar är speciellt intressanta i sammanhanget och omfattar över 900 sidor av transkriberade diskussioner. Det mesta av materialet är på hebreiska, men för den som ännu inte behärskar detta uråldriga språk har statsarkivisten Yaakov Lozowick varit vänlig nog att ge en omfattande sammanställning på engelska.

Det är idag näst intill omöjligt att föreställa sig stämningen i Israel under veckorna innan Sexdagarskriget. Egypten och Syrien mobiliserade över 150000 soldater och Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser utlovade ett utrotningskrig. Israels generalstabschef Yitzhak Rabin fick ett nervsammanbrott. Levi Eshkol, den 71-årige premiärministern, stammade under ett direktsänt radiotal till nationen och skapade näranog panik bland befolkningen. Tusentals gravar grävdes i Yarkon-parken i Tel Aviv i förberedelse för den masslakt som befarades. Omvärlden tittade på i skräckblandad fascination – och lyfte inte ett finger.

Israels förkrossande seger var något som ingen kunde föreställa sig, allra minst Israels egen regering. Trots att man redan 1957 hade deklarerat att en egyptisk blockad av Tiran-sundet för israelisk sjöfart skulle betraktas som en krigshandling valde man att vänta när Egypten den 22 maj 1967 stängde sundet för israeliska fartyg, då man hoppades att USA skulle kunna häva blockaden på diplomatisk väg. Trots att en enad generalstab formligen bönade regeringen om klarteckan att gå till föregripande attack den 2 juni valde man att vänta ytterligare tre dagar. Man fruktade att världssamfundet inte skulle acceptera att Israel agerade innan landet var utsatt för ett fullt väpnat angrepp på tre fronter samtidigt.

Två viktiga saker framgår väldigt tydligt när man studerar dessa 50-åriga men fortfarande högexplosiva dokument:

1. Sexdagarskriget är ett otroligt besvärligt historiskt faktum för Israels belackare, som gärna hade sett Israel förintas men samtidigt vill få oss att tro att någon förintelse av Israel aldrig var aktuell. De vägrar att acceptera att Israel agerade i självförsvar och hänvisar därför till obskyra konspirationsteorier om att kriget i själva verket var noggrannt framprovocerat av Israel i syfte att roffa åt sig Sinai, Västbanken och Golanhöjderna. Den israeliska regeringens utdragna överläggningar ger dock en rakt motsatt bild: man försökte undvika krig in i det sista och blev nästan förfärad över sin egen krigslycka.

2. Trots att det har gått 50 år sedan Sexdagarskriget finns det vissa citat i dokumenten som hade kunnat vara tagna från dagens nyhetsrapportering:

 

“Ju längre vi inte besvarar [elden], desto mer oförskämd blir [fienden]. Så förstår han vår avsaknad av reaktion. [—] Ju mer missriktad återhållsamhet vi visar, desto hårdare kommer vi tvingas vara senare” (Yigal Allon, 9 januari 1967).

“Jag förvånas över dem som tror att stormakterna någonsin, någonsin kommer att säga till oss att tiden har kommit och att vi kan gå till angrepp mot våra fiender. Det kommer de aldrig att göra” (Haim Gvati, 4 juni 1967).

Paul Widen

Jerusalem

Guds välbehövliga frånvaro

Esters bok är som bekant den enda boken i den hebreiska Bibeln i vilken Gud inte nämns en enda gång. Detta och flera andra märkliga faktum (exempelvis den nästan totala avsaknaden av judisk fromhet hos de två judiska huvudrollsinnehavarna) gör den unik bland Bibelns böcker och väcker naturligtvis frågan varför den ändå inkluderades bland de kanoniska skrifterna. Frågan går dock ofta förlorad när Esters bok läses varje år under den judiska högtiden Purim, som infaller i början av nästa vecka: mer uppmärksamhet ägnas åt den relativt nya traditionen att klä ut sig i maskeraddräkt, liksom åt den betydligt äldre traditionen att dricka vin tills man inte längre känner skillnad på den förbannade Haman och den välsignade Mordokai. Många uppfattar därför Esters bok som en simpel saga ur vilken inga djupare lärdomar kan dras.

I boken God and Politics in Esther visar emellertid den israeliske politiske filosofen Yoram Hazony att Esters bok kan tolkas som en inlaga i en tusenårig debatt om hur judar bör förhålla sig till politisk makt. Den har flera paralleller till berättelsen om Josef i Egypten, som inleder sin politiska karriär som en total outsider men som snabbt och skickligt avancerar i graderna tills han innehar den mäktigaste och mest inflytelserika rollen i den egyptiska byråkratin. Ester börjar också sin politiska karriär från den absoluta botten, som en föräldralös judisk flicka som blir tvångsrekryterad som sexslav åt kung Ahasveros, men precis som Josef avancerar hon i graderna tills hon utses till drottning. När de står vid höjdpunkten av sitt politiska inflytande är både Josef och Ester till synes helt assimilerade: de har ickejudiska namn, de är gifta med ickejudar och inget tyder på att de följer några judiska seder.

Så småningom ställs emellertid både Josef och Ester inför situationer där de måste använda sitt politiska inflytande för att hjälpa sitt folk, och här går berättelserna isär. När hungersnöden i Egypten är slut och Jakob har dött finns det ingen anledning för Josef och hans bröder att vara kvar i Egypten. När Josef då ber Farao om tillåtelse att begrava sin far i familjegraven i Hebron är det första gången som han ber om något som inte gynnar Farao. Farao verkar ana oråd, för emedan han låter Josef och hans bröder lämna landet för att begrava sin far håller han deras kvinnor och barn som gisslan i Egypten. Utåt sett har Josef samma höga position som förut, men när det kommer till kritan vågar han inte använda sitt politiska inflytande för att extrahera sin familj från Egypten.

Ironiskt nog tycks det vara Josefs övertygelse att det var Guds vilja att han hamnade i en position av politiskt inflytande som lamslår honom: om han använder sitt inflytande kanske han förlorar det, och eftersom det är Guds vilja att har hamnat i sin inflytelserika position vore det fel att riskera den. Därmed blir det politiska inflytandet ett mål i sig för Josef, vilket resulterar i att han och hans bröder stannar kvar i Egyten, där deras efterlevande sedan förslavas.

Esters bok, i vilken ju Gud aldrig direkt omnämns, är skarp kritisk till uppfattningen att en enskild människa kan vara fundamentalt oundgänglig för det judiska folkets överlevnad. När Hamans antisemitiska folkmordsdekret är ett faktum befinner sig drottning Ester i en unik position av politiskt inflytande, men när Mordokai uppmanar henne att använda detta inflytande genom att gå till kungen och vädja för sitt folk reagerar hon först som Josef gjorde 1000 år tidigare: det är för riskabelt, kungen kommer att bli arg och jag (och judarna) kommer att förlora allt det politiska kapital som vi så mödosamt har byggt upp. Mordokais svar på detta tar ner henne på jorden igen: “Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?

Det är först när Guds eventuella plan eller vilja upphör att vara den avgörande faktorn i ekvationen som Ester vågar använda sitt politiska inflytande (och därmed riskera både det och sitt liv) för att försöka rädda sitt folk. Ett starkare vederläggande av Josefs agerande i Egypten går inte att hitta.

Paul Widen

Jerusalem

 

“Sekulär muslim”? Ain’t no such animal.

"Am I the only one that cares about the rules?!"

“Am I the only one that cares about the rules?!”

När Sadiq Khan nyligen vann borgmästarvalet i London var det många sekulära västerlänningar som uttryckte sig optimistisiskt. “En muslim som borgmästare i London är ett steg i rätt riktning, men så är Khan inte bra jurist utan också till 100 procent sekulär”, skrev exempelvis den pensionerade svenske juristen Krister Thelin på Twitter. Min omedelbara reaktion på detta var att påpeka att en person som är 100% sekulär rimligtvis inte längre bör betraktas som en muslim. Detta triggade i sin tur en kort Twittertråd med den outtröttligt eminenta Malin Lundgren (@konsensuseliten), som invände att, “Hmm, ser mig som kristen trots att jag är 100% icke troende. Har judiska vänner som känner likadant”. Då mina invändningar på detta resonemang inte riktigt kunde sammanfattas i 140 tecken ulovade jag en utveckling av mina egna argument i ett annat forum. Här följer alltså resultatet av mina funderingar.

Denna text är skriven med all tillbörlig respekt, även om jag inser att mitt resonemang ifrågasätter och kritiserar andra människors uppfattningar om sin egen identitet, vilket naturligtvis är känsligt. Personer som blir harmsna av detta resonemang bör dock inse att jag och många, många, många med mig blir minst lika harmsna när dessa personer approprierar begrepp utan hänsyn till vad dessa begrepp de facto betyder. Och inte går vi omkring och är surar för det: när någon har fel på internet släpper vi det helt enkelt och går och lägger oss. Nåja, inte alltid, men oftast.

Kristendom och islam är trosuppfattningar. Att kalla någon för “sekulär kristen” eller “sekulär muslim” är således en direkt självmotsägelse. Om man inte tror på och efterlever dessa religioners respektive trossatser upphör det att vara meningsfullt att identifiera sig med dem. Ändå finns med bevisligen en massa människor som kallar sig för sekulära kristna eller sekulära muslimer. Hur bör man förstå detta? Enkelt: personliga trosuppfattningar är i praktiken helt irrelevanta i västvärlden idag. Vi gör oss löjliga över att studenter på Södertörns högskola inte kan svara på om de egentligen är katter, men faktum är att detta bara är den yttersta och mest absurda konsekvensen av man idag kan kalla sig för vad man vill. Hur en människa identifierar sig själv medför inga som helst praktiska konsekvenser.

Detta upphör i samma ögonblick som de självmotsägande identitetskonstruktionerna konfronteras med verkligheten och därmed tvingas omsättas i någonting konkret. Om man idag exempelvis skulle transportera en “sekulär kristen” till de delar av Syrien och Irak som kontrolleras av IS skulle personen i fråga med största sannolikhet inte gå i döden för att försvara sin “sekulära kristna” identitet: han/hon [sic] skulle istället antingen söka sig tillbaka till kristendomen och försvara den, eller konvertera till islam. Eller som C.S. Lewis skulle ha sagt: “Om kristendomen inte är sann är den helt irrelevat. Om den är sann är den oändligt relevant. Det enda den inte är är måttligt relevant”.

En muslimsk teolog skulle kunna säga exakt samma sak om islam som C.S. Lewis sa om kristendomen, då båda dessa religioner gör absoluta sanningsanspråk. I den mån det finns ett mittemellan beror det på att den historiska utvecklingen har tillåtit framväxten av ett postreligiöst samhälle i Västvärlden där oxymoroner som “sekulär kristen” och “sekulär muslim” kan existera, religioner utan trosuppfattningar i ett samhälle utan tro. Det man egentligen menar med dessa nonsensbegrepp är alltså “postreligiös person uppvuxen i en familj som var kristen/muslimsk eller kallade sig kristen/muslimsk av nostalgiska eller traditionella skäl, men som idag saknar starka religiösa övertygelser”. Och eftersom människor i allmänhet följer det minsta motståndets lag bryr de sig oftast inte om att aktivt ta avstånd från den religion de mer eller mindre väl känner från sin uppväxt.

(En kort avstickare om sekulära judar: eftersom judendomen är en stamreligion definieras inte judar av sin tro, utan av sin nationstillhörighet, Am Israel, Israels folk. Grisätande judar är således fortfarande 100% judar, så även sabbatsbrytande judar och judar som flyttar till Tibet och blir buddhistmunkar.)

Att kalla sig för sekulär kristen höjer inte längre några ögonbryn. Däremot blir det stora rubriker när “sekulära muslimer” kommer på tal. När exempelvis malmöbon Siavosh Derakhti 2010 grundade organisationen Unga muslimer mot antisemitism fick han nästan omedelbart internationell uppmärksamhet. Folk var eld och lågor: “En muslim som inte hatar judar! Wow! Sekulär är han också. Mer sånt!” Han fick till och med träffa USA:s president Barack Obama. Bilderna på Derakhti visar en tatuerad kille med hål i örat. Eftersom både tatueringar och manlig piercing strider mot islam vore det dock mer korrekt att kalla Derakhti för en sekulär västerlänning. Det var inte Derakhtis muslimska bakgrund som gjorde att han började engagera sig i kampen mot antisemitism, utan det faktum att hans föräldrar är sekulära akademiker som från tidig ålder inskärpte liberala värderingar hos honom. Derakhtis organisation heter för övrigt numera kort och gott Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet: tydligen var för få muslimer i Malmö intresserade att gå med i en organisation mot antisemitism för att det skulle vara meningsfullt för organisationen att existstera. Namnbytet liksom bekräftar problemet som organisationen bekämpar. Håhå jaja.

Den västerländska fascinationen för personer som Sadiq Khan och Siavosh Derakhti grundar sig i en desperat förhoppning att de miljontals muslimer som flytt eller migrerat till Europa de senaste åren på något magiskt sätt ska förvandlas till “sekulära muslimer”, dvs. postreligiösa västerlänningar. Man hoppas alltså att muslimer i allt väsentligt ska upphöra att vara muslimer (vilket för övrigt både Khan och Derakhti har anklagats, och dödshotats, för). Krister Thelin är inte ensam om att uppfatta detta som “ett steg i rätt riktning”, men frågan är kanske om detta verkligen är en realistisk förhoppning.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 961602Läsningar totalt:
  • 138Läsningar idag:
  • 786002Besökare totalt:
  • 130Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen