”Kom ihåg”.

– Igår var det som att polletten äntligen trillade ner, hör jag busschauffören säga till en passagerare som han tydligen känner och som precis har stigit på bussen. Radion väsnas och motorn bullrar, men över oljudet hör jag tydligt att de båda männen diskuterar höjdpunkten i gårdagens judiska bibelläsning, Parashat Zachor (5 Mosebok 25:17-19): ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren , din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta”. Jag lutar mig framåt för att kunna höra dem bättre. Passageraren lägger ut texten i enlighet med den judiska traditionen, i vilken Amalek inte bara är namnet på ett historiskt folkslag som låg i strid med israeliterna för 3500 år sedan, utan även är ett slags mytologiskt koncept som omfattar alla fiender till det judiska folket som agerar på samma sätt som Amalek: de som attackerar de svaga som inte utgör något som helst militärt hot. Eftersom man är uppmanad att utplåna minnet av Amalek har detta uppfattats som inte främst en fysisk kamp, utan snarare en andlig kamp.

Medan passageraren orerar fromt ser jag i backspegeln hur busschauffören skakar på huvudet. Han är inte alls övertygad.

– Det vi ser nu nästan varje dag, judar som attackeras till höger och vänster, är inte det Amalek? frågar han retoriskt.

– Nej, det är Ismael, förklarar passageraren, men han låter inte särskilt övertygande.

– Varför då? dristar jag mig till att inskjuta, uppriktigt nyfiken på hur han resonerar. Från ett religiöst judiskt perspektiv brukar relationen mellan judar och muslimer ofta tolkas i ljuset av den bibliska berättelsen om relationen mellan Isak och Ismael, men jag förstår inte på vilket sätt vågen av knivöverfall och andra terrordåd som hittills krävt livet på 29 israeliska medborgare skulle vara kännetecknande för Ismael.

– Det här är väldigt, väldigt djupa grejer, säger min medpassagerare urskuldande. Så har rabbinerna tolkat det.

– Ska våldet behöva bli ännu grövre? fortsätter busschauffören retoriskt. Terroristattacken igår i Turkiet [i vilken tre israeliska medborgare dödades], skulle inte det vara Amalek? Han låter varken arg eller hatfull när han säger detta, men det är tydligt att han inte tänker tolerera någon from sublimering av den uppenbara och renodlade ondskan som i princip har blivit vardag i Israel. För busschauffören har alltså polletten trillat ner: han kan inte annat än att uppfatta dagens fiender till det judiska folket som just Amalek.

Passageraren lyssnar besvärat på sin vän utan att kunna bemöta hans argument.

– Det sägs att slutet kommer att bli gott, suckar till slut busschauffören trött, men nu låter inte heller han särskilt övertygande.

Att använda sig av termen ”Amalek” i den politiska diskursen i Israel är mycket kontroversiellt. Det sker bara i undantagsfall, oftast i affekt, exempelvis efter synnerligen brutala terroristattentat, och nästan alltid förhastat, innan implikationerna av åberopandet riktigt har tänkts igenom. Att åberopa Amalek innebär nämligen att definitivt utesluta möjligheten till samexistens, vilket i sin tur medför att det då inte heller finns något utrymme för konstruktivt politiskt handlande. Man kan inte förhandla eller kompromissa med Amalek, som ju är renodlat ond. Man är rentav uppmanad att utplåna Amalek, och som för att liksom inpränta detta är profettexten som man läser i samband med Parashat Zachor hämtad från 1 Samuelsboken 15, i vilken profeten Samuel uppmanar kung Saul att utplåna amalekiterna. Detta gör han också (män, kvinnor och barn), men han skonar boskapen. Därmed förlorar han Guds gunst, eftersom allt som tillhörde Amalek skulle ha utplånats. Det regelrätta folkmordet är inte bara tillåtet, utan kompromisslöst anbefallt. När man kallar någon Amalek förpliktigar man sig alltså att också utplåna Amalek.

Ändå finns denna tabubelagda tolkning ständigt närvarande precis under ytan i den politiska diskursen i Israel. Även när den ter sig ovedersäglig förblir den ofta outtalad, eftersom dess konsekvenser är så brutala, men ibland dryftas den alltså helt öppet (framförallt då bland människor som saknar politiskt inflytande och för vilka tolkningen därför inte har några omedelbara politiska konsekvenser). Samtidigt blottlägger tolkningen en fundamental svaghet i den sionistiska historieskrivningen, enligt vilken dagens israeler är etniskt, religiöst och kulturellt besläktade med Bibelns israeliter, medan Staten Israels fiender inte på något meningsfullt sätt knyts till det bibliska Israels fiender. Från ett politiskt perspektiv är detta givetvis fullt begripligt, eftersom en sådan förståelse allvarligt skulle begränsa eller till och med eliminera det politiska manöverutrymmet. Ibland är det dock svårt att inte dra slutsatsen att det politiska manöverutrymmet i Israel tidvis är beroende av att beslutsfattare aktivt undviker frågan om vem fienden egentligen är, inte för att det egentligen råder någon tvekan om svaret, utan helt enkelt för att man inte gillar svaret.

Paul Widen

Jerusalem

Far, son och mohel (foto: Yosef Funke)

I fredags morse välkomnades min nyfödde son in i Abrahams förbund och fick namnet Roee Chai. När min förste son föddes för lite mer än fyra år sedan skrev jag en djupt personlig krönika om den judiska omskärelseceremonin (länk). Läsarreaktionerna var nästan uteslutande positiva och många skrev att de uppfattade ceremonin som mycket vacker. Bara en enda person framförde sina invändningar och förklarade sakligt att hon tyckte att det var fel att utsätta ett litet barn för detta helt onödiga kirurgiska ingrepp.

Jag funderade länge på hur jag bäst borde bemöta denna reaktion, som jag tyckte var synnerligen arrogant och förmäten. Till slut valde jag att inte bemöta den alls, eftersom jag av allt att döma hade att göra med en person vars uppfattningar om tillvaron skiljde sig så mycket från mina egna att det var orealistiskt att hoppas på ens ett minimum av samförstånd. Om hennes påstådda omsorg för gossebarnens bästa vore lagstadgad hade den resulterat i en värld där judendomen inte hade kunnat existera. Förmodligen hade hon inte reflekterat över detta, eller över att hennes argument mot omskärelse går som en röd tråd genom antisemitismens historia, från Antiokus IV Epifanes till Adolf Hitler.

Under de fyra år som förflutit sedan dess har jag ibland tänkt tillbaka på det jag skrev i den där krönikan. Ämnet återaktualiserades förra våren när min fru blev gravid igen och det alltså även denna gång var en pojke. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer övertygades jag om att den arrogant förmanande läsaren i själva verket hade haft all rätt att ta anstöt och bli provocerad. Visst, man kan sublimera och estetisera omskärelsen, men genast infinner sig då frågan om ett så brutalt och onaturligt ingrepp verkligen var avsett att bara vara vackert. Är det inte mer rimligt att anta att det ska vara just anstötligt och provocerande, att det på ett fundamentalt plan är ämnat att beröra?

I det antika Grekland uppfattades människokroppen som naturligt fulländad. Judendomen utmanade denna uppfattning och hävdade istället att människan själv måste fullborda verket genom att skära bort en liten bit, och inte vilken bit som helst, utan en bit av manslemmen. Den store förhundsinsamlaren (som James Joyce lite hädiskt kallar Gud i sin klassiker Ulysses) kräver alltså tillträde till det som symboliserar människans mest grundläggande djuriska drift, och som samtidigt är människans mest intima, privata och sårbara aspekt. Där, i detta på samma gång djuriska och intima, där vill Gud vara närvarande och där måste därför något friläggas och skäras bort för att göra människan mottaglig och bli berörd. Både ingreppets brutalitet och dess provocerande anspråk om Gud och människan och skapelsen var så anstötliga att Antiokus IV Epifanes belade seden med dödsstraff.

Mer än 2000 år har förflutit sedan dess, men ändå fortsätter ämnet att provocera eftersom frågorna om Gud och människan och skapelsen aldrig blir inaktuella, och eftersom judendomens svar fortsätter att utmana och ifrågasätta. För att kunna föra en ärlig dialog måste man dock först erkänna detta, för vilken nytta gör en utmaning om man på förhand kräver att alla ska hålla med och tycka att det är vackert?

Paul Widen

Jerusalem

Yossef Romano הי״ד

(Artikeln nedan innehåller grafiska beskrivningar av det som hände under massakern vid OS i München 1972. Känsliga personer avråds från att läsa vidare.)

Min knappt fyraårige son satt i mitt knä på bussen imorse. Vi satt precis bakom busschauffören och jag kunde därför höra radion ganska väl, först bara som ett sorl som jag inte reagerade på, men ganska snart kom ord, ord som jag in i det längsta vill försöka skydda min son från. Radioprataren hade nämligen Ilana Romano på tråden, änka till Yossef Romano, en av de 11 israeliska idrottsmän som mördades av palestinska terrorister under de olympiska spelen i München 1972. Ordet ”mördades” är dock en ganska artig omskrivning av det som idrottsmännen utsattes för. New York Times publicerade igår en artikel i vilken det framkom att Yossef Romano (och eventuellt även ett eller flera av de andra offren) kastrerades av de palestinska terroristerna under det utdragna gisslandramat. De misshandlades och torterades i två dygn. Först nu, 43 år efter massakern, har Ilana Romano valt att prata om det offentligt för första gången.

Fram till 1992 visste Ilana Romano bara att hennes make hade dödats under gisslandramat. Det året, 20 år efter det brutala dådet och efter en utdragen process med tyska myndigheter, fick hon och andra anhöriga till offren tillgång till bilder tagna på brottsplatsen, bilder som myndigheterna i 20 år hade förnekat existensen av. Bilderna offentliggjordes inte, men de nådde ändå Los Angeles Times, som på årsdagen av dådet 2002 skrev att ”bilderna starkt talar för att [Yossef] Romano kastrerades”. Artikelförfattaren tillade dock detta inte definitivt kunde bevisas, och citerade även den enda överlevade terroristen Jamal Al-Gashey, som kallade påståendet för ”en komplett lögn”. 10 år senare, 40 år efter dådet, när Israel hoppades (förgäves, skulle det visa sig) att den internationella olympiska kommittén (IOC) skulle gå med på att högtidlighålla 40-årsminnet av massakern med en tyst minut under OS-invigningen, skrev Guri Weinberg, son till den mördade idrottsmannen Moshe Weinberg, en debattartikel i vilken han citerade ett affekterat meningsutbyte sommaren 1996 mellan anhöriga till de mördade israeliska idrottsmännen och Alex Gilady, medlem i IOC. Gilady hade just förklarat för de anhöriga att en tyst minut under invigningen av OS i Atlanta för att hedra de israeliska idrottsmännen inte vore möjligt, eftersom man då också skulle behöva utlysa en tyst minut för palestinierna som dog under OS 1972:

   [Moshe Weinbergs änka] sa, ”Men det dog ju inga palestinska idrottsmän”.

   Gilady svarade, ”Nej, men det fanns palestinier som dog under OS 1972”.

   Jag hörde en av änkorna säga till Gilady, ”Jämställer du mordet på min man

   med terroristerna som dödade honom?”

   Tystnad.

   Då brast Ilana Romano ut i ett vrål som har hemsökt mig till denna dag. Hon

   skrek på Gilady, ”Hur understår du dig! Du vet vad de gjorde med min make!

   De lät honom ligga där i timmar, att dö långsamt, och sedan gjorde de slut på

   honom genom att kastrera honom och preja in den i munnen på honom, Alex!”

—

De påstått okända brutala detaljerna som New York Times publicerade igår har alltså varit kända i åtminstone 23 år, och vidden av brutaliteten valde man ändå att inte publicera. Rimligtvis kände även Steven Spielberg till exakt vad bilderna visade när han spelade in filmen München 2005, eftersom han korrekt återger flera andra detaljer som han bara kan ha känt till om han hade sett bilderna, men även Spielberg valde att inte göra rättvisa åt brottets fulla omfattning. Man vågar liksom inte öppna ögonen hela vägen, orkar inte erkänna att man står inför en fiende som inte ”mördar”, utan som sadistiskt torterar med syfte att totalt degradera och avhumanisera sina offer innan de dör.

—

Imorse satt jag alltså på bussen och lyssnade på Ilana Romanos skälvande stämma på radion, med min son sittande i mitt knä, och jag funderade på hur många ord han hörde, hur många han lyckades uttyda och förstå. Ganska snart orkade busschauffören inte lyssna mer och bytte därför kanal, tacksamt nog innan min sons nyfikenhet hade väckts, fast det är ganska uppenbart att han för länge sedan började inse att något inte är som det ska här i världen.

Paul Widen

Jerusalem