Marginalanteckningar

1 2 3 10

Ängsliga judar

“Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 (foto: skärmdump av Twitter)

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en synnerligen tarvlig artikel i Dagens Nyheter skriven av Jackie Jakubowski. Nu publicerades den visserligen redan den 18 februari och är alltså inte purfärsk, men fenomenet som den är ett uttryck för är tyvärr ständigt aktuellt: judar som pekar ut förkastliga människor och samtidigt känner sig manade att framhäva, till och med betona, att dessa förkastliga människor är judar.

“President Donald Trumps dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner är inte längre ‘USA:s mest illa omtyckta judar'”, inleder Jakubowski sin artikel, med hänvisning till den amerikanska (judiska) tidningen The Forwards årliga utdelning av denna titel till “en judisk amerikan som landets judar har anledning att skämmas över”. 2018 utsågs istället Stephen Miller, politisk rådgivare till president Donald Trump, till USA:s mest hatade jude, förklarar Jackubowski. Stephen Miller sägs ligga bakom några av Trumps mest kritiserade policybeslut, exempelvis familjeseparation av illegala immigranter, vilket i praktiken har resulterat i att tusentals barn hamnat i interneringsläger.

Vad har då Stephen Millers judiskhet med saken att göra? Inget alls, förstås. Hans idéer kan utan problem kritiseras helt på sina egna villkor, utan hänvisning till att han råkar vara en jude. De enda som tycker att hans etniska/religiösa tillhörighet är relevant är alltså andra judar. Ja, och antisemiter, förstås.

Nu befinner sig förstås Jackie Jackubowski i gott sällskap när han tar sig an detta märkliga ämne. Förutom i The Forward har Stephen Millers judiskhet även framhävts av israeliska journalister, och då helt utan krusiduller: “Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev exempelvis den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 när han kommenterade Millers roll i beslutet. Ett annat iögonfallande exempel på samma fenomen gick att läsa i den engelskspråkiga nättidningen Times of Israel den 11 maj 2017, när USA:s vice justitieminister Rod Rosenstein oförhappandes fick ansvar för den så kallade Mueller-utredningen och många misstänkte att denne Rosenstein var en av president Trumps nickedockor. “Vem är då denne Rosenstein?” undrar artikelförfattaren, och fortsätter sedan: “Detta är hans bakgrund, hans judiska kopplingar, samt vad folk säger om honom nu.” Och vad hade Rod Rosensteins “judiska kopplingar” med hans arbete att göra? Inget alls, förstås.

Denna ängsliga judiska impuls att föregå antisemiternas förväntade angrepp genom att vara först med att fördöma verkliga eller misstänkta missgärningar begångna av andra judar resulterar alltså i artikelrubriker och formuleringar som man annars bara kan hitta på Radio Islams hemsida eller i SMR:s tidning Nationellt Motstånd. Men eftersom det är judar som skriver dessa artiklar är det okej. Att Jackie Jackubowskis artikel publicerades i DN och inte i en renodlat judisk publikation är emellertid lite märkligt, eftersom de outtalade men ack så uppenbara publicistiska riktlinjerna i svenska dagstidningar annars föreskriver att etnisk tillhörighet inte ens får uppges när det är en viktig del av polisens signalement för en efterlyst brottsling. DN gör alltså ett avsteg från riktlinjerna för att kunna föra en ohämmad diskussion om den förkastlige juden Miller, som viskar sina ondskefulla råd i Trumps öra och som bevisligen “inget har lärt av sin släkts erfarenhet”, som vi blir informerade om redan i ingressen.

Här kommer ett annat besynnerligt fenomen till uttryck som om möjligt är ännu mer uppseendeväckande än det första, men också det ständigt aktuellt: uppfattningen att det judiska folkets historiska erfarenhet av oförrätter borde ha resulterat i “snälla” judar. Det judiska folkets lidande är ensamt i världen om att ha ett slags kollektivt, pedagogiskt syfte: lidandet är menat att lära judarna en läxa. Få saker är därför så provocerande som judar som skamlöst framlever sina liv som Stephen Miller, till synes utan att ha lärt sig sin läxa. Det är nästan att man önskar att de fick bakläxa, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem

Som fan läser Bibeln

“Om någon kommer för att döda dig, vakna tidigt och döda honom först” – BT Berachot 58a (foto: IDF)

Vi minns alla hur Sveriges utrikesminister Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under den våg av palestinska terroristattacker som utbröt under hösten 2015. Wallström hade inga invändningar när andra länder, inklusive Sverige, stoppade dödligt våld med dödligt våld, men när det kom till Israel tyckte hon alltså att det var olagligt. Uttalandet cementerade den svenska utrikesministerns status som persona non grata i Israel och var en starkt bidragande orsak till att Israel idag betraktar Sverige som det mest israelfientliga landet i Europa.

Mellanösternexperten Per Jönsson har nu valt att gå till Margot Wallströms försvar. I en understreckare i Svenska Dagbladet med den inte helt subtila rubriken I Israel är riktade mord ett lagenligt verktyg hävdar han att det står “utom allt tvivel att Wallström på just denna punkt har fog för sina farhågor”. Jönsson har nämligen läst en bok av den israeliske journalisten Ronen Bergman kallad Rise and kill first – the secret history of Israel’s targeted assassinations. Som framgår av titeln handlar boken om staten Israels tillämpning av preventivt dödligt våld mot landets fiender. Givetvis går språknyanserna förlorade när Jönsson översätter bokens mest centrala begrepp: det engelska ordet “assassination” blir helt enkelt “mord”. Därmed går även Bergmans hela filosofiska och moraliska resonemang kring bokens ämne förlorat, det resonemang som har bidragit till att boken har lovordats av bland andra Ehud Barak, Israels före detta premiärminister och försvarsminister, och Tamir Pardo, före detta chef för Israels beryktade spionorganisation Mossad, två personer som dessutom själva figurerar i boken. Jönsson, som vid ett tillfälle beskriver boken som “den hittills mest helgjutna bilden av Israels nationella mordmaskin”, har alltså bevisligen inte alls fattat vad det är han har läst. Han är för upptagen av att förfasa sig över det boken beskriver för att ägna en enda tanke åt det som gjorde det beskriva nödvändigt – de hysteriska folkmordsambitionerna och den oförblommerade blodtörsten som har präglat, och alltjämt präglar, Israels fiender. För israeler som läser boken (liksom för människor från andra länder med sans och vett) är denna fundamentala insikt å andra sidan ständigt närvarande, vilket förklarar varför boken uppskattas och knappt betraktas som kontroversiell i Israel.

I detta avseende påminner alltså Per Jönsson en hel del om Margot Wallström själv, som förfasade sig över Israels agerande under terrorvågen 2015-16 så till den grad att hon inte kunde uppfatta själva terrorvågen som framtvingade Israels agerande: 166 utförda knivöverfall, 89 försök till knivöverfall, 108 attacker med skjutvapen och 47 rammningsattacker med fordon. När ett land försvarar sig mot ett så spektakulärt våldsutbrott kommer en massa människor ofrånkomligen att dö. Sansade människor, människor som förstår sambandet mellan orsak och verkan, lägger skulden för situationen på terroristerna som utför dåden och det samhälle som uppmuntrar och försvarar attackerna. Människor utan sans – exempelvis Wallström och Jönsson – ignorerar orsaken och förfasar sig över att israeler inte bara låter sig dödas utan, ve och fasa, faktiskt försvarar sig.

Nu är emellertid dessa grundläggande distiktioner inte relevanta i sammanhanget, eftersom Per Jönsson har missat en ännu mer grundläggande distinktion. Boken som han tar som intäkt för att försvara Margot Wallström handlar nämligen om Israels strategiska tillämpning av preventivt dödligt våld, dvs. “dödandet av en specifik individ för att uppnå ett specifikt mål – att rädda livet på människor som individen har för avsikt att döda, att avvärja en farlig handling som individen står i begrepp att utföra, och ibland att ta bort en ledare för att förändra historiens gång”, som Ronen Bergman själv sammanfattar det, operationer som individuellt måste godkännas av Israels premiärminister innan de utförs. Margot Wallströms ökända anklagelse handlade dock om Israels taktiska våldtillämpning för att stoppa pågående terroristattacker, dvs. rättigheten given till israeliska poliser, soldater och beväpnade civila att använda så mycket våld som det krävs, men inte mer, för att neutralisera terrorister i stridens hetta. Det är, som ni förstår, två fundamentalt olika saker.

Ronen Bergmans bok bevisar alltså inte att Margot Wallström hade rätt när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under terrorvågen 2015-16, eftersom inte en enda del av boken befattar sig med detta. Huvudtesen i Per Jönssons understreckare är således helt tagen ur luften, eftersom han läser Bergmans bok som fan läser Bibeln. Det är fascinerande att Jönsson inte insåg detta innan han knåpade ihop sitt påvra alster och skickade det till Svenska Dagbladet, och minst lika fascinerande, men föga förvånande, att ingen av Svenska Dagbladets redaktörer reagerade innan de godkände Jönssons svamlerier för publicering. Tidningen har trots allt en dokumenterat mycket låg standard när det gäller artiklar och reportage som utmålar Israel till en samvetslös mördarstat.

Paul Widen

Jerusalem

Margots val

Margot Wallström (foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet)

Samtidigt som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu i söndags kväll avslöjade Irans kärnvapenhemligheter för en häpen omvärld höll PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas ett svamligt tal inför det palestinska nationalrådet (PNC). Här följer några höjdpunkter från talet:

  • Antisemitismen i Europa berodde på judarnas “sociala roll” och deras kopplingar till bankväsendet och pengautlåning
  • Ashkenaziska judar härstammar inte från de bibliska patriarkerna och är därför inte “riktiga” judar
  • Judarna som etablerade staten Israel är inte “riktiga” judar och har därför inga legitima anspråk på landet
  • I 1400 år levde judar i muslimska länder utan att en enda gång utsättas för antisemitiskt våld
  • Hitler hjälpte judar att emigrera till Israel
  • Israel är ett kolonialt projekt som europeiska stater gav sitt stöd för att bli av med sina judar

Man häpnar. Men man måste ändå tillstå att Mahmoud Abbas valde ett utmärkt tillfälle att framföra sina antisemitiska svador, när hela världen riktade sin uppmärksamhet mot Binyamin Netanyahus presentation av Mossads största kap genom tiderna. Detta förklarar kanske varför Carl Bildt ännu inte har kommenterat saken på Twitter, där han var oerhört snabb att avfärda Netanyahu (Bildt har, som ni kanske minns, en vana av att avfärda hot från länder och terroristorganisationer som vill förinta Israel).

Men Sveriges utrikesminister Margot Wallström då? Nog måste hon ha tagit avstånd från Mahmoud Abbas tal? Ja, visserligen tog det nästan två hela dygn innan Wallström uttalade sig, men visst, hon var kritisk: “Talet som den palestinske presidenten Mahmoud Abbas höll den 30 april innehöll oacceptabla kommentarer. Sverige och EU förblir engagerade i kampen mot all former av antisemitism och alla försök att ha överseende med, berättiga eller trivialisera Förintelsen”. Slut på meddelandet.

“Talet innehöll oacceptabla kommentarer”. Så väljer alltså Margot Wallström att sammanfatta en smärtsamt långdragen utläggning som omfattar näranog alla antisemitiska föreställningar som finns. Hennes parti är känt för att gå i taket när det uppdagas att en sverigedemokratisk kommunalrådssuppleant i någon gudsförgäten ort i mellansverige skrev någonting på Flashback för sju år sedan som kan tolkas som rasistiskt. Men när den av miljarder svenska skattekronor finansierade Mahmoud Abbas håller en utdragen antisemitisk utläggning som sedan sänds i sin helhet statskontrollerad palestinsk TV, då nöjer hon sig med att konstatera att talet “innehöll oacceptabla kommentarer”.

Det ska bli intressant att se exakt hur Margot Wallström kommer att bekämpa den antisemitism som Mahmoud Abbas gav uttryck för i sitt tal. Indraget bistånd? Politisk bojkott? Omvärdering av Sveriges erkännande av “Palestina”? Listan kan göras lång, mycket lång. Vi väntar ivrigt på Wallströms nästa steg!

Paul Widen

Jerusalem

DN:s nya bottennotering

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza den senaste månaden. (foto: IDF)

Dagens Nyheters rapportering från Gaza nådde den gångna helgen en ny bottennotering i partiskhet när tidningens utrikeskommentator Michael Winiarski skulle ge sin syn på de våldsamma palestinska massprotesterna som inleddes den 30 mars. Enligt det palestinska hälsoministeriet, som i Gaza kontrolleras av terroristorganisationen Hamas, har minst 39 palestinier dödats och uppemot 1700 skadats under sammandrabbningarna vid gränsstaketet. Uppgifterna har inte kunnat bekräftas av oberoende källor, men säkert är att tiotals palestinier har dödats och hundratals har skadats.

Redan i ingressen till Winiarskis reportage serveras den första svepande osanningen med ordvalet “den israeliska arméns dödliga våld mot obeväpnade demonstranter”. Han bryr sig inte ens om att notera att Israel har en helt annan syn på saken, nämligen att de israeliska soldaterna bara är auktoriserade att skjuta mot våldsverkare, dvs. personer som är beväpnade, personer som kastar eller slungar sten, personer som kastar brandbomber, eller personer som försöker förstöra eller forcera gränsstaketet. Även om man skulle anse att Israels våldstillämpning ibland är obefogad och överdriven krävs det en unik journalistisk förljugenhet för att kunna påstå att samtliga 39 palestinska dödsoffer var obeväpnade. Citatet överträffar till och med Hamas egen propaganda, i vilken man inte har knusslat med bilder på våldsamma demonstranter med allsköns tillhyggen, och i vilken man även skrutit med att flera av dödsoffren var medlemmar i organisationen, vars uttalade mål är förintandet av staten Israel.

Faktum är att Michael Winiarski, i likhet med nästan alla svenska journalister, väljer att kalla Hamas för en “fraktion” eller en “islamiströrelse”, istället för vad den faktiskt är: en organisation som är terroriststämplad av inte bara Israel och USA, utan även av EU, och därmed i förlängningen även av Sverige – eftersom dess uttalade syfte är att förinta staten Israel med våld. Han bryr sig inte heller om att tydligt förklara att syftet med de palestinska massprotesterna är att bryta sig igenom gränsstaketet och förinta staten Israel genom att helt enkelt ta landet i besittning, och att protesterna därför till sitt väsen är våldsamma. Om han förklarade detta skulle de israeliska försvarsåtgärderna naturligtvis te sig ganska rimliga, men eftersom han inte gör det får DN:s läsare uppfattningen att israeliska “prickskyttar” helt utan orsak har skjutit ihjäl helt ofarliga och fredliga demonstranter nästan dagligen i snart en månad.

Också när Winiarski beskriver begravningen av ett av massprotesternas dödsoffer försöker han bortförklara förekomsten av Hamas-flaggor och automatvapen under minnesceremonin. Dödsoffret, 28-årige Said Abu Taha, ska enligt sin far ha träffats av en kula i halsen när han “deltog i fredags i en demonstration”. Det är en ren slump att just Hamas har valt att sponsra denna begravning, förklarar Winiarski, så att DN:s läsare inte skulle få för sig att Said Abu Taha kanske var medlem i terroristorganisationen (och att “deltog i en demonstration” kanske är en… eh… eufemism). Här behöver vi inte nödvändigtvis dra slutsatsen att Winiarski medvetet ljuger: det är fullt möjligt att han har övertygats av sin egen infantila naivitet. Denna misstanke stärks av att han sedan väljer att avsluta sitt reportage med ett direkt citat från en Hamas-företrädare som har kommit för att hålla begravningstalet:

“Said Abu Tahas sätt att dö var värdigt och stolt. Betrakta inte honom och andra martyrer som vågar utmana fienden med sina bara händer som döda, de fortlever vid Guds sida”.

Man måste ändå tillstå att det är oerhört passande att Michael Winiarski ger Hamas det sista ordet i sin artikel. Hamas perspektiv är ju trots allt nästan det enda perspektivet som genomsyrar hela hans reportage.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 10
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 918596Läsningar totalt:
  • 298Läsningar idag:
  • 747801Besökare totalt:
  • 270Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen