Marginalanteckningar

1 2 3 11

Socialdemokraternas one-trick pony

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj (foto: Riksdagen)

“Regeringen bör stå upp för att skydda det palestinska folkets territorium och genom EU verka för att den planerade katastrofen den 1 juli avvärjs”, skrev den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj i en debattartikel i Helsingbords Dagblad den 28 juni. Det han syftade på var Israels premiärminister Benjamin Netanyahus avsikt att 1 juli inleda den juridiska processen för att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken. Att detta ännu inte har hänt är föga förvånande för alla som har den minsta kunskap om israelisk inrikes-och säkerhetspolitik. El-Haj valde dock att utnyttja det befarade israeliska beslutet för att sprida en grovt förenklad bild av konflikten mellan Israel och palestinierna som tidvis övergår i rena lögner. Budskapet är enkelt: Israel är en illegal ockupationsmakt som rutinmässigt beslagtar palestinsk mark och fördriver dess befolkning, medan palestinierna är oskyldiga och hjälplösa offer.

I åratal har detta budskap upprepats gång på gång av El-Haj och hans gelikar i “debattartiklar” varje gång konflikten mellan Israel och palestinierna återaktualiseras. Litanior över israeliska oförrätter som samtidigt försöker sammanfatta en mer än 100-årig konflikt på en dryg A4-sida är dock inte debattinlägg, utan propaganda med halvsanningar och lögner blandade om vartannat. Syftet är inte att informera eller att driva civiliserad opinion, utan att agitera mot Israel.

Att gå i replik mot den här typen av “debattartiklar” och på punkt efter punkt visa hur de förenklar och förvränger verkligheten är förstås möjligt, men fundamentalt kontraproduktivt, eftersom det förutsätter att de faktiskt är inlägg i en saklig debatt. Att gång efter annan behöva konstatera historiska faktum ger dock bara legitimitet åt El-Hajs verklighetsförvrängningar, eftersom intrycket därmed skapas att dessa historiska faktum bara är en åsikt, medan El-Hajs svepande anklagelser är en annan. Sammantaget bidrar denna “debatt” bara till att ständigt fler människor associerar Israel med arrogans, brutalitet och orättvisor. Detta förstår El-Haj och hans gelikar mycket väl, och det är därför de år efter år skriver “debattartiklar” på samma tema med minimala variationer i vilka de öser invektiv över Israel. 

När man undersöker El-Hajs politiska gärning inser man mycket snabbt att han är en one-trick pony: det är palestinaaktivism för nästan hela slanten. Att en folkvald politiker från en konkursmässig kommun som Malmö har valt att engagera sig så fullständigt i en fråga som helt saknar praktisk betydelse för hans valkrets kan kanske tyckas besynnerligt. Borde inte politiker som representerar Malmö istället satsa på integration, utbildning, tillväxt och jobb, frågor som är synnerligen relevanta för Malmö och i vilka staden har ett nästan gränslöst utrymme för förbättring?

Svaret på detta mysterium hittar man utan svårighet när man studerar Mellanösterns misslyckade stater, där antiisraelisk retorik är ett väl beprövat sätt att utnyttja allmänhetens judefientliga attityder för att distrahera medborgarna från ländernas interna ekonomiska och sociala missförhållanden. El-Haj har helt enkelt noterat de stora sociala, politiska och demografiska likheterna mellan dessa misslyckade stater och den i mångt och mycket misslyckade staden Malmö. Hans palestinaaktivism må vara geniun, men den är också det enklaste sättet att tillförsäkra sig politiskt makt i sådana miljöer.

Det vi ser här är alltså ännu ett exempel på mellanösterniseringen av svensk politik. Inte mindre än 3360 malmöiter ansåg att Jamal El-Haj var så förträfflig att de kryssade hans namn på socialdemokraternas valsedlar i riksdagsvalet 2018, trots att han av allt att döma är helt likgiltig inför de enorma problem som staden lider av. Hans socialdemokratiska kollegor har bevisligen fattat vinken, då hans enda uppdrag i riksdagen är att vara suppleant i diverse utskott. Detta ger honom en massa tid över att skriva “debattartiklar” och riksdagsmotioner som agiterar mot Israel, vilket med största sannolikhet kommer att innebära ännu fler röster i nästa riksdagsval.

Paul Widen

Jerusalem

Kung Bibis “annekteringsplaner”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Efter mer än 16 månaders politiskt dödläge och tre nyval fick så Israel i söndags kväll äntligen en ny regering. Vid rodret står än en gång Binyamin Netanyahu – som ibland kallas för “kung Bibi”, ömsom med beundran, ömsom med förakt – vars nya regering är så stor (inalles 51 ministrar och biträdande ministrar) att den tekniskt sett inte kan sammanträda utan att bryta mot hälsoministeriets föreskrifter, som fortfarande förbjuder folksamlingar som omfattar mer än 50 personer. Den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen i presidentens residens har därför ännu inte ägt rum, och det är oklart när den kommer att göra det.

Det finns med andra ord gott om saker att kritisera och göra sig lustig över i Netanyahus nya regering, hans fjärde i rad och femte sammanlagt. Sveriges etablerade israelhatare väntade dock inte på regeringsinvigningen, utan började skräna redan för flera veckor sedan i syfte att trumma upp opinionen mot den. Inte för att den leds av en person som står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, och vars rättgång inleds nästa vecka. Inte heller för dess massiva slöseri av israeliska skattepengar på låtsasministrar när arbetslösheten i landet ligger på över 25%. Det israelhatarna ondgör sig över är istället Netanyahus planer på att, som de påstår, “annektera delar av Västbanken” till sommaren.

“EU måste vara redo för sanktioner mot Israel”, skrev de välkända socialdemokratiska terroristapologeterna Marita Ulvskog och Pierre Schori i en debattartikel i Aftonbladet redan den 6 maj. Ytterligare ett antal personer som ofta dyker upp i koleriska israelhatarsammanhang skrev under artikeln, i vilken de argumenterar som om Israels påstådda annekteringsplaner i princip bara vore en tidsfråga. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén delade för sin del den 15 maj ett upprop på Twitter utfärdat av bland annat Kyrkornas världsråd, innehållande samma vädjan som debattartikeln: EU måste förbereda sanktioner mot Israel i händelse av att landet beslutar “att annektera ockuperat palestinskt territorium på Västbanken”.

Låt oss nu ta ett antal steg tillbaka för att reda ut några grundläggande begrepp som det ofta uppstår förvirring kring när israelhatarna går igång, eftersom de inte bara är hatfyllda utan också, med försvinnande få undantag, extremt okunniga. Ingen israelisk företrädare, varken Binyamin Netanyahu eller någon annan, har mig veterligen i någon officiell kapacitet förespråkat att Israel ska annektera någon del av Västbanken, varken i den omedelbara eller i den avlägsna framtiden. Det föreligger inga annekteringsplaner alls. Inte ens litegrann. Israel använder nämligen inte begreppet “annektering” i dessa sammanhang, eftersom det implicerar att man tar kontroll över land som man inte har något rättsligt anspråk till.

Det som nu har återaktiverat israelhatarna är, om man ska vara korrekt, Netanyahus vallöfte att han, om han blir omvald, omgående kommer att “tillämpa suveränitet” (hebreiska: lehachil ribonut) på de delar av Västbanken som Israel redan kontrollerar sedan mer än ett halvsekel tillbaka och där det idag bor mer än en halv miljon israeliska medborgare (och jämförelsevis få palestinier). Ingen israelisk regering någonsin har hyst åsikten att dessa områden egentligen tillhör någon annan och man har därför aldrig har haft för avsikt, implicit eller uttryckligt, att evakuera dem. Ulvskog, Schori, Jackelén och patrasket kring dem må skrika “ockuperat palestinskt territorium” tills helvetet fryser till is, men faktum kvarstår att ingen del av Västbanken någonsin har varit “palestinskt territorium”. Givetvis skulle Netanyahus vallöfte, om det infrias, i praktiken få samma konsekvens som en annektering, men eftersom det i juridisk bemärkelse är en öppen fråga vem området egentligen tillhör är det alltså inkorrekt att använda detta begrepp i sammanhanget. Det är därför mycket talande att israelhatarna använder just detta begrepp.

Israel har kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) Västbanken sedan 1967, som ett resultat av Sexdagarskriget. Den palestinska myndigheten har i sin tur kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) de delar av Västbanken som Israel drog sig tillbaka ifrån som ett resultat av Osloavtalet 1994. Israel har dock sedan 1967 entydigt förklarat att man aldrig kommer att retirera hela vägen tillbaka till den vapenstilleståndslinje som rådde mellan 1949 och 1967, som Israels dåvarande utrikesminister Abba Eban i en tidningsintervju 1969 kallade för Israels “Auschwitz-gräns”. Exakt var gränsen kommer att gå om och när Israel och palestinierna når ett slutligt fredsavtal är de flesta överens om att de båda parterna själva måste komma överens om. Därav fredsförhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO. Begreppet “förhandlingar” ger en viktig fingervisning om vad det handlar om: parterna är nämligen tänkta att förhandla, dvs. framföra sina respektive anspråk, lyssna på motpartens anspråk, och sedan försöka nå en kompromisslösning. Förhandlingar innebär alltså inte, som Ulvskog, Schori, Jackelén och kompani tycks tro, att alla bara väntar på att Israel plötsligt ska överge alla sina anspråk och ge allt till palestinierna.

Exakt var den framtida gränsen kommer att gå är det alltså ingen som vet, men en sak är säker: den kommer bara att sammanfalla helt med vapenstilleståndslinjen som rådde mellan 1949 och 1967 om staten Israel är så dödligt försvagad att den frivilligt retirerar till “Auschwitz-gränsen”. Och varför kallar man den för detta? Därför att den är oförsvarlig och därmed skulle hota statens själva existens. De som förespråkar en sådan reträtt tillhör endera av två grupper: 1. De som i sin brottsliga naivitet inte förstår att Israel i längden omöjligt kan försvara en oförsvarlig gräns, eller 2. De som förstår detta mycket väl, och som tålmodigt och med fagert tal om “folkrätten” och “det palestinska folkets lidande” förespråkar det ändå. Vilken grupp den nu aktuella israelhatartrion och dess korgossar tillhör kan inte sägas vara helt säkerställt, men den slutgiltiga konsekvensen av deras förhoppningar, oavsett om de drivs av brottslig naivitet eller av folkmordsfantasier, kan alltså sammanfattas med ordet “Auschwitz”.

Dessa helt elementära faktum, som alla minimalt pålästa människor med ärligt uppsåt är fullt medvetna om, måste tyvärr upprepas gång på gång till allas leda eftersom israelhatarna ständigt försöker blanda bort korten och lika ständigt söker efter nya förevändningar för att trumma upp folkopinionen mot Israel. (Därav längden på denna artikel, som jag ber om ursäkt för.) Den nu aktuella förevändningen – Netanyahus påstådda “annekteringsplaner” – avslöjar dock en komisk aspekt av israelhatarnas okunnighet: alltsomoftast ljuger de så mycket att de börjar tro på sina egna lögner. En sådan lögn är att Binyamin Netanyahu är en rabiat högernationalist vars främsta mål är ett Storisrael etniskt rensat från palestinier. Den som följt nyheterna sedan Netanyahu tillträdde som premiärminister i slutet av mars 2009 vet emellertid att detta är ljusår från sanningen. Netanyahu har haft mer än 11 år på sig (14 år om man också räknar hans tid som premiärminister på 1990-talet) att tillämpa suveränitet över hela eller delar av Västbanken, men har – föga överraskande för de minimalt insatta – inte lyft ett finger för att genomdriva detta. Inga tal, inga handlingar, ingenting, trots att över 60 lagförslag med detta som mål har lagts fram bara sedan 2015 av hans egna koalitionspartners i Knesset. Samtliga dessa lagförslag har Netanyahu låtit självdö i diverse remissinstanser. Inte förrän han stod inför ett ödesdigert nyval i april 2019 och det i princip bara var en tidsfråga innan åtal skulle väckas mot honom blev ämnet plötsligt aktuellt: om han vann valet skulle han omedelbart börja tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Detta vallöfte har sedan blivit allt mer vidlyftigt för varje valkampanj som gått (tre på mindre än ett år), och inför det senaste valet nu i mars utlovade Netanyahu israelisk suveränitet över hela Jordandalen, samtliga bosättarblock och varje vindpinad bosättarutpost, bara väljarna gav honom förnyat förtroende.

Även om många naiva högerväljare bevisligen lät sig övertygas av Netanyahus löften var Israels politikerkår desto mer skeptisk. Varför vänta tills efter valet? frågade högerpartiet Yamina utmanande när Netanyahu inledde sin löfteskampanj. Gör det genast! Du har redan en majoritet i Knesset! Det faktum att det inte hände där och då övertygade partiet att Netanyahu inte heller hade för avsikt att göra det efter en hypotetisk valseger. Utmanarpartiet Kachol Velavan, som ligger lite till vänster om Netanyahus Likud-parti, lät för sin del meddela att de till fullo stödde Netanyahus planer på att tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Om Netanyahu kan slingra sig ur kategoriska vallöften efter valet kan väl vi också göra det? resonerade partiets ledarskap fräckt.

Det som israeler både till höger och vänster om Netanyahu länge har insett men som Sveriges israelhatare vägrar förstå är alltså att det största hindret för en israelisk “annektering” av Västbanken inte är FN eller EU eller någon annan reflexmässigt antiisraelisk organisation. Det är istället Netanyahu själv som utgör detta hinder. Om israelhatarnas verkliga målsättning är att förhindra en “annektering” borde de alltså betrakta Netanyahu som sin närmsta bundsförvant. Han har nu i över 11 år i sträck visat att hans övergripande mål alltid har varit status quo: politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig stabilitet, både för israeler och palestinier, så långt detta är möjligt. Att börja tillämpa suveränitet på stora delar av Västbanken skulle knappast medföra några praktiska fördelar för Israel, men däremot skulle det riskera säkerheten och stabiliteten för både israeler och palestinier. Ingen kan förstås säga någonting med absolut säkerhet om framtiden, men varför skulle en så försiktig politiker som Netanyahu, med sin högutvecklade överlevnadsinstinkt och sin nästan oöverträffade strategiska analysförmåga, genomdriva ett beslut som inte medför några praktiska fördelar, men med nästan garanterade massiva nackdelar?

Paul Widen

Jerusalem

“Hatet ska segra”

Ikväll drar eurovisionsschlagerfestivalens första semifinal igång i Tel Aviv. Schlagerhysterin i Israel brukar i allmänhet bara kunna jämföras med den svenska dito, men det faktum att tävlingen i år hålls just i Israel har om möjligt ökat feststämningen ytterligare. På torsdag kväll är det dags för nästa semifinal och på lördag kväll blir det final. En hel vecka med fest och sång, värme och sol och allmän fryntlighet, med andra ord.

Som bekant kan dock alla inte vara glada samtidigt. Festveckan till ära har Svenska kyrkans officiella representant i Israel, Jessica Lindberg Dik (JLD), beslutat att hålla en tema-vecka på Twitter med “olika perspektiv på #Eurovision2019“. De “olika perspektiv” som JLD vill lyfta fram är emellertid främst de som vill svartmåla Israel med anklagelser om folkrättsbrott, mord, apartheid och allmän skurkstatlighet. I likhet med många av Svenska kyrkans företrädare som är besatta av israelkritik kan hon alltså inte tolerera en enda entydigt glad och positiv bild av Israel: allt sådant måste ifrågasättas och kompliceras, så att inte någon stackars sate i Sverige skulle få för sig att associera Israel med bra saker, gubevars.

Att JLD skulle ha föredragit en europeisk kulturbojkott av Israel och därmed att Israel skulle ha förvägrats rätten att anordna årets eurovisionsschlager torde det inte råda något tvivel om. Efter att Israels Netta Barzilai vann förra årets final kommenterade JLD gillande ett blogginlägg av den israelhatande prästen Anna-Karin Hammar, som beklagade sig över att Israels seger innebar ett bakslag för BDS-rörelsen (som vill bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel). När det så förhatliga Israel nu ändå har fått äran att anordna årets tävling har alltså JLD pliktskyldigt aktiverat plan B: kasta så mycket skit som möjligt i hopp om att något fastnar.

“Eurovision Song Contest-stadion är byggd på den arabiska byn al-Shaykh Muwannis mark, tömd på invånare & utplånad 1948”, informeras vi om av JLD den 12 maj. “Att ESC sammanfaller med palestiniernas högtidlighållande av 71-årsdagen för minnet av al-Nakba uppfattar oxå många som provocerande”. Svenska kyrkans utsända nöjer sig alltså inte med att kritisera Israels närvaro på Västbanken, utan ifrågasätter här även själva Tel Avivs existensberättigande: marken påstås vara stulen från palestinier. Vidare kallar hon grundandet av staten Israel för en “katastrof” (arabiska: nakba) och menar att det därför vore påpassligt om alla och envar lät bli att vara så förbannat glada när palestinier sörjer över att de inte lyckades driva ut alla judarna i havet 1948 som de så idogt försökte. Senare samma dag beklagar hon sig över att palestinier på Västbanken och i Gaza inte kan delta i festligheterna i Tel Aviv, som om Israel har en skydlighet att öppna sina gränser för människor som öppet förespråkar förintelsen av den judiska staten. Inte mindre än tre gånger delar hon länkar till en organisation som uppmuntrar turister i Israel att besöka Hebron på Västbanken för att “bevittna Israels ockupation”. JLD är alltså inte ensam om att försöka mjölka eurovisionsschlagerfestivalen för att sprida antiisraelisk propaganda.

Nu och då delar JLD även länkar som inte andas missunnsamhet mot Israel, men eftersom hon hela tiden återkommer till just missunnsamheten och svartmålningen får man anta att det är detta perspektiv hon hoppas ska slå rot hos dem som följer hennes tema-vecka. Igår delade hon en länk till en artikel i Sydsvenska Dagbladet av den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist, som inleds med en stor bild på två sorgsna palestinska barn som protesterar mot eurovisionsschlagerfestivalen och istället försöker lyfta fram påstådda israeliska krigsbrott från 1948. Senast nu imorse citerade hon en DN-intervju med det isländska bandet Hatari, som ikväll ska framföra sitt bidrag Hatrið mun sigra (svenska: “hatet ska segra”). “Det är lätt att stanna kvar i Eurovisionbubblan, men om man letar efter ockupationen så hittar man den”, lyder citatet som JLD valt att lyfta fram ur intervjun. “Det krävs inga stora ansträngningar för att se förtrycket & apartheidsystemet. Israel är inte ett land för alla sina invånare”.

Helt frånvarande från JLD:s temavecka är naturligtvis varje antydan av kritik mot den palestinska sidan. I bilden som hon försöker förmedla är således Israels agerande helt taget ur sitt sammanhang, vilket får det att framstå som utstuderat grymt, oförsvarligt och obegripligt. Den palestinska sidan är däremot helt oförvitlig: den vill bara bli sedd, mänskliggjord, likabehandlad och respekterad. Det är alltså inte “olika perspektiv” som JLD presenterar, utan en noggrant koreograferad förvrängning av verkligheten, ämnad att svartmåla Israel och vitmåla palestinierna.

Titeln på det isländska bidraget till årets eurovisionsschlagerfestival sammanfattar på ett kärnfullt sätt det vi får förmoda är JLD:s mål med sin temavecka: Hatet ska segra. Nu är det gudskelov inte så många som tagit notis om JLD:s ansträngningar: en handfull lajks och ännu mindre retweets. Det är glädjande och sorgligt på samma gång: glädjande att ytterst få människor tycks bry sig om hennes enträgna försök att strö smolk i folkfestens glädjebägare, och sorgligt att Svenska kyrkan har sett det för gott att bekosta hennes ansträngningar.

Paul Widen

Jerusalem

Några konkreta exempel på Svenska kyrkans och EAPPI:s “bristande objektivitet”

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att “programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att “brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att “följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara “djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) “vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans “bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att “judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, “Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. “Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: “Vad sa du?!” – “Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, “Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara “onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter “en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att “folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte “den rättvisa freden”, “folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 11
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1095304Läsningar totalt:
  • 224Läsningar idag:
  • 898698Besökare totalt:
  • 179Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen