Marginalanteckningar

1 2 3 11

“Hatet ska segra”

Ikväll drar eurovisionsschlagerfestivalens första semifinal igång i Tel Aviv. Schlagerhysterin i Israel brukar i allmänhet bara kunna jämföras med den svenska dito, men det faktum att tävlingen i år hålls just i Israel har om möjligt ökat feststämningen ytterligare. På torsdag kväll är det dags för nästa semifinal och på lördag kväll blir det final. En hel vecka med fest och sång, värme och sol och allmän fryntlighet, med andra ord.

Som bekant kan dock alla inte vara glada samtidigt. Festveckan till ära har Svenska kyrkans officiella representant i Israel, Jessica Lindberg Dik (JLD), beslutat att hålla en tema-vecka på Twitter med “olika perspektiv på #Eurovision2019“. De “olika perspektiv” som JLD vill lyfta fram är emellertid främst de som vill svartmåla Israel med anklagelser om folkrättsbrott, mord, apartheid och allmän skurkstatlighet. I likhet med många av Svenska kyrkans företrädare som är besatta av israelkritik kan hon alltså inte tolerera en enda entydigt glad och positiv bild av Israel: allt sådant måste ifrågasättas och kompliceras, så att inte någon stackars sate i Sverige skulle få för sig att associera Israel med bra saker, gubevars.

Att JLD skulle ha föredragit en europeisk kulturbojkott av Israel och därmed att Israel skulle ha förvägrats rätten att anordna årets eurovisionsschlager torde det inte råda något tvivel om. Efter att Israels Netta Barzilai vann förra årets final kommenterade JLD gillande ett blogginlägg av den israelhatande prästen Anna-Karin Hammar, som beklagade sig över att Israels seger innebar ett bakslag för BDS-rörelsen (som vill bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel). När det så förhatliga Israel nu ändå har fått äran att anordna årets tävling har alltså JLD pliktskyldigt aktiverat plan B: kasta så mycket skit som möjligt i hopp om att något fastnar.

“Eurovision Song Contest-stadion är byggd på den arabiska byn al-Shaykh Muwannis mark, tömd på invånare & utplånad 1948”, informeras vi om av JLD den 12 maj. “Att ESC sammanfaller med palestiniernas högtidlighållande av 71-årsdagen för minnet av al-Nakba uppfattar oxå många som provocerande”. Svenska kyrkans utsända nöjer sig alltså inte med att kritisera Israels närvaro på Västbanken, utan ifrågasätter här även själva Tel Avivs existensberättigande: marken påstås vara stulen från palestinier. Vidare kallar hon grundandet av staten Israel för en “katastrof” (arabiska: nakba) och menar att det därför vore påpassligt om alla och envar lät bli att vara så förbannat glada när palestinier sörjer över att de inte lyckades driva ut alla judarna i havet 1948 som de så idogt försökte. Senare samma dag beklagar hon sig över att palestinier på Västbanken och i Gaza inte kan delta i festligheterna i Tel Aviv, som om Israel har en skydlighet att öppna sina gränser för människor som öppet förespråkar förintelsen av den judiska staten. Inte mindre än tre gånger delar hon länkar till en organisation som uppmuntrar turister i Israel att besöka Hebron på Västbanken för att “bevittna Israels ockupation”. JLD är alltså inte ensam om att försöka mjölka eurovisionsschlagerfestivalen för att sprida antiisraelisk propaganda.

Nu och då delar JLD även länkar som inte andas missunnsamhet mot Israel, men eftersom hon hela tiden återkommer till just missunnsamheten och svartmålningen får man anta att det är detta perspektiv hon hoppas ska slå rot hos dem som följer hennes tema-vecka. Igår delade hon en länk till en artikel i Sydsvenska Dagbladet av den svenska journalisten Lotta Schüllerqvist, som inleds med en stor bild på två sorgsna palestinska barn som protesterar mot eurovisionsschlagerfestivalen och istället försöker lyfta fram påstådda israeliska krigsbrott från 1948. Senast nu imorse citerade hon en DN-intervju med det isländska bandet Hatari, som ikväll ska framföra sitt bidrag Hatrið mun sigra (svenska: “hatet ska segra”). “Det är lätt att stanna kvar i Eurovisionbubblan, men om man letar efter ockupationen så hittar man den”, lyder citatet som JLD valt att lyfta fram ur intervjun. “Det krävs inga stora ansträngningar för att se förtrycket & apartheidsystemet. Israel är inte ett land för alla sina invånare”.

Helt frånvarande från JLD:s temavecka är naturligtvis varje antydan av kritik mot den palestinska sidan. I bilden som hon försöker förmedla är således Israels agerande helt taget ur sitt sammanhang, vilket får det att framstå som utstuderat grymt, oförsvarligt och obegripligt. Den palestinska sidan är däremot helt oförvitlig: den vill bara bli sedd, mänskliggjord, likabehandlad och respekterad. Det är alltså inte “olika perspektiv” som JLD presenterar, utan en noggrant koreograferad förvrängning av verkligheten, ämnad att svartmåla Israel och vitmåla palestinierna.

Titeln på det isländska bidraget till årets eurovisionsschlagerfestival sammanfattar på ett kärnfullt sätt det vi får förmoda är JLD:s mål med sin temavecka: Hatet ska segra. Nu är det gudskelov inte så många som tagit notis om JLD:s ansträngningar: en handfull lajks och ännu mindre retweets. Det är glädjande och sorgligt på samma gång: glädjande att ytterst få människor tycks bry sig om hennes enträgna försök att strö smolk i folkfestens glädjebägare, och sorgligt att Svenska kyrkan har sett det för gott att bekosta hennes ansträngningar.

Paul Widen

Jerusalem

Några konkreta exempel på Svenska kyrkans och EAPPI:s “bristande objektivitet”

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att “programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att “brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att “följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara “djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) “vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans “bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att “judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, “Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. “Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: “Vad sa du?!” – “Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, “Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara “onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter “en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att “folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte “den rättvisa freden”, “folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widen

Jerusalem

Ängsliga judar

“Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 (foto: skärmdump av Twitter)

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en synnerligen tarvlig artikel i Dagens Nyheter skriven av Jackie Jakubowski. Nu publicerades den visserligen redan den 18 februari och är alltså inte purfärsk, men fenomenet som den är ett uttryck för är tyvärr ständigt aktuellt: judar som pekar ut förkastliga människor och samtidigt känner sig manade att framhäva, till och med betona, att dessa förkastliga människor är judar.

“President Donald Trumps dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner är inte längre ‘USA:s mest illa omtyckta judar'”, inleder Jakubowski sin artikel, med hänvisning till den amerikanska (judiska) tidningen The Forwards årliga utdelning av denna titel till “en judisk amerikan som landets judar har anledning att skämmas över”. 2018 utsågs istället Stephen Miller, politisk rådgivare till president Donald Trump, till USA:s mest hatade jude, förklarar Jackubowski. Stephen Miller sägs ligga bakom några av Trumps mest kritiserade policybeslut, exempelvis familjeseparation av illegala immigranter, vilket i praktiken har resulterat i att tusentals barn hamnat i interneringsläger.

Vad har då Stephen Millers judiskhet med saken att göra? Inget alls, förstås. Hans idéer kan utan problem kritiseras helt på sina egna villkor, utan hänvisning till att han råkar vara en jude. De enda som tycker att hans etniska/religiösa tillhörighet är relevant är alltså andra judar. Ja, och antisemiter, förstås.

Nu befinner sig förstås Jackie Jackubowski i gott sällskap när han tar sig an detta märkliga ämne. Förutom i The Forward har Stephen Millers judiskhet även framhävts av israeliska journalister, och då helt utan krusiduller: “Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev exempelvis den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 när han kommenterade Millers roll i beslutet. Ett annat iögonfallande exempel på samma fenomen gick att läsa i den engelskspråkiga nättidningen Times of Israel den 11 maj 2017, när USA:s vice justitieminister Rod Rosenstein oförhappandes fick ansvar för den så kallade Mueller-utredningen och många misstänkte att denne Rosenstein var en av president Trumps nickedockor. “Vem är då denne Rosenstein?” undrar artikelförfattaren, och fortsätter sedan: “Detta är hans bakgrund, hans judiska kopplingar, samt vad folk säger om honom nu.” Och vad hade Rod Rosensteins “judiska kopplingar” med hans arbete att göra? Inget alls, förstås.

Denna ängsliga judiska impuls att föregå antisemiternas förväntade angrepp genom att vara först med att fördöma verkliga eller misstänkta missgärningar begångna av andra judar resulterar alltså i artikelrubriker och formuleringar som man annars bara kan hitta på Radio Islams hemsida eller i SMR:s tidning Nationellt Motstånd. Men eftersom det är judar som skriver dessa artiklar är det okej. Att Jackie Jackubowskis artikel publicerades i DN och inte i en renodlat judisk publikation är emellertid lite märkligt, eftersom de outtalade men ack så uppenbara publicistiska riktlinjerna i svenska dagstidningar annars föreskriver att etnisk tillhörighet inte ens får uppges när det är en viktig del av polisens signalement för en efterlyst brottsling. DN gör alltså ett avsteg från riktlinjerna för att kunna föra en ohämmad diskussion om den förkastlige juden Miller, som viskar sina ondskefulla råd i Trumps öra och som bevisligen “inget har lärt av sin släkts erfarenhet”, som vi blir informerade om redan i ingressen.

Här kommer ett annat besynnerligt fenomen till uttryck som om möjligt är ännu mer uppseendeväckande än det första, men också det ständigt aktuellt: uppfattningen att det judiska folkets historiska erfarenhet av oförrätter borde ha resulterat i “snälla” judar. Det judiska folkets lidande är ensamt i världen om att ha ett slags kollektivt, pedagogiskt syfte: lidandet är menat att lära judarna en läxa. Få saker är därför så provocerande som judar som skamlöst framlever sina liv som Stephen Miller, till synes utan att ha lärt sig sin läxa. Det är nästan att man önskar att de fick bakläxa, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem

Som fan läser Bibeln

“Om någon kommer för att döda dig, vakna tidigt och döda honom först” – BT Berachot 58a (foto: IDF)

Vi minns alla hur Sveriges utrikesminister Margot Wallström anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under den våg av palestinska terroristattacker som utbröt under hösten 2015. Wallström hade inga invändningar när andra länder, inklusive Sverige, stoppade dödligt våld med dödligt våld, men när det kom till Israel tyckte hon alltså att det var olagligt. Uttalandet cementerade den svenska utrikesministerns status som persona non grata i Israel och var en starkt bidragande orsak till att Israel idag betraktar Sverige som det mest israelfientliga landet i Europa.

Mellanösternexperten Per Jönsson har nu valt att gå till Margot Wallströms försvar. I en understreckare i Svenska Dagbladet med den inte helt subtila rubriken I Israel är riktade mord ett lagenligt verktyg hävdar han att det står “utom allt tvivel att Wallström på just denna punkt har fog för sina farhågor”. Jönsson har nämligen läst en bok av den israeliske journalisten Ronen Bergman kallad Rise and kill first – the secret history of Israel’s targeted assassinations. Som framgår av titeln handlar boken om staten Israels tillämpning av preventivt dödligt våld mot landets fiender. Givetvis går språknyanserna förlorade när Jönsson översätter bokens mest centrala begrepp: det engelska ordet “assassination” blir helt enkelt “mord”. Därmed går även Bergmans hela filosofiska och moraliska resonemang kring bokens ämne förlorat, det resonemang som har bidragit till att boken har lovordats av bland andra Ehud Barak, Israels före detta premiärminister och försvarsminister, och Tamir Pardo, före detta chef för Israels beryktade spionorganisation Mossad, två personer som dessutom själva figurerar i boken. Jönsson, som vid ett tillfälle beskriver boken som “den hittills mest helgjutna bilden av Israels nationella mordmaskin”, har alltså bevisligen inte alls fattat vad det är han har läst. Han är för upptagen av att förfasa sig över det boken beskriver för att ägna en enda tanke åt det som gjorde det beskriva nödvändigt – de hysteriska folkmordsambitionerna och den oförblommerade blodtörsten som har präglat, och alltjämt präglar, Israels fiender. För israeler som läser boken (liksom för människor från andra länder med sans och vett) är denna fundamentala insikt å andra sidan ständigt närvarande, vilket förklarar varför boken uppskattas och knappt betraktas som kontroversiell i Israel.

I detta avseende påminner alltså Per Jönsson en hel del om Margot Wallström själv, som förfasade sig över Israels agerande under terrorvågen 2015-16 så till den grad att hon inte kunde uppfatta själva terrorvågen som framtvingade Israels agerande: 166 utförda knivöverfall, 89 försök till knivöverfall, 108 attacker med skjutvapen och 47 rammningsattacker med fordon. När ett land försvarar sig mot ett så spektakulärt våldsutbrott kommer en massa människor ofrånkomligen att dö. Sansade människor, människor som förstår sambandet mellan orsak och verkan, lägger skulden för situationen på terroristerna som utför dåden och det samhälle som uppmuntrar och försvarar attackerna. Människor utan sans – exempelvis Wallström och Jönsson – ignorerar orsaken och förfasar sig över att israeler inte bara låter sig dödas utan, ve och fasa, faktiskt försvarar sig.

Nu är emellertid dessa grundläggande distiktioner inte relevanta i sammanhanget, eftersom Per Jönsson har missat en ännu mer grundläggande distinktion. Boken som han tar som intäkt för att försvara Margot Wallström handlar nämligen om Israels strategiska tillämpning av preventivt dödligt våld, dvs. “dödandet av en specifik individ för att uppnå ett specifikt mål – att rädda livet på människor som individen har för avsikt att döda, att avvärja en farlig handling som individen står i begrepp att utföra, och ibland att ta bort en ledare för att förändra historiens gång”, som Ronen Bergman själv sammanfattar det, operationer som individuellt måste godkännas av Israels premiärminister innan de utförs. Margot Wallströms ökända anklagelse handlade dock om Israels taktiska våldtillämpning för att stoppa pågående terroristattacker, dvs. rättigheten given till israeliska poliser, soldater och beväpnade civila att använda så mycket våld som det krävs, men inte mer, för att neutralisera terrorister i stridens hetta. Det är, som ni förstår, två fundamentalt olika saker.

Ronen Bergmans bok bevisar alltså inte att Margot Wallström hade rätt när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under terrorvågen 2015-16, eftersom inte en enda del av boken befattar sig med detta. Huvudtesen i Per Jönssons understreckare är således helt tagen ur luften, eftersom han läser Bergmans bok som fan läser Bibeln. Det är fascinerande att Jönsson inte insåg detta innan han knåpade ihop sitt påvra alster och skickade det till Svenska Dagbladet, och minst lika fascinerande, men föga förvånande, att ingen av Svenska Dagbladets redaktörer reagerade innan de godkände Jönssons svamlerier för publicering. Tidningen har trots allt en dokumenterat mycket låg standard när det gäller artiklar och reportage som utmålar Israel till en samvetslös mördarstat.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 11
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 982363Läsningar totalt:
  • 43Läsningar idag:
  • 803883Besökare totalt:
  • 41Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen