Marginalanteckningar

Noll koll

Tempelberget i Jerusalem.

Tempelberget i Jerusalem.

Sveriges kungapar har som bekant hamnat i hetluften efter deras besök i Härnösand i förra veckan, då en irakisk flykting överrumplade dem med varsin sjal som bar den arabiska texten “Vår al-Aksa, inte deras tempel.” Sjalen beskrevs i svenska medier som en “palestinasjal”, den slarviga beteckning som ofta används i Sverige för den traditionella arabiska huvudbonaden keffiyah. I själva verket var det dock det palestinska Fatah-partiets symboliska scarf som överlämnades till kungaparet.

Allt pekar på att kungen och drottningen var helt ovetande om det politiska budskap som de förmedlade i och med att de lät sig klädas i sjalarna. Även mannen som överlämnade gåvan verkar inte riktigt fatta vidden av de anspråk som den arabiska texten gör. Tydligen var det dock någon i hovets följe som var smart nog att fatta att sjalarna måste bort, vilket också skedde efter bara en knapp minut i kungens fall och tre minuter i drottningens.

Man hade därför kunnat släppa saken om det inte hade varit för den svenska mediarapporteringen kring händelsen. I SVT:s Rapport den 15 augusti säger nämligen Katarina Sandström att texten på sjalarna “är en protest mot förstörelsen av al-Aksa-moskén.” När en TV-avgiftsbetalande svensk helt ödmjukt frågade Rapports utrikeschef Ulf Johansson vem eller vilka det är som skulle ha förstört al-Aksa och när detta i så fall ska ha skett, fick hon som svar att denna uppgift är “felaktig” och att redaktionen hade fått i uppgift att “undersöka var den uppgiften kommer från.” Vidare informerades hon om att man planerade att införa en rättelse i nästa rapportsändning. I rättelsen den 16 augusti sades det dock bara att “det inte är SVT utan en annan organisation som tror att al-Aksa utsätts för åverkan av israeler.” SVT väljer alltså att inte ta ställning till frågan huruvida al-Aksa faktiskt “utsätts för åverkan” och ger därmed Sveriges surt TV-avgiftsbetalande nyhetskonsumenter intrycket att detta kompletta falsarium är en öppen fråga som ett objektivt nyhetsprogram inte bör ta ställning i. Vidare väljer man att inte ens säga vem eller vilka det är som faktiskt anser att al-Aksa “utsätts för åverkan.”

Sundsvalls Tidning försöker ta sig an frågan. Reportern Katarina Vikström försöker först med begränsad framgång sammanfatta 3000 år av Jerusalems historia i en (1) mening och låter sedan en docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, Michael Schultz, reda ut begreppen. Han nämner att Tempelberget är en omstridd plats och säger sedan att “det är svårt att säga om budskapet [på kungaparets sjalar] är antijudiskt eller antiisraeliskt. Mest troligt är det en markering mot den israeliska ockupationen av palestinska områden.”

Man önskar förstås att Michael Schultz skulle förklara vilka “palestinska områden” det är som Israel ockuperar (när var Västbanken “palestinsk”?), men även om man bortser från det osanna och okunniga i den meningen och istället bara koncentrerar sig på hans tidigare påstående (“det är svårt att säga om budskapet [på kungaparets sjalar] är antijudiskt eller antiisraeliskt”) undrar man naturligtvis hur Mikael Schultz lyckades bli docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Kräver inte en sådan position ett minimum av historisk kunskap?

Den 24 augusti 1929 massakrerades 67 judar i staden Hebron efter att arabiska ledare hade spridit falska rykten om att judarna i Jerusalem hade attackerat al-Aksa-moskén. Den paranoida och helt fiktiva uppfattningen att al-Aksa-moskén skulle vara hotad av judar har sedan dess använts och utnyttjats av arabiska ledare som ett mycket effektivt instrument för att starta våldsamma antijudiska upplopp. Senast skedde detta den 28 september 2000, då den israeliska oppositionspolitikern Ariel Sharons besök på Tempelberget användes som en förevändning för den såkallade al-Aksa-intifadan, som under de följande fem åren krävde över 1000 israelers och över 3000 palestiniers liv. Ariel Sharons uttyckliga syfte med sitt besök var att understryka den historiska judiska kopplingen till Tempelberget, samt att hävda alla judars rätt att besöka platsen.

Att al-Aksa-moskén på något sätt skulle vara hotad är alltså en central komponent i en antiisraelisk och antijudisk mytologi som anammas av en mängd olika terroristgrupper med folkmord på agendan. Ett exempel på detta är den Sinai-baserade al-Qaida-gruppen Ansar Beit al-Maqdis, som för en knapp vecka sedan försökte avfyra en raket mot den israeliska staden Eilat. Beit al-Maqdis är ett gammalt arabiskt namn på Jerusalem och ska jämföras med den hebreiska termen Beit HaMiqdash, “det heliga huset”, dvs. Templet. Ansar Beit al-Maqdis betyder “det heliga husets hjälpare”. Den mångbottnade ironin i terroristernas val av namn gick dock (inte helt oväntat) förlorad i den svenska nyhetsrapporteringen kring terroristernas misslyckade raketangrepp. Däremot ger förekomsten av denna lilla terroristgrupp en fingervisning om vad det är för sorts människor som tror att al-Aksa-moskén är under angrepp. Det är alltså inte helt förvånande att Rapports utrikeschef Ulf Johansson valde att inte nämna detta i sin rättelse.

Finns det då judar som handgripligen vill riva al-Aksa-moskén och Klippdomen och istället bygga ett tredje tempel? Ja. Är de många till antalet? Nej. Betraktas de som livsfarliga terrorister av Staten Israel? Ja. Har de någon nämnvärd politisk makt eller något nämnvärt politiskt inflytande i Staten Israel? Nej. Har Staten Israel planer på att bygga ett tredje tempel? Nej. Vill Staten Israel riva al-Aksa-moskén? Nej. Kan man därmed säkert konstatera att det inte föreligger något reellt hot mot al-Aksa-moskén? Ja.

Det är helt ofattbart att en docent i freds- och utvecklingsforskning inte kan identifiera en antijudisk vanföreställning som har upprepats gång på gång i uppvigligen mot det sionistiska projektet och Staten Israel i över 80 år. När sagda docent sedan legitimerar denna vanföreställning genom att säga att den förmodligen är “en markering mot den israeliska ockupationen” gör han sig medskydlig till en pågående historieförfalskning som har skördat tusentals människors liv helt i onödan.

Paul Widen

Efrat

När SVT nästan fick rätt genom att göra fel

Skärmdump från svt.se

Skärmdump från svt.se

En artikel med dubbelsignaturen SVT/TT fick mig att nästan sätta förmiddagskaffet i halsen idag. Artikeln var på det stora hela typiskt undermålig, men i den felstilta ingressen använde den anonyma redaktören rätt terminologi: “fredssamtalen mellan Israel och Palestinierna [sic]”! Inte den skändliga historieförfalskningen “Israel och Palestina” som annars har blivit norm även bland i övrigt sansade människor i Sverige. Eftersom ordet “palestinierna” inleddes med stor bokstav i ingressen (vilket är inkorrekt på svenska) är det ganska troligt att den anonyma redaktören på SVT eller TT helt enkelt direktöversatte (om än slarvigt) delar av en amerikansk nyhetsartikel från engelska till svenska. Amerikanska journalister håller nämligen en betydligt högre standard än sina svenska kollegor, vilket innebär att det i USA är kutym att säga “Israel and the Palestinians” när man pratar om just Israel och palestinierna. “Palestina” existerar ju liksom inte som en självständig politisk entitet och har aldrig gjort det, även om väldigt, väldigt många svenska journalister tycker att en sådan politisk entitet borde finnas. Men verkligheten, realiteten, objektiva fakta, stämmer ju inte alltid överens med det man tycker. Journalistisk heder är att då hålla sig till fakta (“Israel och palestinierna”) och sedan hålla sina åsikter (“Israel och Palestina”) för sig själv.

Nu tror jag inte att SVT/TT:s eventuellt plagierade och slarvigt direktöversatta artikel vittnar om ett positivt trendbrott i svensk nyhetsrapportering om Israel och palestinierna, men det är lite kul (och väldigt talande) att rapporteringen om Mellanöstern i Sverige bara är rättvisande när redaktörerna gör misstag. Vi får hoppas att vi får mer av den sortens misstag framöver, helt enkelt.

Paul Widen

Efrat

Nästan helt meningslös politisk teater

rodfargIsrael frigav igår kväll 26 terroristdömda palestinska fångar som ett led i den inofficiella överenskommelsen med PLO som har utarbetats av USA:s utrikesminister John Kerry. Samtidigt som identiteten på fångarna gjordes känd för allmänheten tidigare i veckan tillkännagav Israels bostadsminister Uri Ariel att nästan 800 nya lägenheter planeras i Östra Jerusalem samt ytterligare knappt 400 på tre olika bosättningsblock på Västbanken.

Israels planer på att bygga hus “problematiserar” fredssamtalen med palestinierna, menar en bekymrad Leif Näslund på SVT och citerar sedan PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas enträgna uppmaning till Israel att “ge fredsprocessen en chans”. Därmed bevisar Näslund sin och i princip alla svenska journalisters obefintliga insikt i den rådande dynamiken i Mellanöstern. Igår, när svensk media för tredje dagen i rad förfasade sig över att judar planerar att bygga hus, förklarade nämligen John Kerry att både han och Mahmoud Abbas hade blivit informerade om byggplanerna i förväg av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Kerry sa att planerna gällde “områden som inte påverkar fredskartan”, dvs. judiska bostadsområden i Östra Jerusalem samt de stora bosättingsblocken på Västbanken som ingen sansad bedömare förväntar sig att Israel kommer att evakuera som ett led i ett permanent fredsavtal med PLO. Byggplanerna saknar alltså fullständigt all form av praktisk betydelse, vilket alla människor med ens en minimal insikt i frågan (däribland Mahmoud Abbas) inser.

Om Näslund och kompani hade gjort hemläxan och faktiskt satt sig in i situation hade de insett att det som nu utspelar sig framför våra ögon bara är en del av en noggrannt koreograferad teaterföreställning. För att förstå detta måste vi ta ett par steg tillbaka i händelseförloppet och titta på situationen som rådde för bara några veckor sedan, när en nästan enad kår av Mellanösternexperter var övertygad om att John Kerry inte hade en chans att få igång fredssamtalen mellan Israel och PLO.

En snabb tillbakablick alltså: 2010 lyckades USA:s president Barack Obama med konststycket att vara mer propalestinsk än den palestinska befrielseorganisationens eget ledarskap genom att kräva ett totalt byggstopp på Israels bosättningar, vilket tvingade Mahmoud Abbas att kräva detsamma. Abbas var inte dummare än att han fattade att detta var ett helt orimligt krav, men har kunde inte gärna kräva mindre än vad USA:s president krävde. Därmed körde fredsprocessen fast och i nästan tre år fördes inga officiella samtal mellan parterna. Barack Obama fattade så småningom att han hade begått ett misstag och slutade kräva ett israeliskt byggstopp, men för Mahmoud Abbas vore en liknande kovändning otänkbar: hans politiska motståndare skulle klassa honom som en förrädare. När John Kerry tillträdde som USA:s utrikesminister var han inte sen att fatta att det enda sättet att lösa dödläget var att skaffa fram en stege så att Mahmoud Abbas kunde klättra ner från det träd som Barack Obama hade tvingat honom att klättra upp i.

Den stege John Kerry skaffade fram var frigivningen av 104 palestinska terrorister. Kerry, Netanyahu och Abbas insåg vilket ramaskri detta skulle leda till i Israel: ska vi frige över 100 samvetslösa mördare i utbyte mot att bara återuppta fredssamtalen?! Så här såg de tre ledarnas cyniska kalkyl ut: ju högre man skriker i Israel, ju närmare saken närmar sig en regeringskris, ju mer kommer den palestinska allmänheten att distraheras från det faktum att Mahmoud Abbas inte längre kräver det han mot sin vilja har krävt i nästan tre år: ett byggstopp på Israels bosättningar. Netanyahus pressekreterare gör därför en stor sak av exakt hur råbarkade de just frigivna fångarna är. Och visst, de är verkligen ett gäng otrevliga psykopater, och visst, frigivningen är ett hån mot offren och deras anhöriga, men sett i ett större sammanhang är naturligtvis 100 åldrade mördare mer eller mindre i israeliska fängelser exakt lika irrelevant som… tja, jag vet inte… typ, 1200 lägenheter mer eller mindre i Östra Jerusalem och i bosättningsblocken.

Det ska betonas att det naturligtvis inte finns någon som helst moralisk ekvivalens mellan frigivningen av mördare och byggandet av lägenheter, och självfallet borde varje sund människa bli illamående över att svensk media förfasar sig mer över att judar bygger hus än att palestinska yxmördare firas som frihetkämpar efter hemkomst i Ramalla. Faktum kvarstår dock att det är Israel som friger fångarna, helt frivilligt och utan krav på motprestationer från PLO. Varför visar då plötligt Israel en sådan givmildhet? Därför att gesten saknar praktisk betydelse för Israel, medan den mycket effektivt manipulerar den palestinska folkopinionen så att Mahmoud Abbas kan återvända till förhandlingsbordet med hedern i behåll.

För att den israeliska allmänheten inte ska få för sig att Israel ändå har gått med på Mahmoud Abbas krav på ett byggstopp gör sedan bostadsministern en stor sak av att nästan 1200 nya lägenheter kommer att byggas i Östra Jerusalem och på Västbanken. Med tanke på den själsdödande byråkrati som omger varje litet myrsteg i beslutsprocessen som föregår varje byggprojekt i Israel kan man vara helt säker på att de 1200 lägenheterna antingen inte kommer att stå färdiga förrän 2023, eller att de omfattas av en ursprunglig expansionsplan av befintlig bebyggelse som fick klartecken i slutet av 1970-talet. Återigen: gesten saknar praktisk betydelse, men den manipulerar effektivt den israeliska opinionen.

Idag träffas representanterna för de båda sidorna för andra gången, och de är precis så falskt uppblåsta eller låtsat förödmjukade som omständigheterna kräver. En eloge till John Kerry är helt klart på sin plats.

Paul Widen

Efrat

Marginalanteckningar

rodfargDen 5 maj gav sig Svenska Dagbladets “utrikesanalytiker” Therese Larsson Hultin på ämnet Israel, närmare bestämt problemet med landets växande ultraortodoxa befolkning. Artikeln verkar nästan uteslutande vara baserad på en tre år gammal artikel i New York Times som möjligtvis kan ha kompletterats med lite fakta från Wikipedia. Larsson verkar dessutom bara ha skummat igenom New York Times-artikeln, eftersom hon inte ens lyckas stava namnet rätt på den enda namngiva källan som hon inkluderar i sin egen artikel. Resultatet blir dock det önskade: ett framtida skräckscenario där Israel är översvämmat av teknikfientliga, kvinnofientliga och inte minst bögfientliga ultrareligiösa judar. Gedigen svensk journalistik med andra ord.

Artikeln innehåller naturligtvis fler faktamissar. En del av dem får vi skylla på New York Times, exempelvis den felaktiga översättningen av termen Haredim, men en del är Larssons helt egna misstag, exempelvis att forskningsinstitutet Taub Center kallas för en tankesmedja eller att hon påstår att ultraortodoxa judar förkastar modern teknik, ett påstående som visar att Larsson inte har den blekaste aning om vad hon skriver om (nyligen hölls till exempel en high-tech-konferens i Jerusalem som var specifikt riktad till just den ultraortodoxa befolkningsgruppen).

Eftersom Larsson har tagit sig an ett ämne som hon inte behärskar blir bilden som hon målar upp extremt förenklad och missvisande. Som så många andra svenska journalister verkar hon bara vara kapabel att formulera problem i enkla binära motsatsförhållanden. Israels befolkning delas därför upp i en sekulär och en religiös grupp. Den förra består av hårt arbetande och skattebetalande medborgare som gör militärtjänsten, medan den senare består av världsfrånvända, religiöst extremistiska snyltare. Israels arabiska befolkning, som är minst lika stor som den ultraortodoxa befolkningen, figurerar inte alls i Larssons artikel. Inte heller Israels nationalreligiösa befolkning, dvs ortodoxa judar som inte definierar sig som haredim, som är fler än de ultraortodoxa och som idag utgör en majoritet av arméns officerskår. Larsson låter sig inte förvirras av sådana oväsentliga detaljer. I hennes värld finns det bara en sorts religiösa judar, en miljonhövdad befolkningsbomb som består av ultrareligiösa extremister som alla tänker precis likadant och som förökar sig som löss. Larsson verkar dessutom tro att Israels sekulära befolkning insåg vidden av detta problem först i samband med att New York Times publicerade en artikel om det för tre år sedan, men, konstaterar hon bistert, “inte har läget förbättrats nämnvärt” sedan dess.

För det första har det här ämnet diskuterats till leda i Israel sedan man utropade självständighet 1948, vilket torde vara relevant att nämna i sammanhanget.  En annan sak som kunde vara relevant att uppmärksamma är resultatet av parlamentsvalet i januari i år, som gjorde att de ultraortodoxa partierna tvingades lämna regeringen för första gången på ett decennium till förmån för sekulära och nationalreligiösa partier vars främsta mål är just arbetsmarknadsintegrering av den ultraortodoxa befolkningen, samt att värnplikten ska omfatta samtliga israeliska medborgare utan undantag. Är inte det definitionsmässigt just en “nämnvärd förbättring”? Eller är det helt enkelt så att Larssons artikel är en fördummad omskrivning av en New York Times-artikel från 2010 som av kronologiska skäl inte nämner det som hände i januari 2013?

Att faktiskt försöka förstå och göra rättvisa åt ett så omfattande och mångbottnat problem som det Larssons artikel ger sken av att avhandla är inte alls omöjligt. New York Times-artikeln som hon massakrerar är ett bra exempel på god journalistik. Jerusalem Posts dåvarande chefsredaktör David Horowitz skrev en mycket omfattande artikel om samma ämne några månader innan New York Times-artikeln publicerades. Gemensamt för båda dessa artiklar är att de faktiskt intervjuar Dan Ben-David (som Larsson kallar David Ben-David), som leder forskningen på Taubcentret och som kan sätta statistiken i sitt rätta sammanhang. Artiklarna är faktabaserade, inicierade och håller en så självklart respektfull ton gentemot den ultraortodoxa judiska befolkningsgruppen att artikelförfattarna, till skillnad från Larsson, inte känner sig tvingade att förklara att de inte är religionsfientliga. Fattas bara att Larsson skulle tillägga att hon har många judiska vänner.

Man förvånas inte längre av att så inskränkta och provinciella texter kvalificerar som analys i en av Sveriges största dagstidningar. De bekräftar bara hur lågt ribban ligger.

Paul Widen, Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1156036Läsningar totalt:
  • 175Läsningar idag:
  • 952889Besökare totalt:
  • 157Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen