Marginalanteckningar

DN:s nya bottennotering

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza den senaste månaden. (foto: IDF)

Dagens Nyheters rapportering från Gaza nådde den gångna helgen en ny bottennotering i partiskhet när tidningens utrikeskommentator Michael Winiarski skulle ge sin syn på de våldsamma palestinska massprotesterna som inleddes den 30 mars. Enligt det palestinska hälsoministeriet, som i Gaza kontrolleras av terroristorganisationen Hamas, har minst 39 palestinier dödats och uppemot 1700 skadats under sammandrabbningarna vid gränsstaketet. Uppgifterna har inte kunnat bekräftas av oberoende källor, men säkert är att tiotals palestinier har dödats och hundratals har skadats.

Redan i ingressen till Winiarskis reportage serveras den första svepande osanningen med ordvalet “den israeliska arméns dödliga våld mot obeväpnade demonstranter”. Han bryr sig inte ens om att notera att Israel har en helt annan syn på saken, nämligen att de israeliska soldaterna bara är auktoriserade att skjuta mot våldsverkare, dvs. personer som är beväpnade, personer som kastar eller slungar sten, personer som kastar brandbomber, eller personer som försöker förstöra eller forcera gränsstaketet. Även om man skulle anse att Israels våldstillämpning ibland är obefogad och överdriven krävs det en unik journalistisk förljugenhet för att kunna påstå att samtliga 39 palestinska dödsoffer var obeväpnade. Citatet överträffar till och med Hamas egen propaganda, i vilken man inte har knusslat med bilder på våldsamma demonstranter med allsköns tillhyggen, och i vilken man även skrutit med att flera av dödsoffren var medlemmar i organisationen, vars uttalade mål är förintandet av staten Israel.

Faktum är att Michael Winiarski, i likhet med nästan alla svenska journalister, väljer att kalla Hamas för en “fraktion” eller en “islamiströrelse”, istället för vad den faktiskt är: en organisation som är terroriststämplad av inte bara Israel och USA, utan även av EU, och därmed i förlängningen även av Sverige – eftersom dess uttalade syfte är att förinta staten Israel med våld. Han bryr sig inte heller om att tydligt förklara att syftet med de palestinska massprotesterna är att bryta sig igenom gränsstaketet och förinta staten Israel genom att helt enkelt ta landet i besittning, och att protesterna därför till sitt väsen är våldsamma. Om han förklarade detta skulle de israeliska försvarsåtgärderna naturligtvis te sig ganska rimliga, men eftersom han inte gör det får DN:s läsare uppfattningen att israeliska “prickskyttar” helt utan orsak har skjutit ihjäl helt ofarliga och fredliga demonstranter nästan dagligen i snart en månad.

Också när Winiarski beskriver begravningen av ett av massprotesternas dödsoffer försöker han bortförklara förekomsten av Hamas-flaggor och automatvapen under minnesceremonin. Dödsoffret, 28-årige Said Abu Taha, ska enligt sin far ha träffats av en kula i halsen när han “deltog i fredags i en demonstration”. Det är en ren slump att just Hamas har valt att sponsra denna begravning, förklarar Winiarski, så att DN:s läsare inte skulle få för sig att Said Abu Taha kanske var medlem i terroristorganisationen (och att “deltog i en demonstration” kanske är en… eh… eufemism). Här behöver vi inte nödvändigtvis dra slutsatsen att Winiarski medvetet ljuger: det är fullt möjligt att han har övertygats av sin egen infantila naivitet. Denna misstanke stärks av att han sedan väljer att avsluta sitt reportage med ett direkt citat från en Hamas-företrädare som har kommit för att hålla begravningstalet:

“Said Abu Tahas sätt att dö var värdigt och stolt. Betrakta inte honom och andra martyrer som vågar utmana fienden med sina bara händer som döda, de fortlever vid Guds sida”.

Man måste ändå tillstå att det är oerhört passande att Michael Winiarski ger Hamas det sista ordet i sin artikel. Hamas perspektiv är ju trots allt nästan det enda perspektivet som genomsyrar hela hans reportage.

Paul Widen

Jerusalem

Det är inte lätt att få det rätt

Fem av fredagens dödsoffer var medlemmar i den palestinska terroristorganisationen Hamas (foto: IDF)

När SVT summerar Långfredagens våldsamheter på gränsen mellan Israel och Gaza blir det förstås inte många rätt. Trots sin mångmiljardbudget består rapporteringen nästan uteslutande av referat och sammanfattningar av andra mediers rapportering, gjord av en SVT-journalist i Stockholm. Faktaurvalet är som vanligt extremt selektivt. Uppgifter från “det palestinska hälsodepartementet” citeras helt okritiskt utan att nämna att departementet i fråga kontrolleras av den palestinska terroristorganisationen Hamas. Faktum är att Hamas roll i organiseringen av våldsamheterna inte heller nämns, eller att Hamas de facto kontrollerar Gaza: Hamas nämns inte alls i SVT:s sammanfattning av den blodigaste dagen i konflikten mellan Israel och Hamas på över tre och ett halvt år.

Så vad är då bakgrunden till det senaste våldsutbrottet? Ett antal palestinska organisationer har under en längre tid planerat kontinuerliga protester mot Israel mellan den 30 mars och den 15 maj. Antiisraeliska demonstrationer brukar varje år organiseras i samband med dessa datum: den 30 mars uppmärksammas yowm al-ard (“landdagen”), till minne av arabisk-israeliska protester mot den israeliska statens landkonfiskering i Galiléen 1976; den 15 maj uppmärksammas yown al-nakba (“katastrofdagen”), dagen efter att staten Israel utropade självständighet 1948. Styrkan i demonstrationerna varierar från år till år beroende på hur stort behov ledarskapet i ett givet land/område är av politisk distraktion. 2011 var demonstrationerna särskilt intensiva på gränsen till Syrien – för att avleda uppmärksamheten från de syriska massprotesterna mot regimen i Damaskus som pågick samtidigt. Detta kan jämföras med långfredagens demonstration i södra Libanon – som stoppades av libaneisk militär innan den ens nådde gränsen, eftersom Libanon i nuläget inte vill riskera en konflikt med Israel.

Att uppemot 30000 palestinier deltog i fredagens protester i Gaza handlar alltså inte om “folklig mobilisering”, som den “Mellanösternkännare” som SVT har letat reda på hävdar. Ingenting sker i Gaza utan Hamas tillåtelse och Hamas själva existens råkar i år hänga på en mycket skör tråd. Försoningssamtalen med den palestinska myndigheten har varit fastkörda i över tre månader. Nästan alla smugglingstunnlar under gränsen till Egypten har förstörts av egyptisk militär. Israel håller på att konstruera en underjordisk barriär längs med sin gräns till Gaza och förstör under processen systematsikt Hamas attacktunnlar under denna gräns. USA har fryst en stor del av sina utbetalningar till UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar som närmare en miljon av Gazas invånare är beroende av för sin matförsörjning. Arbetslösheten ligger på minst 43%. Det råder brist på el, rent vatten och sjukvård. Det som pågår i Gaza kan alltså utan överdrift beskrivas som en total samhällskollaps, och ansvaret för detta vilar nästan helt och hållet på Hamas, Gazas de facto styrande makt sedan 2007. Missnöjet mot Hamas bland Gazas befolkning har därför aldrig varit större, vilket än en gång har fått Hamas att ta till det väl beprövade och mycket effektiva politiska knepet “skyll på judarna”.

Det uttalade målet med de palestinska massprotesterna är att forcera gränserna och förinta staten Israel. Israels försvarsstyrkor (IDF) har därför – föga förvånande – fått order om att förhindra detta. 16 palestinier dödades under fredagens protester i Gaza efter att ha försökt forcera gränsen. Anders Persson, den “Mellanösternkännare” vid Lunds universitet som SVT citerar, menar att Israels “hårdföra svar” kan ses som ett försök att avskräcka framtida protester. En mindre förljugen tolkning av händelserna är att Israels agerande enbart handlar om att säkra sin internationellt erkända gräns från sina uttalade fiender. När en lista med namnen på de palestinska dödsoffren publicerades under lördagen tvingades Hamas mycket riktigt erkänna att fem av dess medlemmar fanns med på listan. Senare samma kväll uppgav IDF att ytterligare fem av dödsoffren var medlemmar i andra terroristorganisationer.

Paul Widen

Jerusalem

 

“Det är inte så här världen ska fungera”

Palestinsk ambulans i Gaza (foto: COGAT)

“Det är inte så här världen ska fungera”, står det i ingressen till SVT:s senaste reportage från Gaza. Det svenska TV-teamet har sökt sig till al-Shifasjukhusets neonatalavdelning, där 76 spädbarn delar på 30 kuvöser. Förutom brist på personal, mediciner och reservdelar drabbas sjukhuset även av dagliga strömavbrott, vilket utsätter de för tidigt födda barnen för livsfara.

När SVT ska förklara bakgrunden och orsakerna till den hjärtskärande situationen är det förstås Israel som figurerar högst upp på listan av syndabockar: “Israels blockad gör importen av mediciner och reservdelar svår”. Denna “blockad” är dock inte värre än att över 16000 ton förnödenheter fördes in i Gaza från Israel genom gränsövergången Kerem Shalom samma dag som reportaget från al-Shifasjukhuset publicerades. Det råder inte heller några israeliska begränsningar på införsel av mediciner och medicinsk utrustning till Gaza. På vilket sätt Israel skulle bära någon del av skulden för medicin- och materialbristen som råder på sjukhuset är alltså ett mysterium för alla med ett minimum av insikt.

Efter att ha gett den första kängan till Israel väljer SVT:s reporter att även lägga en del av skulden på terroristorganisationen Hamas och den palestinska myndigheten, vars konflikt “har gjort situationen akut. Sedan palestiniernas president Mahmoud Abbas beslöt att sluta betala Israel för Gazas el, finns bara elektricitet under några få timmar varje dag”. Här hade SVT:s reporter förslagsvis kunnat flika in att Hamas hade kunnat lösa detta problem genom att helt enkelt betala för den elektricitet som Israel levererar till Gaza. De 76 spädbarnen på al-Shifasjukhusets neonatalavdelning hade alltså inte behövt sväva mellan liv och död som en konsekvens av ständiga strömavbrott om Hamas hade tagit sitt ansvar som styrande makt i Gaza. Detta helt fundamentala faktum väljer dock SVT att undanhålla från de svenska nyhetskonsumenterna: det trollas bort med desperata uttalanden från en överläkare och bilder på pyttesmå barn som sakta tynar bort.

“Det är inte så här världen ska fungera”, protesterar SVT:s reporter. Det är inte så här journalistik ska fungera, skulle man kunna kontra med. Och faktum är att världen fungerar just som den gör för att många journalister i likhet med SVT:s utsända är mer intresserade av att förmedla chockerande bilder på mänskligt lidande än att rapportera verkliga orsakssamband och därigenom utkräva ansvar av dem som bär skulden till eländet.

Paul Widen

Jerusalem

Mall För Svenska Mellanösternreportage

Israeler tågar genom Damaskusporten under firandet av Jerusalemdagen.

50-årsjubiléet av Sexdagarskriget har fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Som väntat har många journalister valt att tona ner eller till och med helt ignorera bakgrunden till kriget – mobiliseringen av en kvarts miljon arabiska soldater i Egypten, Syrien och Jordanien, med den uttalade avsikten att driva ut judarna i havet – och istället helt koncentrera sig på ett av krigets ännu olösta konsekvenser. Jag syftar förstås på Israels ockupation av Västbanken, som svenska mellanösternkorrespondenter ju älskar att hata.

Lotta Schüllerqvists påvra alster i Sydsvenska Dagbladet är representativt för det mesta som har skrivits och rapporterats i ämnet de senaste dagarna. En närmare analys av hennes depesch visar hur hon med olidlig förutsägbarhet följer den Mall För Svenska Mellanösternreportage som med få variationer utgör grundbulten för nästan allt som skrivs på svenska om Israel. Låt oss därför helt kort ta en närmare titt på hennes krönika och identifiera de ohederliga metoder och rena lögner som präglar denna mall.

1. “‘Jag kom hit för att förverkliga en dröm. Men den har förvandlats till en mardröm’, sade fru G, min hyresvärdinna i Jerusalem, när jag just hade flyttat in”.

Redan i Schüllerqvists första mening ser vi ett lysande exempel på det retoriska knepet Anonym Röst Som Uttrycker Mina Känslor: en jude som pliktskydligt avskyr Israel. Vi känner igen detta knep från Cecilia Uddéns vältalige vän, Grönsakshandlaren i Gaza, som ger Uddéns åsikter ett sken av orientalisk autenticitet. Det är fullt möjligt att Schüllerqvists hyresvärdinna “fru G” är en verklig person. Det är också fullt möjligt att hon är helt uppdiktad. Mer intressant är dock frågan varför detta är den enda israeliska åsikt som Schüllerqvist citerar i hela sin artikel. Är den representativ för det israeliska samhällsklimatet när landet nu uppmärksammar 50-årsjubiléet av det krig som nästan ingen trodde att Israel skulle vinna? Nej. Men det är alltså denna röst som Schüllerqvist väljer att förmedla.

2. “[M]ycket ha[r] förändrats sedan mitt första besök i Israel i början av 80-talet. Då fanns det inga murar eller checkpoints”.

Ganska snart hittar vi ett exempel på nästa knep: Undvik Fakta Som Inte Passar In I Det Antiisraeliska Narrativet. Schüllerqvist lyckas med konststycket att beskriva sammanbrottet av relationerna mellan Israel och palestinierna utan att nämna PLO. Det är ungefär som att beskriva en våldtäkt utan att nämna våldtäktsmannen. Det vore ju märkligt om mer än 20 år av statsfinansierad palestinsk antisemitisk hatpropaganda inte skulle ha påverkat relationerna mellan folken, men Schüllerqvist nämner alltså inte detta, utan påpekar istället att “Israels kontroll över de ockuperade områdena har skärpts steg för steg”.

3. “[N]är Hamas för tio år sedan tog över makten [i Gaza] införde Israel en strikt gränsblockad som stoppade både export och import, med förödande konsekvenser för det lokala näringslivet”.

Här ser vi ett gediget exempel på Använd Förskönande Omskrivningar På Oangenäma Fakta Som Inte Går Att Undvika. När Schüllerqvist nämner Hamas väljer hon förstås att inte förklara att vi här har att göra med en terroristorganisation som har som uttalat mål att förinta Staten Israel. (Det artiga ordvalet “tog över makten” skulle för övrigt sannolikt ifrågasättas av de palestinier som sländges till döds från höghus av Hamas under maktövertagandet.) Det som hon vill förmedla är att Israels agerande har fått förödande konsekvenser för det lokala näringslivet. När Schüllerqvist beskriver situationen i Gaza är det alltså inte den antisemitiska dödskulten Hamas härjningar som är orsaken till det lokala näringslivets mycket svåra situation, utan Israels försök att skydda sin befolkning från denna antisemitiska dödskult. Och simsalabim förvandlas vitt till svart, och svart till vitt.

4. “Israel har byggt ett stort antal bosättningar på ockuperat område och flyttat stora delar av sin befolkning dit [—] De är sammanlänkade med ett vägnät som inte får användas av palestinier.”

Ingen svensk mellanösternrapport vore förstås komplett utan att man nämner De Förhatliga Bosättningarna. För att göra dem värre än de är måste man också ljuga lite: Israel har “flyttat stora delar av sin befolkning dit” – lögn, befolkningen har flyttat dit helt frivilligt; “de är sammanlänkade med ett vägnät som inte får användas av palestinier” – lögn igen, Lotta; visa oss var detta vägnät existerar. Visa oss! Jag har själv bott på en bosättning på Västbanken i två år utan att någonsin ha sett en väg mellan bosättningar som palestinier är förbjudna att använda. Jag har däremot sett gott om vägar på Västbanken som israeliska medborgare inte får använda, men dem vill Schüllerqvist förstås inte prata om.

5. “Bosättningarna utgör det främsta hindret för en hållbar lösning på konflikten”.

Det Blir Fred Om Israel Slutar Bygga Bosättningar. Just det, gott folk, om inte de förbannade judarna hade envisats med att bygga hus på Västbanken hade de profeten Jesajas proverbiala vargar för länge sedan bott med hans lika proverbiala lamm. Att judar bor på en (1) procent av Västbankens landareal är alltså enligt Schüllerqvist ett större hinder för en hållbar lösning på konflikten än att palestinska terrorister skär halsen av spädbarn, för att sedan hyllas som hjältar av den palestinska myndigheten; ett större problem än att palestinska terroristen knivmördar 13-åriga flickor i deras sovrum, för att sedan hyllas som hjältar av den palestinska myndigheten.

6. “De flesta bedömare anser att den så kallade tvåstatslösningen – att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel – är död. Det alternativ som återstår är en stat för båda folken, vilket förutsätter lika rättigheter för alla medborgare. Annars upphör Israel att vara en demokrati”.

Schüllerqvists avslutande stycke är ett skolboksexempel på De Flesta Bedömare Delar Min Åsikt – utan att nämna vilka dessa bedömare är, eftersom de inte existerar. FN? Nej, FN förespråkar en tvåstatslösning. USA? Nej, USA förespråkar också en tvåstatslösning. EU? Nix. Israel och den palestinska myndigheten? Icke. Eeeeh… Sverige? Nej, till och med Sverige förespråkar officiellt en tvåstatslösning. Alla aktörer med minsta uns av inflytande (och där kan vi förstås inte inräkna Sverige) förespråkar fortfarande en tvåstatslösning. Schüllerqvist delar bevisligen inte denna ståndpunkt: hon gömmer sig bakom det fina ordet “demokrati” för att förespråka förintelsen av världens enda judiska stat, men hänvisning till att De Flesta Bedömare är av samma åsikt. Trots att ingen aktör av minsta vikt alltså delar denna åsikt.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1188820Läsningar totalt:
  • 6Läsningar idag:
  • 982909Besökare totalt:
  • 6Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen