Marita Ulvskog och resten av Europaparlamentets Palestinadelegation.

Den 27 april poserade den svenska EU-parlamentarikern Marita Ulvskog med en bild på den livstidsdömde palestinske terroristen Marwan Barghouti. På måndagen uppmärksammades detta av Aftonbladet, som kontaktade Israels ambassadör i Stockholm Isaac Bachman för en kommentar, liksom även Ulvskog själv, samt statsminister Stefan Löfven. En mellanösternexpert vid namn Pär Jönsson, tidigare känd för att ha jämfört Ariel Sharon med Adolf Hitler, får också komma till tals i artikeln, men låt oss återkomma till honom lite senare.

Först ut Isaac Bachman, som påpekar att Barghouti är dömd för mord på fem civila israeler. ”Allför ofta identifierar sig socialdemokratiska representanter med palestinska frågor som de inte förstår sig på”, konstaterar Bachman. ”Så länge det handlar om något som kan uppfattas som pro-palestinskt är de med på tåget”.

När Marita Ulvskog konfronteras med kritiken förklarar hon att bilden togs under ”en protest för att kräva att palestinska fångar i israeliska fängelser ska behandlas bättre”. Journalisten påpekar att vissa har uppfattat det som att hon hyllar en dömd terrorist när hon håller upp en bild på… tja, på en dömd terrorist. Detta bemöter Ulvskog så här:

”Jag beklagar om man uppfattar det så. Det är ingen stödauktion för honom. Sedan vet jag inte vilken definition man har av terrorism, jag kan inte den mannens historia. Han tillhör ju Fatah-rörelsen, det är samma rörelse som Mahmoud Abbas tillhör och han besöker ju Sverige ofta”. Först beklagar hon alltså att det har uppfattats som att hon hyllade en terrorist: det var inte alls det hon gjorde… fast vadå terrorist, han tillhör Fatah och det är ju helt OK.

Aftonbladetjournalisten pressar henne lite till: borde du inte ha kollat upp vem han var innan du höll upp en bild på honom? Jomenvisst, hon beklagar det, upprepar hon, ”det var en femminuters-manifestation, på väg från ett möte till ett annat”.

Bilden som Marita Ulvskog beklagar ligger emellertid kvar på hennes Facebooksida. Så hemskt ångerfull är hon alltså inte.

Så Stefan Löfven: ”Hon har beklagat att hon höll upp den här bilden. Demonstrationen som sådan var inte för en enskild person utan handlade om palestinska fångar i allmänhet. Hon har själv beklagat det och då får vi acceptera det”.

Och bilden ligger alltså kvar på Ulvskogs Facebooksida. Men hon beklagar att den är där. Och det får vi acceptera, tycker Löfven.

Ingen svensk artikel om något som rör mellanöstern är dock komplett utan ett uttalande av en ”expert”, och det är här Pär Jönsson kommer in i bilden. Jönsson, som är mest känd för att ha orsakat hård kritik från Israel när han i samband med Ariel Sharons bortgång i januari 2014 jämförde honom med Adolf Hitler, påstår att domen mot Barghouti är omstridd och att ”Human Rights Watch anser att han fängslats av politiska skäl”. Human Rights Watch (HRW) är, som ni kanske kommer ihåg, en organisation vars egen grundare har tagit avstånd ifrån den pga dess israelkritiska besatthet. I korthet alltså: en person som har jämfört en israelisk ledare med Hitler och som hänvisar till en organisation som för länge sedan förlorade sin trovärdighet i allt som har med Israel att göra, denna person presenterar Aftonbladet som en objektiv expert. Och vad har Jönsson att säga om Ulvskogs agerande? Jo, det var politiskt olämpligt eftersom det ytterligare kommer ”att spä på Israels version om att Sverige är ett Israelfientligt land”. Problemet är alltså inte främst att Ulvskog hyllade en terrorist, utan att hon därmed gav Israel tillfälle att svartmåla Sverige.

Paul Widen

Jerusalem

Nu är jag framme med den röda pennan igen!

Svenska Dagbladet publicerade i lördags ett reportage från Västbanken med fokus på vattenfördelningen mellan Israel och den palestinska myndigheten. I det återger journalisten Jenny Stiernstedt helt okritiskt påståenden från en palestinsk aktivist, som inte helt oväntat är djupt kritisk mot Israel. Ingen representant för den israeliska sidan får ens komma till tals, och den enda gången som Israels perspektiv överhuvudtaget återges i reportaget är Stienstedt snabb med att ifrågasätta det. Israel framstår därför som en skurkstat som cyniskt roffar åt sig andras vatten och sedan till råga på allt säljer tillbaka det till ockerpris.

Just vattenfrågan är ett tacksamt ämne när Israel ska svartmålas och palestinierna ömkas, eftersom en bild av en palestinier som säger ”Israel tar vårt vatten” väcker omedelbar empati bland många nyhetskonsumenter. Nästan genast upphör alltså fakta att spela någon roll i ekvationen: det man ser är en människa som lider, en människa som är törstig. Utöver empati med den lidande palestiniern väcker givetvis vattenfördelningen i Mellanöstern inget större intresse bland gemene man i Sverige, vilket gör att journalister som Jenny Stiernstedt kan påstå nästan vad de vill i sina vattenreportage utan att ifrågasättas: allmänhetens kunskapsnivå i frågan är lika låg som deras intresse. Den propalestinska aktivismen kan därför utan större svårigheter döljas under en journalistisk täckmantel.

För knappt ett år sedan inledde Kyrkornas världsråd en kampanj kallad Sju veckor för vatten som riktade samma anklagelser mot Israel som det nu aktuella reportaget i SvD. När jag med anledning av detta kontaktade Israels vattenmyndighet för att få deras perspektiv på saken fick jag ett utförligt svar ganska omgående. Varför Jenny Stiernstedt inte brydde sig om att göra detsamma innan hon skrev sitt reportage kan vi förstås bara spekulera i, men en inte helt vild gissning vore att hon helt enkelt inte var intresserad av detta perspektiv, eftersom det då inte hade blivit någon empatitiggande artikel om lidande palestinier.

Innan Israel erövrade Västbanken 1967 hade bara 10 procent av palestinierna tillgång till rinnande vatten. Idag är den siffran 96 procent. Vem byggde vattennätet som gjorde detta möjligt? Israel. Israels ockupation av Västbanken, oavsett vad man anser om den, medförde alltså en drastisk förbättring av levnadsstandarden för områdets palestinier vad gäller vattenförsörjningen. Stiernstedts reportage handlar emellertid om en palestinier från den fyraprocentiga andelen av befolkningen som inte har tillgång till rinnande vatten. Att börja berättelsen där innebär inte bara att hon vinklar verkligheten, utan att hon helt inverterar den. När hon sedan påstår att dessa palestinier som inte har tillgång till rinnande vatten på sommaren måste åka till Jeriko flera gånger om dagen för att där köpa vatten av israeler inser man att hon saknar de mest grundläggande kunskaperna om konflikten: Jeriko styrs av den palestinska myndigheten och vid alla dess infarter informerar stora skyltar israeliska medborgare att de utsätter sig för livsfara om de åker dit. I Stiernstedts fantasier kanske det står en girig kroknäsa på Jerikos torg och säljer vatten till ockerpris, men inte i verkligheten.

Det skulle krävas en längre uppsats för att vederlägga samtliga falsarier i Stiernstedts alster, men den kanske mest illvilliga får inte lämnas utan kommentar. I en kort sidoartikel/faktaruta nämner Stiernstedt en kontrovers som uppstod i juni förra sommaren när den brittiska nättidningen The Independent påstod att Israel helt ströp vattentillförseln till stora delar av Västbanken under självaste Ramadan. ”Detta tillbakavisades dock av Israel”, skriver Stiernstedt pliktskyldigt, vilket naturligtvis inte låter så värst övertygande för en oinsatt nyhetskonsument: förbrytare brukar som bekant förneka sina brott. I själva verket visade Israel att man av hänsyn till den torra sommarens vattenbrist hade minskat vattentillförseln under dagtid, när fastande muslimer ändå inte använder vatten, för att sedan öka vattentillförseln under kvällar och nätter, då vattenförbrukningen i muslimska områden under ramadan är extra hög. På så sätt lyckades man både spara vatten och underlätta det muslimska firandet. Den palestinska myndigheten var dock inte sen med att basunera ut halva sanningen till ivriga västerländska journalister: Israel har strypt vattentillförseln till Västbanken under Ramadan! Den andra hälften av sanningen, att vattentillförseln i själva verket ökade under kvällar och nätter när det faktiskt användes, utelämnades. Denna illvilliga invertering av Israels goda avsikter spreds sedan av The Independent, för att ett halvår senare återanvändas i Jenny Stiernstedts reportage.

Paul Widen

Jerusalem

Gideon Levy och Catrin Ormestad (foto: Gal Hermoni)

I förra veckan uppmärksammade jag att merparten av Catrin Ormestads artikel ”Det dödliga svaret på knivattackerna” i Svenska Dagbladet den 17 januari i huvudsak är en försiktig omarbetning och översättning av två artiklar skriva av hennes israeliske sambo Gideon Levy, journalist på den israeliska vänstertidningen Haaretz. Den 22 januari ringde radioprogrammet Medierna upp SvD:s redaktionschef Maria Rimpi och frågade varför det inte framgick i Ormestads artikel att de båda journalisterna har en personlig relation. Rimpi svarade att detta förstås var ”olyckligt”, att relationen skulle ha framgått i artikeln, men att det inte var ett etiskt problem.

Den 23 januari skrev generalsekreteraren i Svensk Israel-Information Lisa Abramowicz till Maria Rimpi och påpekade att Ormestads och Levys relation bara är en aspekt av problematiken. ”Artikeln är i stora delar en översatt och bearbetad version av makens artikel i Haaretz i samma ämne”, skrev Abramowicz och hänvisade till min artikel.

Svaret från Maria Rimpi kom dagen därpå, söndagen den 24 januari. Att Ormestads artikel skulle vara en bearbetad version av Levys håller Rimpi inte med om. Ormestads och Åsells jobb är ”en helt egen journalistisk produkt” menar hon, och fortsätter sedan:

”Det var, som jag sa i Medierna, olyckligt att informationen om Ormestad och Levys relation inte framgick i tidningsartikeln. Vi ska självfallet alltid vara transparenta med den typen av personliga relationer, annars uppstår konspirationsteorier som i det blogginlägg du skriver om.”

När man påpekar ett sakförhållande är man alltså en konspirationsteoretiker, enligt Maria Rimpi. Här borde naturligtvis botten vara nådd, men det blir förstås ännu värre. Samma dag publicerade SvD en artikel av Catrin Ormestad som i det närmaste kan beskrivas som ett idolporträtt av Gideon Levy. ”Han är det israeliska samhällets samvete” lyder rubriken. Eftersom de båda journalisternas relation framgår tydligt i artikeln tycker SvD:s chefsredaktör och ansvarige utgivare Fredrik Karén att det är helt OK att israels mest kontroversielle journalist intervjuas av sin egen sambo. ”En tidning måste ibland kunna tillåta sig att ta lite kontroversiella grepp”, säger han när SVT:s kulturnyheter ber honom bemöta med den hårda kritiken som riktats mot SvD på bland annat Göteborgspostens ledarsida och av EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark.

Eftersom SvD nu utan större omsvep har valt att frångå en grundläggande jouralistisk princip (för att ”väcka känslor” och förhindra att journalistiken blir för ”förutsägbar och strömlinjeformad”, som Karén uttrycker det) känns det nästan lite överflödigt att än en gång påpeka att Ormestad inte bara intervjuade sin sambo i artikeln den 17 januari, utan att större delen av artikeln var en översättning och parafrasering av två artiklar som sambon hade publicerat i Haaretz. En genomgång visar att 22 av 35 stycken i Ormestads artikel har direkta paralleller till någon av Levys båda artiklar (som ligger bakom betalväggar här och här). I flera fall rör det sig om i princip ordagranna översättningar:

Catrin Ormestad: ”Det är viktigt för familjen att framhålla att han var en framgångsrik man, för att skingra alla misstankar om att han kan ha gjort sig skyldig till terrorism.”

Gideon Levy: ”It’s important for his family to elaborate on his financial situation, to show that their loved one could not possibly have been involved in terrorism.”

—

Catrin Ormestad: ”Det ligger en herrgårdsliknande byggnad i dalen nedanför Zawiya, som är omgiven av olivlundar”

Gideon Levy: ”His own spacious home is situated in the valley below, amid his olive groves.”

—

Catrin Ormestad: ”Parkerad utanför är en ny Hyundai som Said gav i present åt sin svåger två dagar innan han dödades.”

Gideon Levy: ”Parked outside [is] the new Hyundai he bought his brother-in-law as a present two days before he was killed.”

—

Catrin Ormestad: ”Han betalade sin terminsavgift den 5 januari. Skulle han ha gjort det om han planerade nåt sånt här?”

Gideon Levy: ”The family relates that Ali had just paid his tuition for the next semester, a sure sign he wasn’t planning a terrorist attack”

—

Catrin Ormestad: ”Muhammed är märkt av sorg och ser åtskilligt äldre ut än sina 50 år.”

Gideon Levy: ”Mohammed, his features ravaged by illness or grief […]”

—

Catrin Ormestad: ”Ali var den som bar försörjningsbördan eftersom Muhammed har hälsoproblem och har varit arbetslös sedan många år.”

Gideon Levy: ”Ali […] provided for his family as well: His father, Mohammed, has been ill and unemployed for years.”

—

Catrin Ormestad: ”Han säger att palestinska liv aldrig har varit så billiga som nu. ”

Gideon Levy:”But the lives of Palestinians continue to be cheap.”

—

Catrin Ormestad: ”Vi brukade diskutera om palestinska terrorister skulle få dödsstraff. Men nu har vi fått något som är värre och det är dödsstraff utan rättegång.”

Gideon Levy: ”If there was once discussion here about the death penalty for terrorists, now they are executed even without trial.”

—

Detta kallar alltså SvD:s redaktionschef Maria Rimpi för ”en helt egen journalistisk produkt”. Jag delar inte hennes bedömning. Detta är ett glasklart exempel på plagiering, även om det förstås måste vara extra penibelt för SvD att hantera det eftersom Ormestad har plagierat sin egen sambos artiklar. Det väcker dock den helt legitima och mycket viktiga frågan om hur mycket formuleringsstöd Ormestad fick av Levy när hon skrev idolporträttet om honom i gårdagens SvD. Eller är jag konspirationsteoretisk nu?

Paul Widen

Jerusalem