Ny regering i Israel

Israels nytillträdde premiärminister Naftali Bennett mottog under söndagskvällen gratulationer från USA:s president Joe Biden (foto: GPO)

På söndagskvällen fick Israel officiellt en ny regering, under ledning av premiärminister Naftali Bennett och utrikesminister/”alternerande premiärminister” Yair Lapid. (Den 27 augusti 2023, om regeringen överlever tills dess, kommer de båda politikerna att byta ministerroller med varandra.) Efter en extremt hetsig extrainkallad session under söndagseftermiddagen vann slutligen den nya koalitionsregeringen en förtroendeomröstning i Knesset (Israels parlament) med röstsiffrorna 60-59, med en nedlagt röst. Det var Saeed al-Harumi, ledamot för det islamistiska partiet Ra’am, som i sista minuten valde att lägga ner sin röst istället för att rösta för den nya regeringen med sina partikamrater.

Regeringskoalitionen är unik på flera punkter, då den omfattar inte mindre än åtta partier som sträcker sig tvärs över det politiska spektrat. Det är första gången som ett parti med arabisk majoritet (Ra’am) ingår i en regeringskoalition i Israel. Det är också första gången i Israels historia som regeringen leds av en ortodox jude. Men trots dessa strängt konservativa aspekter är den nya regeringen också den mest jämställda i landets historia, med inte mindre än nio kvinnor bland de 28 ministrarna. Värt att nämna är också att premiärministern tillhör ett parti som varken är störst eller näst störst i Knesset, utan som bara fick sju mandat i valet den 23 mars och som i flera opinionsundersökningar nu hamnar under valspärren.

Den före detta premiärministern Binyamin Netanyahu försökte in i det sista sätta käppar i hjulen för den nya regeringen genom att försöka locka till sig avhoppare från de åtta koalitionspartierna. Eftersom han bara behövde en enda röst för att beröva den nya regeringen dess hårfina majoritet var det oklart in i det sista om den skulle överleva söndagens förtroendeomröstning. Netanyahus vidlyftiga löften avfärdades dock av samtliga potentiella avhoppare, ett faktum som visar hur fundamentalt han har förbrukat sitt förtroende genom sina konsekventa löftesbrott mot andra politiker under sina sammanlagt mer än 15 år vid makten. Inte mindre än tre av partiledarna i den nya regeringen har vid en eller annan tidpunkt varit nära politiska allierade till Netanyahu. Man kan alltså utan överdrift säga att Netanyahu själv orsakade sitt eget politiska nederlag.

Självkritiken lyste dock med sin frånvaro när Netanyahu tog till orda i Knesset innan förtroendeomröstningen. Under mer än en halvtimme beklagade han sig över den nya koalitionsregeringen, som han kallade för “en farlig vänsterregering”. Han anklagade Bennett för att ha ljugit mot väljarkåren och påstod att denne inte besitter den kunskap och de kvalifikationer som krävs för att kunna leda landet. Vidare lovade Netanyahu att kämpa dagligen för att fälla den nya regeringen. “Med Guds hjälp kommer det att ske tidigare är ni tror”, tillade han.

När Naftali Bennett tog till orda kunde han för sin del knappt höras, då oppositionspartierna med Netanyahu i spetsen häcklade honom och kallade honom för lögnare och kriminell. “Jag är stolt över att kunna sitta tillsammans med människor med väldigt olika ståndpunkter”, nästan ropade han över larmet plenisalen vid ett tillfälle. “Det är dags för ansvarsfulla ledare från olika delar av nationen att få till ett slut på detta vansinne”.

Huruvida Bennett och Lapid kommer att lyckas hålla ihop sin spretiga regering är alltjämt en öppen fråga och hänger sannolikt på om de kan locka till sig ett eller flera av de partier som under söndagen deltog i häcklandet av Bennett i Knesset. Det låter kanske osannolikt, men samtidigt har de gångna dagarna varit fulla av osannolika politiska händelser i Israel, vilket gör det sannolikt att ytterligare osannolika händelser troligtvis står inför dörren.

Paul Widen

Presidentval och (kanske) ny regering

Presidentkandidaterna Isaac Herzog och Miriam Peretz, strax innan dagens omröstning i Knesset

(foto: Dani Shem Tov)

Senaste klockan 23:59 inatt måste den israeliske oppositionsledaren Yair Lapid presentera sin koalitionsregering för landets president Reuven Rivlin. Intensiva förhandlingar har pågått de senaste dagarna mellan de sammanlagt åtta partier som måste komma överens för att koalitionen ska bli verklighet. Partierna omfattar en aldrig tidigare skådad politiskt bredd i koalitionssammanhang: tre högerpartier, två centerpartier, två vänsterpartier och ett islamistiskt parti. Sammanlagt omfattar de ändå bara absolut minsta möjliga majoritet, dvs. 61 av Knessets (Israels parlament) 120 mandat. Det som förenar dem är framförallt viljan att avsätta Binyamin Netanyahu, som har varit premiärminister sedan 2009, men också viljan att undvika ett femte nyval på bara två och ett halvt år. För att komma överens måste alltså samtliga partier godkänna långtgående kompromisser i väldigt många dagsaktuella politiska frågor, där de ofta står på diametralt olika sidor. Den nya koalitionsregeringen, om den blir av, förväntas därför främst bara bevara status quo, medan man försöker få landet på rätt köl igen efter det över två år långa politiska dödläget.

Idag var det dessutom presidentval i Israel, vilket dock var betydligt mindre dramatiskt än det låter. Presidentämbetet är i princip ceremoniellt, ungefär som den svenska tronen alltså, och det är inte allmänheten som väljer presidenten. Istället är det Knessets 120 ledamöter som vart sjunde år utser statsledaren. Valet stod denna gång mellan två kandidater: Isaac Herzog, före detta ledare för Arbetarpartiet, son till Israels sjätte president Chaim Herzog och ingift i landets politiska och militära elit, och Miriam Peretz, dotter till analfabeter, delvis uppvuxen i ett flyktingläger i Negev-öknen, verksam under många år som lärare och författare och välkänd för att ha förlorat två av sina söner i krig, en i Libanon och en i Gaza. Klockan 11 inleddes den hemliga omröstningen och resultatet offentliggjordes vid lunchtid: Isaac Herzog vann, med hela 87 röster, den största majoriteten någonsin i ett israeliskt presidentval. Han tillträder den 9 juli.

Valet var kanske inte så dramatiskt, men det visar på ett nästan didaktiskt sätt den stora etniska, religiösa, socioekonomiska och politiska bredden i Israel. Herzog beskrivs ofta som det närmaste Israel har till en politisk adel. Han föddes i Tel Aviv, hans farfar var Israels chefsrabbin, hans pappa var alltså president, och själv innehade han flera ministerposter och var okarismatisk och framgångslös partiledare för den beskedliga vänstern innan han utsågs till chef för den statsägda organisationen Jewish Agency. Peretz, å andra sidan, föddes i Casablanca i Marocko. Hennes familj flydde till Israel när hon var nio år gammal, där de placerades i ett tältläger utanför Be’er Sheva. Trots en hård och fattig uppväxt var hon framgångsrik i skolan och studerade litteraturvetenskap på universitetet. Hon gifte sig tidigt och flyttade med sin man till en israelisk bosättning i Sinai. När den evakuerades flyttade familjen till en bosättning på Västbanken. Där blev Peretz sedermera rektor för en skola. 1998 dödades hennes äldste son Uriel i strid i Libanon. Därefter blev hon känd i hela landet som en sörjande mor till en stupad soldat. 2003 avled hennes man Eliezer efter en lång tids sjukdom, och sju år senare stupade ytterligare en av hennes söner, Eliraz i strid, denna gång i Gaza. Hennes tunga öde har mötts med stor sympati i Israel, men framförallt har Peretz beundrats för sin optimism och uthållighet. Hon har lätt till både skratt och gråt, och hon tycker om att kramas.

Exakt hur Knessets ledamöter röstade vet vi alltså inte, bara att Herzog fick 87 röster och Peretz 23. Men att många i övrigt “progressiva” ledamöter röstade på den privilegierade mannen är uppenbart, liksom att vissa “konservativa” ledamöter röstade på den tappra änkan. Det är också uppenbart att många religiösa röstade på den sekuläre Herzog, medan den traditionellt religiösa Peretz förmodligen fick flera av hennes röster från sekulära knessetledamöter. Så ser de ofta motsägelsefulla skiljelinjerna ut i Israel.

Paul Widen

Jerusalem

#SaveSheikhJarrah

I veckan som gick var USA:s utrikesminister Antony Blinken på besök i Israel. Han är den högste representanten för den nya amerikanska administrationen att hittills besöka Israel, ett besök som skedde i skuggan av det 11 dagar långa kriget som utkämpades mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas tidigare i maj. Besöket gav flera fingervisningar om hur USA:s president Joe Biden planerar att förhålla sig till Israel under kommande fyra år. Flera punkter är viktiga att nämna, exempelvis USA:s fortsatta stöd till Israels villkorslösa rätt att försvara sig, men också president Bidens tydliga ambition att helt återgå till det mer neutrala förhållningssättet till Israel och den palestinska myndigheten som USA hade under Barack Obamas administration 2009-2017. Under besöket meddelade han bland annat att USA kommer att återöppna sitt konsulat i Jerusalem, vilket kommer att vara verksamt parallellt med ambassaden men vars syfte kommer att vara att representera USA i de områden på Västbanken som kontrolleras av den palestinska myndigheten.

Under resan hem intervjuades han av nyhetssajten Axios, en intervju som fick rubriken “Exklusivt: Vräkning av palestinier kan åter utlösa konflikten, varnar Blinken”. Han syftade alltså på stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, som jag skrev om två dagar innan det senaste våldsutbrottet. I början av juni blir ödet för de arabiska familjerna som riskerar att vräkas åter aktuellt, för då kommer fallet åter upp inför Israels högsta domstol.

Jag skrev som sagt om detta för knappt tre veckor sedan, och jag välkomnar alla som inte har läst min analys (en till hyperlänk: nu har du ingen ursäkt längre) att göra det, då detaljerna i konfliktens bakgrund ofta helt försvinner från nyhetsrapporteringen. Jag tycker emellertid att det vore viktigt att göra ett litet tillägg, eller kanske snarare ett klargörande, då poängen här är värd att upprepas om och om igen, tills ingen längre kan ursäkta sig med att de inget visste eller inte förstod, och det är detta: det Blinken varnade för är exakt – exakt på pricken – hur den palestinska terroristorganisationen Hamas vill att konflikten ska utmålas i media och förstås av allmänheten. När Israel kastar ut stackars palestinier från deras hus blir Hamas förbannade och börjar skjuta raketer, och det är inte utan att vi själva kan sympatisera med deras vrede, eller hur? Så då vore det ju fantastiskt bra om Israel kunde låta bli att kasta ut palestinier från deras hus. För då kommer lugnet att hålla. Idiotsäkert, eller hur?

Nu är det emellertid så att Hamas fullständigt skiter i om palestinier blir hemlösa eller till och med dör. Enligt Israels försvarsstyrkor IDF avfyrade Hamas mer än 4300 raketer och granater mot Israel under det senaste kriget, och av dem landade inte mindre än 680 inne i Gaza. Hur många palestinska civila som dödades av dessa raketer kommer förmodligen aldrig att bli helt klarlagt, men klart är att det var betydligt fler än antalet israeler som dödades av Hamas raketer. Hur många av de hundratals hus som förstördes i Gaza under kriget förstördes av Hamas raketer kommer inte heller någonsin att bli känt, men klart är att det är många, många gånger fler än de fyra hus i östra Jerusalem som den här konflikten påstås handla om. Ett “lite märkligt” sätt att lösa problem, eller hur? Lite som att dränka katten innan badet: det blir ju så mycket lättare då.

Men nu är ju inte Hamas dumma i huvudet, så varför håller de på så här? Dispyten i Sheikh Jarrah är fundamentalt enkel att lösa: araberna som bor i huset måste betala hyra. Hamas skulle kunna stå för notan, om de nu bryr sig så mycket. Eller vem som helst: med tanke på hur många miljoner människor som skriver #SaveSheikhJarrah på sociala medier borde det vara hur enkelt som helst att samla ihop pengar och hjälpa dem. Och vips skulle alla vara glada, förutom ett försvinnande litet antal israeliska ultranationalister, som skulle skrika och härja lite innan de skulle få ett ordentligt kok stryk av gränspolisen och sedan lomma hem igen.

Men Hamas vill inte betala hyran och de vill absolut inte att någon annan ska göra det heller. De vill nämligen inte lösa den här konflikten. De vill istället tvinga Israel till reträtt, tvinga landet att säga att det saknar jurisdiktion i Östra Jerusalem. Och om Hamas genom att hota med raketkrig lyckas förhindra att Israel implementerar högsta domstolens beslut att marken som Sheikh Jarrah ligger på köptes av judar 1875, visar terroristerna att de i praktiken har makten där istället för Israel. Samma sak gäller naturligtvis för Tempelberget, där Hamas också försöker implementera sina regler och hota med raketkrig om Israel bryter mot dem.

När USA:s utrikesminister accepterar Hamas resonemang låter han sig alltså luras att i praktiken ta frånta Israel kontrollen över östra Jerusalem och ge den till Hamas. Alla andra som skriver #SaveSheikhJarrah på sociala medier när de emellanåt tar en paus från att klubba ner judar på stan i Stockholm, New York eller London låter sig naturligtvis också luras, men de gör det å andra sidan med en obegränsad iver.

Paul Widen

Jerusalem

Carl Bildt är inte smart

Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt (foto: Riksdagen)

Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt har – föga förvånande – återigen hamnat i hetluften, detta efter att han – föga förvånande – återigen har förärat en helt ointresserad omvärld med sina synpunkter på det pågående kriget mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas. “Som att skicka nazister in i Vatikanen”, säger han till Expressen när han beskriver den israeliska gränspolisens försök att kuva de extremt våldsamma upploppen på Tempelberget i Jerusalem, vilket föregick våldsurladdningen i Gaza.

När Bildt genast får mothugg försvarar han sig med den sorts hermeneutiska undanflykter som har blivit allt vanligare bland svenska politiker när de inte vill stå för vad de sagt och därför försöker få oss att betvivla betydelsen av enkla ord: han har på intet sätt jämfört Israel med nazister. Han försöker alltså inbilla oss att det lilla ordet “som” inte längre betyder “som”.

Men han erkänner att det hade varit bättre om han istället hade sagt att det var “som om IS hade stormat in i St Peterskyrkan”. Där har vi det lilla ordet “som” igen. På en och samma dag har alltså Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt jämfört staten Israels gränspolis med nazister och (!) med den islamistiska dödskulten IS.

Absolut ingen som har följt Carl Bildts uttalanden om konflikten mellan Israel och palestinierna är förvånad. Detta var inte ett “klavertramp” eller en “olycklig formulering”: han sa exakt vad han menade. Och det han menade överensstämmer i detalj med själva definitionen av vad som är att betrakta som antisemitism: att jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas politik.

Detta är bland det vidrigaste man kan säga om Israel, men Carl Bildt har många års erfarenhet av djupt anstötliga och extremt missvisande uttalanden om den judiska staten. Det är därför han blev persona non grata i landet för över tio år sedan: droppen som fick bägaren att rinna över var när han jämförde Israels premiärminister Binyamin Netanyahu med den palestinska terroristorganisationen Hamas.

Nu är det tyvärr inte så att Carl Bildts antisemitism är unik: under årens lopp har jag hört liknande tongångar från präster i Svenska kyrkan, frikyrkliga pastorer, svenska journalister, hjälparbetare, “fredsaktivister” osv osv till leda. Skillnaden är bara att Carl Bildt inte besitter det minimum av självbevarelsedrift som krävs för att inse att detta inte är något man säger högt under en tidningsintervju, och om man till äventyrs ändå gör det förlorar man omedelbart sin diplomatiska trovärdighet. För evigt. Och det gjorde alltså Carl Bildt redan för över tio år sedan. Hans senaste utspel är bara en påminnelse om varför han är diplomatiskt irrelevant.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1189675Läsningar totalt:
  • 94Läsningar idag:
  • 983725Besökare totalt:
  • 90Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen