Fångutväxling

"Israels folk lever."

I slutet av förra veckan nådde Israel och terroristorganisationen Hamas slutligen en överenskommelse, genom tyska och egyptiska ombud, som innebär att den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit släpps fri. Shalit kidnappades inne på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och har sedan dess suttit inspärrad i ett hål i marken någonstans i södra Gaza, i strid mot internationell humanitär rätt. Om allt går som förväntat kommer han att återförenas med sin familj innan den judiska högtiden Simchat Torah, som infaller om ungefär en vecka.

I utbyte mot Gilad Shalit har Binyamin Netanyahus regering godkänt frisläppandet av 1027 palestinier, varav minst 300 är dömda till livstidsstraff för terrorbrott. Kallhamrade mördare alltså, individer som får den svenske polismördaren Jackie Arklöv att framstå som en ofarlig busunge. Ändå vankas det fest i Gaza: de palestinska nationalhjältarna firas inte trots att de är barnamördare, utan på grund av att de är barnamördare. Pizzerior med judiska fjortistjejer anses av dem vara legitima militära mål, bussar med fattigpensionärer på väg till marknaden likaså. Sällan har väl Psalm 94, som man läser varje onsdagmorgon i den judiska liturgin, känts mer pregnant än imorse.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt kallade överenskommelsen för ”en mycket betydelsefull förändring” och menade att förutsättningarna för fredsförhandlingar nu har förbättrats. Naturligtvis har den gode Bildt helt fel: fångutväxlingen är en enorm seger för terroristorganisationen Hamas, vars mål och själva existentiella syfte är att förinta Staten Israel. Förlorare är PLO/den palestinska myndigheten och dess största parti Fatah med Mahmoud Abbas i spetsen, som åtminstone ibland låtsas (då han pratar på engelska med rika västerlänningar) att han vill nå en fredsöverenskommelse med Israel. Bildts optimism tycks delvis vara grundad på det faktum att Israel och terroristorganisationen Hamas förhandlade (om än indirekt) och faktiskt kom överens till slut. Det är alltså enligt utrikesministern bara en tidsfråga innan judar och muslimer sitter hand i hand runt lägerelden och sjunger kumbaya, eller ja, varför inte we shall overcome? Sanningen är ju en helt annan: Israel har tidigare förhandlat indirekt med olika terroristgrupper, exempelvis inför fångutväxlingen sommaren 2008 med Hizballa. De båda parterna hoppade ju inte direkt i säng med varandra efter det. Informella vapenvilor har vid flera tillfällen framförhandlats med Hamas genom ombud, men itbach al yahud (slakta judarna) hörs från dess ledare lika ofta före som efter sådana överenskommelser.

Det intressanta i sammanhanget är varför detta sker nu. Hamas tycks i stort sett ha genomdrivit sina krav, samma krav som med små variationer har upprepats i över fem år. Hängde hela överenskommelsen på ett eller två verkliga råskinn som endera parten till slut kompromissade om, eller godkände Israel överenskommelsen för att det i själva verket är något helt annat som är i görningen? Ville kanske Israel stärka den inhemska moralen inför några nära förestående omvälvningar? En moralboost som plötsligt anses värd frisläppandet av 1027 terrorister är kanske en fingervisning om att det inte är fredsförhandlingar som just nu toppar agendan. Men detta är förstås bara mina vilda spekulationer.

Paul Widen, Jerusalem