Irans kärnvapenambitioner åter på dagordningen

Kärnkraftsverket Bushehr i Iran

De senaste dagarna har det förts vilda diskussioner i Knesset (det israeliska parlamentet) och i israelisk media om huruvida Israel bör attackera Irans kärnkraftsanläggningar. Det finns starka och välgrundade misstankar att Iran i hemlighet håller på att utveckla kärnvapen, misstankar som många tror kommer att stärkas när den internationella atomenergikommissionen (IAEA) presenterar sin rapport från Iran nästa vecka. Tiden är knapp, menar de som förespråkar en attack. Kritikerna menar å andra sidan att en attack vore alltför komplicerad för att få en lyckad utgång, medan Irans reaktion på en attack kan bli förödande, inte bara för Israel utan för hela regionen.

Flera ministrar och journalister har påpekat det ansvarslösa i att föra en offentlig debatt om ett så känsligt ämne. Behovet av en låg profil i övervägningarna och i det slutgiltiga beslutet är uppenbart. Iran sitter naturligtvis inte heller och rullar tummarna när man i Israel diskuterar för- och nackdelar med ett massivt anfall mot deras kärnkraftsanläggningar: i snabb takt flyttar man sina urancentrifuger massiva till underjordiska anläggningar som man hoppas ska kunna motstå en attack. Man kan också anta att diskussionen i Israel gör att Iran motiveras att planera för en motattack. Den redan spända situation som råder i och kring Gaza, vars terroristorganisationer finansieras av Iran, och vid gränsen mellan Israel och Libanon, vars marionettregering i princip styrs av Teheran, kan skulle alltså i värsta fall kunna urarta till fullt krig på två fronter.

Varför då denna plötsliga iver i Iran-frågan? Den förestående IAEA-rapporten (se ovan) är en del av förklaringen, men den kommer förmodligen inte att säga något som Israel inte redan har hävdat i över ett decennium. Däremot kan man notera att USA har ändrat tonen gentemot Iran, speciellt efter att USA den 18 oktober tillkännagav att man hade arresterat en iransk medborgare som misstänks att på uppdrag av Irans säkerhetstjänst ha planerat att mörda Saudiarabiens och Israels USA-ambassadörer. Obama-administrationen har kämpat i hård motvind för att hålla nyheten levande, trots tvivel bland experter, vilket kan tyda på att man så att säga försöker bygga ett åtal mot Iran. Man kan kanske tycka att ett åtal mot en svavelosande regim som den i Teheran nästan skriver sig självt, men som alltid krävs det en rykande pistol för att något ska hända.

Även Storbritannien har noterat USA:s ändrade ton, vilket The Guardian idag gör en stor sak av. Enligt tidningen ökar nu den brittiska flottan sina förberedelser för en eventuell gemensam attack med USA mot Iran. En bedömare som citeras i artikeln menar att Iran inom 12 månader kommer att ha flyttat allt material till bombsäkra underjordiska anläggningar, vilket skulle innebära att regimen i Teheran skulle kunna fortsätta sitt (förmodade) kärnvapenprogram även om kärnkraftsanläggningarna ovan jord skulle förstöras. En attack måste alltså utföras ganska omgående om man vill vara säker på att slå ut så mycket som möjligt av hårdvaran som fortfarande finns ovan jord.

Det är intressant att läsa hur Svenska Dagbladet har hanterat denna nyhet. “Netanyahu vill kunna anfalla Iran” lyder TT-notisens rubrik som man helt okritiskt återpublicerar. Först efter en lång ingress, där “anfalla Iran” nämns en andra gång, bemödar sig den skamlösa TT-skribenten att förklara varför judarna återigen (som vanligt) är på krigsstigen: “Anfallet skulle syfta till att hindra Iran från att utveckla kärnvapen.”

När The Guardian några timmar senare publicerar sin rapport om den brittiska krigsplaneringen anser dock tydligen utrikesredaktionen att händelsen är värd en riktig artikel. Den är i princip bara en parafraserad och förkortad översättning av artikeln i The Guardian, och just därför är den så bra: den håller sig till fakta och är fri från insinuationer och harmsenhet. Den håller alltså detta minimum av journalistisk integritet som TT:s notiser konsekvent misslyckas med. Dock: man undrar varför SvD framställer Storbritanniens krigsplanering sakligt, medan Israels krigsplanering framställs som Binyamin Netanyahus personliga behov att anfalla någonting, vad som helst.

Paul Widen, Jerusalem

 

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 247Det här inlägget:
  • 1189678Läsningar totalt:
  • 97Läsningar idag:
  • 983728Besökare totalt:
  • 93Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen