Med sådana vänner, vem behöver fiender?

En förmodligen inte helt oskyldig jude.

Många kritiska röster har höjts i Sverige sedan Gina Dirawis våldsamt antiisraeliska åsikter uppmärksammades på bloggen Mina tankar för några veckor sedan. Hennes jämförelse mellan Israel och terroristorganisationen Hamas har med rätta fördömts på många håll, liksom anklagelsen att Israels hantering av palestinsk terrorism kan liknas vid Förintelsen.

Vissa kritiker tycks dock inte vara medvetna om hur djupt de antiisraeliska stämningarna har infekterat det svenska debattklimatet. Borås Tidnings ledarskribent Johan Söderström är ett tragiskt exempel på detta. I sin ledarkrönika den 9 november med rubriken “Falsksången från Melodifestivalen hörs redan” hävdar han att Dirawis banalisering av Förintelsen inte riktigt överensstämmer med Melodifestivalens budskap. Jämförelsen mellan Israel och terroristorganisationen Hamas kallar han för “olämplig”. Dirawi uttrycker sig “vårdslöst”. Det tyngsta adjektivet som ledarskribenten kan uppbåda för att beskriva Dirawis förkastliga hets mot Israel och judar är det luddiga ordet “extrem”.

Den milda kritiken mot Dirawis hatfyllda blogginlägg ska jämföras med Söderströms kritik av Binyamin Netanyahus bosättningspolitik i samma ledarartikel, som bevärdigas det tveklöst negativa omdömet “förkastlig”. Antisemitisk historierevisionism är alltså “olämplig”. Judar som bygger hus, däremot, är “förkastligt”.

På ytan ser det alltså ut som om Söderström stämmer in i den växande kören av kritiska röster som nu höjs mot Dirawi och SVT, men i själva verket befäster han bara de antiisraeliska vanföreställningar som gör Dirawis ståndpunkter nästan rumsrena. Det irrationella israelhatet på hennes blogg betraktar han i allt väsentligt som “politiska inlägg”. Det är därför föga förvånande att han anser att begreppen antisemit och antidemokrat “är väl hårda epitet som inte fäster riktigt” i fallet Dirawi. Man undrar naturligtvis hur Söderström identifierar en antisemit. Någon som hatar judar mer än de förtjänar?

Idag krävs det en uniform med dödskallemärke innan vissa svenska opinionsbildare förmår reagera. En söt invandrartjej som Gina Dirawi är per definition utesluten från alla misstankar. Istället för att ifrågasätta hennes patologiska besatthet av Israels konflikthantering är det just på den punkten som många av hennes kritiker tävlar om att ge henne poäng. “Kritik av Israels politik är inte bara legitim utan också i många avseenden befogad,” har blivit en standardfras när man kritiserar irrationellt israelhat. I princip har alltså Dirawi rätt, det är bara det att hon i sin ungdomliga iver uttryckte sig lite för drastiskt, tog i lite för hårt.

Vår värld lider inte precis brist på krig och konflikter, men av någon mystisk anledning är det är bara i konflikten mellan Israel och palestinierna som nästan alla svenska opinionsbildare känner sig manade att påpeka att kritik mot den ena parten (Israel) naturligtvis alltid är befogad. Israelkritik är alltså en given komponent i alla diskussioner om konflikten, oavsett vilken aspekt av konflikten som diskuteras. Israel har alltid åtminstone lite fel. Därmed etablerar man implicit just den moraliska ekvivalens mellan Israel och Hamas som Dirawi har kritiserats för. Det är givetvis “olämpligt” att uttrycka sig så grafiskt som hon gjorde, men “förkastligt” är ett adjektiv som är reserverat för judarnas lömska husbyggen.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 166Det här inlägget:
  • 938926Läsningar totalt:
  • 215Läsningar idag:
  • 765575Besökare totalt:
  • 166Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen