Preemptiva hämndaktioner

"Family" - oljemålning av Solomon Porat

Under veckan har israeliska högerextremister utfört ett antal attacker på olika håll på Västbanken samt i Jerusalem. Målen för attackerna har dels varit palestinier, dels israeliska soldater och tycks i samtliga fall ha varit uttryck för extremisternas så kallade prislappsstrategi. Kostnaden (”prislappen”) för en palestinsk terroristattack utkrävs enligt denna strategi genom våld mot andra palestinier och deras egendom, och kostnaden för ett politiskt beslut av israeliska myndigheter att riva en bosättarutpost utkrävs genom attacker mot israeliska soldater.

I måndags forcerade uppskattningsvis 30 unga högerextremister gränsstaketet mellan Israel och Jordanien (dock utan att korsa den internationella gränsen) och ockuperade tillfälligt en övergiven byggnad strax intill jordanfloden. Dagen därpå stormade uppemot 50 extremister en israelisk armébas och attackerade en officer med stenar, vandaliserade arméfordon och tände eld på däck. Igår utsattes en moskéruin i västra Jerusalem för skadegörelse och två palestinska fordon i närheten av staden Hebron på Västbanken förstördes i brandattacker. Nu under morgonen rapporterar palestinier att ytterligare en moské sattes i brand under natten i byn Kfar Burka.

Händelserna har dominerat nyhetsrapporteringen i Israel och fördömanden har haglat från hela det politiska spektrat. Inte minst företrädare för bosättarrörelsen har reservationslöst tagit avstånd från våldet. Extremisterna, som ofta ges den allmänna beteckningen No’ar Hagva’ot (ungefär ”bergshöjdernas ungdomar”) utgör nämligen bara en mycket liten minoritet av bosättarrörlesen. Både praktiskt och ideologiskt skiljer de sig på avgörande punkter från den etablerade bosättarrörelsen, vilket gör att det råder ett ömsesidigt förakt mellan grupperna.

Bakgrunden till attackerna antas vara den förväntade rivningen av bosättarutposten Ramat Gilad (”Giladhöjden”). Den etablerades för 10 år sedan till minne av Gilad Zar, som mördades av palestinska terrorister 2001. Gilad Zars far, Moshe Zar, köpte upp mark av lokala palestinier under 1980- och 90-talen, däribland den bergshöjd där Ramat Gilad nu ligger. Efter mordet på sin son beslöt sig Moshe Zar att etablera en bosättning där till sonens minne. Den dåvarande premiärministern Ariel Sharon, som Moshe Zar kände sedan 1950-talet, gav planen sitt godkännande. 2003 godkändes den av övriga relevanta myndigheter, utom försvarsministriet, som i åtta år har avvaktat i frågan.

Idag bor det ungefär 50 människor i Ramat Gilad. Inga palestinier gör anspråk på marken, men trots detta befarar man att utposten omfattas av den anhållan som den israeliska fredsorganisationen Shalom Achshav (”Fred Nu”) framförde till högsta domstolen 2004, med krav på att regeringen ska riva alla bosättningar som är byggda på privatägd palestinsk mark. Domstolen har gett regeringen order om att detta ska ske innan årsskiftet, vilket alltså har resulterat i att spänningarna har ökat i området.

Den juridiska komplexiteten i fallet Ramat Gilad har tyvärr fått stryka på foten i både nyhetsrapporteringen och den efterföljande debatten när våldssamma extremister attackerar oskyldiga palestinier och israeliska soldater som hämnd för något som inte ens har hänt än. De som i sak sympatiserar med dussinet barnfamiljer som bor på kullen i fråga drar sig naturligtvis för att höja rösten till deras försvar, eftersom de inte vill uppfattas som apologeter till extremisterna som går bärsärkargång närhelst de får chansen. Det är därför svårt att föreställa sig att det kan ha undgått extremisterna att deras strategi, bortsett från att vara moraliskt förkastlig, också är kontraproduktiv. Risken att Ramat Gilad nu rivs har snarast ökat efter veckans prislappsattacker.

Paul Widen, Jerusalem