I det tysta

I torsdags marscherade tusentals kristna pilgrimmer genom Jerusalems gator för att visa sitt stöd för Israel. Denna årligt återkommande manifestation lockade till sig människor från över 90 länder. Två av marchens deltagare var LaSalle Vaughn, pastor i New Life Christian Center i San Antonio, Texas, och Gary Bachman, föreståndare för Zion’s Gate International i Midwest City, Oklahoma. Av en händelse var jag bjuden till samma sabbatsmiddag som de båda pastorerna, hemma hos Rabbi Shlomo Riskin, eller rättare sagt: i rabbinens tillfälligt uppförda lövhydda. Rabbi Riskin är chefsrabbin här i Efrat och har under flera år odlat kontakter med evangelikala kristna ledare runt om i världen. Dels ser han hos evangelikala kristna en naturlig bundsförvant i en omvärld som i allt högre utsträckning präglas av antisionism, men samtidigt söker sig många kristna ledare till honom för att få svar på frågor om hur de som kristna bör relatera till judendomen, som ju var den religion som Jesus praktiserade. Med anledning av detta har rabbinen grundat ett center för judisk-kristen förståelse och samarbete i Efrat, dit kristna grupper från hela världen kommer för att lära sig om judendomen. Det är därför alltid lika intressant när Rabbi Riskin bjuder mig på sabbatsmiddag och jag får tillfälle att samtala med honom om detta fenomen. Igår kväll hände det sig dessutom att rabbinen firade kvällsgudstjänsten i en synagoga alldeles intill där jag bor i den norra änden av Efrat, vilket innebar att jag efteråt fick samtala ostört med honom under den 40 minuter långa promenaden till middagen i den södra änden där han bor.

Både LaSalle Vaughn och Gary Bachman uppmanar sina efterföljare att fira de judiska högtiderna, berättar Rabbi Riskin medan vi traskar söderut genom bosättningen. Tiotusentals, om inte hundratusentals, kristna människor världen över känner i varierande grad en attraktion till judisk religiös praxis. Inte på bekostnad av sin kristna tro, betonar rabbinen, utan som ett resultat av en fördjupad kristen tro. De vill leva som Jesus levde. Och detta är alltså en trend i den evangelikala mittfåran, inte i den sekteristiska marginalen. Jag invänder att det är svårt, för att inte säga omöjligt, för en sådan trend att nå en naturlig slutpunkt i ett teologiskt system som fortfarande kan betraktas som kristet. Hur mycket judisk praxis är lagom för en kristen person som vill leva som Jesus levde? Är det inte bara en tidsfråga innan en regelrätt konversion till judendomen blir aktuell? Jag förvånas över att vissa kristna ledare inte tycks inse den subversiva potential som ligger i frågan om vilken roll judisk praxis bör ha inom kristendom. Det finns ju en anledning till att själva frågan var helt bannlyst från den kristna kyrkan i närmare 1800 år. Och visst, Rabbi Riskin berättar att han nyligen hade ett långt samtal med en amerikansk evangelisk pastor som brottades med tvivel om Jesu gudomlighet. Men för de allra flesta når frågan aldrig den punkten, och de judiska seder och bruk som de anammar påverkar inte deras kristna teologi.

Samtidigt finns det naturligtvis människor vars sökande är kompromisslöst och som inte är intresserade av att bara berika sina kristna liv med lite lagom mycket judisk praxis. Rabbi Riskin berättar att han för tillfället har två studenter från Uganda i sin yeshiva (Bibel- och Talmudskola). De tillhör en grupp som kallar sig Abayudaya (“Judas folk”), som sedan början av 1900-talet har praktiserat judendom. Deras grundare, Semei Kakungulu, konverterades först till kristendomen av britiska missionärer, men när han började studera sin Bibel kunde han inte förmå sig att tro på det som stod i Nya Testamentet. Han hörde sig då för om det fanns människor som trodde på och levde enligt det Gamla Testamentet, och fick till svar att judar gör detta. Vidare fick han veta att det fanns judar i Johannesburg, i Jerusalem och i New York. Han skrev därför tre brev och skickade dem till judarna i dessa städer och bad om hjälp att lära sig leva enligt judendomen. “Precis som i Kuzari,” säger Rabbi Riskin med förundran. Kuzari är en medeltida berättelse av den judiska filosofen Yehuda Halevi om khazarfolkets kung, för vilken en ängel uppenbarade sig i en dröm, med budskapet att kungens religiösa intention behagade Gud, dock inte kungens religiösa praxis. Och, precis som Semei Kakungulu i Uganda nästan 1000 år senare, bad khazarkungen en jude om hjälp för att lära sig den religiösa praxis som behagar Gud.

Semei Kakungulu fick dock inga svar på sina brev, men omkring 1920 dök det upp en jude vid namn Yosef, förmodligen från Jerusalem. Denna mytiska man stannade och undervisade Kakungulu och hans efterföljare i ungefär ett halvår, innan han försvann lika plötsligt som han hade kommit. Under större delen av 1900-talet levde sedan gruppen mycket isolerat, bland annat på grund av antijudiska förföljelser av diktatorn Idi Amin. Idag räknar sig ungefär 1000 människor till Abayudaya. I den lilla byn Putti lever samtliga 149 bybor enligt strikt ortodox judisk lag, även om de inte är formellt konverterade. Det var i denna by som två unga män för några år sedan sökte kontakt med Rabbi Riskin. På Jerusalem Posts hemsida hade de läst hans veckovisa Torah-kommentar. De bad om hjälp att lära sig lagarna om judisk rituell slakt, shchita. Efter mycket byråkratiskt krångel i Israel lyckades rabbinen få inresetillstånd för de båda unga männen, och när deras studier avslutas om några månader kommer de även att genomgå regelrätt ortodox konvertering. “Sedan ska jag besöka deras by och undersöka saken, och om rapporterna som jag har fått stämmer, kommer jag att konvertera hela byn,” säger Rabbi Riskin.

Denna berättelse har nästan oräkneliga paralleller till andra grupper och individer runt om i världen som oskyldigt har börjat gräva efter kristendomens judiska rötter. Ibland resulterar deras berättelser i ett par artiklar i någon israelisk tidning. Mer sällan resulterar de i en självbiografi, men oftast sker det utan att knappt någon tar notis om det, vilket naturligtvis bara gör saken än mer oerhörd. I Peru på 1950-talet började en katolsk man att bläddra i sin Bibel och kom till Psalm 121, vers 4: “Se, Han slumrar icke, Han sover icke, Han som bevarar Israel.” Vem är Israel, undrade mannen, som Gud ständigt bevarar? Hans frågor ledde så småningom till att han bannlystes från den katolska kyrkan, och idag lever flera hundra av hans efterföljare i Israel.

“Vi lever i mycket intressanta tider,” säger Rabbi Riskin med ett leende innan vi når fram till hans lövhydda där pastor Vaughn och pastor Bachman med respektive fruar sitter och väntar med övriga gäster. Måltiden är stojig, med skrikande barn och intensiva diskussioner, men stämningen är mycket varm och hjärtlig. Ändå kommer jag på mig själv att betrakta de båda pastorerna och deras fruar och uppriktigt undra vad det är de söker här hos rabbinen, och vad de menar sig ha funnit. När jag nu ikväll googlar dem hittar jag ett citat av Gary Bachmans fru Connie, som kanske inte svarar på frågan men som tycks indikera att de själva knappt förstår varför de är här: “Vi lever sannerligen i priviligierade tider: återupprättandet av en suverän judisk stat och en interaktion mellan våra respektive trossamfund som saknar historiskt motstycke. De slutgiltiga implikationerna av denna rörelse är outgrundliga, men vi är övertygade om att vi är kallade att öka stödet till Rabbi Riskins verksamhet.”

Paul Widen

Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 87Det här inlägget:
  • 908086Läsningar totalt:
  • 511Läsningar idag:
  • 738534Besökare totalt:
  • 478Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen