Ship to Gaza: epiolog

Trots att Ship to Gaza-äventyret slutade som de flesta av oss hade väntat fortsätter de misslyckade blockadbrytarna att generera rubriker i svenska tidningar. I onsdags publicerade DN en artikel av Nurit Peled-Elhanan, mor till en av de israeliska passagerarna på Ship to Gaza-fartyget Estelle, tillika agitatör på den extrema israeliska vänsterkanten. Låt oss helt kort titta närmare på vem hon är, vad hon skriver i DN och hur detta relaterar till den svenska debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna, som för länge sedan förlorade all sans och vett.

Peled-Elhanan är professor i språkutbildning vid Hebrew University i Jerusalem och aktiv i den extrema vänsterorganisationen Gush Shalom, som ofta felaktigt kallas för en fredsorganisation. 1997 dödades Peled-Elhanans 14-åriga dotter Smadar i en självmordsattack i Jerusalem. Till begravningen inbjöds en representant för PLO, som i sitt griftetal hävdade att Israel bar det yttersta ansvaret för flickans död. Denna åsikt delas alltjämt av Peled-Elhanan själv: Israels påstått rasistiska skolundervisning och Israels “hänsynslösa ockupation av Palestina” skapar en sådan frustration bland palestinier att de drivs till att begå brutala terroristattacker, hävdar hon.

Här har vi alltså att göra med en människa som saknar den mest grundläggande intellektuella förmågan att ompröva sin solidaritet med den palestinska saken ens efter att hennes egen dotter har sprängts i bitar av en palestinsk terrorist. Verbal argumentation, logisk deduktion, analys av statistik och historiska fakta, kort och gott: det goda samtalet, det sunda resonemanget – allt är fundamentalt lönlöst. Nurit Peled-Elhanan kan inte rubbas ur sin övertygelse att sionismen, det judiska folkets strävan efter stälvbestämmande, är roten till allt ont i Mellanöstern.

I en illa skriven och hastigt översatt artikel i DN Kultur får vi en liten inblick i hur denna intellektuella oförmåga har ärvts av hennes son Yonatan, en av tre israeliska medborgade ombord på Estelle. Under de två veckor som Yonatan och kompani var till sjöss skeppades tonvis med mat och bränsle in i Gaza från Israel via de befintliga och aktiva gränsövergångarna. Dagarna efter att Estelle bordades av den israeliska flottan besökte Qatars emir sheikh Hamad ibn Khalifa al-Thani det Hamas-kontrollerade området, via gränsövergången till Egypten, med löften om hundratals miljoner dollar i bistånd. Hamas och övriga terroristorganisationer trappade i samband med detta upp sitt bombardemang av den israeliska civilbefolkningen med över hundra raketer under loppet av ett par dagar. Trots detta – trots att Israel med råge uppfyller det eventuella humanitära ansvar som man kan tänkas ha, trots att andra aktörer formligen vräker kontanter över terroristerna som styr området och trots att terroristerna själva helt oblygt gör allt för att döda så många judar som möjligt medelst raketattacker – trots detta kräver Yonatan och kompani att Israel ska bryta sin sjöblockad och öppna sin gräns mot Gaza. Verkligheten är alltså helt irrelevant för de som anammar Ship to Gazas resonemang. Det är till och med fel att kalla det för “resonemang”, eftersom det helt saknar all reson. Vad vi har att göra med är en patologisk besatthet, ett gränslöst och irrationellt hat som gör att jag personligen tackar Gud att jag tryggt får bo på en liten västbanksbosättning omgiven av judar med en massa vapen.

Nurit Peled-Elhanans verklighetsbild saknar alltså verklighetsförankring. Man har därför all anledning att betvivla allt hon säger, inte minst när hon i DN påstår att hennes son torterades under förhören med israelisk polis. Anklagelserna är mycket allvarliga, men de kan inte tas på allvar när de kommer från en människa som systematiskt blandar ihop offer och förövare, orsak och verkan, sanning och lögn. Och det är detta som jag vill komma fram till: Den svenska debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan förlorat all sans och vett. På ena sidan står israelvännerna beväpnade med statistik över de Gaza-baserade terroristgruppernas raketattacker mot israeliska civila och statistik över hur många tusentals ton av förnödenheter som dagligen förs in i Gaza från Israel; de har videoklipp som visar hur den mest brutala rännstensantisemitismen kablas ut i palestinska barnprogram; och de har kopior av Hamas stadgar, där denna folkmordiska dödskult uttrycker tydligare än Hitler vad judarna har att vänta. Med en patetisk iver försöker israelvännerna på fullt allvar överbevisa sina meningsmotståndare, precis som om de faktiskt vore engagerade i ett rationellt samtal. Men det rationella samtalet har för länge sedan kollapsat i Sverige. På den andra sidan står nämligen de som på fullt allvar tror att Ship to Gaza var en legitim humanitär hjälpaktion, människor som har infekterats av den absoluta avgrundsvänsterns mest häpnadsväckande svador och för vilka fakta alltid kan avfärdas som sionistisk propaganda.

Paul Widen, Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 332Det här inlägget:
  • 1020370Läsningar totalt:
  • 196Läsningar idag:
  • 834730Besökare totalt:
  • 178Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen