17 år senare

Platsen där Yigal Amir stod när han avlossade de dödande skotten mot Yitzhak Rabin.

Idag är det 17 år sedan Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades. Minnesdagen uppmärksammas officiellt i Israel på det hebreiska datumet den 12e Cheshvan, som i år inföll den 28 oktober.

Åminnelsen av Yitzhak Rabin är ett mycket känsligt ämne i Israel. Trots att mördaren Yigal Amir är dömd till livstids fängelse är frågan om skulden för mordet fortfarande ouppklarad för många israeler på den politiska vänsterkanten. Man menar att Amir hetsades till mordet av högerpolitiker och nationalistiska rabbiner, vars hätska kritik mot Rabin och fredsförhandlingarna som han bedrev med PLO ibland övergick i ren hatpropaganda och uppmaningar till politiskt våld. Inga av dessa politiker eller rabbiner har ställts till svars för de uttalanden som de gjorde innan mordet, vilket har fått till följd att hela den religiösa och politiska högerkanten varje år i samband med minnesdagen på nytt anklagas för delansvar i mordet.

På den politiska högerkanten har man naturligtvis reagerat på att minnesdagen har kommits att missbrukas på detta sätt. Man fördömer mordet utan förbehåll, men hävdar att kritiken mot Rabin och fredsförhandlingarna med PLO var legitim. Det är dock uppenbart att mordet på premiärministern för 17 år sedan fortfarande påverkar vad som får sägas om den fredsprocess som har pågått sedan Rabins dagar. Att påstå att förhandlingarna från första stund var ett misstag kan lätt tolkas som att man instämmer i den hätskaste kritiken mot Rabin, den kritik som drev Amir till att begå mordet. Den mest fundamentala frågan (“Borde Yitzhak Rabin ha inledit förhandlingar med PLO?”) undviks därför generellt sett och fredsprocessen ses mer eller mindre som en given del av den politiska verkligheten.

Som bekant har denna fredsprocess sedan länge kört fast och idag råder det en sorts status quo som tolereras av de flesta israeler och palestinier. De direkta samtalen mellan de båda sidornas högsta representanter sker bara privat och officiellt heter det att man inte förhandlar, men samtidigt pågår det ett vidlyftigt samarbete mellan parterna, framförallt ekonomiskt, men också i säkerhetsfrågor. De fundamentalt olösliga problemen har skjutits på framtiden.

I veckan som gick återaktualiserades ett av dessa olösliga problem, palestiniernas så kallade återvändanderätt: PLO:s officiella hållning har alltid varit att de arabiska flyktingarna från 1948 och alla deras efterlevande (idag inalles närmare sex miljoner människor) har rätt återvända till Israel. Detta skulle förinta Israel inifrån, eftersom judar då inte längre skulle vara i majoritet, vilket gör att Israel kategoriskt avfärdar denna möjlighet och istället menar att flyktingarna bör återvända till en framtida palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. I torsdags intervjuades dock PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas av en israelisk TV-kanal och sa då att han inte har rätt att bo i Safed, den stad i Galiléen där han föddes och som han och hans familj lämnade i upptakten till kriget 1948-49. “Jag menar att Västbanken och Gaza är Palestina, medan resten är Israel,” sa han vidare under intervjun, som sändes i sin fullhet på fredagkvällen men som redan innan dess hade skapat stora rubriker i israelisk press.

Den israeliska TV-intervjun skapade naturligtvis ett ramaskri bland palestinier och det gick inte många timmar innan Mahmoud Abbas förtydligade sin hållning i en egyptisk TV-intervju. Han syftade bara på sin personliga hållning i frågan, sa han urskuldrande. “Ingen kan ge upp den palestinska återvändanderätten,” fortsatte han. “Jag ändrar inte min hållning. Det jag säger till palestinier skiljer sig inte från det jag säger till israeler eller amerikaner eller någon annan.”

Detta farsartade avsnitt i den nu nästan 20-åriga fredsprocessen mellan Israel och PLO är bara det senaste exemplet på hur olöslig konflikten är, och därmed också hur utsiktslös fredsprocessen är. Trots detta lär inga seriösa röster höjas i Israel med krav på att Oslo-avtalet ska annuleras eller någon liknande drastisk åtgärd. Fredsprocessen, som Yigal Amir hoppades skulle dö tillsammans med Yitzhak Rabin, är i allra högsta grad levande, dock utan att freden är oss ett uns närmare.

Paul Widen, Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 128Det här inlägget:
  • 1020370Läsningar totalt:
  • 196Läsningar idag:
  • 834730Besökare totalt:
  • 178Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen