Dag 4

 

Israelisk stridsvagn i närheten av Gaza (foto: IDF)

Natten till lördagen tillbringade vi i vårt skyddsrum, eftersom två raketer slog ner är närheten av där vi bor strax innan solnedgången. Av någon anledning aktiverades dock inte vårt lokala flyg/raketlarm, vilket skapade viss förvirring under kvällsgudstjänsten i synagogan. Alla fick rådet att sova i sina skyddsrum och bosättningens säkerhetspersonal förklarade att de skulle aktivera sirenerna på sina patrullbilar om de fick uppgifter att ytterligare raketer hade avfyrats i vår riktning.

Sedan operation Molnstod inleddes har över 700 raketer avfyrats mot israeliska samhällen. I både Tel Aviv och Jerusalem har befolkningen tvingats ner i skyddsrum. Det finns med andra ord inga platser i landet som är säkra. Det låga antalet döda och skadade i Israel beror dels på raketförsvarssystemet Järnkupolen, dels på det (oftast) effektiva raketlarmet som förvarnar befolkningen innan raketerna slår ner, och slutligen också på tillgången till skyddsrum.

IDF har anfallit närmare 200 terroristmål i Gaza det senaste dygnet, över 800 sedan operationen inleddes. Beslut om markinvasion väntas komma inom 48 timmar. 75000 reservister har fått inkallelseorder, däribland flera av mina vänner. Stridsmoralen är som vanligt hög i Israel och solidariteten med de värst drabbade tar sig uttryck i konkreta handlingar, exempelvis genom att folk öppnar upp sina hem för främlingar som söker några dagars respit från bombardemanget.

Både de som genomlever det här kriget och de som betraktar det på avstånd tenderar att försöka framlocka sympati för den egna sidan. På Facebook, Twitter och otaliga bloggar, liksom tyvärr också i gammelmedia, ges individens lidande ett nästan absolut företräde, med speciellt fokus på kvinnor, barn och åldringar. “Det är oss det är synd om!” tycks alla vilja hävda. Jag tror dock att det är ett stort misstag att hemfalla åt detta resonemang, eftersom det vi står inför faktiskt inte är en tävling om vem det är mest synd om. I Gaza omkom en blott elva månader gammal bebis i en israelisk bombattack under krigets första dygn; I Israel dödades en höggravid kvinna i en raketattack några timmar senare. Den obeskrivliga sorg som de anhöriga känner och som vi mediakonsumenter bara kan föreställa oss bevisar emellertid inte någondera sidas rätt eller orätt. Det som avgör saken är istället något avsevärt mer ointressant, nämligen det dödliga våldets avsikt. I fallet med den elva månader gamla bebisen var dödsfallet oavsiktligt: Israel försöker undvika att skada oskyldiga civila och beklagar alla civila förluster. I fallet med den höggravida kvinnan var våldet avsiktligt: Hamas försöker maximera antalet civila förluster i Israel. Israels rätt ligger alltså inte i det faktum att en höggravid kvinna dödades i en raketattack, utan i att Hamas ser detta oskyldiga dödsoffer som en bedrift. Ingen inbillar sig att Israels beklaganden innebär någon tröst för en förälder som har förlorat sitt barn, men man kan rimligtvis anta att de anhöriga till den dödade höggravida kvinnan inte heller känner sig tröstade när de hör att Hamas jublar över dödsfallet. Detta gör det inte mer synd om dem, men det markerar den moraliska avgrund som skiljer avsiktligt dödande från oavsiktligt dödande.

Paul Widen, Efrat

 


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 75Det här inlägget:
  • 1020360Läsningar totalt:
  • 186Läsningar idag:
  • 834721Besökare totalt:
  • 169Besökare idag:
  • 6Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen