Och så en liten reflektion över den svenska nyhetsrapporteringen

En israelisk polisofficer

En israelisk polisofficer

När jag nu i efterhand kikar lite på hur nyhetsrapporteringen kring Operation Molnstod såg ut i svensk media är det en välbekant bild som växer fram: svenska nyhetskonsumenter manipuleras systematiskt med känslomässiga argument och bilder, medan den objektiva analysen i princip helt lyser med sin frånvaro. På vissa ledarsidor och debattfora har man lyckligtvis kunnat höra sansade röster som försöker ge en nyanserad bild av situationen, men tyvärr är det just nyhetsrapporteringen som formar många svenskars uppfattning om konflikten. Bilderna som fladdrar förbi i TV-rutan, ljudklippen i radio och tidningarnas feta rubriker etsar sig in omedelbart, medan ledar- och debattartiklar kräver att nyhetskonsumenten medvetet väljer att ytterligare sätta sig in i problematiken, vilket långt ifrån alla har tid eller ork att göra. Det är därför fullt begripligt att många svenskar på fullt allvar tror att Israel medvetet försökte mörda så många palestinska barn som möjligt och efter en vecka motvilligt tvingades upphöra efter att USA kom och försiktigt drog judarna i örat.

 

Cecilia Uddén är som bekant en väletablerad svensk radiojournalist som nästan straffritt har manipulerat svenska nyhetskonsumenter i snart 20 år. Den enda gången som hennes arbetsgivare har känt sig tvingade att åtgärda hennes tendentiösa journalistik var 2004 när hon rapporterade från det amerikanska presidentvalet och spontant uttryckte sitt totala oförstånd gentemot de som planerade att rösta på George W. Bush. Som journalist har hon naturligtvis rätt att ha en åsikt, så länge hon håller den för sig själv, men när denna åsikt är så stark att hon inte för sitt liv kan förstå hur någon skulle vilja rösta på den sittande presidenten i världens mest framstående demokrati, då har hon förverkat sin rätt att rapportera kring detta val. Hennes arbetsgivare stängde av henne från valbevakningen i två veckor, vilket förmodligen hjälpte henne att inse att hon faktiskt hade haft fel: inte fel åsikt, naturligtvis, utan fel som journalist. En journalist som rapporterar från USA och som inte för sitt liv kan förstå hur 50 procent av USA:s befolkning resonerar är bevisligen inte lämpad att rapportera från USA.

 

Cecilia Uddéns rapportering från Mellanöstern är som bekant många, många gånger värre än den man tvingades utstå när hon var baserad i Washington, D.C. Än värre, här är det inte fråga om två partier i en demokratisk maktkamp: här är det istället fråga om ett demokratiskt land som befinner sig i en väpnad konflikt med en folkmordisk terroristorganisation. Cecilia Uddéns sympati för den senare och avsmak för den förra går som en röd tråd genom hennes nyhetsrapportering. Om hennes oförmåga att förstå hur halva USA tänker och känner gjorde att hennes arbetsgivare gav henne två veckors betald semester 2004, borde hennes bevisade oförmåga att förstå befolkningen i ett demokratiskt land när en terroristorganisation tvingar ner halva dess befolkning i skyddsrum i en veckas tid göra samma arbetsgivare så mycket mer benägna att ge henne ytterligare betalda semesterveckor. Men icke.

 

Exemplen på Cecilia Uddéns systematiska manipulation av svenska nyhetskonsumenter är legio, men låt oss uppmärksamma ett av de mindre anmärkningsvärda exemplen för att visa hur till synes oförargliga kommentarer döljer en skrämmande brist på journalistisk integritet och professionalism. I Dagens Eko måndagen den 19 november avslutade Cecilia Uddén sitt inslag med följande ord: “Jag har hört en del cyniska kommentarer om hur den israeliska tidningen Jerusalem Post planerar en artikel om hur traumatiserade husdjur i Israel blir av flyglarmet medan här i Gaza har 95 människor dödats.” Som så ofta är fallet uttrycker Uddén sin egen åsikt genom att hänvisa till en anonym källa. Åsikten har hon rätt att ha, men metoden som hon förmedlar den på är manipulativ och oärlig. Man förstår vilken slarvig journalistik man har att göra med när man inser hur lätt det hade varit för henne att hitta en person som utan knussel hade ställt upp på en intervju och gett uttryck för exakt den åsikt som hon tillskriver en anonym källa. En veritabel Twitterstorm hade nämligen brutit ut när Jerusalem Post-journalisten Sharon Udasin några timmar tidigare hade skrivit, “Är det någon som har husdjur som blir vettskrämda när de hör raketlarmet? Kontakta mig i så fall för en artikel idag. Tack! #jpost”

Det vore ingen överdrift att påstå att Sharon Udasins förfrågan inom loppet av några få timmar hade blivit en världsnyhet. De cyniska kommentarerna kunde höras från världens alla hörn. Cecilia Uddén kunde helt enkelt ha gripit tag i vem som helst i Gaza och bett om en kommentar, men varför anstränga sig? Uddén vet att hennes beprövade knep att låta fiktiva anonyma källor ge uttryck för hennes egna åsikter aldrig kommer att synas i sömmarna, speciellt inte när åsikterna som hon uttrycker är så vanligt förekommande.

Detta hade dock bara varit ett exempel på slapp och dålig journalistik om det hade slutat där, men det fortsätter och blir mycket, mycket värre. Sharon Udasin, journalisten på Jerusalem Post, utsattes nämligen för dödshot pga sin förfrågan om traumatiserade husdjur. Inte en eller två eller tre gånger, utan fler gånger än hon till slut orkade räkna. Hon tvingades stänga ner sin Facebooksida för att den översköljdes av dödshot och utstuderade beskrivningar av hur man hoppades att hennes framtida barn skulle plågas till döds. En journalist som försökte hitta en ny infallsvinkel (hon är Jerusalem Posts miljöreporter) på den pågående väpnade konflikten utsattes för dödshot och hennes svenska kollega Cecilia Uddén reagerade med en syrlig kommentar om antalet döda i Gaza.

Jag känner Sharon Udasin och vet vilken skitlön hon jobbar för. Jag vet att det inte var några kroknästa redaktörspampar som beordrade henne ut på fältet för att försöka avleda uppmärksamheten från lidandet i Gaza. Hon är en ung och mycket hårt arbetande kvinna som gjorde sitt jobb och som en konsekvens av detta utsattes för upprepade dödshot. Det minsta man kunde förvänta sig av Cecilia Uddén i sammanhanget vore ett minimum av sympati för sin kollega, att hon uttyckte bestörtning över dödshoten och förklarade att angreppet på Sharon Udasin faktiskt var ett angrepp på det journalistiska uppdraget. En journalist som utför sitt jobb ska aldrig, aldig, aldrig tvingas stå ut med dödshot. Men inte ens denna minimala anständighet kan Cecilia Uddén uppbåda.

Sveriges Radio har fått ta emot en hel del kritik för att Cecilia Uddén får fortsätta rapportera från Mellanöstern, vare sig det är i egenskap av korrespondent eller som programledare i Konflikt. Hittills har kritiken fallit för döva öron, vilket är obegripligt i sig. Det vore onekligen trevligt om de ansvariga på Sveriges Radio ville unna alla kritiker en ungefärlig uppfattning om vilken bortre anständighetsgräns Cecilia Uddén måste överträda innan de ger henne ytterligare ett par betalda semesterveckor, kanske till och med en fet förtidspension. Finns det verkligen ingen radiojournalist som är bara lite mer objektiv, balaserad och kunnig som skulle kunna göra jobbet bara en aning bättre? Ingen alls?

Paul Widen, Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 213Det här inlägget:
  • 1020370Läsningar totalt:
  • 196Läsningar idag:
  • 834730Besökare totalt:
  • 178Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen