Ikonoklasm

Davidsstjärna vid Abrahams grav i Hebron.

”Gå din väg.” Så inleder Gud sitt samtal med Abraham (som då fortfarande bara kallades för ’Abram’) i 1 Mosebok 12:1. ”Gå din väg, från ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Imorgon är det just detta stycke, kallat lech lecha på hebreiska, som kommer att läsas i synagogor världen över.

Det är svårt att överdriva den effekt som de två små orden lech lecha har haft på mänsklighetens historia. Huruvida berättelsen är historisk sann eller inte är egentligen irrelevant, eftersom det viktiga är att berättelsen uttrycker en idé som aldrig hade uttryckts tidigare: idén om att den enskilda individen kan bryta sig ur alla ramar som definierar honom/henne (familj, klass, samhälle, religion osv.) och skapa någonting nytt. Det är alltså inte en kronologisk slump att just Abraham betraktas som stamfader inom judendomen, eller att han spelar en central roll inom både kristendomen och islam. Abraham representanter en idé som alla monoteistiska religioner med få variationer gör anspråk på att förvalta.

En gång för några år sedan besökte jag Betlehem tillsammans med en grupp journalister. Vi träffade bland annat en kristen palestinsk affärsman, som vid ett tillfälle under samtalets gång sa med ett leende, ”Vissa saker i livet är givna och kan inte ändras: ens namn, ens familj och ens religion.” Journalisterna skrattade överdrivet och skrev ivrigt ner affärsmannens aforism i sina små anteckningsblock utan att inse att han i ett enda andetag hade lyckats förneka precis den idé som berättelsen om Abraham är menad att förmedla, nämligen att inget i livet är givet och allt kan ändras, i synnerhet ens namn, ens familj och ens religion. Trots att Abraham intar en så central roll i de tre stora monoteistiska religionerna är det alltså fullt möjligt att idealisera honom samtidigt som man helt går miste om det budskap som han förkroppsligar.

Den judiska traditionen utmålar Abraham till en ännu mer utmanande gestalt, vilket man bland annat kan se i den såkallade midrashlitteraturen. En berättelse gör gällande att Abrahams far Tera försörjde sig på att tillverka och sälja avgudastatyer i det kaldéiska Ur. En gång behövde han utföra ett ärende på stan och bad då Abraham att hålla uppsikt över butiken tills han kom tillbaka. Strax därpå kom en kvinna in för att frambära ett matoffer till en av statyerna. Abraham tog då en träpåk, slog sönder alla statyer och la sedan träpåken intill den största avguden. När Tera kom tillbaka blev han naturligtvis ursinnig och krävde en förklaring av sin son. ”En kvinna kom för att frambära ett matoffer, men då började statyerna genast att bråka om vem som skulle få äta först,” berättade Abraham. ”Det slutade med att den största avguden tog en träpåk och slog sönder alla de andra.” Tera avfärdade snabbt sin sons förklaring och hävdade bestämt att avgudastatyer inte han förstånd. ”De har inget förstånd, men ändå tillber du dem,” kontrade Abraham.

För den moderna människan utgör naturligtvis denna sortens konkreta avgudadyrkan inte någon lockelse, men risken är istället att den egna traditionen blir en sorts avgud som omintetgör de värden som den är ämnad att förvalta. Det finns tyvärr både judiska, kristna och muslimska sammanhang som präglas av samma förljugenhet som Teras avgudabutik. Guds uppmaning till Abraham för 4000 år sedan att gå sin väg är alltså minst lika relevant idag.

Paul Widen

Efrat