Ett spel med höga insatser

Idel leenden. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu skakar hand med USA:s utrikesminister John Kerry i Rom (foto: USDS)

Idel leenden. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu skakar hand med USA:s utrikesminister John Kerry i Rom (foto: USDS)

I slutet av juli månad röstade USA:s representanthus igenom ett lagförslag med syfte att ytterligare förstärka sanktionerna mot Iran. 400 representanter gav förslaget sitt stöd och bara 20 röstade emot, vilket visar att både republikaner och demokrater vill att USA bör anta en hårdare attityd mot Iran.

Lagförslaget behandlas nu av en remissinstans i USA:s senat och väntas läggas fram för röstning inom 60 dagar. Intensiv lobbyverksamhet pågår därför i Washington för att försöka påverka senatorer att rösta för eller emot det omfattande sanktionsförslaget, som enligt uppgift är menat att helt lamslå Irans oljeindustri, landets absolut främsta inkomstkälla.

USA:s president Barack Obama har indikerat att han i nuläget vill ge förhandlingarna mellan den så kallade P5+1-gruppen och Iran en chans. 7-9 november hålls nästa förhandlingsomgång i Genève. Den amerikanska administrationens ståndpunkt är att ytterligare sanktioner skulle “begränsa flexibiliteten för vårt förhandlingsteam” och försvåra en diplomatisk lösning på den utdragna konflikten om Irans atomenergiprogram och misstänkta kärnvapenprogram. Tidigt i förra veckan bjöd Obama därför hastigt in representanter för fyra inflytelserika judiska och pro-israeliska amerikanska organisationer (ADL, AIPAC, CoP och AJC) till Vita Huset, där USA:s nationella säkerhetsrådgivare Susan Rice å Obamas vägnar vänligt men bestämt bad nämnda organisationer att för stunden avstå från ytterligare lobbyverksamhet i frågan. Mötet hölls bakom stängda dörrar, men mycket snart började uppgifter spridas i media om att administrationen hade lyckats övertala representanterna för de fyra organisationerna att under en 60-dagarsperiod inte öppet förespråka strängare sanktioner mot Iran. ADL bekräftade uppgifterna igårkväll, medan AIPAC nu på morgonen helt förnekade dem.

Administrationens förhållningssätt i frågan är fundamentalt motsägelsefull, vilket framkom tydligt när Jen Psaki, talesperson för USA:s utrikesdepartement under en presskonferens skulle förklara varför man i nuläget inte vill skärpa sanktionerna mot Iran:
Journalist: Kan du förklara exakt hur en paus i sanktionerna skulle ge ert team flexibilitet i förhandlingarna?
Psaki: Tja, vi tror att det är viktigt att ta hänsyn till de framsteg som vi känner att vi har möjlighet att nå diplomatiskt. Naturligtvis finns det alltid en diskussion om vilka åtgärder som är lämpliga. Bör vi ta en paus, bör vi inte ta en paus? Ett beslut fattades av teamet att detta var det rätta steget.
Journalist: Men många människor har framfört argumentet att en paus vore oklok, att det var de tuffa sanktionerna som förde iranierna till förhandlingsbordet till att börja med.
Psaki: Det håller vi med om.
Journalist: Jag vet. Så om det var de tuffa sanktionerna som förde iranierna till förhandlingsbordet till att börja med, varför inte? Varför är det nu inte rätt tid att sätta mer press på dem så att ni får mer vid förhandlingsbordet? Jag väntar på ett övertygande argument som visar att en paus ger förhandlingsteamet flexibilitet. Det verkar snarare vara tvärtom.
Psaki: Tja, vi förstår att det finns en rad olika ståndpunkter där ute och folk får säga vad de vill. Naturligtvis förs det en diskussion innan beslut fattas, som att be om en paus. Vi försöker skapa förutsättningar för att föra den diplomatiska processen framåt och se om det är möjligt. Vi vet inte ännu. Och detta var beslutet som togs, att detta var det bästa sättet att göra det.

Det är ungefär som att säga att man tidigare stängde fönstret för att hålla vinterkylan ute och att erkänna att det mycket riktigt blev varmt inomhus när fönstret var stängt, men att man nu istället har valt att öppna fönstret, i förhoppning om att detta ska hålla vinterkylan ute. Den obefintliga logiken i den amerikanska administrationens förhållningssätt förklarar varför pro-israeliska och judiska organisationer ägnar sig åt aggressiv lobbyverksamhet bland kongressledamöter. Även om uppgifterna skulle stämma att de fyra mest inflytelserika organisationerna nu har gått med på att ligga lågt i frågan under en period finns det naturligtvis starka röster i senaten som driver frågan helt utan några lobbygruppers anmodan. 2010 röstade exempelvis samtliga 99 senatorer för ett omfattande sanktionspaket mot Iran. Även den gången uttryckte administrationen reservationer mot lagförslaget. De få kvarvarande optimister som fortfarande litar på president Obamas beslutsamhet i frågan har alltså väldigt få konkreta argument på sin sida.

Paul Widen
Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 408Det här inlägget:
  • 1134438Läsningar totalt:
  • 144Läsningar idag:
  • 933779Besökare totalt:
  • 132Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen