Demonisering, dubbelmoral och delegitimering

Vanlig syn på Västbanken (Foto: Daniel Sass).

På SVT debatts hemsida pågår sedan ett par veckor tillbaka ett replikskifte om Israel och svensk nyhetsrapportering. Det började med att den mammalediga journalisten Anna Nachman skrev ett inlägg i vilket hon hävdade att den svenska israelbevakningen ger en felaktig bild av landet. Nachman berättade om de intryck som hon fick efter att nyligen ha besökt Israel för första gången, där hon bland annat såg att judar och araber lever och arbetar sida vid sida och att barnprogrammen på TV är på både hebreiska och arabiska. Nachman menade att denna multietniska och mångreligiösa verklighet aldrig framkommer i den svenska nyhetsrapporteringen.

En grupp med 11 kvinnor från olika kyrkliga samfund var inte sena att replikera. ”Vilket Israel pratar du om, Nachman?” frågar de i rubriken till sin artikel, i vilken de sedan försvarar den ensidigt negativa svenska nyhetsrapporteringen från Israel, eftersom de menar att verkligheten i Israel faktiskt är präglad av ockupation och kränkning av mänskliga rättigheter.

Nachman har sedan artigt och behärskat bemött denna replik i ytterligare ett inlägg, men de båda sidorna talar förbi varandra, något som tyvärr är alltför vanligt i svenska debatter. Nachman talar om den internationellt erkända Staten Israel, där över 20% av befolkningen är ickejudisk; de 11 kvinnorna talar framförallt om Västbanken, där palestinier och israeliska bosättare lever segregerat. Det som pågår är alltså inte en debatt, eftersom de 11 kvinnorna inte framför några sakliga och verifierbara argument för att utmana Nachmans påståenden. Istället prånglar de ut en text som är impregnerad av faktafel, överdrifter, och rena lögner. Eftersom Nachman försöker hålla sig till ämnet låter hon bli att bemöta merparten av dessa svador, vilket får som olycklig konsekvens att de kyrkliga kvinnornas cyniska lögner får gå oemotsagda. Här följer därför en systematisk genomgång av deras artikel.

”Känner Nachman till ockupationen som pågått i över 60 år?” skriver de retoriskt. Räkna tillbaka: mer än 60 år… 1953… 1950? Vad hände då? Eller menar de rentav 1948, när Staten Israel utropade självständighet och sedan blev medlem i FN? Staten Israel som erkänns av 160 länder? ”Ockuperar” Israel sitt eget geografiska område, det område som 83% av världens länder erkänner som deras? Redan i artikelns första mening uppstår det alltså oklarhet kring huruvida de 11 kvinnorna bara är fullkomligt okunniga (i matematik och/eller historia) eller om de på fullt allvar anser att Staten Israel inte har moralisk och/eller juridisk rätt att existera.

”Känner Nachman till våldet?” Implikationen är naturligtvis det israeliska våldet, eftersom artikeln inte en enda gång nämner det palestinska våldet. Detta följs av anklagelsen att ”systemet” i Israel är ”apartheidliknande”, vilket gör att artikeln redan i ingressens fjärde rad urartar i vilda och extrema anklagelser som artikelförfattarna inte bryr sig om att styrka med annat än lösryckta överdrifter och manipulativa omskrivningar. Muren som omgärdar Betlehem ”är en effektiv spärr för israeler och palestinier att mötas” påstår de till exempel. Det var alltså inte de över 1000 israeliska civila som mördades i självmordsbombningar i början av 2000-talet som gjorde att Israels demokratiskt valda regering såg sig tvingad att bygga en barriär för att förhindra palestinska terrorister från att infiltrera Israel: det var istället det ”apartheidliknande systemet” som försökte förhindra israeler och palestinier från att ”mötas”. Cynismen är hårresande, men tröttsamt bekant.

”Vi befinner oss i skrivande stund på av Israel ockuperat område, i Betlehem.” Betlehem, som jag kan se från mitt köksfönster, är beläget i vad som Osloavtalet definierar som Område A, och lyder således helt under den palestinska myndigheten, både civilt och militärt. Vän av ordning undrar därför hur man kan påstå att Israel ockuperar staden. Faktum är att det vid varje infart till staden finns en stor röd skylt (se bild ovan) som informerar israeliska medborgare att det är förbjudet för dem att åka in. Läs det igen: det är alltså förbjudet för israeliska medborgare att åka in i den stad som de 11 kvinnorna påstår att Israel ockuperar. Om man är generös kan man säga att de kanske har fått lite fakta om bakfoten, men om man ska vara helt ärligt sysslar de 11 kvinnornas med att sprida rena lögner.

”Betlehem är en stad där invånarna måste köa i flera timmar bakom galler för att ta sig till arbetet.” En korrekt omskrivning av denna medvetna förvanskning av verkligheten vore att säga att de palestinier som bor i Betlehem och som arbetar i Israel dagligen måste passera en gränsövergång, eftersom Israel försöker förhindra infiltration av självmordsbombare. Men sanningen låter förstås inte lika snärtig som de 11 kvinnornas lögner.

”Betlehem är en stad där vissa människor inte får tillstånd att bygga på sin egen mark…” – Betlehem styrs av den palestinska myndigheten och Israel har således absolut ingenting att göra med bygglov i staden. Men varför sluta ljuga när man väl är igång?

”…blir fråntagna elektricitet och vatten, medan deras grannar – bosättarna – använder vattnet till pooler.” – Beträffande elektricitet: jag kan som sagt se Betlehem från mitt köksfönster här i bosättningen Efrat. Den senaste månaden har vi haft tre längre strömavbrott och flera kortare, och varje gång har vi kunnat se Betlehem hägra som en upplyst julgran en knapp kilometer bort. I kvarterets Facebookgrupp skämtas det därför om att vi borde kräva att få styras av den palestinska myndigheten. Och beträffande vatten: Osloavtalet stipulerar att Israel årligen ska förse den palestinska myndigheten med 31 miljoner kubikmeter vatten, men enligt statistik från det israeliska vattenverket Mekorot förser man i själva verket palestinierna med hela 52 miljoner kubikmeter om året. Detta är ett statistiskt faktum som bevisar att de 11 kvinnornas anklagelse helt saknar grund. Och mig veterligen finns det en (1) pool i Efrat, på nästan 8000 invånare. Men som sagt, varför låta sig distraheras av sanningen?

”Bosättarna hugger ner sina grannars olivträd…” – Låt oss göra ett litet tankeexperiment och överföra de 11 kvinnornas argument till en svensk kontext. Ponera att en man med invandrarbakgrund våldtar en kvinna som inte har invandrarbakgrund. Vad skulle då hända om en svensk dagstidning rapporterade att ”invandrare våldtar svenska kvinnor”? DO-anmälan, eller hur? En störtflod av fördömanden och avskedning av den ansvariga utgivaren, eftersom alla normalt funtade människor inser att en generalisering av en enskild händelse ger en grovt förvanskad bild av verkligheten och riskerar att späda på rasistiska fördomar. Detta minimum av intellektuell heder tycks emellertid vara oväsentligt på Västbanken, om man får tro de 11 kvinnorna. Finns det bosättare som hugger ner olivträd som tillhör palestinier? Ja, men de utgör en liten extreminstisk minoritet som till och med fördöms av sina egna rabbiner. Samtidigt finns det palestinier som hugger ner olivträd som tillhör bosättare, och flera palestinier har dömts till fängelse efter att ha erkänt att de anlagt skogsbränder i Israel. För varje ruinerad palestinsk jordbrukare finns det alltså minst en ruinerad israelisk jordbrukare, offer för extreminster på båda sidor. Men varför sätta saker i sitt rätta sammanhang? Varför komplicera, nyansera eller balansera, när man istället kan ägna sig åt kategoriska anklagelser mot ”bosättare” som låter så mycket bättre på SVT debatt?

”Vi har också besökt Hebron, en stad där sexåringar blir arresterade av israelisk militär, bakbundna och försedda med ögonbindel.” Hebron är alltså en stad där alla sexåriga palestinier arresteras, bakbinds och förses med ögonbindel av israelisk militär. Oklart varför, men historiskt sett finns det ett ihärdigt rykte som envist vägrar att dö och som gör gällande att judar brukar kidnappa ickejudiska barn och sedan använda deras blod för att baka matza, det osyrade brödet som kroknäsorna äter på påsken när de firar att de dödade Jesus. Kanske är det detta som de 11 kyrkkvinnorna avser?

De 11 kvinnorna uppmanar sedan Anna Nachman att ”ta buss 24 till checkpoint 300… Där kommer du att möta en vägspärr, där tungt beväpnade soldater stoppar andra än israeliska bosättare från att åka på vägen.” Checkpoint 300 kallas gränsövergången mellan Jerusalem och Betlehem, men tvärt emot vad de 11 kvinnorna påstår är det bara israeliska medborgare som inte får åka in (se återigen bild ovan). Om de 11 kvinnorna inte syftar på infarten till Rakels grav, förstås, där bedjande judiska pilgrimmer brukade beskjutas av palestinska krypskyttar, vilket tvingade Israel att omgärda den lilla byggnaden med en sju meter hög betongmur. De 11 kvinnorna tycker dock att Israel ska riva ner muren. Ni vet, så att de palestinska krypskyttarna återigen kan ”möta” de bedjande judarna.

Sedan skriver de 11 kvinnorna lite om ”…Gaza, ett område som Israel har ansvar för enligt internationell lag.” Med ett ord: fel. Med två ord: förbannad lögn.

De 11 kvinnorna från olika kyrkliga samfund avslutar sin artikel med ett oförargligt citat av en PLO-representant som naturligtvis inte har något som helst att göra med PLO:s bloddrypande historia. Låt mig därför avsluta med ett långt men extremt viktigt citat från en artikel av Nathan Sharansky, en judisk samvetsfånge som satt i sovjetiskt fängelse i nio år innan han till slut släpptes och tilläts immigrera till Israel.

”Den nya antisemitismen utgör en unik utmaning. Medan klassisk antisemitism riktas mot det judiska folket och mot judendomen, är den nya antisemitism riktad mot den judiska staten. Eftersom denna antisemitism kan gömma sig bakom en fasad av berättigad kritik av Israel är den svårare att avslöja. Det som gör uppgiften ännu svårare är att detta hat främjas till förmån för värden som de flesta av oss anser oantastliga, exempelvis mänskliga rättigheter.

Trots detta måste vi vara tydliga och frispråkiga när vi demaskerar den nya antisemitismen. Jag tror att det är möjligt att tillämpa ett enkelt test – jag kallar det för ’3D-testet’ – för att skilja på legitim kritik mot Israel och antisemitism.

Den första D:et är demoniseringstestet. När den judiska staten demoniseras, när Israels handlingar blir uppblåsta bortom all vettig proportion, när jämförelser görs mellan israeler och nazister och mellan de palestinska flyktinglägren och Auschwitz – då är det antisemitism, inte berättigad kritik av Israel.

Den andra D:et är dubbelmoraltestet. När kritik mot Israel tillämpas selektivt, när Israel pekas ut av FN för brott mot mänskliga rättigheter, medan beteendetet hos de kända och stora missbrukarna, som Kina, Iran, Kuba, och Syrien, ignoreras, eller när Israels Magen David Adom, ensam bland världens sjukvårdshjälpsorganisationer, nekas tillträde till Internationella Röda Korset – då är det antisemitism.

Den tredje D:et är delegitimeringstestet: när Israels grundläggande rätt att existera förnekas – ensamt bland alla folk i världen – då är det antisemitism.”

Vi kan utan överdrift konstatera att de 11 kvinnorna utan ansträngning lyckats få in en perfekt triss i D. Och visst kommer de att himla med ögonen när de hör detta: ”Inte är väl vi antisemiter!” Men nästan inga antisemiter inser ju att de är antisemiter, eftersom antisemitism inte är en ideologi som människor i hemlighet svär sin trohet till under läskiga ceremonier i mörka källare. Antisemitism är istället en helt odramatisk konsekvens av ett resonemang där judar skuldbeläggs i anständighetens, vetenskapens eller rättvisans namn. I anständighetens namn ägnade sig den kristna kyrkan åt förföljelser av judar i nästan 2000 år – teologisk antisemitism. I vetenskapens namn klassades judiskt blod som orent för mindre än 100 år sedan – biologisk antisemitism. Och idag kan alltså 11 kvinnor i den kristna rättvisans namn ägna sig åt demonisering, dubbelmoral och delegitimering av Israel på ett av Sveriges främsta debattfora – politisk antisemitism.

Paul Widen

Efrat