Den judiska staten

Theodor Herzl, den moderna sionismens grundare.

Theodor Herzl, den moderna sionismens grundare.

I fredags uppgav en högt uppsatt palestinsk källa i Ramalla för nyhetsbyrån AFP att den palestinska sidan inte kommer att godkänna det såkallade ramavtalet som föreslagits av USA:s utrikesminister John Kerry. Den punkt man främst motsätter sig är kravet att den palestinska sidan måste erkänna Staten Israel som en judisk stat. Eftersom det råder en omfattande förvirring kring detta kan det vara värt att reda ut begreppen.

1896 publicerade Theodor Herzl sin pamflett Der Judenstaat (“judestaten”, alternativt “den judiska staten”), i vilken han hävdade att det bästa sättet att undvika antisemitismen i Europa vore att bilda en självständig judisk stat. Detta blev startskottet för den sionistiska rörelsen. 1917 uttryckte den britiska kronan sitt stöd för bildandet av “ett nationalhem i Palestina för det judiska folket” i Balfourdeklarationen, alltså inte “en judisk stat”. Även den sionistiska rörelsen undvek begreppet och pratade istället om ett judiskt hemland eller ett judiskt samvälde, dvs. vagare formuleringar som lämnade utrymme för tolkning och diskussion.

Delningsplanen av Palestinamandatet som röstades igenom av FN:s Generalförsamling 1947 nämnde specifikt att syftet med delningen var bildandet av en judisk stat och en arabisk stat. Ett knappt halvår senare tillkännagav det judiska folkrådet i Tel Aviv med David Ben Gurion i spetsen “grundandet av en judisk stat i Landet Israel, som ska vara känd som Staten Israel”. Den arabiska staten blev det som bekant inget av, eftersom den arabiska sidan vägrade att erkänna resultatet av FN-resolutionen och istället utropade krig mot den judiska staten.

160 av FN:s 193 länder har hittills erkänt Staten Israel, men detta innebär inte att alla dessa länder automatiskt har tagit ställning till definitionen av Israel som en judisk stat. Faktum är att USA officiellt inte började använda begreppet förrän 2001. Att erkänna Staten Israel och att erkänna Staten Israel som en judisk stat är alltså två olika saker.

I övriga världen är detta kanske främst en filosofisk fråga och i många sammanhang benämns Israel slentrianmässigt som “den judiska staten”, utan kritisk eftertanke. I Mellanöstern har emellertid definitionerna viktiga praktiska konsekvenser. PLO:s ordförande Yassir Arafat erkände officiellt Staten Israel 1993 och lovade då att ändra PLO:s stadgar, eftersom dessa betraktar Staten Israel som “fullkomligt illegitim”. Detta var ett av Israels villkor för att gå med på att förhandla med den palestinska befrielseorganisationen. En lagkommitté fick i uppdrag att göra ändringarna och presentera dem för godkännande av det palestinska nationalrådet, en ändring som dock aldrig gjordes. Officiellt hänvisar den palestinska sidan till Arafats uttalande som bevis på att man erkänner Staten Israel, men i juridisk mening har alltså detta inte skett ännu.

I utbyte mot Arafats muntliga erkännande, erkände Israel i sin tur PLO som det palestinska folkets representant. I efterhand insåg man i Israel att detta var att lägga ribban alltför lågt: precis som PLO nu var det palestinska folkets representant borde Israel betraktas som det judiska folkets representant. Misstaget blev uppenbart när förhandlingarna mellan Israel och PLO nådde sin kulmen 2000 och Yassir Arafat vägrade att vika från sitt krav att alla palestinska flyktingar från 1948 och deras ättlingar har rätt att återvända till sina forna hem i det som nu är Israel, vilket skulle försätta landets judiska befolkning i minoritet. Därmed blev det uppenbart att Arafats erkännande av Staten Israel (som inte ens var juridiskt bindande) inte innebar att han erkände landets rätt att existera som en judisk stat.

Diplomatiska påtryckningar från Israel resulterade i att USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell i ett tal 2001 uppmanade palestinierna att “erkänna Israel som en judisk stat”. Detta var alltså första gången som en officiell representant för USA tog ställning i frågan. George W. Bush var sedan den förste amerikanske presidenten att använda begreppet, en praxis som sedan eftertogs av Barack Obama.

Definitionen av Staten Israel som en judisk stat har två viktiga implikationer: dels att det judiska folket har en historisk koppling till landet (något som rutinmässigt förnekas av palestinska företrädare), och dels att de palestinska flyktingarna från 1948 och deras ättlingar inte har rätt att återvända till det som idag är Israel (ett krav som palestinska företrädare vägrar att vika ifrån). På den här punkten har också Israel stöd av inte bara USA utan också av en bred majoritet i världssamfundet. Därför betonar israeliska företrädare just den här frågan, eftersom man menar att konfliktens kärna ligger i det palestinska ledarskapets ovilja att erkänna Staten Israel som en judisk stat. Om man först lyckas lösa den frågan kommer alla andra bitar att falla på plats.

Detta förklarar också Israels fortsatta expansion av bosättningarna på Västbanken. Bosättningarna är en fråga om Israels geografiska storlek, medan erkännandet av Israel som en judisk stat är en fråga om landets existens. Om man inte kan erkänna ett lands existens torde landets storlek vara av ringa betydelse, lyder det lite syrliga resonemanget bland israeliska beslutsfattare.

Paul Widen

Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 783Det här inlägget:
  • 1085402Läsningar totalt:
  • 27Läsningar idag:
  • 889985Besökare totalt:
  • 25Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen