Den 12:e vapenvilan på 50 dagar

Ikväll klockan 19:00 ingick Israel och de palestinska terroristorganisationerna i Gaza med Hamas i spetsen en vapenvila utan tidsbegränsning. Mycket tyder på att överenskommelsen innebär slutet på det krig som rasat mellan sidorna i 50 dagar. Den föregicks dock av ett dygn med den hårdaste raketbeskjutningen (över 200 raketer och granater) från Gaza hittills under kriget. Två israeliska medborgare, Zeev Etzion (55) och Shachar Melamed (43) dödades i en av attackerna.

Den palestinska delegationen i de indirekta förhandlingarna i Kairo började i måndags kväll läcka uppgifter om en nära förestående överenskommelse, inklusive specifika detaljer som sidorna skulle ha enats om. Den palestinska ryktesspridningen blev allt mer intensiv under tisdagsmorgonen och -förmiddagen, men från officiellt israeliskt håll hördes det nästan ingenting. Kontrasten märktes tydligast när PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas strax innan klockan 19:00 officiellt tillkännagav starten på vapenvilan, medan det israeliska tillkännagivandet blev känt i en nyhetssändning genom en journalist.

Den palestinska sidan gör alltså en stor sak av överenskommelsen, medan Israels beslutsfattare har valt att vara tysta. Hamas har utropat seger, trots att det förslag till vapenvila som terroristorganisationen nu har gått med på inte skiljer sig från det förslag som man tidigare vid upprepade tillfällen har avvisat. Tystnaden från officiellt israeliskt håll gör det möjligt för Hamas att utmåla sig som vinnare, vilket förmodligen var en del av överenskommelsen. Efter ett krig som krävt över 2200 palestiniers liv, gjort tiotusentals människor hemlösa och orsakat materiella skador som uppskattas överstiga motsvarande 35 miljarder svenska kronor hängde naturligtvis Hamas trovärdighet bland Gazas befolkning på en mycket skör tråd. Hamas stod således inför en enkelt val: att utropa total seger eller att slutgiltigt gå under. För att möjliggöra vapenvilan har alltså Israels beslutsfattare valt att svälja sin stolthet och ha tyst överseende med firandet på gatorna i Gaza.

Internt har dock mycket hård kritik riktats mot Israels premiärminister Binyamin Netanyahu, som godkände vapenvilan utan en regeringsomröstning. Lagen kräver visserligen inte en sådan, men tidigare förslag till vapenvila har stötts och blötts i utdragna regeringssammanträden, följt av just omröstningar. Den här gången visste dock Netanyahu att minst hälften av hans ministrar motsatte sig en vapenvila och eftersom han själv var av en annan åsikt valde han att enväldigt godkänna överenskommelsen i Kairo.

Varför är då Neyanyahu av en annan åsikt? Netanyahu är en mycket försiktig politiker som tydligt har visat att han föredrar status quo framför beslut som kan komma att medföra oöversiktliga förändringar. Trots att terroristorganisationen Hamas uttalade mål är att förinta Staten Israel har Netanyahus hållning sedan 2009 i praktiken varit att Hamas är en rationell aktör som kan skrämmas till lydnad. Istället för att utveckla en plan för att eliminera hotet har Israel under Netanyahus ledning därför koncentrerat sig på att minimera hotets verkningar, exempelvis genom blockaden av Gaza, raketförsvarssystemet och den tydliga policyn att besvara varje avfyrad raket med flygangrepp mot Hamas-installationer i Gaza. Netanyahu anser att det vore för kostsamt för Israel att helt eliminera hotet från Hamas, samtidigt som han inser att det vore omöjligt att kontrollera vem som skulle ta makten i Gaza om Hamas försvann. I allt väsentligt har Netanyahu därför reducerat sin roll till vad som skulle kunna beskrivas som en administratör av en suboptimal situation. En del av anledningen till att han har kommit undan med detta (som ju går stick i stäv med hans ofta hårda retorik) är att Hamas mellan december 2012 och juni 2014 inte avfyrade en enda raket mot Israel. Innan sommarens krig bröt ut var det alltså mycket som tydde på att Hamas var ett hot som var hanterbart och som med rätt incitament kunde övertygas om att hålla sig på mattan.

Denna illusion krossades dock den 12 juni när de tre israeliska ungdomarna Naftali Frankel, Gilad Shaer och Eyal Yifrach kidnappades och mördades av Hamas-terrorister på Västbanken. I den våg av arresteringar som följde lyckades Israel avslöja långt gångna planer på en multipel terroristattack, inklusive raketattacker från Västbanken mot israeliska städer på kustslätten. Samtidigt upptäckte man minst 30 färdigställda tunnlar under gränsen mellan Gaza och Israel som av allt att döma var ämnade åt en annan multipel terroristattack. Hamas hade alltså inte alls hållt sig på mattan, utan hade istället tålmodigt fortsatt att planera massmord på judar.

Att se sanningen i vitögat och en gång för alla ta itu med problemet går dock helt emot Binyamin Netanyahus natur. När så ett mycket försvagat Hamas i måndags kväll till slut gick med på ett eldupphör valde alltså Netanyahu att tolka detta som att terroristerna nu slutligen hade lärt sig sin läxa. Netanyahu hade för sin del också lärt sig en läxa: i november 2012 regnade raketerna över Israel samtidigt som den dåvarande försvarsministern Ehud Barak utlyste en vapenvila och utropade seger i direktsänd TV. Den här gången regnade också raketerna över Israel när vapenvilan inleddes, men till skillnad från förra gången var det tack och lov ingen israelisk företrädare som samtidigt gjorde narr av sig i TV-rutan.

Paul Widen

Jerusalem