En berättelse som vägrar att dö

Christian Bale som Moses i Exodus: Gods and Kings (foto: Twentieth Century Fox)

Christian Bale som Moses i Exodus: Gods and Kings (foto: Twentieth Century Fox)

Innan filmen Exodus: Gods and Kings ens hade haft premiär började kontroverserna. Det mycket påkostade projektet, Hollywoods senaste filmatisering av berättelsen om uttåget ur Egypten från Andra mosebok, fick sin första törn när huvudrollsinnehavaren Christian Bale en månad innan premiären sa att Moses “förmodligen var schizofren och är en av de mest barbariska människor jag någonsin har läst om”. Tongivande konservativt kristna amerikanska kulturdebattörer riktade hård kritik mot uttalandet och mot uppgifter om att filmen presenterade naturliga förklaringar till det som Bibeln framställer som Guds övernaturliga inblandning i händelseförloppet. Kritikerna beställde opinionsundersökningar som visade att en stor andel av USA:s kristna befolkning skulle välja att inte se filmen om den inte var trogen den bibliska berättelsen.

Sedan höjdes kraven på bojkott för att skådespelarna var “för vita”: befolkningen i Egypten för 3300 år sedan var förmodligen inte helt olik den som bor där idag, menade upprörda kritiker, så varför består hela rollbesättningen av idel bleka européer? Regissören Ridley Scott försvarade sig med att det vore omöjligt att finansiera en film om en i övrigt helt okänd “Mohammed” var huvudrollsinnehavare, ett uttalande som bara spädde på kritiken.

Filmen hade världsvid premiär den 12 december 2014, dock inte i Egypten, där den statliga censurbyrån hävdade att filmen var “sionistisk” och därmed olämplig för den egyptiska allmänheten. Eftersom Moses betraktas som en profet inom Islam och därför omfattas av samma traditionella bildförbud som profeten Mohammed förbjöds filmen i flera andra muslimska länder, bland annat i Kuwait och Förenade Arabemiraten.

Vilken monoteistisk världsreligion tyckte då att Exodus: Gods and Kings inte var något att hetsa upp sig över? Judendomen, naturligtvis, den religion vars liturgi omnämner uttåget ur Egypten flera gånger varje dag och som betraktar Moses som sin främsta profet. Ingen judisk pöbel gick bärsärkagång för att en skådespelare med förnamnet Christian (!) spelar Moses, eller för att denne Christian kallade gudsmannen Moses för schizofren och barbarisk, eller för att Gud själv (Gud, för Farao! GUD!) inte bara spelas av en människa (vilket ju är kättersk i sig), utan till råga på allt av en retlig barnunge, eller ens för att det första iögonfallande misstaget letar sig in i filmen efter mindre än 10 sekunder. Inga våldsamma upplopp i Tel Aviv, alltså, och inga kyrkbränder i Brooklyn. Judarna höll sig lugna.

Man kan förhålla sig till detta sakernas tillstånd på två olika sätt. Å ena sidan kan man le fisförnöjt åt att andra världsreligioner reagerar betydligt starkare på jämförbara ikonoklasmer. Å andra sidan kan man försöka gå djupare och fråga sig varför det ligger till på detta sätt: varför har det inte förekommit några våldsamma judiska reaktioner mot att en mycket framträdande film lagit beslag på och förvanskat en i första hand judisk urmyt?

Förmodligen finns det många förklaringar på detta, både historiska, sociologiska och teologiska. Själv slogs jag av en möjlig förklaring i lördags morse när jag lyssnade på Torah-läsningen i min synagoga, där dagens text var just uttåget ur Egypten och där hela församlingen traditionsenligt stod upp under läsningen av lovsången i Andra mosebok 15:1-18. Oavsett om man betraktar denna sång som ett 3500 år gammalt historiskt dokument eller som en 2400 år gammal religiös myt kvarstår faktum att berättelsen är lika inspirerande idag som den var för 2-3000 år sedan. Det är en berättelse om en Gud som vill stå i förbund med mänskligheten, en Gud som berörs av människans lidande och vars räddning liksom per definition strider mot naturens lagar. Det är en berättelse som säger att historien följer en ordning, att allt har ett syfte och att frälsning alltid föds ur den mörkaste förtvivlan.

Livskraften i denna berättelse kunde beskådas i Jerusalem för några dagar sedan när 250 människor tillhörande den lilla folkgruppen Bnei Menashe besökte Västra Muren för första gången. Bnei Menashe kommer från bergstrakterna mellan nordöstra Indien, Tibet och Myanmar och bär på en muntlig tradition om att för länge, länge sedan ha flytt från träldom genom ett hav som delade på sig. När kristna missionärer nådde folkgruppen på slutet av 1800-talet lät många av dem döpa sig, men efter att Staten Israel utropade självständighet uppstod en protojudisk rörelse som betonade folkgruppens egen urmyt, att man var söner till Manasse (“Bnei Menashe”), ättlingar till en av det urtida Israels förlorade stammar.

Trams och vidskepelse, eller hur? Och ändå sitter de där vid Västra Muren, 250 människor precis avstigna från planet från Indien, och sjunger “Jag är på väg till Sion”, därför att de lyckades hålla en berättelse vid liv i närmare 2700 år.

Exodus: Gods and Kings kommer förmodligen snart att vara bortglömd, med tanke på att den sågades av både kristna, muslimer och gudlösa filmrecensenter. Berättelsen om uttåget ur Egypten lär dock bevisligen aldrig glömmas bort, vilket kanske är orsaken till att de våldsamma judiska kravallerna uteblev när filmen hade premiär.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 566Det här inlägget:
  • 982363Läsningar totalt:
  • 43Läsningar idag:
  • 803883Besökare totalt:
  • 41Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen