De ideologiska rötterna av medias partiskhet mot Israel

Matti Friedman

Matti Friedman

Matti Friedmen, tidigare journalist för nyhetsbyrån AP, höll den 26 januari 2015 ett tal vid Britain Israel Communications & Research Centre (BICOM) i London. I talet utvecklande han de vida uppmärksammade argument som han tidigare hade presenterat i Tablet och The Atlantic. Han talade om hur media dissekerar och förstorar Israels brister medan man avsiktligt raderar bristerna hos Israels fiender. Han talade om den extravaganta avsky för Israel som är på modet bland många i väst, samt om framväxten av en “ockupationskult” som placerar judisk arrogans och förräderi i centrum för alla problem i Mellanöstern. Nedan följer en översättning av detta tal. Det engelska orginalet kan läsas på Fathom Journal

En natt för flera år sedan när jag återvände från Betlehem efter ett uppdrag passerade jag genom den israeliska militära checkpointen mellan denna stad och dess granne, Jerusalem, där jag bor. Med mig var kanske ett dussin palestinska män, mestadels i 30-årsåldern – min ålder. Inga soldater var synliga vid ingången till checkpointen, en försiktighetsåtgärd mot självmordsbombare. Vi såg bara stål och betong. Jag följde de andra männen genom en metalldetektor i en kal korridor och följde instruktionerna som skälldes från en högtalare – “Ta av bältet! Lyft upp din tröja!” Rösten tillhörde en soldat som tittade på oss genom en övervakningskamera. När jag hade passerat checkpointen och justerade mitt bälte och mina kläder tillsammans med de andra kände jag mig lite mindre än helt mänsklig och förstod (inte för första gången) hur en sådan känsla kan provocera någon till våld.

Nyhetskonsumenter känner igen den här scenen väl från den israeliska ockupationen av Västbanken, som håller de 2,5 miljoner palestinierna i territoriet under militärt styre, en situation som pågått sedan 1967. Omständigheterna i denna situation är inte så värst ifrågasatta. Frågan borde bekymra israeler, vars demokrati, militär, och samhälle fräts sönder av ojämlikheten på Västbanken. Inte heller detta är något som är så värst ifrågasatt.

Frågan som vi världsobservatörer måste ställa oss är varför denna konflikt undan för undan har kommit att få mer uppmärksamhet än någon annan konflikt och varför den presenteras som den gör. Hur har det som pågår i ett land som utgör 0,01 procent av världens yta kommit att stå i fokus för mer vånda, avsky och fördömanden än något annat land? Vi måste fråga oss hur israeler och palestinier har kommit att bli den stiliserade symbolen för konflikt, för stark och svag, i barren på vilken västvärldens intellektuella olympiska spelare utför sina trick – inte turkar och kurder, inte hankineser och tibetaner, inte brittiska soldater och muslimska irakier, inte muslimska irakier och kristna irakier, inte saudiska shejker och saudiska kvinnor, inte indier och kashmirier, inte drogkartellsligister och mexikanska bybor. Att fråga sig varför så är fallet är inte på något sätt ett försök att undvika eller fördunkla verkligheten, vilket är anledningen till att jag inledde med scenen från checkpointen i Betlehem. Tvärtom – alla som söker en full förståelse av verkligheten kan inte undvika denna fråga. Mina erfarenheter som journalist ger en del av svaret, och framställer även angelägna frågor som går utöver utövandet av journalistik.

Jag har skrivit från och om Israel under merparten av de senaste 20 åren, sedan jag flyttade dit från Toronto vid 17 års ålder. Under de fem och ett halvt år som jag tillbringade som en del av den internationella presskåren som reporter för den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press (AP), mellan 2006 och 2011, började jag undan för undan bli medveten om vissa störningar i mediabevakningen av Israel – återkommande försummelser, återkommande uppblåsningar, beslut enligt överväganden som inte var journalistiska utan politiskta, allt inom ramen för ett nyhetssammanhang som är bättre bemannat och som det rapporteras kring mer än något annat internationellt nyhetssammanhang på jorden. När jag arbetade vid AP:s Jerusalembyrå bevakades Israel av fler av AP:s nyhetspersonal än Kina eller Indien, eller alla de 50-tal länder i Afrika söder om Sahara tillsammans. Detta är representativt för branschen som helhet.

*

I början av 2009, för att ge ett ganska typiskt exempel på ett redaktionellt beslut av det slag jag menar, fick jag i uppdrag av mina överordnade att rapportera om en andrahandsberättelse tagen från en israelisk tidning om anstötliga t-tröjor som israeliska soldater enligt uppgift klär sig i. Vi hade inte på egen hand bekräftat berättelsens sanningshalt, och man ser inte mycket mediabevakning kring vad amerikanska marinkårssoldater eller brittiska infanterister har tatuerade på sina bröst eller armar. Och ändå betraktades israeliska soldaters t-tröjor som varande av nyhetsvärde enligt en av världens mäktigaste nyhetsorganisationer. Detta berodde på att vi försökte antyda eller säga direkt att israeliska soldater var krigsförbrytare, och varje detalj som stödde denna skildring kastade vi oss över. Stora delar av den internationella presskåren täckte nyheten med t-tröjorna. Ungefär samtidigt hade flera israeliska soldater citerats anonymt i en skolas nyhetsbrev och berättat om kränkningar de skulle ha bevittnat under striderna i Gaza. Vi skrev inte mindre än tre separata artiklar om detta, trots att användningen av källor vars identitet inte är känd för reportrar av goda skäl är förbjuden enligt AP:s egna interna regler. Denna nyhet var vi också väldigt måna om att berätta. När det så småningom framkom att soldaterna i själva verket inte hade sett de händelser som de hade beskrivit, utan istället hade försökt säga något till unga studenter om de fasor och moraliska utmaningar som krigföring innebär, var det naturligtvis redan för sent.

Under dessa månader, i början av 2009, hade två av våra reportrar kommit över uppgifter om ett fredsförslag från Israels premiärminister Ehud Olmert till palestinierna flera månader tidigare, ett fredsförslag som palestinierna hade ansett vara otillräckligt. Förslaget stipulerade en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza med huvudstad i ett delat Jerusalem. Detta borde ha varit en av årets största nyheter. Men ett israeliskt fredsförslag och dess förkastande av palestinierna passade inte vår berättelse. Byråchefen beordrade de båda reportrarna att ignorera Olmerts förslag, vilket de gjorde, trots rasande protester från en av dem, som senare kallade beslutet för “det största fiaskot jag sett under 50 år av journalistisk verksamhet”. Men det var helt i linje inte bara med AP:s praxis, utan också resten av presskårens praxis. Soldaters anstötliga t-tröjor var värda en artikel. Anonyma och icke verifierbara uppgifter om övergrepp var värda tre. Ett fredsförslag från den israeliska premiärministern till den palestinska presidenten rapporterades inte alls.

Vandalisering av palestinsk egendom har nyhetsvärde. Nynazistiska möten på palestinska universitet eller i palestinska städer har det inte – jag har sett bilder från sådana demonstrationer hemlighållas vid mer än ett tillfälle. Judiskt hat mot araber har nyhetsvärde. Arabiskt hat mot judar har det inte. Vår policy, till exempel, var att inte nämna påståendet i Hamas grundstadgar att judarna var ansvariga för båda världskrigen samt de ryska och franska revolutionerna, trots den uppenbara insikt detta ger i resonemanget som förs av en av de mest inflytelserika aktörerna i konflikten.

100 hus i en bosättning på Västbanken har nyhetsvärde. 100 raketer som smugglas in i Gaza har det inte. Hamas militära uppbyggnad mitt i och under civilbefolkningen i Gaza saknar nyhetsvärde. Men Israels militära åtgärder som svar på detta hot – det har nyhetsvärde, som vi alla såg i somras. Israels ansvar för civila dödsoffer som kom till följd av detta – det har nyhetsvärde. Hamas ansvar för dödsfallen har det inte. Varje reporter i den internationella presskåren i Israel, vare sig han eller hon arbetar för AP, Reuters, CNN, BBC, eller någon annanstans, kommer att känna igen de exempel som jag har citerat här, om vad som har nyhetsvärde och vad som inte har det, som standardförfarande.

Under min tid i presskåren såg jag, inifrån, hur Israels brister dissekerades och förstorades, medan bristerna hos dess fiender avsiktligt raderades. Jag såg hur de hot som Israel står inför ignorerades eller till och med förlöjligades som israeliska hjärnspöken, även när dessa hot förverkligades flera gånger. Jag såg hur en fiktiv bild av Israel och dess fiender tillverkades, polerades och spreds till förödande effekt genom att blåsa upp vissa detaljer, ignorera andra, och presentera resultatet som en korrekt bild av verkligheten. På det att vi icke ska tro att detta är något som aldrig har hänt förut bör vi kanske dra oss till minnes Orwells iaktagelse om journalistik från det spanska inbördeskriget: “Tidigt i livet”, skrev han, “hade jag märkt att inga händelser någonsin rapporteras korrekt i tidningarna, men i Spanien såg jag för första gången tidningsrapporter som inte hade någon relation alls till fakta, inte ens den relation som är underförstådd i en vanlig lögn. (…) Faktum är att jag såg historien bli skriven inte i termer av vad som hade hänt, utan vad som borde ha hänt enligt diverse ‘partilinjer’.” Detta var 1942.

Med tiden kom jag att förstå att de fel jag bevittnade, och i vilka jag spelade en roll, inte var begränsade till AP. Jag såg att de snarare var en del av ett större problem i sättet som pressen fungerade och i hur den uppfattade sitt jobb. Den internationella pressen i Israel hade blivit mindre en observatör av konflikten än en spelare i den. Den hade avlägsnat sig från noggrann förklaring och rört sig i riktning mot en sorts politiskt karaktärsmord på vägnar av den sida man uppfattade ha rätt. Den värdesatte en sorts ideologisk likriktning från vilken man inte fick avvika. Det som hade börjat som begränsad kritik av vissa redaktionella beslut utvecklades därför till en bred kritik av pressen.

Så småningom insåg jag emellertid att inte ens pressen var hela historien. Pressen spelade en nyckelroll i ett intellektuellt fenomen som slagit rot i väst, men den var inte orsaken, eller inte den enda orsaken – den blåstes i en viss riktning av de rådande ideologiska vindarna samtidigt som den orsakade dessa vindar att blåsa med större kraft. Många journalister vill att ni ska tro att nyheterna skapas genom en sorts algoritm – att det är en mekanisk, till och med vetenskaplig process där händelser infogas, bearbetas och presenteras. Men naturligtvis är nyheterna en ofullkomlig och alltigenom mänsklig affär, resultatet av interaktioner mellan källor, reportrar och redaktörer, som alla bär på bagage från sin bakgrund och som speglar, som vi alla gör i viss utsträckning, deras kollegors fördomar.

I efterdyningarna av förra sommarens krig i Gaza, och mot bakgrund av de senaste månadernas händelser i Europa, bör det vara klart att något djupliggande och giftigt pågår här. Att förstå vad det är tror jag kommer att hjälpa oss att förstå något viktigt inte bara om journalistik, utan också om det västerländska medvetandet och hur det ser på världen.

Det som presenterar sig som politisk kritik, som analys, eller som journalistik, har kommit att låta mer och mer som en ny version av ett mycket äldre klagomål – att judar är bråkmakare, en negativ kraft i världshändelser, och att om dessa människor som ett kollektiv på något sätt skulle kunna fås att försvinna, skulle vi alla få det bättre. Detta är, eller borde vara, en orsak till oro, och inte bara bland människor som sympatiserar med Israel eller sysslar med judiska angelägenheter. Det som sker nu har mindre att göra med den politiska världen och mer att göra med psykologi och religion. Det har mindre att göra med Israel än med dem som fördömer Israel.

Ockupationen av Västbanken, som jag inledde med, verkar vara i centrum för denna berättelse, roten, så att säga, av den konflikt som framställs som den viktigaste konflikten på jorden. Några ord, därför, om denna ockupation.

Ockupationen skapades i 1967 års mellanösternkrig. Ockupationen är inte konflikten, vilken naturligtvis är äldre än ockupationen. Den är ett symptom på konflikten, en konflikt som skulle kvarstå även om symtomet på något sätt skulle lösas. Om vi tittar på Västbanken, det enda palestinska område som för närvarande ockuperas av Israel, och om vi inkluderar Jerusalem, ser vi att konflikten i dessa områden krävde 60 människoliv i fjol – palestinska och israeliska.

Ett slut på denna ockupation skulle befria palestinierna från israeliskt styre, samt befriafria israeler från att härska över människor som inte vill bli härskade över. De som följer händelseutvecklingen i Mellanöstern 2015 förstår också att ett slut på ockupationen kommer att skapa ett maktvakuum som kommer att fyllas, liksom övriga maktvakuum i regionen, inte av demokratins och modernitetens krafter, vilka i vår region antingen är svaga eller försumbara, utan av de mäktiga och hänsynslösa, av extremisterna. Detta är vad vi har lärt oss efter de senaste årens upplösning av Mellanöstern. Detta är vad som hände i Irak, Syrien, Libyen, Jemen och Egypten, och dessförinnan i Gaza och södra Libanon. Mitt hem i Jerusalem ligger en enkel dagsresa med bil från både Aleppo och Bagdad. Att skapa en ny lekplats för dessa krafter kommer att föra det radikala islams svartmaskerade soldater inom räckhåll för israeliska hem med granatkastare, raketer och tunnelgrävande maskiner. Många tusen kommer att dö.

Utöver det uppenbara hotet mot palestinska kristna, kvinnor, homosexuella och liberaler, som kommer att vara de första att lida, hotar detta att göra stora delar eller hela Israel obeboeligt, vilken skulle innebära slutet på den enda säkra progressiva platsen i Mellanöstern, den enda säkra tillflykten för minoriteter i Mellanöstern, och den enda judiska staten på jorden. Inga internationella investeringar eller garantier, ingen väststödd regering eller västutbildad militär kommer att kunna förhindra detta från att hända, som vi just har sett i Irak. Världen kommer att reagera på detta resultat med uppriktig sympati. För bara några år sedan hade jag, liksom många som befinner sig till vänster på den politiska skalan, kanske avfärdat detta som ett apokalyptisk scenario. Det är det inte. Det är den mest sannolika scenariot.

Människor som beskådar denna konflikt på avstånd har föranletts att tro att Israel står inför ett enkelt val mellan ockupation och fred. Detta val är en fiktion. Det palestinska valet, sägs det, står mellan israelisk ockupation och en oberoende demokrati. Detta val är också en fiktion. Ingendera sida står inför ett tydligt val, eller tydliga resultat. Vi har här en konflikt i en region av konflikt, utan någon tydlig skurk, utan något tydligt offer och utan någon klar lösning, en av många hundratals eller tusentals etniska, nationella och religiösa konflikter på jorden.

*

Den enda grupp människor som för närvarande är föremål för en systematisk bojkott i västvärlden är judar, som nu figurerar under den praktiska eufemismen “israeler”. Den enda stat som har sin egen “apartheidvecka” på universitetscampus är den judiska staten. Demonstranter har stört lossningen av israeliska sjöfarkoster på USA:s västkust och det hörs regelbundna krav på bojkott av allt som produceras i den judiska staten. Ingen liknande taktik riktas för närvarande mot någon annan etnisk grupp eller nationalitet, oavsett hur flagranta kränkningar av mänskliga rättigheter som tillskrivits gruppens ursprungsland.

Den som ifrågasätter varför det förhåller sig så här bemöts med rop om “ockupationen!” som om detta vore förklaring nog. Det är det inte. Många som vill ifrågasätta dessa fenomen vågar inte, av rädsla för att de därigenom på något sätt skulle komma att uttrycka sitt stöd för denna ockupation, vilken har uppblåsts från ett geopolitiskt dilemma av blygsam omfattning i global jämförelse till världens främsta kränkning av mänskliga rättigheter.

De mänskliga kostnaderna för USA:s och Storbritanniens mellanösternäventyr under detta århundrade har varit mycket högre, och mycket svårare att förklara, än något Israel någonsin har gjort. De har inbegripit ockupationer och det våld som de släppte loss fortsätter medan jag talar här i kväll. Ingen bojkottar amerikanska eller brittiska professorer. Turkiet är en demokrati och medlem i Nato, men dess ockupation av norra Cypern och långa konflikt med de statslösa kurderna – varav många ser sig som ockuperade – betraktas med en gäspning; det finns ingen “turkisk apartheidvecka”. Världen är full av orättvisor. Miljarder människor är förtryckta. I Kongo är fem miljoner människor döda. Det är dags för alla att erkänna att den fashionabla avskyn för Israel bland många i väst är inte liberal, utan selektiv, oproportionerlig och diskriminerande.

Det finns helt enkelt för många röster som kommer från alltför många ställen, som uttrycker sig alltför giftigt för att vi ska kunna dra slutsatsen att detta är en smal kritik av ockupationen. Det är dags för de människor som framför dessa anklagelser att ta sig en god titt på sig själva, och för oss att ta oss en god titt på dem.

Att namnge och förstå denna uppfattning är viktigt, eftersom den håller på att bli en av de viktigaste intellektuella trenderna i vår tid. Vi kan kalla den för “ockupationskulten”. Detta trossystem, för det är just vad det är, använder ockupationen som ett sätt att tala om andra saker.

Som brukligt med västerländska religioner har också detta trossystem sitt centrum i det heliga landet. Dogmen postulerar att ockupationen inte är en konflikt som alla andra, utan att den är själva symbolen för konflikt: att den minimala staten som bebos av en förföljd minoritet i Mellanöstern i själva verket är en symbol för allt det onda i Väst – kolonialism, nationalism, militarism och rasism. Under upploppen för en tid sedan i Ferguson, Missouri, till exempel, bar demonstranter ett plakat som kopplade oroligheterna mellan afroamerikaner och polisen till det israeliska styret över palestinierna.

Kultens prästerskap kan hittas bland aktivisterna, experter från icke-statliga organisationer och ideologiska journalister som har förvandlat bevakningen av konflikten till en katalog över judiska moraliska brister, som om det israeliska samhället vore annorlunda än alla andra grupper av människor på jorden, som om judar förtjänar att bli hånade för att de trots sitt lidande ändå har misslyckats med att bli perfekta.

De flesta av mina tidigare kollegor i presskåren är inte fullfjädrade medlemmar i denna grupp. De är inte sant troende. Men bojkott av Israel, och endast Israel, som är en av kultens viktigaste påbud, har ett betydande stöd i pressen, även bland redaktörer som var mina överordnade. Sympati för Israels predikament är mycket impopulärt i de relevanta sociala kretsarna och är något som bör undvikas av alla som vill välkomnas till de rätta middagsbjudningarna, eller som vill befodras. Kulten och dess trossystem har kontroll över narrativet, precis som de populära barnen i en skola bestämmer vilka kläder eller vilken musik som är acceptabel. I den sociala miljön som delas av reportrar, icke-statliga organisationers frivilligarbetare, samt aktivister, är detta rätt åsikter. De styr bevakningen. Detta förklarar varför händelserna i Gaza förra sommaren inte beskrevs som ett komplicerad krig likt många andra som utkämpats under detta århundrade, utan som en massaker på oskyldiga. Och det förklarar mycket annat.

Denna typ av tänkande har blivit så utbrett att deltagande i västvärldens liberala intellektuella liv i allt högre utsträckning kräver att man åminstone utåt ansluter sig till denna dogm, särskilt om man är en jude och därmed misstänks ha fel sympatier. Om man är en jude från Israel är ens deltagande alltmer villkorat på ett undergivet och offentligt självgisslande. Faktum är att ens deltagande blir alltmer ovälkommet.

Vad, exakt, är det som händer?

De som studerar västerlandets historia förstår att i tider av förvirring och olycka, och av stor ideologisk oro, tenderar negativa stämningar att koagulera kring judar. Diskussioner om tidens mest angelägna frågor utmynnar ofta i diskussioner om judar.

I slutet av 1800-talet, till exempel, var det franska samhället splittrat av konflikten mellan kyrkans och arméns gamla Frankrike, och liberalismens och rättsstatsprincipens nya Frankrike. Fransmännen var besatta av frågan om vem som var att betrakta som fransk och vem som inte var det. De plågades av sin militära förnedring under preussarna. Alla dessa känslor vällde fram runt en jude, Alfred Dreyfus, anklagad för att ha förrått Frankrike som spion för Tyskland. Hans anklagare visste att han var oskyldig, men det spelade ingen roll; han var en symbol för allt de ville fördöma.

För att ge ett annat exempel: tyskar på 1920- och 1930-talet var besatta av sin förnedring i det Stora kriget. Detta blev en diskussion om judiska förrädare som hade knivhuggit Tyskland i ryggen. Tyskarna var även besatta av deras ekonomiska bekymmer – detta blev en diskussion om judisk rikedom och judiska bankirer.

Under åren när kommunismen växte sig starkare och under det kalla kriget pratade kommunister som oroade sig över sina ideologiska motståndare om judiska kapitalister och kosmopoliter, eller judiska läkare som smidde ränker mot staten. På precis samma gång i kapitalistiska samhällen som hotades av kommunismen fördömde folk judiska bolsjeviker.

Detta är ansiktet på denna återkommande besatthet. Som journalisten Charles Maurras skrev, gillande, 1911: “Allt verkar omöjligt, eller fruktansvärt svårt, utan den av försynen givna ankomsten av antisemitismen, genom vilken allting faller på plats och förenklas”.

Västvärlden är idag besatt av en känsla av skuld över användningen av makt. Det är därför judarna i sin stat nu lyfts upp i pressen och på andra ställen som det främsta exemplet på maktmissbruk. Det är därför som så många anser att världsskurken, som den porträtteras i tidningar och på TV, är just den judiske soldaten, eller den judiske bosättaren. Detta beror inte på att den judiske bosättaren eller soldaten är ansvariga för mer skada än någon annan på jorden – ingen vettig människa skulle påstå något sådant. Det beror snarare på att de är arvtagare till det förflutnas judiske bankir och kommissarie. Det beror på att när det moraliska misslyckandet höjer sitt huvud i den västerländska föreställningsvärlden, tenderar detta huvud att bära en kalott.

Man förväntar sig att den ökande omfattningen och komplexiteten av konflikten i Mellanöstern under det senaste decenniet skulle ha överskuggat fixeringen på Israel i pressen och bland andra observatörer. Israel är, trots allt, en bisak: dödssiffran i Syrien på mindre än fyra år överstiger vida dödssiffran i den israelisk-arabiska konflikten det senaste seklet. Den årliga dödssiffran på Västbanken och Jerusalem är en morgon i Irak.

Och ändå är det just under dessa år som besattheten har blivit värre.

Detta låter knappast vettigt om vi inte inser att människor inte är fixerade vid Israel trots allt annat som händer – utan snarare på grund av allt annat som händer. Som Maurras skrev, när du använder juden som symbol för allt som är fel, “faller allting på plats och förenklas”.

Under de senaste årtiondena har västvärlden kommit i konflikt med den muslimska världen. Terrorister har attackerat New York, Washington, London, Madrid, och nu Paris. USA och Storbritannien orsakade upplösningen av Irak, och hundratusentals människor är döda där. Afghanistan var ockuperat och tusentals västerländska soldater dödades, tillsammans med oräkneliga civila – men talibanerna lever och mår bra, och är inte avskräckta. Gaddafi avlägsnades, och Libyen är inte bättre för det. Allt detta är förvirrande och nedslående. Det får människor att söka efter svar och förklaringar, och sådana är svåra att få fatt i. Det är i detta sammanhang som “ockupationskulten” har slagit an. Tanken är att problemen i Mellanöstern har något att göra med judisk arrogans och förräderi, att det egna landets synder kan projiceras på västvärldens tomma gamla skärm. Detta är den idé som blir alltmer vanlig på universitetscampus, i fackföreningar och i medias fixering vid Israel. Det är en projicering vars huvudredskap är pressen.

Som en BBC-reporter inför rullande kameror informerade en jude för några veckor sedan, efter att en muslimsk terrorist hade mördat fyra judiska kunder i ett snabbköp i Paris: “Många kritiker av Israels politik gör gällande att palestinierna också har lidit enormt mycket under judiska händer”. Allt kan alltså kopplas till ockupationen och judar kan till och med beskyllas för attacker utförda mot dem själva. Detta är inte förövarnas röst, utan medhjälparnas röst, de som möjliggör förövarnas beteende. Medhjälparnas röst är mindre ärlig än förövarnas, och farligare eftersom den är förklädd i ett respektabelt språk. Denna röst är självsäker och dess volym ökar. Detta är anledningen till att judar i Västeuropa år 2015 har börjat snegla på sina resväskor igen.

Det finns 60 araber för varje jude i Mellanöstern; för varje jude i världen finns det 200 muslimer. Hälften av judarna i Israel är där eftersom deras familjer tvingades bort från sina hem under 1900-talet, inte av kristna i Europa, utan av muslimer i Mellanöstern. Israel har för närvarande Hizballah vid sin norra gräns, Al-Qaida vid sina nordöstra och södra gränser, och Hamas i Gaza. Ingen av dessa grupper söker ett slut på ockupationen, utan säger helt öppet att de vill förgöra Israel. Men det är naivt att påpeka dessa fakta. Omständigheterna spelar ingen roll: vi befinner oss i en värld av symboler. I denna värld har Israel blivit en symbol för vad som är fel – inte Hamas, inte Hizballah, inte Storbritannien, inte Amerika, inte Ryssland.

Jag anser att det är viktigt att inse vilka patologier som nu håller på att spelas ut, för att på så sätt göra saker och ting begripliga. I detta sammanhang är det värt att påpeka att jag knappast är den förste att identifiera ett problem – judiska församlingar som denna, och i synnerhet organisationer som BICOM, identifierade ett problem för länge sedan och har investerat enorma ansträngningar åt att rätta till det. Jag önskar att detta inte vore nödvändigt, och det borde inte vara nödvändigt, men det är utan tvekan nödvändigt, och blir alltmer så, och jag har stor respekt för dessa ansträngningar. Många människor, särskilt unga människor, har problem med att hålla balansen under denna ideologiska anstormning som framgångsrikt är förklädd till journalistik eller analys, och som uttrycks på den progressiva politikens språk. Jag vill hjälpa dem att inte tappa orienteringen.

Jag anser dock inte att någon bör göra känslan av att vara förföljd till centrum för sin identitet, sin judendom, eller sin relation till Israel. Besattheten är ett faktum, men den är inte ett nytt faktum, och den bör inte lamslå oss i vrede, eller tvinga ner oss i en defensiv hukning. Den bör inte göra oss mindre benägna att försöka förbättra vår situation, att uppträda med medkänsla till våra grannar, eller att fortsätta att bygga det mönstersamhälle som Israels grundare hade i åtanke.

Jag var i Tel Aviv för inte så länge sedan, på Rothschild-boulevarden. Staden surrade av liv. Spåren på välstånd fanns överallt, i de renoverade Bauhaushusen, i kläderna, butikerna. Jag tittade på folk som gick förbi: barn med gamla cyklar och tatueringar, affärsmän, män med kvinnor, kvinnor med kvinnor, män med män, alla talande Bibelns och den judiska bönens språk. Sommarens Hamas-raketer var redan ett minne blott, bara några månader gammalt men underställt det frenetiska, okuvliga livet i landet. Det fanns kranar överallt som uppförde nya byggnader. Det fanns skolbarn med överdimensionerade ryggsäckar och föräldrar med barnvagnar. Jag hörde arabiska, ryska och franska, och landet lunkade på med en kraftfull munterhet och beslutsamhet som man missar om man bara ser hot och hat. Det har alltid funnits hot och hat, och det har aldrig hindrat oss. Vi har fiender, och vi har vänner. Hundarna skäller, som ordspråket lyder, och konvojen rullar förbi.

En av de frågor som uppstått efter den moderna tidens krig är vad som nu utgör seger. I den 21:a århundradet, när slagfält inte längre erövras eller förloras, när land inte kommer i andra händer och ingen någonsin kapitulerar, vad betyder det att vinna?

Svaret är att seger inte längre bestäms på slagfältet. Det bestäms i centrum, i själva samhället. Vem har byggt ett bättre samhälle? Vem har gett människor ett bättre liv? Var finns det mest optimism? Var kan flest glada människor hittas? I en undersökning om hur glada människor är i olika länder rankades Israel som det 11:e lyckligaste landet på jorden. Storbritannien hamnade på 22:a plats.

Israels intellektuella motståndare kan skräna om judarnas moraliska brister och dölja sin besatthet på vilket sofistikerat sätt vill. Hamas beväpnade män och deras allierade kan stå på grushögar och deklarera seger. De kan avfyra raketer och attackera snabbköp. Men om man tittar på Tel Aviv, eller på en blomstrande stadsdel i Jerusalem, Netanya, Rishon LeZion eller Haifa, förstår man att det här är seger. Det är här vi har vunnit och här vi vinner varje dag.

Matti Friedman

(översättning från engelska av Paul Widen)


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1845Det här inlägget:
  • 982363Läsningar totalt:
  • 43Läsningar idag:
  • 803883Besökare totalt:
  • 41Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen