Smolket i Netanyahus bägare: Moshe Kahlon

Centerpartiet Kulanus partiledare Moshe Kahlon (foto: Kulanu)

Inte helt oväntat blev resultatet i det israeliska nyvalet igår helt oväntat: högerpartiet Likud, som i nästan alla opinionsmätningar innan valet låg tre eller fyra mandat efter västerkoalitionen Hamachane Hatzioni, lyckades inte bara komma ikapp, utan gick till och med förbi sin motståndare. Efter att 99 procent av rösterna hade räknats på onsdagsmorgonen uppvisade Likud ett imponerande försprång på hela sex mandat (30) i jämförelse med Hamachane Hatzioni (24). Anledningen till denna mycket snabba och radikala svängning av opinionsläget lär uppehålla experterna under dagarna och veckorna framöver. Det har alltid varit tydligt att valmanskåren anser att Binyamin Netanyahu är bättre lämpad som premiärminister än vänsterledaren Isaac Herzog, men eftersom svängningen skedde så nära inpå valet måste åtminstone en del av förklaringen sökas i de senaste dagarnas händelser och uttalanden i valkampanjen. Netanyahus mycket alarmistiska tonläge under den gångna helgen och i början av veckan har av många uppfattats som i det närmaste panikartat, men Netanyahu är en mycket rutinerad politiker och är inte känd för att drabbas av panik. Troligare är då att han korrekt har bedömt opinionsläget som mottagligt för just ett alarmistiskt tonläge, fullt förvissad om att detta skulle skrämma bort väljarna från småpartierna på högerkanten och locka tillbaka dem till Likud.

Västerpartiet Meretz lyckades med nöd och näppe hålla sig över 3.25-procentsspärren och säkrade därmed fyra mandat. Det arabiska samlingspartiet gick det bättre för: nästan 11 procent av valmanskåren röstade på det nybildade partiet, vilket ger det 14 mandat, tre mer än de arabiska partierna sammanlagt fick 2013 när de kandiderade var för sig. Centerpartiet Yesh Atid fick 11 mandat, en kraftig tillbakagång från förra valet, då partiet vann fler röster än något annat enskilt parti och fick 19 mandat. Yesh Atid har dock uteslutit att sitta med i ytterligare en koalitionsregering under ledning av Binyamin Netanyahu och har därför uppfattats som en naturlig koalitionspartner för Hamachane Hatzioni, men till och med om de skulle lyckas säkra det arabiska samlingspartiets passiva stöd har Hamachane Hatzioni, Yesh Atid och Meretz sammanlagt bara 53 mandat, åtta mindre än den erforderliga majoriteten på 61 mandat.

Trots Likuds jordskredsseger måste Binyamin Netanyahu nu få stöd från samtliga partier som ligger till höger om Yesh Atid för att få i uppdrag att bilda nästa regering. De flesta bedömare menar att han utan större svårigheter kommer att få stöd från det nationalreligiösa högerpartiet Habayit Hayehudi (8 mandat), det sefardiska ultraortodoxa partiet Shas (7), det ashkenaziska ultraortodoxa partiet Förenade Torahjudendomen (6), samt högerpartiet Yisrael Beitenu (6), men utan stöd från det nya centerpartiet Kulanu (som fick hela 10 mandat) består denna partikonstellation bara av 57 mandat. Netanyahu saknar således fyra mandat för att kunna bilda nästa koalitionsregering.

Centerpartiet Kulanu har alltså den vågmästarroll som många förutsåg under upptakten till valet. Partiledaren Moshe Kahlon var tidigare medlem i Likud men motarbetades då av Netanyahu, som på grund av dennes popularitet och politiska effektivitet uppfattade Kahlon som en potentiell framtida rival. Kahlon fick till slut nog och valde därför att inte ställa upp på Likuds valsedel 2013 och i november 2014 bildade han istället det egna partiet Kulanu. Partiet har nästan uteslutande fokuserat på ekonomiska frågor och under valkampanjen har Moshe Kahlon varit den enda partiledaren i medelstora och stora partier som uttryckligen sagt att han inte är intresserad av att bli premiärminister. Hans mål har istället varit finansministerposten, eftersom just de ekonomiska frågorna är hans starka sida.

Moshe Kahlon har redan uppvaktats av Binyamin Netanyahu, men Kahlon uppger att han tänker vänta på det slutgiltiga valresultatet innan han börjar koalitionsförhandla, något som lär dröja ytterligare minst ett dygn. I slutet av förra veckan gjorde Netanyahu en stor sak av att utlova finansministerposten till Kahlon, ett drag som allmänt tolkades som en björntjänst med syfte att försvaga Kulanu. Kahlon avvisade då inviten och sa att han hade fått samma erbjudande inför valet 2009, ett löfte som Netanyahu sedan omgående bröt.

Kulanus vågmästarroll innebär att Moshe Kahlon i princip har makt att tvinga Likud och Hamachane Hatzioni att bilda en samlingsregering. Tillsammans har de tre partierna 64 mandat. De flesta bedömare uppfattar detta som mycket osannolikt, men samtidigt ska man komma ihåg att Netanyahu hade kunnat genomdriva en regeringsombildning i det utgående Knesset och förmodligen fått stöd för detta från högerpartierna och de religiösa partierna, utan att utlysa nyval. Eftersom han inte gjorde det är det inte så säkert att han nu sitter och gnuggar händerna: faktum är att den hypotetiska religiösa- och högermajoritet på 61 mandat som han hade innan Knesset upplöstes i december 2014 nu har krympt till 57 mandat. Smolket i glädjebägaren heter alltså Moshe Kahlon: han må vara en före detta Likudmedlem, men han förespråkar en politik som tydligt placerar honom i den pragmatiska mittfåran. Det är inte alls självklart att han vill skjuta till de mandat som krävs för att Netanyahu ska kunna bilda en koalitionsregering där ultrahögern och de ultraortodoxa kommer att vara i majoritet.

Paul Widen

Jerusalem