Aftonbladets stenhårda linje

Paul Widen

Paul Widen

Aftonbladets reaktion på valresultatet i Mellanösterns enda demokrati beskrivs i dagens tidning med uttryck som “chock”, “Waterloo” och “det kändes som om golvet försvann ­under fötterna mellan klockan två och tre i går natt”. Ledarskribenten Anders Lindberg är bedrövad över att en så stor del av den israeliska valmanskåren lade sina röster på högern. “Netanyahu har under valrörelsen kraftfullt markerat att han vill fortsätta den nuvarande stenhårda linjen mot palestinierna”, menar Lindberg bekymrat. “Det är en politik som varje dag gör en tvåstatslösning allt mer osannolik. Troligen är det en tidsfråga innan n­ästa krig, stort eller litet, bryter ut”, siar han. “Få utanför Israel firade igår”.

Den “stenhårda linjen” som Lindberg syftar på är det uttalande som Netanyahu gjorde i en radiointervju dagen innan nyvalet. “Jag tror att alla som förespråkar upprättandet av en palestinsk stat idag, och som evakuerar områden, ger radikala islamister ytterligare ett område från vilket de kommer att attackera staten Israel”, sa Netanyahu. “Så ser verkligheten ut som har uppstått de senaste åren. Den som blundar för detta begraver sitt huvud i sanden. Vänstern gör detta, den begraver huvudet i sanden, om och om igen”. När han tillfrågades om detta skulle tolkas som att ingen palestinsk stat kommer att uppstå så länge Netanyahu sitter vid makten var svaret otvetydigt: “Förvisso”.

Istället för att reservationslöst förfasa sig hade Lindberg här kunnat anta ett av följande tre förhållningssätt: 1.Tja, det där låter ju rimligt; 2.Nu snackar han skit; eller 3.Än sen då? Låt oss titta närmare på dem vart och ett för sig.

1.”Tja, det där låter ju rimligt”. Israels tillbakadragande från södra Libanon våren 2000 medförde att terroristorganisationen Hizballah tog över området. Israels tillbakadragande från Gaza sommaren 2005 medförde att terroristorganisationen Hamas tog över detta område. Helt öppet förespråkar båda dessa terroristorganisationer folkmord på alla världens judar och de har avfyrat tusentals raketer mot israeliska städer och samhällen. Om man sedan faktorerar in Islamiska Statens framfart bara några mil från Israels gräns torde en sansad bedömare ha viss förståelse om en israelisk politiker i dagsläget bestämt säger nej till ytterligare tillbakadraganden. Man behöver alltså inte förfasa sig över att en israelisk politiker ger uttryck för ett från sitt perspektiv fullt rimligt förhållningssätt.

2.”Nu snackar han skit”. Man behöver inte vara ett geni för att inse att politiker säger saker under valkampanjer som de tar tillbaka så fort rösterna har räknats. Och mycket riktigt: i Netanyahus första intervju efter valsegern i den amerikanska TV-kanalen NBC  förklarade han att han inte alls är emot en tvåstatslösning. Han har vissa starka reservationer, situationen på marken måste förändras först, men i princip har tvåstatslösningen hans fulla stöd. Man behöver alltså inte förfasa sig över att en israelisk politiker häver ur sig floskler under valkampanjen som sedan kommer att tas tillbaka och glömmas bort när kreti och pleti har gjort sitt vid valurnan.

3.”Än sen då?” Upprördheten över Netanyahus uttalande innan nyvalet grundar sig på inbillningen att Israel skulle kunna få till stånd en fredsöverskommelse på nolltid om man bara hade viljan. Nu har emellertid Netanyahu sedan han tillträdde som premiärminister 2009 vid varje tillfälle som givits förklarat att den Palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas är välkommen att när som helst komma till Jerusalem för att återuppta fredsförhandlingarna. Inviten har som bekant aldrig hörsammats. Man behöver alltså inte förfasa sig över att en israelisk politiker motsätter sig ytterligare tillbakadraganden från Västbanken när detta ändå vore uteslutet så länge den palestinska motparten vägrar att ens sitta vid samma bord.

När vi ändå är inne på den Palestinska myndigheten kan det vara intressant att jämföra dagens ledare med hur Aftonbladets ledarredaktion reagerade när terroristorganisationen Hamas vann det palestinska valet i januari 2006. “En överraskande storseger”, beskrevs den öppet folkmordiska organisationens valframgångar med illa dold förtjusning. “Stödet till den demokratiskt valda regeringen måste fortsätta”, krävde man.

Hänger ni med? När ett israeliskt högerparti som vill bevara status quo får 23.5 procent av rösterna siar Aftonbladet krig, hopplöshet och elände. När en palestinsk terroristorganisation som motsätter sig alla former av kompromisser och vars yttersta mål är förintandet av staten Israel får 44.5 procent av rösterna korkar Aftonbladet upp champagnen: “Leve demokratin!”

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1497Det här inlägget:
  • 1073929Läsningar totalt:
  • 318Läsningar idag:
  • 880059Besökare totalt:
  • 281Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen