11-åriga killar som spelar fotboll: ett brott mot mänskligheten

Efter en vänskapsmatch mellan palestinska och israeliska knattelag (foto: Peres Center for Peace)

Den palestinska delegationen till det internationella fotbollsförbundet FIFA:s kongress drog i fredags överraskande tillbaka en kontroversiell motion som begärde att Israel skulle uteslutas från organisationen. Motionen krävde bland annat att fem fotbollsklubbar belägna på bosättningar på Västbanken ska förbjudas från att delta i israeliska turneringar, att medlemmar i det palestinska fotbollsförbundet ska garanteras fri rörlighet mellan Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, samt att det israeliska fotbollsförbundet tar konkreta steg för att bekämpa rasism innan det tillåts återinträda i FIFA. Det palestinska fotbollsförbundets ordförande Jibril Rajoub valde dock i sista minuten att inte driva motionen till omröstning, trots hans tidigare kompromisslösa hållning i frågan. ”Beslutet togs i samverkan med de arabiska fotbollsförbunden och våra övriga supportrar, samt av oro för negativa reaktioner från Israel”, förklarade Rajoub kort efter det överraskande beskedet, ”men det innebär inte att jag ger upp motståndet”. I Israel, där turerna kring den palestinska motionen och den stundande omröstningen var förstanyhet under flera dagar den gångna veckan, menade man istället att starka påtryckningar från tiotals fotbollsförbund världen över och vädjanden från FIFA:s ordförande Sepp Blatter till slut hade fått palestinierna att inse att motionen inte hade några utsikter att röstas igenom och att det var därför den drogs tillbaka. Både premiärminister Binyamin Netanyahu och president Reuven Rivlin (som för övrigt är en stor fotbollsfantast) utropade således seger och kallade Jibril Rajoubs beslut för ett palestinskt nederlag.

Hård kritik riktades mot den palestinska motionen redan när den offentliggjordes den 19 mars, då den ansågs utnyttja fotboll för att vinna politiska poäng. Nyhetsrapporteringen kring kontroversen har främst betonat de israeliska reserestriktionerna på palestinska fotbollsspelare och fenomenet med fotbollsklubbar på bosättningar på Västbanken, men när man läser motionstexten inser man snart att detta bara är en liten del av innehållet. I själva verket gör motionen synnerligen djärva anspråk på vad som bör betraktas som det palestinska fotbollsförbundets och i förlängningen även den Palestinska myndighetens jurisdiktion. Om den hade röstats igenom hade den inneburit att Israel skulle tvingas acceptera att en del av den Palestinska myndigheten etablerar sig och bygger infrastruktur i östra Jerusalem. En av de känsligaste frågorna i fredsprocessen, Jerusalems status, skulle alltså i praktiken delegeras till och avgöras av FIFA:s kongress. Detta fullkomligt absurda förslag maskerades effektivt av Jibril Rajoubs tjat om israeliska reserestriktioner på palestinska fotbollsspelare, trots att Israel har framfört konkreta förslag på hur situationen kan förbättras på ett sätt som tillgodoser båda sidors behov. I frågan om de fem fotbollsklubbarna på israeliska bosättningar vägrade dock Israel att gå med på någon kompromiss, eftersom denna fråga har minimal praktisk betydelse men samtidigt skulle kunna utnyttjas maximalt för palestinska propagandasyften. Här kan det också vara värt att påpeka att det i samtliga fall rör sig om knatteklubbar. Så spektakulär är alltså Jibril Rajoubs småsinthet.

Detta är emellertid inte första gången som ordföranden i det palestinska fotbollsförbundet försöker förbjuda barn från att spela fotboll. I september förra året anordnade den israeliska fredsorganisationen Peres Center for Peace en vänskapsmatch mellan ett israeliskt och ett palestinskt knattelag. Nyhetsbyrån AFP skrev en artikel om händelsen: ”Ofer, 11 år från Sderot, en stad i södra Israel där många raketer har slagit ner, sa, ’Det är fantastiskt att få komma tillbaka hit och ha det roligt tillsammans, efter att ha tvingats stanna inomhus i flera veckor under kriget’. Den palestinske pojken Qusai, också 11 år, sa, ’Jag älskar att spela tillsammans så här. Jag hoppas att det en dag kommer att bli fred mellan araber och judar och att det inte längre kommer att finnas krig och död’.” Detta fick Jibril Rajoub att gå i taket: ”Alla normaliseringsaktiviteter inom sport med den sionistiska fienden är ett brott mot mänskligheten”, skrev han på sin officiella Facebooksida. Jäpp, ni läste rätt: 11-åriga killar som spelar fotboll tillsammans är enligt Jibril Rajoub ”ett brott mot mänskligheten”. Den israeliska organisationen Palestinian Media Watch (PMW) har dokumenterat detta och en mängd andra uttalanden och ställningstaganden av Jibril Rajoub som tydligt visar att han helt ogenerat utnyttjar det palestinska fotbollsförbundet som ett led i kampen mot Israel. Mönstret känns igen från andra sportsammanhang på palestinskkontrollerade områden på Västbanken. Bara i år har exempelvis minst 10 sportevenemang uppkallats efter palestinska terrorister som dödat israeliska civila, enligt PMW.

När Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén tog upp kontroversen kring den palestinska FIFA-motionen i torsdags nämnde hon naturligtvis inget om detta: ingen granskning av motionstexten, inte ett ord om de israeliska försöken att nå en kompromisslösning och inte ens en antydan av kritik mot Jibril Rajoub, vars systematiska missbruk av sport i politiska syften är väldokumenterat och helt centralt i förståelsen av kontroversen. Det gäller att hålla ögonen på bollen, eller hur? Varför förvirra svenska nyhetskonsumenter med fakta om Jibril Rajoubs hårresande uttalanden och hans vana att uppkalla fotbollsturneringar efter palestinska massmördare när gubben är i sitt esse och häver ur sig prefekta soundbites med anklagelser om israelisk rasism, fascism och förnedring av palestinier?

Paul Widen

Jerusalem