Hjälp som stjälper

Igår uppgav Jerusalems byggnadsnämnd att man gett preliminärt byggtillstånd till ett projekt som omfattar 942 nya lägenheter i stadsdelen Gilo i södra Jerusalem. Beslutet måste godkännas av flera ytterligare instanser innan byggandet kan sätta igång, och byggstart lär det inte bli än på flera år.

Beslutet kritiserades omgående av en talesman för Vita Huset, liksom av en talesman för FN:s speciella koordinatör för fredsprocessen i Mellanöstern. Idag sällade sig även EU:s utrikesminister Catherine Ashton till den kritiska kören. Gilo ligger nämligen bortom den Gröna linjen, vapenstilleståndslinjen från 1949, i det som missvisande kallas för Östra Jerusalem (Gilo ligger alltså söder om stadskärnan). “Jag upprepar att EU betraktar bosättaraktivitet på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, som olaglig enligt internationell lag, och menar att den underminerar förtroendet mellan parterna och utgör en hinder för fred,” sa Ashton.

Kritiken mot byggnadsnämndens beslut var väntad, eftersom ingenting är okontroversiellt i Jerusalem, allra minst byggande. Varje gång ett byggprojekt får klartecken från en av många byråkratiska instanser slösas det med trycksvärta världen över, inte minst i Sverige. Det har därför blivit en godtagen sanning bland svenska nyhetskonsumenter och beslutsfattare att “bosättningar” per definition är olagliga, byggda på “ockuperat palestinskt territorium”, cyniskt planerade för att åsamka största möjliga skada för palestinierna och därmed det främsta hindret för fred.

Sanningen är dock betydligt mer komplicerad än så. Gilo etablerades för 40 år sedan, strax efter att Israel erövrade området från Jordanien under Sexdagarskriget 1967. Området annekterades 1980 och lyder under israelisk lag. I de avtal som slöts mellan Israel och palestinierna i Madrid och Oslo i början av 1990-talet står det uttryckligen att bosättningarnas framtid ska avgöras i direkta slutförhandlingar mellan de båda parterna. Att kalla bosättningarna för “olagliga” är därför att föregå dessa förhandlingar. Att säga att de är byggda på “ockuperat palestinskt territorium” är också att föregå dessa förhandlingar. Med undantag av termen “omstritt” finns det helt enkelt inga tydliga och neutrala juridiska kategorier för att definiera verkligheten på marken. De som ändå envisas med att begagna sig av termer som “ockuperat” och “olagligt” tar därmed i samma stund ställning i en fråga som enligt de två inblandade parterna ska avgöras av just de två inblandade parterna, dvs. Israel och palestinierna. Inte av EU. Inte av USA. Inte av FN.

Det verkliga hindret för fred är den reflexmässiga kritik som varje liten tegelsten i Jerusalem väcker bland världens fredsivrare, eftersom det palestinska ledarskapet inför den egna väljarkåren måste tävla med dessa fredsivrare i kritik mot och fördömanden av Israel. Det dödläge som nu råder i fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna är därför ironiskt nog ett direkt resultat av framförallt USA:s kritik av Israels bosättaraktivitet, inte av bosättaraktiviteten i sig. Beviset för detta är att fredsförhandlingarna pågick i 16 hela år, mellan 1993-2009 utan att bosättaraktiviteten en enda gång satte käppen i hjulet. Stopp tog det först när USA:s president Barack Obama bestämde sig för att bli mer propalestinsk än de palestinska ledarna, som därmed tvingades klättra upp i ett träd som de nu omöjligt kan klättra ner ifrån.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 128Det här inlägget:
  • 1077074Läsningar totalt:
  • 217Läsningar idag:
  • 882903Besökare totalt:
  • 205Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen