Politiseringen av döda barn

FN:s säkerhetsråd (foto: un.org)

FN:s säkerhetsråd publicerar varje år en rapport kallad Barn i väpnade konflikter. Årets rapport, som släpptes i början av juni, ägnar hela 32 avsnitt åt Israel, betydligt fler avsnitt än åt Syrien (17) och Irak (åtta). Ursprungligen ingick även Israel i rapportens förteckning över ”parter som rekryterar eller använder barn, dödar eller lemlästar barn, begår våldtäkt och andra former av sexuellt våld mot barn, eller deltar i attacker mot skolor och/eller sjukhus i samband med väpnade konflikter”. Efter hårda påtryckningar från USA och Israel beslutade dock FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att stryka Israel från listan innan rapporten publicerades.

Ban Ki-moons beslut kritiserades hårt i torsdags när rapporten presenterades för FN:s säkerhetsråd. PLO:s FN-ambassadör Riyad Mansour påpekade att antalet dödade barn i Gaza (540) bara överträffades av dödssiffrorna i de pågående konflikterna i Afghanistan (710) och Irak (679) under 2014. (Syrien kom på fjärde plats med 368 dödade barn, en siffra som många bedömare anser vara en mycket grov underskattning.) Mansour anklagade Ban Ki-moon för att ”politisera” förteckningen över de värsta förbrytarna genom att inte låta Israel stå kvar på den. Liksom för att blidka kritikerna fokuserade därför Ban Ki-moon helt och hållet på Israel när rapporten diskuterades. Han sade sig vara ”djupt alarmerad över lidandet av så många barn som ett resultat av den israeliska militärens operationer i Gaza förra året”. Ingen annan stridande part nämndes i generalsekreterarens anmärkningar; ingen annan part manades till bot och bättring. Kritik mot rapportens arbetsmetod och ensidiga fokus på Israel avfärdade han med påståendet att rapporten ”talar för sig själv”.

Och visst gör den det. Speciellt talande är rapportens i princip totala tystnad kring terroristorganisationen Hamas, som bara nämns två gånger, och då bara för att identifiera personer som medlemmar i organisationen. Den diffusa termen ”palestinska beväpnade grupper” återfinns fyra gånger. Hamas systematiska utnyttjande av civila som mänskliga sköldar nämns inte all. Allt som sätter den blodiga statistiken i perspektiv, allt som förklarar bakgrunden, sammanhanget och orsaken till konflikten, lyser alltså med sin totala frånvaro. I detta informationsvakuum presenterar sedan rapporten resultatet av Israels agerande: 540 döda barn. Sett ur denna synvinkel är det naturligtvis fullt begripligt att Riyad Mansour upprörs över att Israel inte hamnar på samma lista som Islamiska staten, Boko haram och andra lustmördare av barn, som det ju var tänkt från början.

Riyad Mansours upprördhet är emellertid mycket selektiv. Långt fler än 540 palestinska barn fick nämligen sätta livet till under 2014, men eftersom skulden för dessa dödsfall inte kan läggas på Israel bryr han sig inte om att uppmärksamma dem. En rapport i Journal of Palestine Studies uppger exempelvis att över 160 palestinska barn har fått sätta livet till i Hamas omfattande tunnelgrävningsprojekt. Rapporten publicerades visserligen 2012, men den visar att barn systematiskt placeras i livsfarliga arbetsmiljöer av terroristorganisationen. Inget tyder på att tunnelgrävandet avtog mellan 2012 och 2014 eller att Hamas upphörde att utnyttja barnarbetare efter att rapporten publicerades. Har Riyad Mansour en lista med namn på alla barn som begravdes levande under 2014 när de grävde tunnlar åt Hamas? Naturligtvis inte.

Än värre blir det när man vänder blicken till Syrien. Det palestinska flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus har varit belägrat sedan i december 2012. Vintern 2014 dog minst 130 människor av svält, då Assad-regimen vägrade att släppa in hjälpsändningar till nödställda civila. Superlativen tryter när situationen i flyktinglägret ska beskrivas. ”Helvetets djupaste krets” är en favorit. Antalet dödsoffer uppgår förmodligen till flera tusen, men ingen vet säkert eftersom området har varit helt avskuret från omvärlden i flera år. Redan i början av 2013 var situationen så fundamentalt överjävlig att FN lyckades övertyga Israel att gå med på att låta palestinska flyktingar i Syrien få bosätta sig i palestinskkontrollerade områden på Västbanken och Gaza, på villkor att de avsade sig sin flyktingstatus och inte längre krävde att få ”återvända” till Israel. Men då, förstår ni, då sa PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas stopp och belägg: ”Det är bättre att dö i Syrien än att ge upp rätten att återvända”. Antalet palestinska barn i Syrien som har fått sätta livet till sedan dess överstiger utan tvekan antalet palestinska barn som dödades under förra sommarens krig i Gaza. I båda fallen hade den absoluta merparten av barnen kunnat räddas till livet om palestinska beslutsfattare inom både PLO och Hamas hade valt att inte utnyttja dem som spelbrickor i ett cyniskt spel där barn som dödas av Israel uppfattas som en propagandaseger och där barn som räddas till livet ses som en strategisk förlust.

”Vi kan förlåta er för att ha dödat våra söner, men vi kommer aldrig att förlåta er för att ha tvingat oss att döda era”, brukade Israels premiärminister Golda Meir säga. Dessa ord bör man ha i åtanke när man läser FN:s rapport över barn i väpnade konflikter.

Paul Widen

Jerusalem