Hakol beseder

"Allt är i sin ordning"
”Allt är i sin ordning”

Sedan FN:s människorättsråd UNHRC bildades 2006 har organisationen ägnat en mycket stor del av sin tid och energi åt ett enda land: Israel. Bara under UNHRC:s första år hann man fördöma Israel i inte mindre än 11 resolutioner, medan kritik mot övriga länder som mest resulterade i att rådet uttryckte sin ”djupa oro”. Den djupa oron riktades mot situationen i Sudan, där det pågick ett hämningslöst folkmord i Darfur. När det kom till Israel ansåg man emellertid att djup oro inte var tillräckligt, och så har det sedan fortsatt. Inget annat land i världen har till dags dato fördömts fler gånger än Israel. Faktum är att Israel har fördömts fler gånger än alla andra länder i världen tillsammans.

UNHRC var heta på gröten när Israel och terroristorganisationen Hamas drabbade samman än en gång förra sommaren. I inledningen till rapporten över förra sommarens krig som släpptes i måndags kan man läsa att undersökningskommissionens mandat inleddes redan den 13 juli 2014, dvs. dagen efter att tre israeliska ungdomar kidnappades av terroristorganisationen Hamas på Västbanken. Bara några timmar efter att israelisk polis och militär hade börjat söka efter tre försvunna pojkar tyckte alltså någon i Genève att det förelåg så starka misstankar om människorättsbrott att det fanns fog för en omfattande och mycket påkostad undersökningskommission.

Av förklarliga skäl ställde sig därför den absoluta merparten av Israels beslutsfattare mycket kritiskt till undersökningskommissionens rapport redan innan den offentliggjordes. En organisation som är så patologiskt besatt av att fördöma Israel är per definition oförmögen att nå objektiva och balanserade slutsatser, menade man. Israel valde därför att inte samarbeta med UNHRC:s utsända inspektörer. Erfarenheten från den ökända Goldstonerapporten efter kriget mellan Israel och Hamas årsskiftet 2008-09 visade nämligen att rapportens slutsats var given redan innan inspektörerna hade stigit på planet.

UNHRC:s rapport som publicerades tidigare i veckan besannade dessa farhågor med råge. Den beskriver en väpnad konflikt utan att ägna en enda mening åt dess historiska bakgrund: Israels evakuering av sina bosättningar i Gaza 2005, terroristorganisationen Hamas våldsamma maktövertagande 2007 och den därpå upptrappade raketbeskjutningen av israeliska städer och samhällen. Hamas uttalade mål att förinta Israel och döda alla världens judar ansågs tydligen inte heller ge någon relevant kontextuell förståelse av konflikten. Istället beskriver rapporten hur Israel för tredje gången på mindre än sex år släpper loss sin militära övermakt på en överbefolkad landremsa vars invånare redan lider svårt under Israels blockad. Inte ett ord om varför blockaden infördes. Inte ett ord om varför den fredliga samexistensen inte infann sig 2005 när Israel lämnade området.

Det var mot bakgrund av denna totala avsaknad av verklighetsförankring som paraplyorganisationen Ship to Gaza uppstod 2008. Precis som UNHRC ondgör sig Ship to Gaza över en situation (blockaden) utan att yppa ett ord om varför situationen uppstod (Hamas våldsamma maktövertagande sommaren 2007). Annars hade ju organisationens krav (att blockaden omedelbart och ovillkorligt hävs) framstått i all sin absurditet. I dagarna väntas tre båtar som seglar under dess flagg försöka nå Gaza med en symbolisk hjälpsändning. Att deras grundpremiss nu än en gång bekräftas av ett FN-organ med det så rättviseklingande namnet Human Rights Council gör det naturligtvis mycket svårt för anständiga människor med begränsad kunskap att förstå att Ship to Gazas sympatiska retorik (”hopp”, ”medmänsklighet”, ”bistånd”) bara är en tunn fernissa som döljer världens äldsta och mest irrationella hat.

Medan UNHRC:s rapport och Ship to Gazas årliga jippo skapar internationella rubriker och stöts och blöts i debattprogram och TV-soffor kan det vara värt att ägna en tanke åt alla konflikter världen över som inte inspirerar världssamfundet till givarkonferenser och symboliska hjälpsändningar över stormiga hav. Ett par ögonblick bör med fördel ägnas åt alla de hundratusentals människor som går sin brutala död till mötes varje år inför en totalt passiv omvärld bara för att skulden för deras elände inte kan läggas på Israel. Listan är mycket, mycket lång och obeskrivligt tragisk. Exemplet ”skolpojkar som kastreras innan de bränns till döds i Sudan” kan kanske avskrivas som en orättvis jämförelse, men vad sägs om palestinierna i flyktinglägret Yarmouk i Syrien, som lidit under en blockad sedan 2012? ”Helvetets djupaste krets”, där svält, Islamiska staten och Assad-regimens oljefatbomber bara är tre exempel på vidrigheterna som har avlöst varandra och vars dödsoffer ingen varken kan eller bryr sig om att räkna. Situationen i Yarmouk visar att det är fel att påstå att palestiniers lidande får ett oproportionerligt stort utrymme i den internationella medierapporteringen: när skulden för lidandet inte kan läggas på Israel är det ju helt uppenbart att de svältdödade, halshuggna och sönderbombade palestinierna i Yarmouk är precis lika ointressanta som de kastrerade och ihjälbrända pojkarna i Sudan.

Paul Widen

Jerusalem