När “mörda” är en artig omskrivning

Yossef Romano הי״ד

Yossef Romano הי״ד

(Artikeln nedan innehåller grafiska beskrivningar av det som hände under massakern vid OS i München 1972. Känsliga personer avråds från att läsa vidare.)

Min knappt fyraårige son satt i mitt knä på bussen imorse. Vi satt precis bakom busschauffören och jag kunde därför höra radion ganska väl, först bara som ett sorl som jag inte reagerade på, men ganska snart kom ord, ord som jag in i det längsta vill försöka skydda min son från. Radioprataren hade nämligen Ilana Romano på tråden, änka till Yossef Romano, en av de 11 israeliska idrottsmän som mördades av palestinska terrorister under de olympiska spelen i München 1972. Ordet “mördades” är dock en ganska artig omskrivning av det som idrottsmännen utsattes för. New York Times publicerade igår en artikel i vilken det framkom att Yossef Romano (och eventuellt även ett eller flera av de andra offren) kastrerades av de palestinska terroristerna under det utdragna gisslandramat. De misshandlades och torterades i två dygn. Först nu, 43 år efter massakern, har Ilana Romano valt att prata om det offentligt för första gången.

Fram till 1992 visste Ilana Romano bara att hennes make hade dödats under gisslandramat. Det året, 20 år efter det brutala dådet och efter en utdragen process med tyska myndigheter, fick hon och andra anhöriga till offren tillgång till bilder tagna på brottsplatsen, bilder som myndigheterna i 20 år hade förnekat existensen av. Bilderna offentliggjordes inte, men de nådde ändå Los Angeles Times, som på årsdagen av dådet 2002 skrev att “bilderna starkt talar för att [Yossef] Romano kastrerades”. Artikelförfattaren tillade dock detta inte definitivt kunde bevisas, och citerade även den enda överlevade terroristen Jamal Al-Gashey, som kallade påståendet för “en komplett lögn”. 10 år senare, 40 år efter dådet, när Israel hoppades (förgäves, skulle det visa sig) att den internationella olympiska kommittén (IOC) skulle gå med på att högtidlighålla 40-årsminnet av massakern med en tyst minut under OS-invigningen, skrev Guri Weinberg, son till den mördade idrottsmannen Moshe Weinberg, en debattartikel i vilken han citerade ett affekterat meningsutbyte sommaren 1996 mellan anhöriga till de mördade israeliska idrottsmännen och Alex Gilady, medlem i IOC. Gilady hade just förklarat för de anhöriga att en tyst minut under invigningen av OS i Atlanta för att hedra de israeliska idrottsmännen inte vore möjligt, eftersom man då också skulle behöva utlysa en tyst minut för palestinierna som dog under OS 1972:

   [Moshe Weinbergs änka] sa, “Men det dog ju inga palestinska idrottsmän”.

   Gilady svarade, “Nej, men det fanns palestinier som dog under OS 1972”.

   Jag hörde en av änkorna säga till Gilady, “Jämställer du mordet på min man

   med terroristerna som dödade honom?”

   Tystnad.

   Då brast Ilana Romano ut i ett vrål som har hemsökt mig till denna dag. Hon

   skrek på Gilady, “Hur understår du dig! Du vet vad de gjorde med min make!

   De lät honom ligga där i timmar, att dö långsamt, och sedan gjorde de slut på

   honom genom att kastrera honom och preja in den i munnen på honom, Alex!”

De påstått okända brutala detaljerna som New York Times publicerade igår har alltså varit kända i åtminstone 23 år, och vidden av brutaliteten valde man ändå att inte publicera. Rimligtvis kände även Steven Spielberg till exakt vad bilderna visade när han spelade in filmen München 2005, eftersom han korrekt återger flera andra detaljer som han bara kan ha känt till om han hade sett bilderna, men även Spielberg valde att inte göra rättvisa åt brottets fulla omfattning. Man vågar liksom inte öppna ögonen hela vägen, orkar inte erkänna att man står inför en fiende som inte “mördar”, utan som sadistiskt torterar med syfte att totalt degradera och avhumanisera sina offer innan de dör.

Imorse satt jag alltså på bussen och lyssnade på Ilana Romanos skälvande stämma på radion, med min son sittande i mitt knä, och jag funderade på hur många ord han hörde, hur många han lyckades uttyda och förstå. Ganska snart orkade busschauffören inte lyssna mer och bytte därför kanal, tacksamt nog innan min sons nyfikenhet hade väckts, fast det är ganska uppenbart att han för länge sedan började inse att något inte är som det ska här i världen.

Paul Widen

Jerusalem

 

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1523Det här inlägget:
  • 1095053Läsningar totalt:
  • 201Läsningar idag:
  • 898492Besökare totalt:
  • 187Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen