Margot Wallströms israelfixering

Margot Wallström (foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet)

När Sveriges utrikesminister Margot Wallström på onsdagen presenterade årets utrikesdeklaration riktade hon inte helt oväntat en del av strålkastarljuset mot konflikten mellan Israel och palestinierna. Så här löd utrikesministerns ord:

”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades. Sverige fortsätter verka för en lösning i Israel-Palestinakonflikten och tillsätter ett särskilt sändebud.

Att hopp kan övergå i förtvivlan märktes under mitt besök i Palestina i december, och det präglar de samråd som Sverige har med närmare 150 israeliska och palestinska civilsamhällesorganisationer.

Säkerhetsrådets resolution 2334 om de israeliska bosättningarna och den internationella konferensen i Paris i januari kan i bästa fall skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess och en tvåstatslösning.”

Israels sarkastiska reaktion på detta svenska utspel har fått stor uppmärksamhet både i Israel och i Sverige. ”Sveriges regering har gjort extraordinära framsteg i att bringa fred över hela världen”, sa utrikesministeriets talesman Emmanuel Nahshon till den israeliska nättidningen Times of Israel. ”Vi är djupt tacksamma för deras beslut att äntligen lösa regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare?”

Förutom Israels regering ställer sig förmodligen också en stor del av oppositionen bakom Nahshons uttalande. Margot Wallström uppfattas allmänt i Israel som chockerande dum. Detta bekräftar hon nu själv genom att agera som om hon åtnjuter parternas respekt och tillit. Men om Wallström själv är persona non grata i Israel, varför skulle ett svenskt särskilt sändebud plötsligt välkomnas?

Problemet är inte bara Wallströms tidigare svamlerier om Israels skuld till islamistiska terrordåd, eller anklagerlserna om utomrättsliga avrättningar av terrorister. Hennes totala tondövhet i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna framkommer i all sin bedrövlighet också i årets utrikesdeklaration. ”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades.” Inte nog med att Sveriges regering 2014 i en tom politisk markering erkände ”staten Palestina” i ett sorts barnsligt försök att förverkliga en fantasi genom att deklarera att den är sann; nu försöker man få denna fantasi att gälla retroaktivt. Men ”Palestina” existerade inte för 50 år sedan. Det område som Israel ockuperar sedan 1967 ockuperades dessförinnan av Jordanien. Att Margot Wallström inte ens är förmögen att beskriva historien korrekt gör att hennes obefintliga pondus i Israel befästs ytterligare. När hon sedan lyfter fram säkerhetsrådsresolution 2334 som en ledstjärna för framtida fredsförhandlingar, en resolution som fördömdes av en överväldigande majoritet av Israels politiska ledarskap från höger till vänster, visar hon än en gång att hon är hopplöst partisk för den palestinska sidan. Detta är naturligtvis hennes fulla rätt, men hon bör inte inbilla sig att hon då kan återvinna Israels förtroende.

Det finns emellertid en annan förklaring till Wallströms israelfixering, i vilken utrikesministern inte alls är pinsamt dum, utan istället djävulskt listig. I stora delar av den muslimska världen har hatet mot Israel spelat en viktig inrikespolitisk funktion sedan 1948. Genom att hänvisa till sitt engagemang i kampen mot Israel har auktoritära ledare kunnat avleda den egna befolkningens uppmärksamhet från inhemska missförhållanden. Sverige har idag en snabbt växande befolkning med rötter i denna politiska kultur. Även tomma och verkningslösa gester som onsdagens ”särskilda sändebud” har goda chanser att vinna respekt i dessa kretsar. ”Wallström sätter press på judarna – henne röstar vi på!”

Paul Widen

Jerusalem