I väntan på en deklaration om Jerusalem

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under ett möte i FN-skrapan den 2 oktober 2017 (foto: Vita Huset)

I måndags löpte tidsfristen ut för USA:s president Donald Trump att aktivera dispensklausulen i den amerikanska lag från 1995 som föreskriver att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem. Klausulen ger presidenten rätt att skjuta upp implementeringen av lagen i sex månader om han bedömer att en ambassadflytt skulle skada nationens säkerhet. Denna bedömning gjorde Trump den 1 juni i år, men beslutet är alltså bara giltigt i sex månader. Därefter måste presidenten aktivera klausulen igen. Att så inte skedde under måndagen är mycket uppseendeväckande och har orsakat vilda spekulationer och farhågor om ett nytt palestinskt våldsutbrott.

Varje amerikansk president sedan 1995 har konsekvent utnyttjat sin laggivna rätt att avvakta med ambassadflytten, då man på goda grunder fruktat att en sådan flytt skulle orsaka våldsamma protester inte bara bland palestinier, utan över hela den muslimska världen. Var sjätte månad skrev alltså Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama under ett papper som sköt upp flytten ytterligare ett halvår, ett agerande som var så väntat att det i princip inte uppmärksammades i media. För ett halvår sedan skrev även Donald Trump under ett sådant papper, men den gången var det osäkert in i det sista om så skulle ske, eller om den oförutsägbare presidenten faktiskt skulle göra det han hade lovat under valkampanjen. När Trump ändå sköt på implementeringen var besvikelsen stor bland dem som hade hoppats på en förändring efter mer än 20 år av välregisserat politiskt hyckleri i frågan.

I Israel har det alltid rått bred politisk konsensus bland beslutsfattare att inte bara USA utan alla länder bör flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem och därigenom markera att man accepterar staden som Israels huvudstad. Även i USA råder det bred konsensus i frågan, vilket inte minst reflekteras i den nu aktuella lagen från 1995 som föreskriver en ambassadflytt och som röstades igenom med röstsiffrorna 93-5 i senaten och 374-37 i representanthuset. Vidare brukar amerikanska presidentkandidater rutinmässigt lova att de kommer att flytta ambassaden så fort de klivit över tröskeln till Ovala Rummet. Att detta sedan inte har gjorts har varit lika förutsägbart som valkampanjernas dyra löften.

Och i måndags var det alltså dags igen för USA:s president att inte flytta ambassaden. I takt med att dagen närmade sig surrade intensiva rykten även denna gång om att Trump inte skulle aktivera dispensklausulen, alternativt att han skulle göra det men samtidigt erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och presentera en tidsplan för ambassadflytten. När tidsfristen löpte ut utan att någon dispensåtgärd vidtogs eller att saken ens kommenterades ökade förväntningarna/farhågorna på det tal som det har utannonserats att presidenten ska framföra idag onsdag. Under tisdagskvällen rapporterades det att Trump har varit i kontakt med den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas och Jordaniens kung Abdullah för att i förväg förklara sina avsikter för dem. En odramatisk återgång till status quo ante är alltså i nuläget inte trolig.

Det palestinska ledarskapet har varnat att en amerikansk ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kommer att innebära dödsstöten för fredsprocessen och resultera i våldsamma protester. Det är emellertid samma palestinska ledarskap, både Fatah och terroristorganisationen Hamas, som ligger bakom planeringen av dessa protester. “Varningen” är alltså i princip bara ett förtäckt hot: “Gör som vi säger, annars startar vi ett våldsamt upplopp”.

Den mest intressanta frågan i allt detta men som lätt hamnar i skymundan pga de dramatiska spekulationerna är frågan om vad USA i nuläget skulle tjäna på en ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. I 22 långa år har amerikanska presidenter gjort en enkel kostnadsanalys och snabbt dragit slutsaten att man inte har något att vinna på att erkänna något som de facto redan är såsom erkännandet erkänner att det är. Hur har denna kostnadsanalys förändrats?

Paul Widen

Jerusalem