Osloavtalets silverbröllop

Yitzhak Rabin och Yassir Arafat skakar hand under Bil Clintons överinseende den 13 september 1993 (Foto: Vita huset)

Idag är det 25 år sedan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO formellt ingick den första delen av Osloavtalet. De båda parternas beslut att försöka nå en fredlig lösning på sin konflikt banade väg för en israelisk reträtt från delar av Gaza och Västbanken och upprättandet av ett självstyrande palestinskt område under en fem år lång interrimsperiod. Under den var det tänkt att parterna skulle nå en förhandlingslösning på det som definierades som konfliktens kärnproblem: Jerusalems status, de palestinska flyktingarna, de israeliska bosättningarna, säkerhetsfrågor, samt gränsdragning. Den israeliska reträtten inleddes den 4 maj 1994. Ett slutgiltigt fredsavtal skulle alltså skrivas under senast den 4 maj 1999.

Som bekant nådde parterna aldrig något slutgiltigt fredsavtal. Både bland israeler och palestinier fanns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen. En del var i princip villiga att dela landet med litade inte på den andra sidans motiv. Andra var maximalister som ansåg att den egna sidan hade rätt till hela landet och att motståndarsidan alltså inte hade rätt till någon del av det. På den palestinska sidan tog terroristgrupperna Hamas och Islamiska jihad den hårdaste linjen och utlöste en våg av terrordåd i syfte att demoralisera Israel och därmed minska stödet för fredsprocessen. I Israel ansåg många att PLO gjorde alldeles för lite för att bekämpa terroristerna i de områden som palestinierna nu själva styrde. Efter varje terroristattack blev också kritiken mot det egna ledarskapet starkare. Premiärminister Yitzhak Rabin kallades för en förrädare och började avbildas iklädd Yassir Arafats keffiyah, “palestinasjalen” som blivit en symbol för den palestinska kampen.

Den 4 november 1995 mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som motsatte sig fredsprocessen, men mycket tyder på att Rabin själv vid det här laget var på god väg att tappa tron på förhandlingarna. Så även en majoritet av israelerna, som när de ett halvår senare gick till valurnorna övergav Rabins efterträdare Shimon Peres och istället röstade på högerledaren Binyamin Netanyahu. Han ansåg att fredsprocessen hade medfört alldeles för stora eftergifter till palestinierna utan att Israel hade fått något konkret i utbyte.

Förhandlingarna mellan Israel och PLO fortsatte emellertid även efter att Netanyahu kom till makten, om än med större reservationer och mindre entusiasm än den tidigare regeringen. Detta gjorde Netanyahu opopulär bland både höger- och vänsterväljare. Då som nu omgavs han även av flera korruptionsskandaler, vilket sammantaget gjorde att han förlorade premiärministervalet 1999. Segraren var arbetarpartiets nya ledare Ehud Barak.

När Barak kom till makten hade den femåriga interrimsperioden redan nått sitt slut, utan ett slutgiltigt fredsavtal mellan Israel och PLO i sikte. Barak ansåg dock att en full israelisk reträtt från palestinskdominerande områden på Västbanken och i Gaza var en absolut nödvändighet för att säkerställa Israels fortsatta existens som en demokratisk och judisk stat. Fredsförhandlingarna fick därför ny fart, med stor draghjälp från USA:s president Bill Clinton, som gärna ville se ett avgörande förhandlingsgenombrott innan slutet av sin presidentperiod.

I början av juli 2000 såg freden ut att vara inom räckhåll när parterna möttes i Camp David i syfte att nå en förhandlingslösning i samtliga kärnfrågor och skriva under ett slutgiltigt avtal. Efter nästan två veckors intensiva förhandlingar presenterade Ehud Barak ett slutgiltigt avtalsförslag för Yassir Arafat, som när det kom till kritan visade sig vara ovilligt att godkänna förslaget eller ens ge ett motförslag. I rättvisans namn bör det dock påpekas att Baraks förslag saknade stöd i Knesset, Israels parlament. Även om Arafat hade godkänt Baraks förslag är det alltså ytterst tveksamt om det då hade kunnat förankras i Israel.

Efter toppmötet i Camp David var parterna överens om att snarast möjligt återuppta förhandlingarna, men bara två månader senare utbröt den andra intifadan, med dagliga dödliga sammandrabbningar. Misstron mellan parterna var återigen mycket stor, vilket omöjliggjorde meningsfulla förhandlingar. Bill Clinton försökte in i det sista att få parterna att komma överens om något annat än att bara fortsätta förhandla, men tvingades till slut lämna Vita huset utan att ha lyckats få till stånd ett genombrott. “Lita inte på Arafat”, rådde Clinton sin efterträdare George W. Bush under sin sista dag som USA:s president. “Den skitstöveln ljög för mig”.

Om George W. Bush ändå hyste någon tillit till Yassir Arafat nådde han exakt samma slutsats som Bill Clinton när israeliska kommandosoldater i januari 2002 bordade ett palestinskt lastfartyg i Röda Havet som var på väg till Gaza med över 45 ton krigsmateriel ombord. Fartygets kapten hade starka koppingar till det palestinska ledarskapet och trots att Arafat bedyrade att han inte hade något med saken att göra innebar händelsen att ingen sansad bedömare längre kunde betvivla att det palestinska ledarskapet och Arafat själv inte hade gett upp den väpnade kampen mot Israel. Arafat isolerades därför av stora delar av världssamfundet och när han dog tre år senare närvarande inga stats- eller regeringschefer från västländer på hans begravning – utom Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson, helt i linje med Sveriges konsekvent tondöva linje i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna.

Fredsprocessen har nu i princip varit fastkörd i över 18 år och brukar dödförklaras regelbundet både av israeliska och palestinska företrädare, men resultatet av den där första handskakningen mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta för 25 år sedan lever ändå kvar i form av det palestinska självstyret på delar av Västbanken. I Gaza finns det till och med en de facto självständig palestinsk stat, styrd av folkmordiska terrorister visserligen, men icke desto mindre en självständig stat. Näranog alla är missnöjda med den här situationen, men ytterst få är intresserade av att försöka ändra den, därför att man är rädd att det skulle kosta mer än det smakar. Den palestinska myndigheten i Ramalla och Hamas i Gaza är rädda att förlora makten, medan det israeliska ledarskapet ironiskt nog fruktar motsatsen, dvs. att man skulle tvingas överta makten från den palestinska myndigheten och/eller Hamas. Trots att varken israeler eller palestinier har firat idag på Osloavtalets 25-årsjubiléum är det därför inte heller någon som har sörjt. Alla är optimalt missnöjda.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 636Det här inlägget:
  • 871530Läsningar totalt:
  • 96Läsningar idag:
  • 709631Besökare totalt:
  • 89Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen