Valanalys

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset (Mark Neiman, GPO)

Efter en rad fördröjningar och motsägelsefulla uppgifter från valmyndigheten offentliggjordes det israeliska valresultatet till slut sent på torsdagsnatten. Så här kommer de 120 mandaten i Knesset, det israeliska parlamentet, att fördelas:

 

Likud (Binyamin Netanyahus högerliberala parti): 36

Kakhol Velavan (koalitionspartiet som bildades innan valet för att utmana Netanyahu): 35

Shas (det sefardiska ultraortodoxa partiet): 8

Yahadut Hatorah (det ashkenaziska ultraortodoxa partiet): 7

Hadash-Ta’al (valsamverkan mellan kommunistpartiet och ett arabiskt missnöjesparti): 6

Avodah (arbetarpartiet): 6

Yisrael Beitenu (det sekulära högernationalistiska partiet): 5

Ichud Miflagot Hayamin (det religiösa högernationalistiska samlingspartiet): 5

Meretz (det sekulära vänsterliberala partiet): 4

Kulanu (ett högerliberalt parti som brutit sig ur Likud): 4

Ra’am-Balad (valsamverkan mellan två arabiska missnöjespartier): 4

 

Enligt flera vallokalsundersökningar som offentliggjordes så fort vallokalerna hade stängt klockan 22:00 på tisdagskvällen ledde utmanarpartiet Kakhol Velavan med flera mandat över Netanyahus Likud-parti. Trots det såg Likud ut att ha bäst chanser att bilda en koalitionsregering, då högerpartierna och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen tillsammans var i klar majoritet. Därför utropade sig både Kakhol Velavan och Likud som vinnare innan midnatt. När rösträkningen kom igång och kontinuerligt började rapporteras såg det emellertid betydligt bättre ut för Likud och betydligt sämre för Kakhol Velavan. Först var partierna jämnstora, men snart kunde man skönja en ledning för Likud, om än väldigt snäv.

Rösträkningen bjöd på flera överraskningar, bland annat att de nya högerpartierna Hayamin Hechadash och Zehut hamnade under valspärren på 3.25%. I opinionsundersökningar innan valet hade båda partierna legat på mellan 6-8 mandat, vilket naturligtvis bidrog till att göra valresultatet svårsmält för partiernas sympatisörer. Även de båda arabiska samarbetspartierna såg i omgångar under natten ut att hamna under valspärren, men återhämtade sig sedan, vilket också var överraskande, då många israeliska araber bojkottade valet pga det utbredda missnöjet mot de egna representanterna.

När mer än 90% av rösterna hade räknats på onsdagskvällen tillstod Kakhol Velavans partiledare att Likud var valets vinnare, men trots det var inte alla aspekter av rysaren över: på torsdagsmorgonen stod det nämligen plötsligt på valmyndighetens hemsida att Hayamin Hechadash trots allt låg en promille över valspärren, detta efter att valsedlar från bland annat diplomater och soldater hade börjat räknats. Uppgifterna tillbakavisades dock i ett uttalande av valmyndigheten, men utan att uppgifterna ändrades på hemsidan. Rösträkningen fortsatte sedan under hela torsdagen och slutresultatet dröjde av oklara anledningar. Först vid midnatt offentliggjordes det officiella valresultatet, men samtidigt uppgav valmyndigheten att det absolut slutgiltiga resultatet inte skulle stå klart förrän den 17 april, då det överlämnas till president Reuven Rivlin. Det är mycket osannolikt, men inte omöjligt, att något eller några av partierna som nu ligger över valspärren skulle hamna under den – eller vice versa – efter sluträkningen. Mer troligt är att mandaten justeras en aning, om än inte på ett sätt som fundamentalt skulle förändra Likuds chanser att leda nästa koalitionsregering. De motstridiga uppgifterna och det överraskande valresultatet har dock inneburit att rösträkningen har ifrågasatts, både av Hayamin Hechadash och högerkoalitionen Ichud Miflagot Hayamin. Kontroverserna lär därför inte upphöra förrän tidigast den 17 april, då man får hoppas att alla godtar valmyndighetens slutgiltiga räkning.

Högerpartierna med Likud i spetsen och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen har nu tillsammans 65 av 120 mandat. En sådan regeringsuppsättning skulle dock innebära att Netanyahu vore helt beroende av samtliga koalitionsparterns förutom Kulanu för att kunna överleva, en beroendeställning som snabbt skulle utnyttjas: småpartier i denna maktposition har nämligen för vana att hota att fälla regeringen om deras politiska krav inte infrias. Man ska inte heller glömma bort att högerpartiet Yisrael Beitenu lämnade den nuvarande regeringen under buller och bång i mitten av november förra året och partiledaren Avigdor Liberman då anklagade Netanyahu att ha kapitulerat inför den palestinska terroristorganisationen Hamas. Netanyahu gav i sin tur Liberman en verbal känga i retur, och de båda politikerna hyser således ett mycket djupt förakt för varandra. Nu sträcker sig emellertid detta ömsesidiga förakt betydligt längre tillbaka i tiden än så, och det har aldrig förhindrat de båda luttrade partiledarna att samarbeta. Det troligaste är därför att Liberman gräver ner stridsyxan och föreslår Netanyahu som premiärminister när han och övriga partiledare träffar presidenten i början av nästa vecka. Under valnatten spekulerades – och hoppades – det dock att Liberman istället skulle kunna villkora sitt partis regeringsanslutning med att Netanyahu överger övriga högerpartier och ultraortodoxa partier och istället bildar en samlingsregering med Kakhol Velavan. Ideologiskt ligger dessa tre partier, Likud, Kakhol Velavan och Yisrael Beitenu, betydligt närmare varandra än Likud och de ultraortodoxa partierna. Många hattar och högerskor skulle förstås behöva inmundigas innan detta skulle kunna ske, då samtliga inblandade inför valet lovade dyrt och heligt att något sådant vore absolut otänkbart. För övrigt rådde en mycket snarlik situation efter valet 2009 och avfärdades då av Netanyahu till förmån för en snävare högerregering, trots att opinionsundersökningar visade att en stor del av allmänheten skulle föredra en samlingsregering mellan Likud, centerpartiet Kadima (som nu inte längre existerar), Yisrael Beitenu och/eller Avodah. Det är därför svårt att föreställa sig att Netanyahu skulle göra en helt annan kalkyl idag än den han gjorde för 10 år sedan.

Det är dock nästan lika svårt att i nuläget föreställa sig att Netanyahus nästa koalitionsregering, oavsett vilka partier den kommer att bestå av, kommer att kunna överleva hela eller ens merparten av mandatperioden. Ett slutgiltigt åtalsbeslut mot Netanyahu för hans roll i flera mut- och korruptionsskandaler är att vänta de närmaste månaderna, vilket då sannolikt kommer att utlösa en koalitionskris. Samtidigt har samtliga Netanyahus koalitionsregeringar sedan 2009 visat sig oförmögna utarbeta en ny lag som reglerar militärtjänstgöring bland den ultraortodoxa befolkningen, eftersom Yisrael Beitenu och de ultraortodoxa partierna står på diametralt olika sidor i frågan: tekniskt sett utlystes nyvalet just för att en kompromiss inte kunde nås i denna kontrovers. Även om Netanyahu ser ut att ha bäst förutsättningar att bilda en ny regering är alltså uppgiften som han står inför ingalunda enkel.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 248Det här inlägget:
  • 1002445Läsningar totalt:
  • 104Läsningar idag:
  • 820729Besökare totalt:
  • 103Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen