Trots att det bara har gått lite mer än en vecka sedan USA:s president Donald Trump presenterade sin plan för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna råder det redan stor förvirring kring när och hur planen ska implementeras. Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som entusiastiskt välkomnade planen, lovade redan samma kväll som planen offentliggjordes att sammankalla sin tillförordnade regering följande vecka för att formellt godkänna annekteringen av de delar av Västbanken som enligt planen skulle tillfalla Israel. Ett par timmar därefter sa USA:s israelambassadör David Friedman att det inte förelåg några hinder för detta, men motsades sedan dagen därpå av Trumps rådgivare, tillika svärson, Jared Kushner, fredsplanens chefsarkitekt, som sa att USA inte ämnade godkänna en israelisk annektering förrän en permanent regering är på plats i Jerusalem, dvs. efter valet den 2 mars, och då först efter noggranna konsultationer med USA för att klarlägga alla detaljer, vilket beräknas ta flera månader. Friedman gav honom då medhåll, vilket tvingade Netanyahu att ställa in den planerade regeringsomröstningen och istället lova att formalisera annekteringen så fort han vunnit valet. Hans rival Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, lovade för sin del att avancera Trumps plan direkt efter valet om hans parti vinner, men betonade samtidigt att han ämnade fortskrida ”i full koordination med regeringarna i USA, Jordanien, Egypten, andra länder i regionen, samt med palestinierna”. Det låter kanske fint, men efter att Netanyahu (och till en början även Friedman) genast började prata om omedelbar israelisk annektering av 30% av Västbanken – Trumps fredsplan nämner ingenstans en sådan omedelbar annektering – drog även inledningsvis försiktigt positiva arabländer åt sig öronen och ställde sig bakom Arabförbundets förkastande av fredsplanen i lördags. I skrivande stund finns det alltså ingen regering i regionen som Gantz skulle kunna avancera fredsplanen med när och om han vinner valet den 2 mars.

Hur de annars så väl samkoordinerade ledarskapen för USA och Israel lyckades klanta till detta så fullständigt är ännu oklart. Att det palestinska ledarskapet förkastade planen innan de ens hade läst den var förstås föga förvånande: de brukar som bekant förkasta alla fredsförslag som inte stipulerar israeliska eftergifter som försvars- och befolkningsmässigt garanterar slutet på Israel som en judisk stat. Arabförbundets enhälliga förkastande, som skedde på anmodan av den palestinska myndigheten, var dock inte givet på förhand. Jared Kushner har nära relationer till flera gulfstater, och representanter för tre av dessa var närvarande när Trump offentliggjorde sin fredsplan i Vita huset. Direkt efter offentliggörandet uppmanade Egypten det palestinska ledarskapet att studera planen ingående, vilket orsakade stor vrede och besvikelse i den palestinska myndigheten. Detta implicita och delvis nästan explicita stöd från delar av arabvärlden som inledningsvis kunde noteras tycks emellertid nu helt ha evaporerat, och mycket tyder på att orsaken till denna vändning är att fredsplanen omedelbart kom att överskuggas av Netanyahus tvärsäkra uttalanden om att omedelbart eller inom mycket kort tid annektera nästan en tredjedel av Västbanken. Rimligtvis ingick inte detta någonstans i Kushners fleråriga samtal med Saudiarabien och övriga gulfstater innan offentliggörandet av fredsplanen, då det ju inte nämns någonstans i det detaljerade 181-sidiga dokumentet. Ändå är det på denna punkt som samtalet nu har kört fast.

Det är också viktigt att påpeka att Netanyahu förmodligen inte skulle få stöd från medlemmarna i sitt eget Likud-parti om hans annekteringsplaner skulle presenteras i regeringen för omröstning. En stor del av Likud, inklusive flera ministrar, har nämligen öppet motsatt sig Trumps fredsplan, då den stipulerar en palestinsk stat i Gaza och omkring 70% av Västbanken. Även om palestinierna först måste uppfylla en mängd villkor innan denna stat skulle bli verklighet – däribland demilitarisering av Gaza och erkännande av Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad, dvs. fullt rimliga krav som förmodligen aldrig kommer att uppfyllas – kan denna fallang av Likud inte ställa sig bakom fredsplanen, då den av princip motsätter sig bildandet av en palestinsk stat väster om jordanfloden. Trots att fallangen helhjärtat stöder annekteringen av Israels bosättningar på Västbanken kan den alltså inte stödja en sådan annektering om den sker inom ramen av en fredsplan som i teorin också förespråkar bildandet av en palestinsk stat.

”Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle”, sa Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban under fredskonferensen i Genève i december 1973. Det som utspelar sig nu kan visa sig vara något så ovanligt som ett tillfälle då Israel missar ett tillfälle, och inte vilket tillfälle som helst: en unikt positivt inställd amerikansk president som vågar ifrågasätta parametrarna av årtiondens misslyckade fredsförhandlingar, som slutligen avfärdar de palestinska krav som per definition skulle innebära slutet på staten Israel som en judisk stat, och som med detta som utgångspunkt presenterar en fredsplan som – hör och häpna! – både tillgodoser Israels samtliga krav och förespråkar en palestinsk stat som teoretiskt sett har alla chanser att bli framgångsrik, och som på förhand till och med lyckas säkra ett försiktigt stöd för sin plan från flera arabstater. Och allt detta håller nu snabbt på att rinna ut i sanden för att Netanyahu försökte plocka russinen ur kakan istället för att tålmodigt låta palestinierna göra det de annars är så bra på: att missa ett tillfälle.

Givetvis var Trumps fredsplan dödsdömd på förhand, precis som alla delningsplaner och fredsförslag de senaste 100 åren, och av precis samma anledning: det palestinska ledarskapet vill bara ha självständighet om det sker på bekostnad av staten Israels existens. Så har det alltid varit och så kommer det av allt att döma alltid att förbli. Poängen här är alltså inte att Netanyahu håller på att sabotera en fredsplan som hade en chans att lyckas, utan att han gör det palestinska ledarskapet en stor tjänst genom att sabotera den i deras ställe.

Paul Widen

Jerusalem