Plot twist: Regeringsinvigningsuppskjutning

Demonstranter utanför premiärministerns residens i centrala Jerusalem (foto: Paul Widen)

Det mer än 16 månader långa politiska dödläget i Israel såg officiellt ut att ha brutits sent på onsdagskvällen när landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu meddelade talmannen för Knesset (Israels parlament) Benny Gantz att han till slut hade lyckats bilda en ny regering. Klockan 18.00 idag torsdag var det sedan tänkt att Knesset skulle sammanträda för att hålla en förtroendeomröstning, som regeringen, den 35:e i staten Israels historia, väntades vinna med bred marginal. Så blev det emellertid inte, då Netanyahu i sista minuten beslutade att skjuta upp invigningen tills på söndag. Orsaken till detta uppges ha varit ett djupt och utbrett missnöje bland de egna partikamraterna i Likud, där flera tunga namn tvingats avstå från ministerposter som de hade förväntat sig, medan andra har fått ministerposter som de inte ansåg anstå deras höga rang. Några ska ha planerat att bojkotta kvällens omröstning i Knesset i protest, vilket till slut tvingade Netanyahu att senarelägga invigningen knappt tre dygn för att försöka blidka rebellerna i partiet. Han har nu tills på söndag klockan 13.00 på sig att ordna rättning i de egna leden.

Att partiupproret i Likud aktualiserades först sent på torsdagseftermiddagen berodde på att den exakta sammansättningen av den nya koalitionsregeringen började klarna först då. Följande partier hade anslutit sig vid lunchtid på torsdagen: Likud (36 mandat), Kachol Velavan (15 mandat), Shas (nio mandat), samt Yahadut Hatorah (sju mandat). Dessutom hade flera samlings- och småpartier splittrats efter att enskilda representanter hade lockats över till den nya koalitionen. Avodah (arbetarpartiet, som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz under valrörelsen) och Derekh Eretz (en utbrytarfraktion ur Telem, som i sin tur ingick i Kachol Velavan under valrörelsen) såg ut att bidra med två mandat vardera, liksom ett vardera från Gesher (se ovan) och Yamina (det nationalreligiösa samlingspartiet). Sammanlagt var det alltså tänkt att den nya koalitionsregeringen skulle kontrollera 73 av Knessets 120 mandat. För att tillfredsställa så många som möjligt i denna spretiga skara utökades antalet ministerposter från 21 till 36, liksom även 16 biträdande ministrar, den största regeringen i Israels historia. Säkrandet av denna politiska bredd skedde dock på bekostnad av Likuds inflytande, och när det började stå klart att många lojala partimedlemmar i Likud såg ut att bli utan ministerposter nådde till slut det interna missnöjet en kritisk massa som Netanyahu inte kunde ignorera.

Det är emellertid inte bara bland Likuds ministerpretendenter som missnöjet sjuder. Stora delar av den israeliska väljarkåren känner sig grundlurad efter valet den 2 mars, i vilket en klar majoritet röstade på partier som svor dyrt och heligt att inte under några omständigheter ansluta sig till en regering under Netanyahus ledning. De enda partierna som ställde upp i valet och som inte på något sätt ingår i den tilltänkta nya regeringen är dock det arabiska samlingspartiet (15 mandat) och Yisrael Beitenu (sju mandat). Samtliga övriga partilistor innehåller namn på knessetledamöter som ser ut att komma att ingå i den nya regeringen. Till och med en röst på det hårtfört sekulära vänsterpartiet Meretz (som ingick i samlingspartiet Avodah-Gesher-Meretz) blev i praktiken en röst på Netanyahu. Det nationalreligiösa högerpartiet Yamina, å andra sidan, som lojalt anslöt sig till Netanyahus högerblock direkt efter nyvalet den 17 september, övergavs av Netanyahu i samma ögonblick som han inte längre behövde dem för sin politiska överlevnad. Och inte nog med det: Netanyahu lyckades dessutom splittra partiet genom att locka till sig en av dess ledamöter med en ministerpost, för att sedan försöka omförhandla erbjudandet när avhoppet var ett faktum.

Trots att många israeler såg fram emot att äntligen få dra en lättnadens suck över att landet åtminstone skulle ha en fungerande regering igen var därför besvikelsen mycket utbredd under torsdagen. Binyamin Netanyahu – som en klar majoritet av väljarna trodde att de hade lagt sina röster emot, som har suttit vid makten sedan 2009 och som står åtalad för förskingring och trolöshet mot huvudman i tre olika rättsfall, och i ett av dem även för mutbrott – såg ut att få fortsätta som premiärminister i åtminstone 18 månader till. Binyamin Netanyahu – högerblockets arkitekt och främste förespråkare, som ständigt varnade för farorna som hotar om vänstern får något inflytande – såg ut att ha bildat en regering som inte inkluderar hela högerblocket och i vilken nästan hälften av ministrarna inte ens tillhör högerblocket.

Oavsett vad man anser om Binyamin Netanyahu måste man tillstå att han är en extremt skicklig politiker. Det är därför inte omöjligt att han till slut ändå lyckas knyta ihop säcken tillräckligt mycket för att kunna presentera sin nya koalitionsregering för en förtroendeomröstning i Knesset på söndag. Tills vidare står dock Israel utan en ordinarie regering, som man har gjort sedan den 26 december 2018.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 265Det här inlägget:
  • 1095309Läsningar totalt:
  • 229Läsningar idag:
  • 898701Besökare totalt:
  • 182Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen