Kung Bibis “annekteringsplaner”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Efter mer än 16 månaders politiskt dödläge och tre nyval fick så Israel i söndags kväll äntligen en ny regering. Vid rodret står än en gång Binyamin Netanyahu – som ibland kallas för “kung Bibi”, ömsom med beundran, ömsom med förakt – vars nya regering är så stor (inalles 51 ministrar och biträdande ministrar) att den tekniskt sett inte kan sammanträda utan att bryta mot hälsoministeriets föreskrifter, som fortfarande förbjuder folksamlingar som omfattar mer än 50 personer. Den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen i presidentens residens har därför ännu inte ägt rum, och det är oklart när den kommer att göra det.

Det finns med andra ord gott om saker att kritisera och göra sig lustig över i Netanyahus nya regering, hans fjärde i rad och femte sammanlagt. Sveriges etablerade israelhatare väntade dock inte på regeringsinvigningen, utan började skräna redan för flera veckor sedan i syfte att trumma upp opinionen mot den. Inte för att den leds av en person som står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, och vars rättgång inleds nästa vecka. Inte heller för dess massiva slöseri av israeliska skattepengar på låtsasministrar när arbetslösheten i landet ligger på över 25%. Det israelhatarna ondgör sig över är istället Netanyahus planer på att, som de påstår, “annektera delar av Västbanken” till sommaren.

“EU måste vara redo för sanktioner mot Israel”, skrev de välkända socialdemokratiska terroristapologeterna Marita Ulvskog och Pierre Schori i en debattartikel i Aftonbladet redan den 6 maj. Ytterligare ett antal personer som ofta dyker upp i koleriska israelhatarsammanhang skrev under artikeln, i vilken de argumenterar som om Israels påstådda annekteringsplaner i princip bara vore en tidsfråga. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén delade för sin del den 15 maj ett upprop på Twitter utfärdat av bland annat Kyrkornas världsråd, innehållande samma vädjan som debattartikeln: EU måste förbereda sanktioner mot Israel i händelse av att landet beslutar “att annektera ockuperat palestinskt territorium på Västbanken”.

Låt oss nu ta ett antal steg tillbaka för att reda ut några grundläggande begrepp som det ofta uppstår förvirring kring när israelhatarna går igång, eftersom de inte bara är hatfyllda utan också, med försvinnande få undantag, extremt okunniga. Ingen israelisk företrädare, varken Binyamin Netanyahu eller någon annan, har mig veterligen i någon officiell kapacitet förespråkat att Israel ska annektera någon del av Västbanken, varken i den omedelbara eller i den avlägsna framtiden. Det föreligger inga annekteringsplaner alls. Inte ens litegrann. Israel använder nämligen inte begreppet “annektering” i dessa sammanhang, eftersom det implicerar att man tar kontroll över land som man inte har något rättsligt anspråk till.

Det som nu har återaktiverat israelhatarna är, om man ska vara korrekt, Netanyahus vallöfte att han, om han blir omvald, omgående kommer att “tillämpa suveränitet” (hebreiska: lehachil ribonut) på de delar av Västbanken som Israel redan kontrollerar sedan mer än ett halvsekel tillbaka och där det idag bor mer än en halv miljon israeliska medborgare (och jämförelsevis få palestinier). Ingen israelisk regering någonsin har hyst åsikten att dessa områden egentligen tillhör någon annan och man har därför aldrig har haft för avsikt, implicit eller uttryckligt, att evakuera dem. Ulvskog, Schori, Jackelén och patrasket kring dem må skrika “ockuperat palestinskt territorium” tills helvetet fryser till is, men faktum kvarstår att ingen del av Västbanken någonsin har varit “palestinskt territorium”. Givetvis skulle Netanyahus vallöfte, om det infrias, i praktiken få samma konsekvens som en annektering, men eftersom det i juridisk bemärkelse är en öppen fråga vem området egentligen tillhör är det alltså inkorrekt att använda detta begrepp i sammanhanget. Det är därför mycket talande att israelhatarna använder just detta begrepp.

Israel har kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) Västbanken sedan 1967, som ett resultat av Sexdagarskriget. Den palestinska myndigheten har i sin tur kontrollerat (eller “ockuperat” om man så vill) de delar av Västbanken som Israel drog sig tillbaka ifrån som ett resultat av Osloavtalet 1994. Israel har dock sedan 1967 entydigt förklarat att man aldrig kommer att retirera hela vägen tillbaka till den vapenstilleståndslinje som rådde mellan 1949 och 1967, som Israels dåvarande utrikesminister Abba Eban i en tidningsintervju 1969 kallade för Israels “Auschwitz-gräns”. Exakt var gränsen kommer att gå om och när Israel och palestinierna når ett slutligt fredsavtal är de flesta överens om att de båda parterna själva måste komma överens om. Därav fredsförhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO. Begreppet “förhandlingar” ger en viktig fingervisning om vad det handlar om: parterna är nämligen tänkta att förhandla, dvs. framföra sina respektive anspråk, lyssna på motpartens anspråk, och sedan försöka nå en kompromisslösning. Förhandlingar innebär alltså inte, som Ulvskog, Schori, Jackelén och kompani tycks tro, att alla bara väntar på att Israel plötsligt ska överge alla sina anspråk och ge allt till palestinierna.

Exakt var den framtida gränsen kommer att gå är det alltså ingen som vet, men en sak är säker: den kommer bara att sammanfalla helt med vapenstilleståndslinjen som rådde mellan 1949 och 1967 om staten Israel är så dödligt försvagad att den frivilligt retirerar till “Auschwitz-gränsen”. Och varför kallar man den för detta? Därför att den är oförsvarlig och därmed skulle hota statens själva existens. De som förespråkar en sådan reträtt tillhör endera av två grupper: 1. De som i sin brottsliga naivitet inte förstår att Israel i längden omöjligt kan försvara en oförsvarlig gräns, eller 2. De som förstår detta mycket väl, och som tålmodigt och med fagert tal om “folkrätten” och “det palestinska folkets lidande” förespråkar det ändå. Vilken grupp den nu aktuella israelhatartrion och dess korgossar tillhör kan inte sägas vara helt säkerställt, men den slutgiltiga konsekvensen av deras förhoppningar, oavsett om de drivs av brottslig naivitet eller av folkmordsfantasier, kan alltså sammanfattas med ordet “Auschwitz”.

Dessa helt elementära faktum, som alla minimalt pålästa människor med ärligt uppsåt är fullt medvetna om, måste tyvärr upprepas gång på gång till allas leda eftersom israelhatarna ständigt försöker blanda bort korten och lika ständigt söker efter nya förevändningar för att trumma upp folkopinionen mot Israel. (Därav längden på denna artikel, som jag ber om ursäkt för.) Den nu aktuella förevändningen – Netanyahus påstådda “annekteringsplaner” – avslöjar dock en komisk aspekt av israelhatarnas okunnighet: alltsomoftast ljuger de så mycket att de börjar tro på sina egna lögner. En sådan lögn är att Binyamin Netanyahu är en rabiat högernationalist vars främsta mål är ett Storisrael etniskt rensat från palestinier. Den som följt nyheterna sedan Netanyahu tillträdde som premiärminister i slutet av mars 2009 vet emellertid att detta är ljusår från sanningen. Netanyahu har haft mer än 11 år på sig (14 år om man också räknar hans tid som premiärminister på 1990-talet) att tillämpa suveränitet över hela eller delar av Västbanken, men har – föga överraskande för de minimalt insatta – inte lyft ett finger för att genomdriva detta. Inga tal, inga handlingar, ingenting, trots att över 60 lagförslag med detta som mål har lagts fram bara sedan 2015 av hans egna koalitionspartners i Knesset. Samtliga dessa lagförslag har Netanyahu låtit självdö i diverse remissinstanser. Inte förrän han stod inför ett ödesdigert nyval i april 2019 och det i princip bara var en tidsfråga innan åtal skulle väckas mot honom blev ämnet plötsligt aktuellt: om han vann valet skulle han omedelbart börja tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Detta vallöfte har sedan blivit allt mer vidlyftigt för varje valkampanj som gått (tre på mindre än ett år), och inför det senaste valet nu i mars utlovade Netanyahu israelisk suveränitet över hela Jordandalen, samtliga bosättarblock och varje vindpinad bosättarutpost, bara väljarna gav honom förnyat förtroende.

Även om många naiva högerväljare bevisligen lät sig övertygas av Netanyahus löften var Israels politikerkår desto mer skeptisk. Varför vänta tills efter valet? frågade högerpartiet Yamina utmanande när Netanyahu inledde sin löfteskampanj. Gör det genast! Du har redan en majoritet i Knesset! Det faktum att det inte hände där och då övertygade partiet att Netanyahu inte heller hade för avsikt att göra det efter en hypotetisk valseger. Utmanarpartiet Kachol Velavan, som ligger lite till vänster om Netanyahus Likud-parti, lät för sin del meddela att de till fullo stödde Netanyahus planer på att tillämpa suveränitet på delar av Västbanken. Om Netanyahu kan slingra sig ur kategoriska vallöften efter valet kan väl vi också göra det? resonerade partiets ledarskap fräckt.

Det som israeler både till höger och vänster om Netanyahu länge har insett men som Sveriges israelhatare vägrar förstå är alltså att det största hindret för en israelisk “annektering” av Västbanken inte är FN eller EU eller någon annan reflexmässigt antiisraelisk organisation. Det är istället Netanyahu själv som utgör detta hinder. Om israelhatarnas verkliga målsättning är att förhindra en “annektering” borde de alltså betrakta Netanyahu som sin närmsta bundsförvant. Han har nu i över 11 år i sträck visat att hans övergripande mål alltid har varit status quo: politisk, ekonomisk och säkerhetsmässig stabilitet, både för israeler och palestinier, så långt detta är möjligt. Att börja tillämpa suveränitet på stora delar av Västbanken skulle knappast medföra några praktiska fördelar för Israel, men däremot skulle det riskera säkerheten och stabiliteten för både israeler och palestinier. Ingen kan förstås säga någonting med absolut säkerhet om framtiden, men varför skulle en så försiktig politiker som Netanyahu, med sin högutvecklade överlevnadsinstinkt och sin nästan oöverträffade strategiska analysförmåga, genomdriva ett beslut som inte medför några praktiska fördelar, men med nästan garanterade massiva nackdelar?

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 503Det här inlägget:
  • 1062338Läsningar totalt:
  • 261Läsningar idag:
  • 869777Besökare totalt:
  • 228Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen