Netanyahus vågspel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. ”Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att ”Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet ”fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. ”Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. ”Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. ”Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att ”Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet ”fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga ”om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte ”i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem