Snacka går ju inte

Den brutala halshuggningen av den franske högstadieläraren Samuel Paty den 16 oktober har chockat många människor runt om i världen. Paty hade som en del av sin undervisning om åsiktsfrihet visat sina elever ett antal karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. Detta väckte starka reaktioner hos några muslimska elevers föräldrar, trots att Patys syfte inte hade varit att provocera eller förolämpa muslimer, och trots att muslimska elever hade fått tillfälle att, om de så ville, lämna klassrummet innan karikatyrerna visades. Den islamistiske terroristen som mördade Paty hade av allt att döma ingen koppling till skolan där undervisningen skedde och uppges ha rest 100 km enkom för att utföra dådet.

Reaktionerna i både Frankrike och resten av världen har varit förutsägbara, då detta ju inte är första gången som en muslim avrättar en ickemuslim anklagad för hädelse: chock, som hos vissa blandades med vrede mot invandingspolitiken som uppfattas som grundorsaken till dådet, och som hos andra varvades med uppmaningar om samhällelig enhet och styrka.

En viktig aspekt av fenomenet hädelse inom islam som dock i princip aldrig blir belyst i dessa tragiska sammanhang är att islam, både som religion och som kultursfär, i allmänhet inte gör skillnad mellan deskriptivt och preskriptivt språkbruk. Att beskriva hädelse, genom citat eller genom att visa karikatyrer som har skapats av andra i syfte att markera, provocera eller rentav häda, uppfattas alltså i sig som hädelse. Detta tar sig absurda och farliga uttryck i exempelvis Pakistan, där hädelselagstiftningen inte preciserar var som är att betrakta som hädelse, eftersom själva lagtexten då hade varit hädisk. Detta förhindrar dock inte att människor ändå åtalas för hädelse i Pakistan, utan att någon kan peka på exakt hur de har brutit mot lagen, eftersom lagtexten är medvetet oprecis. Problemet med den här typen av lagar är alltså inte bara att de inskränker på åsiktsfriheten, utan att de gör det omöjligt att garantera rättssäkerheten.  

I den arabisk-israeliska konfliken brukar deskriptivt språkbruk ofta modifieras för att inte uppfattas som preskriptivt. I muslimska sammanhang vägrar man exempelvis konsekvent att säga eller skriva exempelvis orden Israel och Tel Aviv. I tal säger man istället “den sionistiska fienden” eller “det så kallade Israel” och i skrift sätter man ord i citationstecken (“Tel Aviv”) för att markera att man inte accepterar deras existens. Att konstatera att något existerar uppfattas alltså som att godkänna – och godtycka till – dess existens.

Detta tycks Samuel Paty inte ha varit medveten om. Genom att betona att karikatyrerna visades för att låta eleverna diskutera åsiktsfrihet och genom att ge muslimska elever en chans att lämna klassrummet om de fann detta stötande, trodde han att han hade vidtagit alla nödvändiga försiktighetsåtgärder. Men bara genom att låta sina elever diskutera åsiktsfrihet blev han anklagad för hädelse, vilket numera är liktydigt med en dödsdom i snart sagt hela västeuropa, trots att det inte finns någon hädelselagstiftning där. Från ett strikt muslimskt perspektiv är det alltså inte möjligt att vara neutral i den här frågan: om man inte aktivt motsätter sig hädelse uppfattas man som medskyldig till hädelse. En tydlig parallell kan ses i debatten om rasism, där kategorin “icke-rasist” har börjat förkastas. Man är antingen “anti-rasist” (med all den extrema ideologi detta begrepp medför) eller “rasist”.

I debatten som nu pågår finns det många människor som tycks inbilla sig att de inte har något att frukta så länge de själva inte bränner koranen eller distribuerar nidbilder av profeten Muhammed. Om dessa människor fick tänka efter skulle de förmodligen definiera sig som icke-hädare av muslimska sensibiliteter, vilket tycks vara den absolut vanligaste inställningen till den här frågan i större delen av den icke-muslimska världen. Det som nu händer är emellertid att radikala muslimer genom våld och hot om våld försöker få kontroll över problemformuleringsprivilegiet för att därigenom förkasta kategorin icke-hädare och tvinga precis alla att bekänna färg: antingen är man en anti-hädare, dvs. en muslim eller en icke-muslim som erkänner islams överhöghet, eller också är man en hädare, direkt eller indirekt. I denna ekvation existerar alltså inte neutralitet som ett alternativ.

Det kan vara bra att påminna sig om att närmare 200 människor dödades runt om i världen efter att Jyllandsposten publicerade karikatyrer av profeten Muhammed i februari 2006. Merparten av dödsoffren var kristna i muslimska länder, mördade som hämnd för att de råkade vara kristna (Danmark uppfattas som ett kristet land). Inga av dessa människor hade själva gjort sig skydliga till hädelse: man skulle kunna säga att de mördades därför att de inte uttryckligen hade definierat sig som anti-hädare. Inte heller Samuel Paty eller de tre människorna som sedan mördades i en kyrka i Nice den 29 oktober hade gjort sig skyldiga till hädelse: de föll offer för ett samhälle som har börjat förlora greppet om problemformuleringsprivilegiet och i vilket man därför inte längre går säker om man “bara” betraktar sig som icke-hädare.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 582Det här inlägget:
  • 1127489Läsningar totalt:
  • 106Läsningar idag:
  • 927494Besökare totalt:
  • 101Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen